Söndag morgon gav vi oss iväg tidigt från Ekincik för att slippa motvinden som skulle dra igång vid lunchtid. Sista seglatsen för den här våren. Fast det blev motorgång hela vägen. Ellem lyfts på land på onsdag, på fredag flyger vi hem. För att slippa ligga i den bullriga, jättelika marinan mer än nödvändigt stannade vi för bad, middag och övernattning i en vik innanför en ö i marmarisbukten. Enligt Turkish waters pilot har där funnits en restaurang tidigare, men nu syntes bara rester av bryggor och ett obebott skjul. Vi ankrade en bit bort och lade dessutom fast med en lina iland, eftersom det var så djupt att vi inte kunde ligga säkert på svaj.

Knappt hade vi dukat fram lunchen förrän två män i en kanot kom paddlande från den f d bryggan rakt mot oss. Skulle vi nu bli tvungna att flytta?
”Hej, är ni från Sverige? Vi såg flaggan! Ni måste komma och dricka kaffe med oss!”
De närmaste timmarna fick vi höra Sahin Tekin, 83 år, världens störste sverigevän, berätta sitt livs osannolika historia.
På 60-talet mötte han sin stora kärlek Ann Charlotte i Marmaris. Han lovade att komma efter henne till Sverige, och höll sitt löfte. Med tio dollar i fickan liftade han under tre månader från Marmaris till Stockholm. När han kom fram hade han kvar pengarna, som han skulle köpa blommor för till Ann Charlotte. Men ve och fasa, hon var förlovad med en annan!
”Vilken chock!” sa Sahin, som förskjutits av sin familj när han gav sig av. Helt förkrossad fick han hjälp av snälla människor och arbete som rumsuppassare på Grand Hotel Saltsjöbaden. För att göra en lång historia lite kortare, sparade han så mycket pengar att han kunde öppna en kiosk på Kungsgatan, träffade en annan flicka och bildade familj, köpte hus, skilde sig, flyttade som en välbärgad man tillbaka till Turkiet där familjen nu hade förlåtit allt och tog emot med öppna armar.

Nu har han hus i Marmaris och ”stuga” i viken där vi ankrade. Där ligger också hans segelbåt Ann Charlotte, som förresten är till salu. Han tycker den är för stor nu när han är över 80 och vill köpa en Albin Vega istället. Huset i Stockholm har han fortfarande kvar, han reser till Sverige med jämna mellanrum för att träffa barn och barnbarn. Redan till midsommar är det dags igen.
Imorgon tisdag ska vi träffas inne i Marmaris gamla stad, där han bor. Jag råkade nämna att jag ska köpa presenter till barnbarnen, och då insisterade Sahin på att följa med, ”så att du inte blir lurad. Man måste vara mycket försiktig här!” Jaså, det har vi sannerligen inte märkt.

Sahin bjöd på te och kakor och sitt livs historia.

Sahins paradis. Om det inte vore så kallt i Sverige.

Världens svenskaste båt i Turkiet?

Ann Charlotte, av amerikanskt ursprung. Nu är hon till salu, Sahin har hittat en annan, en äkta svenska. Albin Vega.

Femtonhundra år innan våra förfäder ristade sina runstenar, skapade människorna här otroliga byggnadsverk som fortfarande står kvar. Från Ekincek där vi ligger nu, kan man ta turbåt till Daliandeltat med sina berömda klippgravar och den antika staden Cauno. Säsongen har inte startat, vi hade båten med skepparen Enniz för oss själva hela dagen. När han inte kör turister till deltat är han biodlare, vi har nu en plastburk med två kilo rinnande blomhonung som på något säkert sätt ska med i bagaget hem. Samt två liter olivolja från hans kusin.

”Hur många amfiteatrar har vi sett nu?” undrade Odd medan vi vår vana trogen försökte klättra upp till borgen högst upp på klippan. (Den här gången var det för högt.) Ephesos, Knidos, Miletos, Cauno – nej, man tröttnar inte. Än en gång var vi praktiskt taget ensamma  på platsen, de turister som är här verkade ha stannat nere bland souvenirer och restauranger i den lilla staden Dalian i floddeltat.

