Tjugosju sjömil i krypfart genom holländska kanaler. Det är inte tråkigt en enda minut, kanske för att allt är nytt och väldigt annorlunda mot vårt båtliv hittills. När vi kom till sista stora bron innan IJselmeer  svarade ingen på VHF-anrop. Efter en lång stund körde en stor  båt från Rijkswaterstaat upp bredvid oss och berättade att bron var avstängd. Vi måste ta en stor omväg. Tur att vår Ellem bara har 1,50 m djupgående, annars hade vi fått vända. Nu smög vi oss sakta fram på smala vattenstigar mellan täta vassruggar och hoppades att ekolodet visade lite fel. Inget sjökort hade vi heller när vi blev tvungna att lämna Den ståendemastrouten som alltså blev en återvändsgränd på slutet. Men vi kom ju rätt till slut i alla fall. Och i takt med att svårigheterna övervinns blir vi (mest jag) modigare. Idag har vi till exempel slussat ihop med en gigantisk pråm, en scen som jag har spelat upp för mitt inre många gånger med olika fruktansvärda situationer. Men det gick hur lugnt och fint som helst.

Det luktar lagård precis överallt. Jag gillar den doften, så jag klagar inte. Men det är konstigt att det kan lukta ko mitt ute på en stor sjö, och mitt inne i en stor stad som Lemmer där vi ligger nu.

Vi ligger mitt inne i stadskärnan, i en kanal som skär rakt genom centrum med en liten öppningsbar bro i varje ända. Klockspelet I kyrkan levererar en lång melodi varje hel timme, men bara till klockan nio som tur är. Runt omkring oss svallar ett intensivt sorlande, skrattande och klirrande, på kajerna går uteserveringarna ända ner till vattnet.

När vi kom in vid sextiden fanns en sista plats ledig inne vid en kaj. När jag var nästan färdig med tilläggningen och bara skulle backa några meter pekade någon på båten bakom varnande upp mot himlen. En stor lind lutade sin krona ut över vattnet. Övervantet rev med sig några blad ner på däck, men inget gick sönder. I sådana lägen drabbas jag fortfarande av lätt panik och gör saker för fort. För mycket gas, för häftiga svängar. Odd hinner inte tänka ut några goda råd. Det hade varit bättre att ligga blick stilla och tänka i det här läget. Nästa gång!

Snart har vi varit ute halva tiden. Jag visste att det skulle gå fort, men inte så fort. Idag har vi passerat mer än tio broar. Alla måste anropas på VHF, en del vill ha broavgift innan man släpps igenom. Då sticker brovakten ut ett långt metspö där det dinglar en holländsk träsko i ett snöre, och så lägger man pengarna i den. Två euro per bro ungefär. Någon växel hinns inte med, så det går åt rätt mycket mynt. Här stannade vi för att växla pengar och handla lite.

Nu ligger vi för natten i Wergea. Grodorna kväker, änderna med sina ungar har ätit upp vårt gamla frukostbröd och försvunnit in i vassdjungeln, koltrastarna har tystnat. Himlen är målad av en av de gamla mästarna. Det luktar så starkt lantbruk att jag undrar om det kommer att sitta kvar i kläderna. Vi är en av två gästbåtar längs kajen i byn. Vi kom inte ända in utan körde fast i leran en meter ut. Tur att vi har med oss plankan i ek från Ängön. 🙂  För en stund sedan kom en tant med en goodiebag från kommunen, fylld med broschyrer, småkakor, lakritskarameller och rabattkuponger hos bagaren och slaktaren med flera.

Imorgon ska vi försöka hinna till Lemmer. Sedan väntar sista seglingen i IJselmeer innan avmastning.

Om jag inte hade skrivit det här blogginlägget om Wergea hade den här dagen snart varit helt bortglömd. Det är märkligt. Varje minut är ju full av nya synintryck, lukter och ljud. Var lagras allting? Inte i mitt medvetna minne i alla fall.

Inte så dramatiskt som rubriken antyder. Jag är bara lite yrkesskadad efter ett helt liv med oneliners. När vi lämnat den lilla hamnen Lunegat och låg inne i en sluss märkte jag plötsligt att bogpropellern inte tog. Om du undrar vad en bogpropeller är så talar det till din fördel, du hör inte till båtayatollornas inre krets. Där är bogpropellrar bara för veklingar. Med hjälp av den kan man nämligen fuska sig till fina och precisa manövrer med båten. Bogpropellern sitter under fören, och kan putta fören i sidled åt valfritt håll. Ovärderligt vid tilläggning och när man behöver ligga helt still och vänta till exempel på en broöppning.

