Idag slogs vi nästan om att få stå bakom ratten mellan slussarna. De sista för denna gången. Solen gassar och de överallt  blommande lindarna sprider en doft av sköljmedel över hela den här delen av Frankrike. Charleville-Mezieres är en ganska stor stad, lite större än Uddevalla. Marinan ligger i en park tillsammans med en stor camping och en bit bort ett vattenpalats med rutschbana och simbassänger. Man märker inte av stadstrafiken på grund av alla stora träd, men har gångavstånd direkt in till centrum genom en smal gångbro över floden. Allt är mycket vackert och proffsigt och människovänligt ordnat, här finns wi-fi, valet av sommarhamn är kort sagt en fullträff.
Vi hittade genast en resebyrå som ordnade hemresan. Tåg till Paris och därifrån flyg med Air France till Göteborg. Eftersom vi har hund med oss är det inte bara att boka själv på nätet. Enkel resa kostade 600 € per person. (75 € för hunden.) Tur och retur kostade bara 300 € per person! Märkligt. Vi hade tänkt vänta med att bestämma datum för återresan hit, men nu har vi returbiljetter till den 25 augusti. 🙂

Du är fin i håret förresten, sa Odd idag. Suck. Nio veckor sedan sista klippningen. Ruffhäxa kallas stylingen.

Sista stegen uppför slussväggen avklarad.

– Posted using BlogPress from my iPad

Sakta har vi glidit på en smal, grön flod genom en grön djungel som klättrar på brant stupande klippor, i en tunnel av fågelsång, drogade av tunga, gröna dofter, lindarnas blomning inte minst. En enda båt har vi mött, tre andra passerade medan vi låg förtöjda för lunch vid en gammal bropelare mitt i flodfåran. Några cyklister och vandrare har vi också sett, det går en cykelbana på den gamla dragvägen längs med floden, naturligtvis, det gör det ju nästan alltid. Men ingen bilväg. I mitt nästa liv ska jag cykla längs floder.

Där floden Meuse är som allra vackrast och krullar sig fram i meandrar och serpentiner finns tre mäktiga och berömda klippformationer som enligt sagan är tre otrogna hustrur, förstenade av gudars vrede. Alltid och överallt i världen straffas kvinnor som väljer att älska, av män som är rädda att förlora makt. Här längs Meuse har kvinnorna i alla fall blivit odödliga tack vare turistindustrin.
Fjorton sjömil mellan Revin och Bogny-sur-Meuse tog nästan hela dagen. Man får bara köra tre knop och det är ibland för fort för att hinna se, höra och spara i hjärtat. Efter en sluss fann vi en osannolik tilläggsplats mitt i strömmen, just där floden delar sig med ett vattenfall på ena sidan och en slusskanal på den andra.
Vid den kommunala gästkajen är vi enda gästbåten, och någon hamnvakt har inte dykt upp.
Imorgon går vi sista etappen till Charleville-Metzier. Har vi varit ute sex veckor? Tur att jag sparat dagarna i bloggen.
Högt över byn på en klippa vaktar sagohästen Bayard. Han som enligt legenden bar fyra bröder på sin rygg på flykt undan en grym kung. Vi handlade kyckling, potatissallad och vin i butiken och hade picknick där uppe. Odd har ju alltid velat upp på alla höga utsiktsberg, och sedan jag blev av med min övervikt vill jag också följa med. (Varje dag är jag lycklig över att jag valde bort de där tjugo kilona.)
Vi stannade där uppe tills solen gick ner och pratade om att bo i båten längre perioder. Skulle vi tröttna på det livet? Vi skulle behöva ett större pentry, sa praktiske Odd. Och mer plats för gäster. En större båt. Inte nödvändigtvis en segelbåt. Hisnande tankar.
En slutsats var vi överens om. Det ska faktiskt bli skönt att ha mer tid för barn och barnbarn i sommar, utan konkurrens av båten.

– Posted using BlogPress from my iPad

I morse i Vireux var luften sval och daggen glittrade, det fanns ingen ursäkt att avstå från att bestiga berget på andra sidan. Där uppe fanns rester av hus och befästningar från romartiden (400 år efter Kristus) och medeltiden. Vilken märklig känsla att lägga handen på en stenugn där någon bakade bröd på 1200-talet…

Långt därnere ligger Ellem, bakom (den lilla) pråmen som just passerar.

