Regnet öser ner men jag ler konstant sedan två timmar tillbaka. Då hände nämligen följande: Jag gick in i delikatessbutiken och bad på min bästa skolfranska att få sex skivor av samma goda serranoskinka som sist. Jag tackade den vänliga innehavaren för tipset han då gav mig om det fantastiska boulangeriet två kvarter bort, på Rue d´Eglise. Jag frågade om han möjligtvis hade ingefärsmarmelad? (Erkänner, slog upp ordet ingefära, gingembre, i förväg). När han frågade hur länge jag stannar i Charleville, berättade jag om båten som ligger i gästhamnen, om vårt resmål och vägen dit. (Ooh, la Mere Noir!) Jag sa att vi kommer tillbaka till båten i slutet av augusti och att jag ser fram emot att handla hos honom då också. Han lovade att tills dess ska han ha skaffat fram ingefärsmarmelad. När jag skulle gå höll han upp dörren åt mig och påpekade att jag talar utmärkt franska!!!

Fånigt flinande går jag hemåt, när ett ord ploppar upp ur det undermedvetna, som en svavelbubbla från botten av hamnbassängen. Ett ord som jag alltid förknippat med personer som till exempel min entusiastiske franskalärare, magister Heurlin, förmodligen salig i åminnelse, det är ju över fyrtiofem år sedan han gav mig en fyra i slutbetyget. (Merci beaucoup!) Nu är jag själv en sådan. En frankofil.

Idag lämnade Åse och Tom hamnen trots ösregn och körde vidare med S/Y Sothis. Nu får de nästan två månaders försprång innan vi kastar loss härifrån. Kanske går de mot Paris, kanske inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Om de väljer den vägen vi tänker gå, Canal des Ardennes, försvinner ju lite av upptäckarglädjen eftersom jag givetvis inte kommer att kunna låta bli att läsa deras roliga blogg (finns i listan till höger). Å andra sidan kan det ju vara bra att bli förvarnad om eventuella problem. Hmm. Svårt.

Åse kollar om det finns plats under bron. Regnet den senaste tiden har höjt vattennivån märkbart.

”Han tar sig själv på alldeles för stort allvar.” Det är en lurig formulering. Falsk. För egentligen ligger det inte alls någon vänlig omtanke bakom orden, som man kunde tro. Egentligen är det samma gamla vanliga Jante. ”Vem tror han att han är egentligen?”

Om man inte tar sig själv på allvar, vem ska då göra det? Om man menar allvar med att man vill lära sig spela till exempel ukulele, köper man inte då det bästa instrument man har råd med, och övar så mycket man har tid? Nej det gör man inte, inte obemärkt och okommenterat i alla fall. Det finns alltid någon som lägger märke till att man har skaffat sig onödigt dyr, onödigt stor, onödigt snygg eller onödigt onödig utrustning,  och som inte missar tillfället att högt kommentera hur duktig man måste vara eftersom man har allt det där.

Det gör mig så arg. Varje gång. Varifrån kommer människors drift att förminska varann? Ja, ja, jag vet, från den egna rädslan att inte duga. Om jag inte kan, då ska minsann inte hon göra sig märkvärdig och tro att hon kan.

Jag ska bli författare. Jag är författare. Jag har skrivit färdigt en skönlitterär roman och håller nu på med uppföljaren. Mina romaner kommer att ges ut av ett förlag och läsas av många människor. Jag tar mig själv och mina drömmar på allvar, hur ska de annars kunna förverkligas?

Tack, monsieur Champion för att du väckte dessa tankar i mitt huvud. Dag efter dag sitter du på kajen i gästhamnen. Den okrönte fiskekungen. Din utrustning har kostat tusentals euro. Mellan dina fötter, till hälften nedsänkt i vattnet, hänger en fiskhåv. Den är avsedd för de stora fiskarna.  Hittills har jag bara sett dig få upp små mörtliknande saker, som den du håller i handen på bilden. Dem krokar du av med varsam hand och släpper tillbaka till vattnet. Men när den stora fisken kommer, då är du beredd, då har du det som krävs.

