Efter en dag helt utan motstånd – vi flöt avspänt nerför Oise, såg alla pråmar på AISen i god tid för att hålla undan, forsade rakt in i öppna slussar med trevliga röster i VHFen – kom vi till Cergy. En krokan i slutet av floden, alldeles innan den mynnar i Seine.
Jag tänker: Torekov, Fiskebäckskil, Puerto de Mogan på Gran Canaria. En idyll med historisk kuliss, en tårta i sten annekterad av turister och rika parisare i mercedesar och lexusar. Lite som Venedig i Las Vegas, fast utan de enarmade banditerna. Man vet inte om det man ser är på riktigt, eller om natthimlen med alla flygplan som sänker sig mot Charles deGaulle egentligen bara är på film.
Vi ligger i kanalen på utsidan av muren som omgärdar den lilla hamnbassängen, där inne var för grunt för oss och dessutom fullt. Här finns dusch, landström, tvättmaskin och till och med tömning till toatanken! Kostar bara 180kr per natt.
Det trivsamma mumlet från alla uteserveringarna runt hamnen sprider sig över vattnet och når även oss här på utsidan, innesluter oss i en vänlig gemenskap. Som när man var liten och låg vaken och lyssnade på pratet och skrattet när föräldrarna hade gäster.
Vi har det så bra, känner oss så trygga och välkomna. Vår båtplats är TV-övervakad och belyst på natten, så fort vi rör oss utanför båten tänds en strålkastare. Vi har handlat bröd och ost och skinka, grillat våra fläskkotletter. (Vid borden ovanför är det ostron och champagne som gäller.) Vi har ringt ambassaden i Paris och är välkomna dit för att rösta imorgon. Jag har beställt tid hos frisören här i Cergy till på onsdag. Hon behandlade mig som en filmstjärna.
Hur i himlens namn ska vi klara oss i de bistra provinserna öster om Tyskland, där vi knappast lär bli bemötta såhär? Vågar vi fortsätta planera för Donau när vi trivs så bra med att vara bortskämda?

Oljebyte i motorn efter 115 timmar.

Solen skiner, det är varmt och skönt och blåser inte, strömmen är inte besvärande, slussningen har gått bra och pråmarna har vi inte haft några problem med. Vi ligger gratis för nionde natten.
Det är ungefär allt positivt man kan säga om dagens etapp mellan Compeigne och staden Creil där vi nu ligger, i den hittills sämsta natthamnen.

Den saknar alla bekvämligheter. Vi står på grund i leran längs med flodbanken nedanför ett sjukhus, förtöjda i ett stort träd och en pollare. Stranden är klädd med en vass och trasig plåtskoning som fenderbrädan fastnar i. Varje gång en pråm dundrar förbi tippar vågorna över oss in mot plåten, vi har klätt in hela styrbordssidan med allt vi har av fendrar. Stadskajen mitt emot, som var det enda alternativet, var ännu mer motbjudande.
Efter åtta på kvällen kommer inga pråmar mer, eftersom slussarna stänger. Sex i morgon öppnar de igen.
Vi har inte sett ett enda lockande alternativ till förtöjning på hela dagen. Oise flyter igenom det ena industriområdet efter det andra, inte någon gång idag har jag sagt ”åh så vackert!” till Odd.
Men detta är priset vi får betala om vi vill komma in i Paris från väster.

Det här dagens enda bild. Det var någonting med mannen, hans förfallna kråkslott och det fladdrande klädstrecket som var oemotståndligt.