Sen fortsatte vi i tryckande hetta på Meuse till Revin, där den lilla gästhamnen visade sig ligga i en sval privat park. Vi gick ändå iväg på upptäcksfärd i den gamla stadsdelen där det inte fanns någonting alls utom gamla hus och gränder, och hamnade uttorkade och utmattade på en bar där det spelades på galopp, och där vi kände oss som de första turisterna någonsin. Där fanns bara stamgäster som hängde framför en stor TV-skärm med galopphästar, alla som kom in hälsade med kindpussar på varann, och tog oss i hand och sa bonjour.
Jag gillar inte öl, sa jag till kvinnan bakom bardisken. Finns det något annat? Den här ölen är god, sa hon. Den är lite söt och smakar körsbär.
Mitt livs första öl. Nu är jag fast. Den var helt enkelt jättegod. Smakar lite svagdricka med körsbär och socker.

– Posted using BlogPress from my iPad

Precis som igår blev det snabbt trettiofem grader varmt, och vi la ner planen på att cykla upp till utkiksplatsen tvärs över floden. Där finns lämningar efter en romersk bosättning på fyrahundratalet. Jag undrar hur kvinnorna hade det på den tiden? Blev de hängda om de blev våldtagna, som dagens indiska flickor? Så ytlig och tunn utvecklingsfernissan är struken ovanpå murkna samhällsbyggen. Hur ska man förhålla sig för att kunna fortsätta njuta av sitt eget liv, när sådant som hände de två flickorna i Indien, fortsätter hända? Jag gör på mitt sätt, skriver under namninsamlingen på nätet och delar på Facebook och är tacksam mot ödet som lät mig bli mamma i Sverige och inte i Indien.
Morgonpromenaden längs Meuse var overkligt pastoral. Det kom till och med en flicka på en vit häst. ”Bonne promenade!” hälsade hon vänligt. Så långt från Indien.
Jag tänker hela tiden ut saker jag ska säga på franska. Till exempel detta: ”Excusez moi Madame, savez vous ou je peut trouver wi-fi?” Det fattar ju vem som helst. Eller: ”Madame, maintenant j’ai besoin de votre assistance, s’il vous plait.” När jag inte fick upp tvättmedelsluckan till tvättmaskinen i Le Capitainerie.
Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Någonstans finns alltså ganska mycket av skolfranskan lagrad, oanvänd under mer än fyrtio år. Jag påminns om hur min pappa plötsligt började tilltala mamma på tyska några dagar innan han dog. Vi hade aldrig hört honom tala det språket innan. Mamma frågade honom varför han talade tyska med henne. Han svarade småskrattande: ”Ja, kan du begripa det?”
Dagen har gått medan Odd har installerat larmet för avgastemperatur och jag har storstädat. Det behovet känner jag mycket sällan hemma, men i båten måste det vara rent och ordnat. Det är mycket man inte förstår om sig själv. Jag har också ringt vår tilltänkta sommarhamn och kollat att där finns plats och att vi kan lämna båten där två månader. Fast där talade flickan som svarade lyckligtvis engelska.

Och nu blev vi precis inbjudna på te till en annan båt där mannen är från Holland och frun svenska. Kul!

– Posted using BlogPress from my iPad

Belgien upptäckte oss inte. Eller struntade i oss. All min oro över att vi glömde klarera in var onödig, historierna vi hört om dryga böter och arga gränspoliser var förmodligen överdrivna. Att oroa sig i förväg är alltid att förstöra nuet, jag måste verkligen komma ihåg det. Det är inget fel att förbereda sig för eventuella problem, men att oroa sig är helt meningslöst. Så mycket tid och energi jag har slösat bort i mitt liv på att ängslas för saker som inte har inträffat. Aldrig mer ska jag!
Frankrike tog emot oss i Givet med två rara slussvakter som förstod allt jag sa och pratade långsamt. Vi fick gå upp till kontoret med båtens registreringsbevis och visa vår Vignette, biljetten som ger oss rätt att åka på kanalerna i ett år. Vår båt fanns redan uppe på deras dataskärm, de kollade bara att våra papper stämde med deras uppgifter. Vignetten kostade ca 230 Euro, vi köpte den på nätet i Anseremmes och skrev ut den på vår medhavda trådlösa skrivare. Internet är fantastiskt!
Vi fick en fjärrkontroll och en snabblektion för att själva kunna sköta slussarna, en stor del av slussnätet i de mindre kanalerna är automatiserat. Fjärrkontrollen ska vi behålla så länge vi är kvar här.