Imorgon ska jag gå till bokhandeln vid torget och köpa den där dyra Parkerpennan som låg så skönt i handen och skrev nästan av sig själv.

Jag kom hit i fredags för att koppla in larmet, passa på att lacka snickerier och nåta om några ställen i teakdäcket. Eftersom jag ändå ”måste” stanna här till onsdag. Sedan dess har det regnat varje dag, med korta uppehåll. Man hinner precis gå ut och handla lite croissanter och annat nödvändigt mellan skyfallen.

Det är perfekt. Jag skriver, läser, sover och äter.  Promenerar längs kanalen, antecknar idéer innan de flyger bort. Tar en café au lait vid torget och tittar på karusellen. Går in i huset där Rimbaud bodde och försöker begripa någonting av den suggestiva utställningen. Spelar lite ukulele när jag kommer tillbaka till båten. Vänder på dygnet som jag vill. Jag skulle utan tvekan sväva mot skyn som ett asocialt ufo om jag inte hade Odd som håller i snöret där hemma och drar mig tillbaka. Så här skulle jag kunna leva tills nästa bok var färdigskriven.

När jag kommer hem ska jag börja skriva en författardagbok för hand, för att försöka få bättre grepp om min skrivprocess. Just nu är jag helt uppfylld av två väldigt olika böcker. Dels ”The Thesaurus of positive character traits”, dels Berta Wilhelmssons självbiografi ”Mitt liv i miniatyr”.

Plötsligt skriver hon om när CW porträtterar Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm, mannen som Åsa Larsson skrivit in i sin roman ”Till offer åt Molok”, och som var anledningen att jag vågade fråga henne till råds på Bokmässan förrförra året om mitt då nyfödda, sköra skrivprojekt. Ett tecken? Det händer saker när man vågar öppna ett ovidkommande fönster och lyssna in sin intuition. Jag ska skriva mer om det en annan dag. Igår fick jag grannar, Tom och Åse och Sothis från Strömstad. Sothisbloggen ligger som länk här till höger, bland bloggar jag följer. Tom och Åse turas om att skriva inläggen och det ger ett spännande perspektiv . 🙂    

Om jag ändå hade haft med mig Sigge… tänkte jag många gånger inatt mellan klockan två och fyra, när det viskade, klirrade, bullrade och gungade från bryggan. Tre hemlösa sökte av någon anledning skydd i hamnen med sin … eh… båt? Men nu har de puttrat iväg igen, på okända äventyr. Och istället har Sothis med svensknorska paret Åse och Tom och liten gast lagt till mitt emot och bjudit på Riesling i sittbrunnen. Dessutom har jag lyckats koppla in larmet. Så jag är nöjd med dagen fast den började otrevligt och det har regnat i stort sett hela tiden.

Vilken lyx det är att äga en kajak. Bara kunna ge sig ut en sväng på vattnet när helst man vill. Det tar mig tio minuter att sjösätta och vara iväg. I sommar kommer jag att bli stark i armarna.  Och så många hemliga, inspirerande ställen man kommer nära.

Jo, jag har packat upp, vilket är olikt mig. Resväskan med innehåll brukar stå orörd mitt på golvet flera veckor efter att jag kommit hem. Jag har till och med planterat ny sallad i pallkragarna och så smått börjat ta mig an trädgården, om än lite motvilligt. Vänner och grannar frågar vänligt hur vi har haft det, och jag kan inte svara. (Jo, jag rabblar förstås att det-har-varit-underbart.)

Men vadå hur vi har haft det? Mentalt är jag kvar i båten. Jag saknar den överblickbara, okomplicerade tillvaron ombord. Saknar att vara på väg. Saknar varje dags överraskningar. Saknar de enkla besluten. Saknar utomhuslivet.