Dagen har varit lång och intensiv, jag känner mig helt passiv och utmattad av alla intryck. Imorgon ska det blåsa igen, vi blir kvar här en dag till. Jag tänker inte göra någonting alls, möjligen skriva en lista på vilka grönsaker jag ska så när jag kommer hem, och hur jag ska prioritera allt trädgårdsarbete som väntar.

Den här bilden insisterade Enniz på att ta, under båtresan till deltat. Typiskt turistmotiv förstod vi.

Odd och Enniz hade mycket att prata om på vägen.

Deltat uppifrån staden. 600 år före Kristus gick havet ända fram till staden.

Infarten till deltat. En labyrint av vassvägar. Så vackert. 

Man ska äta lokal Blue Crab i Dalian. Gott och billigt. I berget bakom Odd skymtar klippgravarna. 

Klippgravarna, uthuggna direkt i berget. Närmare än hit kommer man inte.

Nedräkningen mot hemfärd har börjat. Nästa onsdag ska Ellem lyftas på land i Marmaris, vi har två väderutsatta ganska långa passager som måste klaras av innan vi är där. Väderprognoserna kan man bara lita på max 36 timmar i taget, och de ändrar sig snabbt. Mer än tio – tolv sekundmeter motvind vill vi inte ha på öppet hav, då väntar vi. Ellem är mycket sjösäker och trygg, men det är ändå inte trevligt att kastas omkring på havet sex timmar i en liten båt.

Klockan halv sju i morse var vi klara att lägga ut från den fallfärdiga bryggan i Seagull Bay, för att gå tillbaka till Ekincek. Bryggan bestod av lösa plankor på rostiga järnbalkar som bars upp av järnrör nerkörda i havsbotten. Vassa, trasiga järnbalkar stack ut i bägge ändar av bryggan, några stolpar var helt sönderrostade och hängde lösa i vattnet. Men sämre bryggor har vi varit med om, (till exempel på Knidos) vi låg längs med och hade gott om fendrar.

Plötsligt hördes ett vinande ljud och över den blanka vattenytan kom en krusning i spjutspetsformation farande, som om en ubåt höll på att dyka upp, eller ett stim småfisk flydde i panik för en rovfisk. Innan vi förstod vad som hände såg vi hur olivträden på bergssidan ovanför våra huvuden böjde sig som för en stormvind, och så vräktes Ellem med all kraft upp mot bryggan så det brakade i plankorna. På en minut blåste det kulingstyrka rakt in i viken.
Så hjälplösa vi var mot vinden och vågorna. Vi höll emot allt vi orkade, försökte bära av, men våra krafter förslog inte. Vågorna lyfte Ellem så att fendrarna riskerade att ryckas upp över bryggkanten, vassa järnkanter förvandlade den tjockaste fendern till en pysande ballong. Ahmed kom springande med två stora fendrar till, och med gemensamma krafter lyckades han och Odd få fast en kätting till en tung bojsten i Ellems förliga ytterknap. Kättingen hjälpte till att parera de värsta vindkasten mot bryggan, men vi hade ändå fullt upp att hålla emot. Att ta sig därifrån med hjälp av motorn var helt otänkbart.

En timme varade infernot, det upphörde lika plötsligt som det kom. Efteråt såg jag i mina appar att vi borde ha kunnat förutse det. Det var en följd av starka västvindar på utsidan berget, som vår vik ligger i lä bakom. Men Ahmed var lika överraskad som vi, och försäkrade oss att det hela var ”not normal”. Man kan helt enkelt inte försäkra sig mot allt. Bara vara väl förberedd. Vilket vi väl egentligen inte var. Hade det inte varit för den där kättingen…
Videon nedan är tagen när det hela hade lugnat ner sig betydligt.

Nu ligger vi i alla fall tryggt längst in i Ekincik efter drygt sex timmars berg- och dalbana. Det har gått bra, vi har varit vid gott mod, autopiloten har styrt, vi har turats om att vila i sjökojen. Innan vi gick in i hamn ankrade vi utanför beachen, badade, åt en sen lunch och sov en stund. Imorgon väntar en spännande utflykt med turbåt till floddeltat.

Var är alla andra seglare? Vi är ensamma i hela Ekinceks hamn, förutom en vinterinpackad turkisk båt.

 Killingarna skulle flyttas trots blåsten.