Att fortsätta en längre sträcka utan den var otänkbart. I värsta fall skulle vi behöva hitta ett varv som kunde lyfta upp båten. Dyrt och tidskrävande. I bästa fall var det bara något som fastnat i propellern och orsakat att en brytpinne, en sorts säkring i propellermotorn, hade gått av. Vi fortsatte till närmaste stad Dokkum som låg bara en timme bort, hittade en otroligt fin förtöjningsplats under en kvarn där vi körde stadigt fast i gyttjan. Odd försvann ner i källaren under förpiken och jag flydde ut på stan. Det går inte att vara i närheten när han Reparerar.

När jag kom tillbaka  var bogpropellern lagad.

Nu ska jag vädra mina fördomsfulla tankar om Holland som jag kommit fram till efter att ha flanerat i Dokkum några timmar och iakttagit.

Holländare är glada, sociala och konstnärliga. Alla talar engelska och gillar ABBA. De pyntar sina hus och trädgårdar som om de deltog i en utställning, vilket de kanske i själva verket gör. Fönstren i alla hus är stylade som skyltfönster eller en teaterscen, med stora, iögonfallande installationer av blommor och vackra ting, och man förstår att det är meningen att man ska glo rakt in i deras liv. Holländare älskar djur, alla har hund och helst ska man ha mer än en.

Alla holländare cyklar, bilarna får passa sig och hålla sig på sin kant, och man ser nästan inga stora bilar. Även de som ser dyra ut är små. Det är helt ofarligt att cykla här och därför använder ingen enda hjälm. Mammorna cyklar glatt mitt i trafiken med ett barn på styret och ett barn baktill och ett barn bredvid. Samt hunden i en liten vagn på släp.

Holländare älskar båtar och har aldrig hjärta att ta farväl av en båt som de har delat livet med. Den får ligga kvar vid kanalkanten utanför huset tills det växer upp träd genom durken och vassen vajar runt styrhytten.

Holländare har förstått det här med att ”de ska va gott å leva”. Därför stänger alla affärer klockan 18.00 och sen är det tomt på gatorna i den lilla staden Dokkum men fullt av barn som badar i kanalen. Broarna slutar öppna och stänga redan klockan fyra. SPAR och Supermarket och glasskiosker och tobaksaffärer stänger … ja, det går inte att köpa ett vykort ens efter klockan sex. Kanske på macken, jag gick aldrig dit.

Jag tror jag skulle kunna leva här. Det är helt andra vibbar än i Danmark och Tyskland. Går inte att förklara men går heller inte att förneka. Se här utsikten från båten ut just nu.

Det första riktiga anropet någonsin på vår VHF skulle naturligtvis komma från den holländska kustbevakningen. Det var något konstigt med farleden efter den frisiska ön Shiermonnikoog in mot Lauwersoog där vi skulle slussa in. Sjömärken fattades eller stod på fel ställen. Sjökortet var helt nytt, inköpt av hamnkaptenen på Nordeney igår. Jag hade lagt rutten både i Seapilot och på sjökortet. Odd hade räknat hur och när med- och motström skulle sätta in. Allt hade gått perfekt ända tills det var dags att sikta mot land. Till slut tyckte vi att det stämde hyfsat med prickarna och djupkurvorna, fast det var oväntat lite vatten under kölen. Då hörde vi namnet på vår båt dåna ur radion.

”Sailing yacht Ellem, sailing yacht Ellem, you are heading into danger! You must immediately turn around, the fairway has been moved!” Sen följde en lång harang positioner som Odd försökte uppfatta och anteckna, medan jag slog stopp och back och snodde runt på stället. Kaos. Var var vi? Vart skulle vi?

Vårt nya sjökort visade alltså fel, liksom det nyss uppdaterade kortet i Seapilot. Något kort för Holland hade vi inte i vår Garmin. Sandbankar hade flyttat på sig under vintern. Grunt hade blivit djupt, och djupt hade blivit grunt. Kustbevakningen såg oss på AIS och kunde dirigera in oss på rätt kurs, en helt nydragen farled. De hade väl beredskap, vi var nog inte de första. Ibland är det inte dumt att Storebror ser en.