”Det bästa med vår resa är att den fortfarande pågår”, sa Odd idag. ”Den har inte tagit slut och den ska inte börja i höst, den pågår nu.” Då kändes det plötsligt bättre. För han har ju rätt. Kartan över Europas vattenvägar ligger framme på köksbordet hela tiden, och det går inte en dag utan att vi pratar om den fortsatta resan, diskuterar vägval  (Donau eller raka vägen till Marseille?) och läser kanalböcker och kanalbloggar. Nyss klickade jag hem kanalkartor som vi saknat från Fluviacarte och imorgon, på väg till barnbarnsfödelsedag, ska vi handla en speciell båtgrill på Hjertmans i Stenungsund för att kunna laga lite mer varierade middagar ombord. Den ska jag ha med mig i bagaget när jag flyger ner till båten på fredag.

Eftersom vi blev tvungna att åka hem hals över huvud på grund av tågstrejken var det vissa saker som inte hanns med. Till exempel att installera larmet. Det står jag inte ut med, när vi nu har ett larm, så det var ett enkelt beslut att boka en flygresa med Ryan Air för att fixa den saken. Katastroftänkandet vann ännu en lätt seger.

Jag är inte otacksam, bara rastlös. Varje dag tackar jag ängsligt ödet för min fina familj och all tur jag har haft i livet med hälsa och jobb och relationer. Kanske har jag helt enkelt inte landat i vardagen riktigt än. Vi har aldrig varit bortresta så länge, sju veckor.

Ikväll sjösatte jag våra kajaker. Dem har vi knappt använt alls, på flera år, de har hängt i taket i traktorgaraget och sett lessna ut. Det var ren terapi att paddla ut från bryggan, runda udden och vara på vattnet igen. Jag hade nästan glömt hur underbart det är att glida fram i en kajak.

Jo, jag skriver också. Uppföljaren till Marvatten får allt tydligare konturer. I sommar ska jag skriva 500 ord om dagen, med en vilodag i veckan.

Honungsrosen i körsbärsträdet gör sitt bästa för att muntra upp. Tack vare bästa trädgårdshjälpen Ulrika på Trädgårdsmakeriet AB i Stenungsund kom jag hem till en rensad och ansad trädgård och inte till en djungel.

Det är underbart att vara hemma igen och fira midsommar med barn och barnbarn, men himmel vad trött man blir. Och så sent det blir innan man får tid att sätta sig vid datorn och blogga. Nu sover alla utom jag. Och allt jag orkar berätta får sägas i bilder.

Dagen mjukstartade på Carrefour, Frankrikes ICA. Varför kan vi inte bete oss likadant i Sverige? Hälsa vänligt på kassapersonalen och varann. En liten tant vände sig om mot oss andra i kön när hon greppat sin kasse, vinkade leende och ropade: ”Bonne journee, tous le monde!” Jag begriper inte att det är samma människor som röstat fram le Pen?
När jag skulle hämta våra tågbiljetter för hemresan imorgon var tågen inställda på grund av strejk. Alla verkade ta detta faktum med ro, det vimlade av uniformsklädd personal som gick omkring och frågade om man behövde hjälp. Som utlänning blev jag genast tilldelad en engelsktalande chefsperson som drömde om att resa till Sverige visade det sig. Hon ägnade sig helhjärtat åt mina reseproblem, ordnade raskt nya tågbiljetter med det sista tåget som avgick idag, och bokade dessutom hotellrum i Paris på gångavstånd till Gare du Nord och snabbtåget till flygplatsen.
Istället för en lugn sista kväll i båten blev det rafspackning och hetsig takeoff. Stänga kranar, tömma kylskåp, packa ner cyklar och utombordare, täcka för fönster, starta larm osv osv. På tre timmar.
Snabbtåg till Paris. X2000 kan slänga sig i väggen. Över 300 km/tim utan sånt trams som lutande vagnar i kurvorna. Hastigheten visades hela tiden på en skärm i taket. I nerförsbackar gick det så fort att man ville hålla sig i stolen. Då tyckte tågföretaget att man skulle gå till baren och ta ett glas vin.
Sist ikväll tog vi metron till Place de la Bastille och tittade på gästhamnen l’Arsenal som ligger där. I höst kommer vi!