Vi kände oss sega, det behövdes en ligga-stilldag för att komma ifatt.
Compiegne har en välsorterad butik för båttillbehör. Vi kunde byta gasflaska och Odd hittade ett nytt däcksbeslag för vattenpåfyllning av rätt dimension. Det gamla läckte, inte speciellt fräscht. Vi fick alltså in regnvatten och annat vatten från däck ner i färskvattentanken. Och så måste det ha varit flera år… Nu har tanken fått en chockdos bakteriedödande vattenrening. Vi har alltid köpt dricksvatten på flaska, men använder båtens färskvatten till matlagning, disk och tandborstning.
Jag satt i en timme på en tvättinrättning och väntade på att tvätten skulle bli klar. Där var fullt av söndagstvättare som såg ut att ha det väldigt långtråkigt. Finns det alltså en risk att folk stjäl ens tvätt om man går därifrån? Det är mycket man slipper vara rädd för på Flatön.
Maskinerna surrade och jag satt där med min läsplatta och en påse från boulangeriet mitt emot och hade det rätt mysigt.
Det goda livet och den franska maten håller på att pressa mig förbi den viktgräns jag lovat mig själv att aldrig mer överskrida. Fast vi håller oss strikt till 5:2 och lever på 500 kalorier måndagar och torsdagar, så balanserar det inte överdådet de andra dagarna. Ost, vin, baguetter ( fullkorn, men ändå) croissanter, patéer, grillkvällar och keso som mest liknar créme fraiche. Samt en och annan bakelse. Jag tvivlar på att man kan hålla vikten ens med tre veckodagar halvfasta.
Enda gången jag har använt mina joggingbyxor var när jag hoppade i kanalen för att rensa bogpropellern. På morgnarna skriver jag, sedan är det frukost och sen blir det oftast inte av att motionera innan vi ska iväg. Så snart jag hittar en sportaffär ska jag skaffa gummiband och en yogamatta, styrketräna kan man i alla fall göra under gång.

Mina franska kilon tar jag med mig hem. Dem hinner jag bli av med till jul.

Floden Oise beskrivs som ganska utmanande både i franska Guide Fluvial och i Tom Sommers guidebok. Floden är en pulsåder för pråmtrafiken mellan Nordsjön och Paris. Very heavy traffic är ett begrepp som återkommer. Men husguden Från sluss till sluss  av Catharina och Tommy Grunbaum beskriver Oise som ”älsklig” med metare och roddare. Och min bekant Esso som bor i sin ketch i Stenungsund mailade lugnande kommentar att han inte upplevt några problem alls.
När vi svängde ut från den smala djungelkanalen, under motorvägsbron norr om staden Compiegne, mötte den breda floden med både pråmtrafik och roddare direkt. Det var ju lördag, flera roddarlag övade åtföljda av skrikande, peppande ledare i små motorbåtar. Här gällde inga fartbegränsningar på 10 km/ tim, de rodde mycket fortare än vi körde. Stadens marina som lockat med dusch, tvättmaskin och wifi var alldeles för grund, vi k satte oss i leran redan i infarten. Men den såg så ruffig ut så det var lika bra.

Vi la oss istället långsides vid en kaj utanför en klosterträdgård, nära centrum men nästan fritt från trafik. Här går en strandpromenad längs med floden, folk cyklar och joggar och rastar sina hundar. Väldigt många hälsar, säger Bonne appetite om vi äter eller bara bonjour. Två andra båtar ligger förtöjda här. Vädret är varmt och halvmulet, med morgondimman som ligger kvar länge.
Vi stannar här imorgon söndag också. Kanske även måndag. Här finns mycket att se, bland annat ett historiskt figurinemuseum som jag blev nyfiken på. Och på järnvägsstationen finns två autentiska, restaurerade järnvägsvagnar som visar hur fångtransporten till koncentrationslägren gick till under kriget. Över 45000 judar, romer och andra icke-arier deporterades härifrån 1942-1944.Någonting att begrunda i dessa tider när det åter börjar bli acceptabelt att sortera människor i mer eller mindre värda.

Så bortskämda vi är med fred hemma i Sverige. Som om det vore självklart, eller som om det bara är vad vi förtjänat. I varenda fransk by finns monument med namn på de invånare som stupat i första och andra världskriget. Jag ser samma efternamn återkomma fyra, fem, sex gånger och tänker: stackars mödrar, fruar och flickvänner.
Läser just nu Hans Falladas roman Ensam i Berlin, som handlar om motståndet mot Hitlers regim bland vanliga, så kallade enkla, tyskar. Så skrämmande att jag bara kan läsa korta avsnitt i taget. Detta var min svärmors verklighet

.

Svenska kullager i tågvagnarna som transporterade över fyrtiotusen människor till dödslägren.