Vi anade redan igår att vår värd kanske har ett komplicerat förhållande till sanningen. Nu är det onsdag kväll, några byggnadsarbetare har inte synts till och inte heller någon mamma. Däremot en norsk segelbåt vars skeppare berättade att Ahmed redan för tre år sedan erbjudit honom att investera i sin nya restaurang, och att hans ord inte är att lita på. Vid samma tillfälle hade han tagit upp en middagsbeställning till sex personer, men det slutade med att sällskapet hade ätit i båten istället. Nåja. Vi tog ju redan igår det säkra före det osäkra och bjöd Ahmad att äta med oss. Vi kunde helt enkelt inte upptäcka något hus som kunde tänkas innehålla ett kök. Det är svårt att föreställa sig att det ens går att sova i det enkla skjul som är det enda ”hus” som finns här.

Av någon anledning är det lättare att ha överseende med människor som ljuger dåligt, än med dem som ljuger bra. Så vi låtsas om ingenting och har haft en underbar dag. Simmat runt båten, utforskat kullarna runt omkring, bjudit in Ahmad till ännu en middag. Ikväll grillade vi kyckling och potatis i Cobben på stranden. En av oss fick stå på vakt hela tiden för att mota bort katterna och de nyfikna åsnorna.

Det kom en ny liten getkilling med båt.

Åsnorna ville vara med och grilla.

Jag mötte Laban! Min barndoms sköldpadda. Vill ha!

Bästa middagarna lagar vi själva.

Utsikt över Seagull Bay

Jag hade föreställt mig Göcekbukten som en enorm nationalpark med orörda vikar och undangömda, förtrollade ankringsplatser. Jag var förstås dåligt påläst. Det vi har sett hittills av det marina reservatet Skopea Limani är mera likt en jättelik campingplats, lite större än Gullmarn, men inte mycket. Här finns gott om fina övernattningsplatser, med utlagda bojar och kättingar fastsatta på lämpliga platser att förtöja iland. Här och där små restauranger där man ligger gratis och med mooringlina vid bryggan om man äter middag.

Om man föredrar att ligga för sig själv i en boj, blir man servad av små båtar som kommer med livsmedel till försäljning. Det finns en speciell glassbåt. Till restaurangbryggorna kommer också Migros-båten, en fullsorterad ICA-affär som kör runt i alla vikar. Detsamma gör sopbåten, den tuffar runt varje dag och tömmer sopcontainern som finns uppställd i minsta lilla vik. Om man skulle ha lust att flyga lite paragliding eller åka efter en racerbåt i en uppblåst jättebadring, är det bara att vänta. De båtarna kommer säkert också förbi.

Nationalparken är faktiskt så liten, och vikarna så lika, att vi lyckades nattförtöja i fel vik igår utan att upptäcka det förrän idag på morgonen. Vi trodde vi låg i Tomb Bay, men namnen är inte lika på sjökortet och i pilotboken så jag hade lagt rutten två vikar för långt norrut. Vi vaknade vid vår boj i Boynuz Bükü och insåg misstaget när vi inte kunde hitta de gamla gravar – tombs – som borde ha funnits i bergssidan mitt emot.

I pilotboken varnas ofta för att det kan vara svårt att få plats, att populära vikar fylls snabbt av guleter och utflyktsbåtar, men så här års märks ingenting av det. Det är gott om plats överallt, många restauranger har inte öppnat än. Därför tog vi det lugnt fram till lunch, promenerade och badade och seglade sen vidare helt utan plan. Solen strålade, vinden blåste alldeles lagom, vi kryssade fram över Skopea Limani i fem knop med sikte på någon av vikarna längst söderut. Det råkade bli Seagull Bay.

I Seagull Bay härskar Ahmed, fd sjökapten, fd diamanthandlare, fd gift och bosatt i Holland där han har sin exfru och en liten dotter. Numera bor han med sin mamma som äger marken runt Seagull Bay. Han känner alla, (är till exempel god vän med Rod Heikell som har lovat skriva om hans restaurang när den är klar), pratar oupphörligt, sprutar filosofiska funderingar och är ibland svår att förstå. Han har oerhörda planer för sin restaurang, som just nu bara är en ruinhög.