Sen rivstartade äventyret Fankrike med tunneln i Ham. Tio meter bred, drygt tre meter hög, över femhundra meter lång och ingen belysning… Den gick utan problem, och följdes av den första automatslussen. Vi hann dit fem minuter före sex och stängningstid. Pekade mot en blå skylt trehundra meter före slussen och tryckte på vår fjärrkontroll. En gul lampa började blinka, signalerna tändes vid slussen och snart öppnades slussporten och vi fick grönt ljus. Inne i slussen förtöjde vi i vår egen takt, och när vi var klara flyttade vi ett blått reglage i slussväggen, varpå portarna stängdes och vattnet började fyllas på. När nivån var uppe i rätt höjd öppnades utporten. Lätt som en plätt!
Nu ligger vi vid kajen i den lilla orten Vireux-Vallerand. Dagens tropiska värme har byggt upp ett åskväder som blixtrar och regnar i bergen runt floden, svalkan och doften av våt grönska sveper undan kvalmet och värmen ombord. Det är riktigt skönt, synd bara om Sigge som tror att åska är hemskt farligt.

– Posted using BlogPress from my iPad

Ikväll är synminnet fullt av slott, klippor och lummiga flodkrökar. Sex lätta slussar klarade vi av, men idag slapp vi pråmsällskap. Istället var vi åtta nöjesbåtar som följdes åt. Det är så kort sträcka mellan slussarna och slussvakten är mån om att få plats med så många som möjligt, så följden blir en konvoj. En äldre farbror från Schweiz har vi lärt känna. Han har köpt en splitter ny motorkryssare i Holland och kör den helt ensam till Frankrike. Där ska han ha den liggande. Hans fru delar inte alls hans båtintresse, han hoppas på barnbarnen. Det är riktigt tufft att slussa helt ensam, vi förstår inte hur han har klarat det. Men han är så gammal och så vänlig så alla vill hjälpa honom.

Floden Meuse är så otroligt vacker, precis som vi föreställde oss. I natt ligger vi i en liten klubbhamn  i Anseremme söder om Dinant. Vi cyklade tillbaka en bit för att titta närmare på operettlandskapet vi just passerat, och för att proviantera.  Cykelvägen går alldeles i flodkanten, kilometer efter kilometer, ibland är den bara en stig, ibland en smal ojämn väg av kullersten som kanske lades för flera hundra år sedan. Folk överallt i skogsdungar och på grässlänter, de fiskar, tältar, grillar, badar, spelar musik.

Så stora är de normalstora pråmarna. 85 meter.

Dagens tre slussar avslutades med La Plante, slussen i Namur där floden delar sig och Meuse viker av söderut mot Frankrike. Våra tidigare slussäventyr hade gjort mig ganska hispig och jag gick in i varenda sluss med mental katastrofberedskap. Men idag gick allting lugnt och städat, pråmarna tog hänsyn och ingen körde med propellern under slussning. Vi fick styrbordsförtöjning i varenda sluss vilket betydde att vi kunde använda den kvarvarande hela mittknapen. Den är nödvändig som säkring när man flyttar upp. Det är en hel vetenskap att kunna hålla båten stilla i slussen när man bara har en fästpunkt och dessutom måste flytta alla linor uppåt medan båten stiger. Så här ser det ut:

La Plante var en utandning, en lättnadens suck, en klapp på kinden av Belgien. En knirkande träsluss med en gubbe i slusshuset som man kunde vinka till, och som svarade klart och tydligt på mitt VHF-anrop. Bara vi i slussen. Gott om fästpunkter i slussväggen, bara någon meters stigning. Solsken och fågelkvitter. Massor av änder och sothöns och små nykläckta andungar i pipande horder.

Den lilla gästhamnen Port d’Amee var sömnig och under renovering och utan hamnkapten och vi togs emot av några solbadande båtägare som verkade förvånade att det kom gäster. Det var strömt att lägga till och en hjälpsam belgare ramlade i vattnet när han skulle ta emot tampen.  Men det gjorde ingenting, det var bara skönt med ett dopp försäkrade han.

När det blivit lite svalare cyklade vi tillbaka längs floden, över bron och tog oss upp till det medeltida citadellet som vaktar högt över Namur.  Kommer du till Namur ska du absolut göra detsamma. Man vill inte gå därifrån. Man vill läsa alla skyltar,  klättra i alla vindlande stentrappor och se alla utsikter. Det känns som en väldigt speciell plats, där man verkligen får kontakt med en tid för väldigt länge sedan.

Vattenvägen söderut från Maastritch genom Belgien är deprimerande. Spöklika övergivna industrier med jättelika byggnader, höga kajer, fientliga inhägnade områden med cisterner fyllda av svavelsyra och pyramidstora högar av kol eller grus. Dessutom ösregnade det och blåste hårt och kallt.