Vi gick  morgonpromenad upp på kullarna ovanför Maize, följde en traktorväg som löpte längs fälten. Plockade moreller, hasselnötter, vindruvsklasar, valnötter och stal två majskolvar från en odling, jag ville prova att grilla. På ett ställe såg vi spår av vildsvinsklövar.
I byns boulangerie köpte vi en nybakad, ännu varm baguette och två croissanter. Det var ju Odds födelsedag, den sextiosjätte. Han har fått min present i förskott, en ny ukulele, så den saken var avklarad. Allt han önskade sig nu var en vildsvinsmiddag på restaurang.
Tilltänkt natthamn var Soisson, en liten stad som verkade lovande i alla avseenden enligt kartboken och Internet.
Men stadskajen var skräpig, full med ogräs och trasiga papperskorgar. Lite mörk och avsides. Gratis, men inget vatten, ingen el och definitivt inga duschar. Staden var bullrig och stressig, vi kände med en gång att här ville vi inte stanna över natt.
Jag frågade efter vildsvinskött i ett charkuteri, och fick veta att säsongen inte har börjat än. I oktober.
Vi hann precis ut genom stadens sluss innan den stängde, och hittade en fin natthamn en bit bort, i den lilla byn Pommiers. Där fanns också en gourmetrestaurang. Istället för vildsvin blev det gåsleverterrin och ankbröst. Kanske det godaste vi ätit.

Själva kanalen har varit ganska ointressant idag också. Vi ser mest träd. En eller två pråmar på hela dagen, annars inga möten alls.

Det närmaste vi kom en vildsvinsmiddag.

Födelsedagsfrukost ombord.

Så här verkar vi trivas bäst. Långt ute på landet.

Våra desserter. Aldrig blivit så förvånad över en efterrätt…

Under huvan av rosa sockervadd: nutellamousse och glass. Ska det likna en tutte?

Idag har vi kört trettio sjömil, sista delen av Canal des Ardennes och en bra bit på Canal lateral a Laisnes (uttalas Länn). Allt vi har sett är träd. Ekar, valnötsträd, mullbärsträd, pilträd, granar, askar, alar, aspar, poppel och plommonträd. Däremellan snärjmåra, nypon, hasselbuskar, björnbärssnår, vildvin,  bokharabinda, murgröna, slånbärsbuskage.
Vi stack in fören en bit i en ek, så att Odd kunde ta ner en kvist mistel med båtshaken. Det är ju födelsedag imorgon och det behövs blommor till frukosten. <3

Tillsammans bildar all denna grönska täta, ogenomträngliga väggar på var sida om kanalen. Ibland känns det riktigt mörkt där inne. Inga andra båtar har vi heller sett, utom två arbetspråmar från kanalbolaget VNF.
Då och då kommer en sluss eller en jättelik siloanläggning eller en liten by, och då öppnar sig tillfälligt den gröna muren och man ser att man färdas genom ett vidsträckt jordbrukslandskap.
Det är inte tråkigt, för man tänker bra när det inte händer så mycket hela tiden. Men det är enahanda. Därför är det bra att vi kommit långt. Ända till Maicy, söder om Berry au Brac.
I Berry au Brac stannade vi och köpte bröd, imorgon är det födelsedagsfrukost ombord. Vid kanalkanten växte björnbär, så nu har vi födelsedagsdessert också.
Valnötsträden som finns överallt är fulla av stora gröna frukter som börjar mogna och spricka och visa sina nötter. Mitt habegär är enormt, helst vill jag plocka flera bärkassar. I alla fall ta med några kilo hem. Vilket perfekt julgodis.
Här finns ingen gästhamn, men efter lite sökande lyckades vi förtöja vid en förfallen stenkaj i Macys äldsta stadsdel. Husen här är från 1700-talet. Vi gick en kvällspromenad till en gammal kyrkoruin uppe på en höjd, suktande som vi var efter utsikt och fria vidder. Från en ödetomt på vägen dit hängde vinrankor ut över vägen, fulla av söta blåa druvor.

En fin sak med den här byn är att den är bebodd. Folk har köpt de urgamla stenhusen, renoverat dem och pyntat med gjutjärnsgrindar och vackra nya murar i gammal stil. Samt skaffat en livsfarlig hund som vaktar trädgården och kastar sig mot planket, hotfullt skällande, när man går förbi.
Vad är folk så rädda för?

Vi vaknade före sju, en pråm skulle passera ”vår” sluss på väg uppåt, och vi måste vakta förtöjningarna. Sen ville slussvakten att vi skulle starta neråt direkt, fast det var en timme före normal slussöppning. Så vi startade hals över huvud utan varken frukost eller tandborstning.