Men imorgon kommer en båt med arbetare – minst 20 personer – som på tio dagar ska bygga upp en genuin, turkisk restaurang. Han har även köpt en 80 meter lång ponton i aluminium som nu väntar på att skeppas från Göcek. Pontonen ska ha el och vatten och mooringlinor, det ska byggas toa och dusch och restaurangen ska servera god mat till bra priser. Tre – fyra miljoner kronor har han tänkt investera, inte mer. Det ska inte bli något lyxställe, det ska vara genuint. Han vill ha ”good people” som gäster, inte några bortskämda och oförskämda … (nej, ni får gissa nationaliteten). Han har hägnat in hela området kring stranden för att han inte vill ha getskit under skorna, och till våren ska han anlägga trädgård och plantera massor av blommor.

Vi bjöd Ahmed på middag, köttgryta med sallad och quinoa. Hans mamma var bortrest på läkarbesök så det passade bra. När det började skymma kom en kusin med man och litet sovande barnbarn puttrande i en båt för att fylla vatten i en stor tank. Hos Ahmed finns gott källvatten, kusinen som driver restaurang i 22 Phantom Bay på andra sidan viken, har inget vatten alls. Det sovande barnbarnet hämtades av sin pappa, som kör en av de små livsmedelsbåtarna, och resten av kvällen satt vi allihop runt ett bord och åt och drack te. Köttgrytan var slut, men kusinen hade med sig hembakade brödkakor och sockerkakor, och vi bidrog med turkish delight och torkad frukt.

När mörkret fallit och de turkiska samtalet blev allt fnissigare (nej, det dracks ingen raki), och Ahmed förgäves försökt översätta för oss någonting om en katt som tydligen var fruktansvärt roligt, sa vi godnatt och tackade för oss. Ahmed kysste på hand. Nu, en timme senare, hör jag kusinens båt starta. Det är tur att det inte blåser, den måste vara nedtyngd till relingen om vattentanken är helt fylld.

Vi stannar här i morgon också. Vi måste få se när alla arbetarna kommer som ska bygga upp restaurangen på tio dagar, och vi måste få träffa Ahmeds mamma.

PS. Har ni sett filmen Svart katt, vit katt? Ahmed kunde ha en roll i den.

Köttgryta i skymningen.

Efterfest med kusinen från 22 Phantom Bay.

Måndagens nattvik – inte Tomb Bay. Ellem längst upp till höger. För boj och med lina i land.

Dagens kryss i Skopea Limani.

Matbutik på vattnet.

Samma dag som jag har skrivit i bloggen att allt är så storslaget och övermäktigt här i Turkiet – avstånden, bergen, väderomslagen – lämnar vi Fethiye och seglar tvärs över bukten till ön Tersana. Det tar knappt tre timmar och vi har segellycka hela tiden, undanvind, fyllt storsegel och genua och Ellem susar fram stundtals i över fem knop. På baksidan av ön ligger Tersane Creek och där finns gott om plats vid restaurangbryggan, bara tre gästbåtar utom vi. En av båtarna, får vi veta senare, är en stamgäst som kommit får Fethiye varje helg sedan tio år tillbaka. De stannar fredag kväll till måndag morgon. De betraktar restaurangen på Tersana som sitt andra hem. Allt detta berättar den ene av de två männen ombord. Han kallar skepparen för my boss. Chefen ser ut och rör sig som Ulf Lundell och yttrar aldrig ett ord. Båten är italienskflaggad. Hur nyfiken blir inte jag…!