I den första belgiska slussen blev vi tillsagda att vänta vid en hög kaj där vi bara kunde få en fästpunkt. Vi la fast i mittknapen, vilket givetvis var en miss, vi borde ha lagt två linor till ringen i kajen, en från fören och en från aktern. Pråmen som lämnade slussen drog på ordentligt när den passerade, det small till och där gick den mittknapen all världens väg. Skruvarna drogs rakt upp genom sargen. Sen blev det bråttom in i slussen, det fanns inga flytande pollare och pråmen vi slussade med och låg tätt bakom körde propellern genom hela lyftet som var det högsta hittills. Det var en riktig mardröm. Candida, vi glömmer dig inte!

Vi var så lättade när vi äntligen kunde lämna slussen att vi glömde klarera in i Belgien. Det måste man göra. Just nu är vi illegala invandrare. Så nu undrar jag om vi blir utsläppta i Dinant? Eller om de kommer att tvinga oss att köra tillbaka till Maastritch och slussen där, för att göra om och göra rätt?

Det där med franskan kom lite plötsligt också. Slussrösten i VHFradion pratade inte engelska. Jag var inte beredd, trodde engelska skulle funka i Belgien. Skrev snabbt en fusklapp men vad hjälpte det när jag inte fattade vad jag hörde? I nästa sluss blev det riktigt kaos. Två stora pråmar låg och väntade utanför, en låg inne i slussen. Jag ropade upp på min bästa skolfranska som inte använts på fyrtio år, och möttes av en upphetsad kaskad. Så småningom förstod jag att vi skulle skynda oss in i slussen, förbi de två väntande bjässarna (Candida var en av dem) och ta plats bakom den inneliggande pråmen. ”Est-ce que je peut entre dans l’ecluse? Oui ou non?” Pep jag. ”Oui Madame, mais vites, vites Madame!!”

Efteråt sa Odd att det var bra att vi fick blåst ur turbon. För övrigt är jag riktigt stolt över att jag faktiskt gjorde mig förstådd, bådei slussarna och här hos hamnkaptenen i lugna, fina Wanse. Om vi lyckas lämna Belgien ska det nog gå hyfsat att klara sig i Frankrike, vad språket beträffar.

Full fart under hela slussningen

Efter en långsam resa i pråmkaravan på Julianakanalen hann vi precis in genom den lilla slussen till Maastrichts gamla hamn, Oude Bassin, innan den stängde för dagen. Vi ligger förtöjda ett kvarter från Markt där det idag är onsdagsmarknad, två kvarter från stadens hjärta. Det märks att säsongen inte börjat än, det är tomt i hamnen och få gäster vid restaurangborden. Dessutom regnar det. Idag tar vi det lugnt. Ikväll äter vi middag på stadens berömda torg med vackra kyrkor från medeltiden. Jag gick dit idag på eftermiddagen men blev alldeles matt av all kommers och alla människor. Börjar jag bli folkskygg? Jag behövde köpa en ny kortärmad blus och var inne i åtta olika butiker utan att hitta någon under 79 Euro. De kullerstensbelagda gatorna är vackra och bilfria men gatulivet är som Göteborgskalaset. En vanlig onsdag.

Någon undrade om vi inte tröttnar på varann när vi är så mycket tillsammans, Odd och jag. På varann tröttnar vi inte.  Däremot har båda stort behov av ensamtid. Det löser sig självt genom att Odd går på långa promenader med Sigge när jag skriver eller läser, och jag går på ensamma promenader utan Sigge när han skruvar och installerar eller skriver sina rapporter. Efter trettioåtta år tillsammans kan man vara sur och tvär ibland utan att behöva förklara sig, och utan att den andre tar det som en personlig förolämpning. Det är skönt.

Igår passerade vi vår 14e sluss, och kände att vi har fått lite rutin åtminstone på den här sortens slussar. De sista hade flytande pollare så att man slipper flytta linorna på vägen upp. Å andra sidan gick vi tillsammans med stora pråmar som gör starka strömvirvlar inne i slussen.

Det svåra med att slussa i stora slussar är att förtöja, eftersom vattnet är så oroligt, pråmarna ligger ofta med propellern igång. Fästpunkterna i slussväggen sitter för långt isär för vår 10-metersbåt och ibland sitter de flytande pollarna några meter upp. Nu har vi hittat en rutin där Odd säkrar fören först med en löpande lina som går till skotvinschen i sittbrunnen. Gudskelov för bogpropellern! Sen backar jag ner till pollaren för aktertampen. Sitter den högt upp får Odd lägga runt tampen med hjälp av båtshaken.  Sen gäller bara att hålla båten tätt, tätt intill slussväggen medan vi stiger och särskilt när pråmen framför ger sig iväg ut, det är nästan det värsta momentet, pråmpropellern skapar värsta malströmmen i slussbassängen.

Lite senare, uppe vid kanten.