Innan detta hände hade seglingen varit rena drömmen. Någonstans utanför Borkum kom sommaren och det blev för varmt för långbyxor och långärmat. Eftersom vi gick från Nordeney redan halv sex på morgonen turades vi om att sova nån timme. Sen solade vi i sittbrunnen, filosoferade tyst var och en på sitt sätt, Odd med Sigge, jag med anteckningsboken. Och så åt vi goda smörgåsar och bryggde kaffe. Nordsjön ville mig väl kände jag. Den falska smilfinken.

Nu ligger vi tryggt vid en brygga i Lunegat en bit in i Holland insvepta i doften av nygödslade åkrar, blommande hundkex och annalkande regn. Råkorna grälar i askens krona och om det inte verkade så överpastoralt skulle jag beskriva ljudet av avlägsna koskällor. Det måste faktiskt vara det som klonkar långt bort. Det är tjugosex grader varmt kl 19.30. Nu blir det sill och genever, det har vi förtjänat.

Mellan hav och land, på sand som skrider… 

Idag har vi vilat. Gårdagen tog på krafterna, fast det var underbart på alla sätt. Kanske är det allt nytt och all koncentration som gör att man blir så trött? Dessutom en 2-dag när vi bara äter soppa, skönt att ta det lite lugnt då. Vi försöker hålla på halvfasta måndagar och torsdagar, varför ändra på matvanor som fungerar så bra?

Imorgon bitti,  redan 5.30 för att hänga på utgående tidvatten, lämnar vi den här ön och fortsätter seglatsen utanför frisiska öarna. Morgondagens etappmål är Laudersook i Holland. 60 sjömil, den sista långa seglingen innan kanalerna. Vi tänker gå ”Stående mastrouten” till  IJselmeer och masta av där, innan vidare färd genom Holland, Belgien och ner mot Paris.

Den 17 maj på kvällen var jag ganska säker på att Nordsjön får vänta på mig. Det blåste kallt och argsint, kvällspromenaden ut på husbilsparkeringen med fri utsikt mot det stora havet ingav absolut ingen lust att ge sig ut dit. Tvärtom. Backa bandet. Kielkanalen är min melodi.

Men så kom jag att tänka på Linda Lindenau, hon som skrivit boken ”Ta rodret, kvinna!” och som jag lyssnade till på en av Stina Janssons seglarmingel i Göteborg. Linda är en s k vanlig kvinna som bestämde sig för att inte låta rädslan styra sitt liv, och som gör en massa spännande saker trots att hon hela tiden måste kämpa mot sina katastroftankar. (Läs hennes blogg, du får googla själv det är så omständligt att länka just nu.)

Jag tänkte: Vi har en säker båt, väderutsikterna är bra, vi är väl förberedda. Det värsta som kan hända är att det blir väldigt jobbigt och obehagligt. Sen tänkte jag: Och man kan faktiskt alltid vända. I nästa stund kom jag på att det kan man inte alls, inte med en hel flod tidvatten i häcken.

Jag bestämde mig i alla fall för att tänka positivt. Och vi vaknade till en strålande morgon helt utan vind. Gled ut i Elbes famn klockan sex och vaggade iväg som en barkbåt i en fors. Kokade gröt på vägen ut, tog snart av oss fleecetröjor och mössor och turades om att styra och slösola i sittbrunnen. Det kom lite lagom vind, fem meter per sekund från rätt håll, och vi hissade genuan. En tumlare och en säl syntes i kölvattnet. Massor av havsmonster i stål passerade eller låg och väntade i stora flockar, vi räknade till över 20 på ett ställe, men vi höll oss utom räckhåll.

På hela dagen idag har jag inte varit rädd en enda sekund, vi har haft stenkoll på allt: ström, kurs, navigation, mötande. Att hitta in från havet till Nordeney var den värsta utmaningen, det skulle jag inte vilja göra om i sämre väder. Fyra meter vatten under kölen mellan sandrevlarna och fyra knops motström innan hamninloppet. Men ikväll, efter 73 sjömil, tolv timmar och solsvedda kinder, är jag kompis med Nordsjön.