Vi gör en ny bekantskap som genast kommer nära hjärtat. Yeshim. Hon och hennes man Yelderay driver restaurangen och bor året runt på ön. De är egentligen lantbrukare, på deras gård finns 70-talet nötboskap, tvåhundra får, getter och höns. Det finns inget drickbart vatten på ön, bara några grävda dammar som djuren dricker ur, och några uppsamlingstankar för regnvatten. Det finns inte el, bortsett från solpaneler och en generator. Några anställda lantarbetare kommer varje dag i båt från Fethiye.
Själva har Yeshim och hennes man fullt upp med att mjölka korna, odla massor av grönsaker, underhålla och driva restaurangen. Ett bra år är de självförsörjande på nästan allt utom vatten. Dessutom säljer de slaktdjur, både nötdjur och lamm. Fem stora ungtjurar har just hämtats med båt till slakteriet i Fethiye. På sommaren går all mat som kan produceras åt till familjen och restaurangen, på vintern tillverkar Yeshim och hennes mamma ost och smör och samlar i förråd. På hösten skördas de hundratals urgamla olivträden som klättrar på de steniga sluttningarna, kanske planterade av människorna som bodde här på byzantisk tid (fram till 1400-talet), och vars hus fortfarande står kvar som ruiner överallt.
När vi kom på söndagen hängde en liten flicka i Yeshims kjolar, hjälpte till att servera och lekte med hundarna. Hazal, nio år. På kvällen klev hon och pappa ner i den öppna styrpulpetbåten, hon knäppte på sig flytvästen och så försvann de. Hazal måste bo hos farmor i Fethiye där skolan finns. Hon har det bra hos farmor och kommer hem varje helg, men Yeshim gråter ändå när hon berättar. Längtan är svår. Det finns två barn till, sonen Akif 20 år bor hemma, dottern Hafize 23 bor i Fethiye med man och dotter.
Yeshim älskar svenskar. Hon tycker vi är snälla, ordentliga och lugna. Hon säger att hon tror att det är bra för människor att växa upp i ett kallt klimat. Inte som turkar och ryssar, säger hon. Värmen gör dem arga. (Jag säger inget om klimatet i Sibirien eller Moskva.) Hon undrar varför svenskarna har slutat komma. Förr kom det alltid svenskar varje år i ”flottillas”, hon nämner särskilt företaget Navigare. Jag lovar henne att tala om för alla jag känner att Turkiet inte har ändrat sig, att vanliga människor, som hon och hennes familj, behöver oss.

Strävsamt par med hjärtan av guld.

Yelderay tycker att jag också måste vara med på bild.

Här åt vi pulled lamb, Yeshims specialitet. Ugnsbakat fyra timmar. Mums!

Ruinerna från Byzantinsk tid är numrerade. Det finns över 50. En del används av familjen. Till exempel som hönshus. Sjuttio byggnader får finnas totalt på ön, men alla måste vara numrerade och byggas i lokal sten och i samma stil som ruinhusen.  

Yesims mamma rensar bondbönor.

Återigen ligger vi i en stor, fancy marina. Fethyie Ecce marina and resort. Nu är vi mitt i området Lycia, ett av de mest bergiga och vilda landskapen i Turkiet. När vi kommit in i Göcekbukten och närmade oss Fethyie, som ligger i sydöstra hörnet, såg vi snötäckta bergstoppar. Stora delar av bukten är naturskyddsområde med hårda restriktioner. Man får inte ankra överallt, inte fiska fritt, man får inte göra fast iland hur som helst, på en del ställen får man inte lägga till överhuvudtaget mellan vissa klockslag.

Framför allt får man inte förorena havet. Det är förbjudet att släppa ut något avlopp från båten, inte ens diskvatten. Coast Gard kommer gärna och kollar såna som vi, vill titta på pass och kolla att man har Blue Card och att det finns registrerat att man tömt toatanken med jämna mellanrum. Senast tömde vi den i Marmaris, innan dess i Didim. Det var en absurd, byråkratisk och tidskrävande procedur båda gångerna. Särskild personal måste tillkallas för att sköta pumpen, annan personal fyller i formulär, det kostar 5 € som betalas på marinakontoret och sen får man sitt Blue Card digitalt stämplat med antal liter som sugits ut. Väldigt få båtar har spillvattentank för gråvattnet, dvs vatten från pentry och handfat, men det låtsar man inte om. Har man inget utsug för toatanken, eller om man missat att skaffa BlueCard eller att använda det, kan man bli bötfälld med tiotusentals kronor direkt på plats av Coastgard. I Marmaris pratade vi med ett par som just hade sjösatt sin stora motoryacht. De höll på att fylla toatanken med saltvatten, bara för att kunna pumpa ut vattnet i toasugen och få en registrering i sitt Blue Card…

Hur klarar sig armadan av hyrbåtar? Eller alla guleter och turbåtar? Enligt vad vi hört, ser myndigheterna mellan fingrarna med dem. De är för många och för viktiga för turistindustrin. Men vi enskilda seglare är lättare att komma åt, så vi måste vara försiktiga. Alltså tömmer vi vår toatank på alla ställen där det finns en toasug. Alltså hamnar vi ofta i de stora marinorna där vi egentligen inte trivs.