Tågen står still men vi bjuder på kaffe och kaka.

– Posted using BlogPress from my iPad

Solen och värmen har redan påverkat teakdäck och snickerier. De sista dagarna ägnas småreparationer (Odd) och lackning (jag). Runt omkring oss pågår söndagsutflykter, badande i floden och metande. Vi båtfixar till ett trivsamt bakgrundsbrus av barnskratt, hundskall och vattenplask.
Medan lacken torkade gjorde vi en lång cykelutflykt till Mezieres berömda basilika Notre Dame d’Esperance. Utanpå ser den ut som alla andra gotiska tempel, en åldrad skönhet med söndervittrade ornament och decimetertjocka lager av duvskit. Men inuti!
Tusen kvadratmeter blyinfattade glasmosaikfönster, skapade av konstnären van René Durrbach, en vän till Picasso. Varje fönster beskriver en händelse i Nya Testamentet, för en gångs skull fanns det väldigt bra information på engelska om hur konstverken skulle tolkas, vad symbolerna och färgvalet representerade. Det måste ha varit över tjugo stora fönster.
På hemvägen åt vi världens godaste lammlägg på Place Ducale och såg två nyförälskade pensionärer åka karusell.
Imorgon är det packning och avslut som gäller, tidigt måndag morgon går tåget till Paris och flyget hem.
Nu längtar jag efter barn och barnbarn. Men jag kommer att sakna båtlivet och mitt kluckande sovrum.

– Posted using BlogPress from my iPad

Fredagen den trettonde inleddes tidigt på morgonen med katastrof och panik. Sigges pass var borta. Husse var förtvivlad, förkrossad, ja tillintetgjord. Eftersom hundpasset inte var mattes ansvar var jag mest förbannad. Jo, jag tyckte synd om husse men jag var mest glödilsken. Utan hundpasset ingen hemresa. För husse alltså. Själv tänkte jag inte låta Hunden hindra mig från att resa hem till barnbarn och midsommar. Medan Odd fortsatte vända ut och in på båten, han var säääker på att han tagit med passet, cyklade  jag iväg för att trösthandla croissanter. Inga bagerier någonstans. Till slut hittade jag i alla fall ett Patisserie på en bakgata, granne med en stängd Veterinärklinik.

Tillbaks till resebyrån för att avboka husses och Sigges biljetter och undvika en extrakostnad på sådär fyratusen. Odd ringde samtal till alla möjliga instanser. Det borde väl gå att få en kopia från Sverige på passet, det går ju för människor och de har inte ens ett microchip med personnr inopererat i örat, vilket Sigge har. Men, nej, byråkratmuren var gjuten i betong och full av glassplitter på krönet, det fanns absolut ingen annan lösning än en ny rabiesvaccination, 21 dagars karens i Frankrike och sen hemresa. ”Jag kan kanske komma och avlösa dig efter halva tiden”, tröstade jag och berättade om veterinärkliniken jag sett. Det hade funnits en skylt med en ny adress i fönstret.

Då fick Odd ett infall. Om vi kunde få ett intyg från veterinären i Sverige om att Sigge redan är vaccinerad, kanske den franske veterinären kunde utfärda ett nytt pass? Kliniken hade flyttat tvärs över stan, vi kom dit genomsvettiga och halvt ihjälgasade och möttes av en förkroppsligad hundjesus som sa ”mais naturalement, c’est pas un problem” och gav oss sin mailadress och hälsade oss välkomna tillbaka nästa dag med intyget och Sigge. Så skulle han utfärda ett franskt hundpass. Fast det var lördag.

Så nu har vi en fransk hund. Och nya biljetter för Odd och Sigge med samma flyg. Resebyrån hade också lördagsöppet. Internet är fantastiskt. Och Frankrike är ett underbart land, med underbara människor och ett underbart språk. Tänk att det räcker med några års skolfranska för fyrtio år sedan för att navigera bort från det här hotande skeppsbrottet.

Efteråt. Det ska vi fira!