Har man väl börjat slussa är det svårt att ta paus. Slussarna öppnas med automatik, så fort man går ur en sluss ser man de röda ljusen på nästa, och lagom när man kommer dit är ljuset grönt och slussporten öppen. Om man av någon anledning uteblir går hela systemet i baklås. Slussen stängs efter en kvart eller så och man kommer inte in igen utan får ringa efter hjälp. Inne i slussen styr man själv när portarna ska stängas och vattnet släppas ut så att man sjunker neråt. Ungefär tre meter i varje sluss.
När vi klarat av tretton slussar orkade vi inte mer utan mat. Så vi la till vid kanalkanten strax före sluss nr 20 och lagade brunch. Slussporten stängde men vi brydde oss inte.
Plötsligt dök det upp en liten Karlssonpåtaketfigur ur buskarna. Han höll två jättelika salladshuvuden och en tjock bukett persilja i händerna, och undrade om vi ville ha. Vi kanske ville ha rädisor också? En euro kostade alltsammans. Jag betalade förstås och han fortsatte att prata om alla grönsaker han kunde erbjuda. Morötter kanske? ”Följ med till min trädgård!” sa han till mig, och till Odd:” Var inte orolig, hon är i säkerhet.” Han presenterade sig som Michel. Just där vi förtöjt brukade han sälja grönsaker till kanalfarare. Men nu var säsongen slut och alla turister borta.

Bakom träden fanns hans odlingar, och där saknades inget. Han gav sig inte förrän jag tackade ja till det mesta. Betala kom inte på fråga. ”Men vi har inte plats i båten,” försökte jag. ”Je comprends, stackars er”, sa Michel medlidsamt. ”Båten är för liten.”

Nu ligger vi vid stadskajen i Rethel, proppmätta efter världens godaste soppa. Här kommer receptet:

Michels korvsoppa Ardennes

En liter oxbuljong.
Drygt en liter hackade grönsaker: purjolök, kålrabbi, morötter, vitkål. Koka mjukt i buljongen. Tillsätt tre sorters korv, tex två små Boudin blanc (vit korv), en liten bit blodkorv, två franska örtkorvar (färska, inte rökta). Riv en stor potatis ber i soppan. När korvarna är genomkokta tillsätts en stor näve hackad persilja plus hackad gräslök.
Servera med en matsked créme fraiche i varje soppskål.

Vi kom iväg kl tio och puttrade två timmar genom sömnig, solig, lantlig djungel. Vi såg inte en människa, inte en båt på hela tiden, inte så mycket landsbygd heller eftersom kanalkanterna var så igenbuskade. Solen sken och grönskan doftade. Vi turades om att köra och slappa på fördäck. Klockan tolv kom vi fram till den helt öde lilla staden Le Chesne. Sista chansen att handla innan slusstrappan på 23 slussar som tar minst sju timmar. Men vi fick vackert vänta tills siestan var slut klockan tre och byns enda affär öppnade igen.

Det enda som var öppet var boulangeriet och en restaurang som faktiskt var nästan fullsatt av lokalbefolkning. Dagens trerätters lunch serverades. Det fanns två alternativ till huvudrätt, och det var helt omöjligt att förstå vad det var. Tripes frites? Servitrisen skakade på huvudet och sa att främlingar inte brukade gilla det. ”L’etrangers n’aime pas tripes frites”. Jag gick runt och kollade på folks tallrikar men blev inte klokare, fast alla försökte förklara. Ingen kunde engelska, det börjar man vänja sig vid.
Vi beställde tripes frites. Grisfötter med pommes frites. Men de andra rätterna var goda. När servitrisen frågade vad vi tyckte om klövarna svarade jag: Comme si, comme ca och kände mig väldigt nöjd.

När vi kom tillbaka till båten hade vi fått sällskap av svenska Albertina, en Albin 25 på långfärd med Christina och Örjan. Man måste alltså inte alls ha en särskilt stor båt för att uppleva Europas kanaler.
Nu slussar vi neråt. Kvart i sex blev det rött ljus i Eclus no 9. Vi ligger alldeles framme vid slussportarna med aktertampen fastsatt i en löjlig liten krok i grässvålen. Som att förtöja i en stoppnål. Fast vi står stadigt fast i leran. Här är landskapet kulligt, öppet och böljande, som jag föreställer mig alperna. Massor av vita kor överallt, i kanalen simmar skygga änder som inte alls fattar varför man kastar torrt bröd på dem.
Vår nya Cobb grill är fantastisk. Tänk att kunna grilla på akterdäck utan att det känns det minsta farligt. Och hela måltiden blir klar samtidigt. Runt glödkorgen lägger vi rotfrukter och grönsaker inpackade i folie. På plattan ovanför glödkorgen grillas korvar, biffar eller kyckling.