Men två dagar här går an, det finns mycket att studera. Enorma båtar, riktiga monster till katamaraner, oräkneliga charterbåtar vars nya besättningar övar tilläggning på utsidan av vår ponton. Köplusten är mättad, vi blir tvungna att skaffa en resväska till bara för att få hem allt som fyndats i basarerna. Vem kan motstå vackra glasmosaiklampor, handmålade keramiklyktor, vackert mönstrade emaljerade tvålaskar och underbart god turkish delight? Inte jag i alla fall. Inte Odd heller, konstigt nog.

Idag gjorde vi som vi brukar, gav oss helt oplanerat ut på vandring bort från stan, upp i bergen. Efter en stund stannade en man i bil och lät förstå att vi gärna fick åka med om vi ville. Vi hoppade in och hamnade i Kaya Köy. Kaya var en grekisk stad med 7000 invånare som alla tvingades lämna sina hem 1923, när den stora utväxlingen av turkisk och grekisk befolkning ägde rum och det moderna Turkiet bildades under Ataturk. Odds favoritbok, Louis de Bernieres Fåglar utan vingar, utspelar sig här och beskriver vad som hände. Jag måste också läsa den. Det var tydligt att Kaya Köy är en stor turistmagnet under säsong, men nu var det en vanlig, sömnig liten by med några cafeer och butiker. En gång i halvtimmen passerar en Dolmus (en liten linjebuss) till Fethyie, och på det viset kom vi tillbaka till marinan, väldigt nöjda med utflykten.

Imorgon vänder vi tillbaka mot Marmaris. Men först några dagar runt vikarna i Göcek. Om vi får plats bland alla chartrade katamaraner. Igår var det bytesdag, idag har nästa veckas charterseglare gett sig av. De flesta verkar stanna i bukten, ta sig runt mellan olika ankringsvikar. Det är ett ganska litet område, tvärs över bukten tar knappt tre timmar. Hur det är att segla här under högsäsong vill jag inte ens tänka på. Gåsö ränna i juli måste verka ödslig i jämförelse.
Igår fyllde jag 69 år. Jag blev så firad, fick en ljuvlig rosenbukett och en turkisk ryggsäck av Odd, massor av hälsningar på Facebook. Ändå blev det uppenbart varför det inte känns som det brukar den här seglingsvåren. Jag längtar hem. Efter familj och vänner. Det blir så ensamt här, trots att vi är två. Inget ont om Turkiet, men allt är så himla stort! Enorma berg, stora öppna vatten, starka vindar, höga vågor.

Tack för alla grattis på Facebook! De värmde!!

På det lilla fiket vid torget i Kaya Köy fick vi den godaste maten hittills. En tunn, tunn lefsa med fyllning av ost och spenat.

Fynd i marinans supermarket. Odlingskit för gurka, bönor, tomat m m. Det stod Eden på askarna, vårt nya odlingsprojekt på Flatön! Klart jag var tvungen att köpa två stycken! Nu blir det turkiska bönor och gurkor på min odlingslott.

Högst upp i den gamla delen av stan, det lilla som finns kvar efter jordbävningen på 50-talet.

Igår kväll skrev jag ett missmodigt inlägg om de senaste dagarnas vedermödor. Än en gång hade vädret ändrat våra planer, vi tillbringade natten till tisdag i den jättelika marinan i Marmaris där Ellem ska stå på land i sommar. Marinan har tusen båtplatser i vattnet. Det var fullt, vi blev anvisade kajen där toapumpen står, alldeles intill den dubbla sjösättningsrampen där två jättelika kranar sjösatte båtar på löpande band, under ett helvetiskt oväsen.

På morgonen fortsatte vi söderut, fyra timmar över öppet vatten. Ingen segelvind men vågorna rullade fortfarande mäktiga efter den senaste veckans hårda blåst och jag blev tvungen att ta en sjösjuketablett.  Vinden började igen medan vi försökte ordna till en trygg ankring för natten i en trång vik mellan branta, skogklädda bergssidor. Vindbyar snodde runt från alla håll. Till slut låg vi med både en lång lina fastknuten iland och två ankare utlagda i V-form från fören. Nattmörkret var kompakt, utan måne.

Idag känns det helt annorlunda och jag väljer att inte publicera min handskrivna klagolåt. Sådär kan det vara. Nattsvart ena dagen och ljusblått nästa. Undrar om det finns något mönster? Jag skulle kanske titta tillbaka på våra tidigare seglingsperioder och kolla när känslorna av hemlängtan och depp dyker upp.
Allra längst in i bukten Ekincik, bara en liten bit från vår nattvik, hittade vi den perfekta hamnen. Den rymmer bara ett tiotal båtar, är helt nybyggd och finns inte med i Heikells pilotbok annat än som turbåtshamn. Vilken tur att vi chansade och gick ända in bakom vågbrytaren för att kolla. Lite längre ut i bukten mynnar det berömda Daliandeltat med den antika staden Caunos. På sommaren är detta ett ”very crowded” turistmål, men nu ligger turbåtarna sysslolösa vid kajen.
Vädret är lika konstigt här som hemma, fast tvärtom. Kallt och blåsigt. Alldeles för kallt att sitta ute och äta middag. Vi myser nere i salongen och sover med två yllefiltar.

Vart går vi imorgon? Vi startar klockan sju och går mot Göcek. Det ser ut att vara lugnt några timmar på förmiddagen. Sjögången får man stå ut med. Planen är att fira min 69-årsdag i Fethyie. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Kvällsgrillning.

Odde rodde ut vårt extraankare.

Stackars kossorna går fritt men stapplar fram med frambenen hopbundna med huvudet.

Så här fint är det också ibland.

På väg ut från Marmaris körde vi nästan på en stor sköldpadda.

Vi ångrade oss. Nio timmars motorgång till Marmaris byttes mot treochenhalv till viken Bozuk Bükü. Viken kröker sig in likt en krokig blindtarm mellan bergen, och alldeles i mynningen, som en egen tarmficka, ligger en bukt med brygga och primitiv restaurang undangömd. På berget ovanför vaktar en mäktig borgruin från 4-500 år före Kristus. Det var skepparen och kappseglaren Mehmet, vår nyblivne vän från hamnen i Knidos, som hörde av sig när han läste om våra planer för idag. Vi hade inte vågat lita på skyddet här om han inte hade försäkrat att det var bra.

Vindmätaren är fortfarande trasig så man vet inte hur mycket det blåser, men att gå härifrån idag är otänkbart. Internet fungerar bara högst uppe på borgruinen, där får man in Cosmote, en grekisk mobiloperatör. Alla väderappar vi använder, Windfinder Pro, Windy och OpenSkiron.org säger samma sak. Det ska öka ytterligare under eftermiddagen och avta först under kvällen.

Vi ligger ytterst på en lång brygga. Vi kom först, och jag misstänker att vi blev anvisade den här platsen eftersom vi är så små. Bättre att ha sex ton som drar y bryggan längst ut, än att ha sexton… Innanför oss ligger en 53 fots Jeanneau med sex tyskar och en turkisk proffsskeppare. Av tyskarna är två ett äkta par i åttioårsåldern, ett medelåders par och två yngre kvinnor. Det verkar bara vara det äldre paret som är seglingsvana, förutom skepparen då. Tilläggningen igår var som en dålig komedi med den äldsta damen som drog i mooringlinan åt fel håll och de två yngre kvinnorna som förtvivlat knöt härvor av knutar på tamparna i bryggan medan skepparen körde motorn och gormade åt dem att göra fast. Till slut gick en av personalen från restaurangen ombord och fick ordning på allt genom att dra in mooringlinan åt rätt håll och reda upp trasslet med linorna i aktern.

Så småningom fyllde det på med tre båtar till, alla med ryssar ombord. Natten har varit blåsig och gungig, det ösregnade när vi vaknade och är bara +14C. Hellyhansenjackan på. Ryssarna kunde gå härifrån tack vare att det fanns lediga platser vid bryggan och därmed svängrum för aktern när de gjort loss och satte full fart ut. Vinden pressar hårt på från sidan och gör det omöjligt att lägga ut om man har en grannbåt intill sig. Därför måste den stora charterbåten innanför oss ligga kvar idag också, eftersom vi verkligen inte tänker gå härifrån. Det ska dom bara vara tacksamma för, men jag vet inte om de fattar det.