Det var lite darrigt att ge sig av efter två månaders uppehåll. I första slussen fick jag hjärnsläpp och körde bogpropellern åt fel håll. Vi gick rakt in i slussväggen med bra fart. Fendrar och fenderbräda tog värsta smällen men relingslisten av gummi hoppade ändå av. Den gick lätt att få på plats igen, som tur var. Efter detta blev jag plötsligt kolugn. Det kändes som att nu hade det värsta hänt, nu hade jag full kontroll.
Sen tuffade vi på uppför Meuse och kom, efter ytterligare några slussar, in på väldigt mycket smalare Canal des Ardennes. Här gick det inte att väja för flytande sargassoöar, och plötsligt började hela durken vibrera och motorn låta konstigt. Något hade fastnat i propellern. Men – eftersom Odd har monterat en ropecutter på propelleraxeln var det snabbt fixat. Friläge, kraftigt backslag och det som satt fast var mixat i småbitar. (Det är andra gången vi är tacksamma för ropecuttern. Första gången körde vi in i något lömskt snärjande utanför Marstrand.)
Det flyter väldigt mycket gräs, vass, rötter och grenar i kanalen, och inne i slussarna är det som en matta av vissna vegetabilier på ytan. Inne i en sluss före en tunnel genom berget, slutade bogpropellern att fungera. Något hade fastnat i den. Jag fick klara mig utan, hela vägen genom tunneln och fram till natthamnen två slussar längre bort.
Odd hade badförbud eftersom han skar sig illa i ett finger igår. Borde ha fått minst ett stygn, men han hade redan fått en överdos av fransk sjukvård. Alltså måste jag ge mig ner i vattnet för att rensa bort skräpet i bogpropellern. Det var riktigt skönt, inte alls så läbbigt som jag trott. Kanalvattnet här kanske inte är så smutsigt ändå? Det luktar inte illa, inte som i Holland.
Hamnkaptenskan Benedicte i Pont a Bar, där vi tankade diesel, tipsade oss om naturhamnen i La Cassini och det är verkligen en pastoral idyll vi har förtöjt i för natten. Här finns en liten kaj, så att vi kom (nästan) ända in till kanten.  Hönsen strosar i kanalkanten, några tjudrade getter betar en bit bort i slussvaktarens trädgård och det är fullkomligt fridfullt, precis som i en reklambroschyr för kanalfärd. Sigge kan få springa lös och hoppar glatt fram och tillbaka mellan båten och land, håller sig på respektfullt avstånd från getterna.

Odd i första slussen efter Charleville-Mezieres

Här är vi!

Men matte, vad håller du på med?

Idag har Odd ägnat sig åt verkstad och jag åt planering. Han har monterat stålbrickor under knaparna i däck. Nu ska vi slippa hemska överraskningar som när mittknapen plötsligt rycktes loss i den belgiska slussen.
Jag har lagt upp rutten för de närmaste dagarna och dykt lite djupare i den väg vi planerat gå till Paris. Efter Canal des Ardennes tänkte vi fortsätta västerut på floden Aisne och ut på floden l’Oise. L’Oise flyter söderut och mynnar i Seine som ju rinner genom Paris. Det är en dröm som Odd har, efter att ha läst Göran Schildts böcker, att komma in i Paris just den vägen, västerifrån. Om vi nu tvunget ska till Paris, vilket är min dröm.
Nu visar det sig att l’Oise beskrivs såhär i Guide Fluvial: ”There is very heavy commercial traffic on this waterway.” Samt att valet att gå Seine in till Paris inte är självklart. En annan guidebok beskriver det såhär: ”Valet av väg (Seine eller de delvis underjordiska kanalerna genom Paris centrum) måste balanseras mellan lusten att uppleva de magnifika vyerna av Paris och den hektiska och synbart kaotiska trafiken på Seine. ” Gulp. Jag är Oxe. Ingen frejdig äventyrerska. Jag tänker alltid först på säkerhet. Men jag vill inte låta rädslan styra mitt liv. Hur skulle det sluta?

”Alla drömmar värda att förverkliga finns på andra sidan rädslan.
Gå ändå.” Den tänkvärda uppmaningen läste jag på Anna Viola Lovinds blogg Happy Arty.

Så det blir ändå l’Oise och Seine. Jag vill bara få det på pränt att det är en verklig utmaning för mig, en lång avstickare utanför komfortzonen. Men nu är jag beredd, det ska bli härligt att kasta loss igen.

Sista morgonpromenaden i Charleville-Mezieres.