Det finns som sagt inget internet utom högst uppe på borgruinen, jag ska strax klättra dit och skicka iväg det här blogginlägget. Odd har satt igång ett projekt med extra isolering av motorn, jag har fått en spännande idé om att ersätta huvudpersonen i mitt bokmanus med en helt ny karaktär. Mat har vi så det räcker, vattentanken är full liksom batterierna. Det enda orosmomentet är om grannbåten skulle få för sig någonting. Då är det upplagt för kalabalik, kollision och linor i propellern (deras) med mera.

Men imorgon blir det fint väder igen, då går vi mot nordost till andra sidan viken och floddeltat vid Dalian. Där finns en liten marina och turbåtar som gör utflykter i deltat som är naturreservat med ett rikt växt- och djurliv.

Bild från igår, innan det började blåsa.

Efter Knidos gick vi till Palamut för att handla, men det var ett riktigt bottennapp, förutom att vi kunde fylla på vår vattentank i hamnen. Palamut hade inte öppnat än, en ren badort som bara finns till för solstolsturister.

Vi fortsatte direkt till Mesudiye, en idyllisk liten vik där man bara kunde ankra. Vi tog dingen iland och gick rakt i famnen på krögaren Ogun som sett vår svenska flagg och sorgset undrade om vi kände Hugo Tiberg. Hugo är en känd profil bland svenska medelhavsseglare, så det är klart vi sa ja. Det visade sig att den årliga svenska eskadern med Hugo i spetsen brukat ankra upp här och komma till Oguns restaurang. Vi fick försöka förklara för honom att det sedan några år inte finns något intresse bland svenska seglare att segla eskader i Turkiet. Man kan verkligen fråga sig varför. Hamnarna är fulla av ryssar, holländare, engelsmän, tyskar. Detta är segelcharterland i lika hög grad som vattnen runt Peloponnesos. Hittills har vi inte upplevt någonting som skulle få oss att undvika Turkiet. Tvärtom.

Nästa natt tillbringade vi också för ankar, i den lilla skyddade viken Dirsek. Alla platser vid den enda resaturangpontonen i Dirsek var upptagna av en belgisk eskader. Vi gick inte ens iland.

Så kom vi till Bozburun. På långt håll såg vi masterna av hundratals gulets, de vackra, ålderdomliga och piratskeppsliknande turkiska utflyktsbåtarna som syns överallt i den här delen av Medelhavet. De byggs i Bozburun, och har sin hemmahamn här på vintern. Under säsong kör de turister i området runt Marmaris och Göcek.

Idag har vi gått en riktigt jobbig men också otroligt vacker bergsvandring, och vi har träffat på den första landsmannen sedan vi kom in på turkiskt vatten. Han heter Kalle och har både båt och hus här. Han berättade att allt fler guletskeppare fått det svårt ekonomiskt sedan turismen börjat dala, och att det påverkar hela samhället. Den som tror att hen stöttar den turkiska befolkningen genom att inte resa hit, har väldigt stor otur när hen tänker…

Nu sitter jag torsdag kväll nere i salongen och skriver blogg och försöker koppla bort cigarrlukten och skränet från ryssarna i grannbåtarna. Igår var det holländare på alla sidor om oss. Charterbåtarna kommer och går i flock, ofta anförda av någon ledare i utmärkande klädsel. Besättningarna har likadana tröjor med stora tryck på ryggen. Ledaren kommer först och springer sedan omkring på kajen och skriker anvisningar till sina kamrater när de backar in. På många båtar är det enbart män. De kvinnor jag sett ombord på eskaderbåtarna sitter snällt stilla i sittbrunnen tills allt är lugnt och förtöjt.
Charterseglare verkar också vara besatta av renlighet. De stinker av schampo och rakvatten på flera meters avstånd. Har de inte en ölburk i handen så har de en badhandduk och är på väg till duschen.

Nästa etapp Marmaris.

Apelsinpaus på toppen. En skog av guletmaster skymtar i viken.

Det hade regnat hela natten. 

Oväntat möte. Två stycken stora sköldpaddor!

Fiskhandlaren. Vi köpte två megamakrillar.

Makrillen var ingen vanlig makrill. Mörkröd som tonfisk i köttet. Den ena blev till inlagd makrill enligt svt:s recept med vinäger, dill och rödlök. Kanongod!! Räckte till middag för två, med grovt bröd. Den andra gjorde jag inkokt, med 2 dl vinäger istället för 2 msk ättika, som inte finns här. Den äter vi till middag ikväll. Steka fisk ombord går bort, osar för mycket.