– Posted using BlogPress from my Ipad

Vi som trodde Nordeney var ett litet mysigt fiskeläge…

Det är springflod och skiljer fyra meter på högvatten och lågvatten just nu i Cuxhaven. Fyra meter! Två gånger per dygn strömmar obegripliga mängder vatten ut och in genom de stora floderna. När vi gick ut genom slussen i Brunsbuttel var klockslaget noga planerat för att vi skulle få medström ut till Cuxhafen.

Mitt första intryck när vi rutschade ut i strömmen i Nordsjön var: men så stort det är! När vi planerade rutten på Ipad och sjökort såg den så ynka smal ut, den lilla remsan mellan farleden och land som vi var tvungna att hålla oss till. Man går inte ut och knör med containerfartygen och tankersen som är på väg in till Hamburg. Man åker inte rullskridskor mitt på motorvägen heller.

Vi kanade snabbt på tvärs över motorvägen och ut på vår kant, och där fanns ju gott om plats. Odd påminde mig om ett av sina favoritordspråk: På grunt vatten skrattar snigeln åt valfisken. Här var vi säkra för monstren. Men Gud så fort det gick! Över tre knop utöver våra 6,5. Ibland var vi uppe i tio knop. Det låter kanske inte särskilt fort, men det är en kuslig känsla att bäras fram av en kraft som man inte kan påverka. Dessutom blåste det lite mer än vad som var sagt, runt nio meter per sekund  nordlig vind. Hård motvind i samband med utström varnas det för, det blir väldigt besvärliga vågor när vind och vatten vill åt olika håll. Det här var ju ingen hård vind, men ganska otrevligt blev det ändå på sina ställen. Fast vi flög fram så bröt vågorna över båten och det slog och brakade så att Sigge blev ängslig.

Äntligen var vi framme vid det trånga inloppet in till hamnen. Vi hade bestämt innan att jag skulle köra en bit förbi öppningen och sedan gå mot strömmen in, för att ha kontroll över båten. Med tio knops fart är det lätt hänt att missa ett par meter i sidled, inte så bra när man ska pricka en smal passage. Nu fick jag gasa för fullt för att komma upp i tre knop motströms och styrfart. Allt gick bra och det fanns gott om lediga platser. Det är fortfarande lika kul att studera reaktionerna när folk upptäcker att det är frun som kör båten och mannen som har hand om förtöjningen. Många verkar ta för givet att det beror på att Odd inte kan köra, stackars man. Han får massor av hjälp när vi närmar oss en tilläggsplats, och kommer jag in lite snett eller fel är alla så förstående och alerta med tampar och törn. Lyckas jag få till en perfekt angöring, vilket faktiskt händer allt oftare, är det ingen som bryr sig. Utom Odd förstås, världens bäste instruktör.

Idag vilar vi och planerar den fortsatta seglingen. Ska vi våga oss ut till frisiska öarna och Nordeneye, för att sedan gå in till Lauwersmeer i Holland? Eller ska vi smita in vid Wilhemshaven och ta kanalvägen som börjar där?  Odd vågar nog, men jag …

Vill ha…

I min fantasi var Kielkanalen ful, smutsig, stressig och bullrig. Som att ge sig ut på cykel mitt i trafiken på Götaleden ungefär.
Och så forsar man fram i en blågrön serpentin genom stora flockar av svanar, koltrastarna jublar och man glömmer bort att vara hungrig eftersom dofterna av hägg och raps mättar så bra. Man vinkar till fiskande gubbar och känner sig ungefär som när man åker båtarna med Leon på Liseberg.
Vi startade från Marstal kl 7:30 och hade en fin översegling, fast det kunde blåst lite mer. I Kiel fick vi vänta på att slussa in på grund av något tekniskt fel med ljussignalerna. Vi var enda båten. Vilken känsla, första slussen!
Sen blev vi stående en lång stund i kanalen vid rött ljus bakom ett stort fartyg som måste vänta in mötande trafik. Så när vi kom till Rendsburg, där vi hade bestämt att övernatta, var klockan nästan 20.00. Senare än så får fritidsbåtar inte vistas på kanalen.
Utmattade styrde vi in i första bästa marina som visade sig vara en högst privat anläggning med bara 8 – 10 platser utanför en inhägnad kolonilott. 10 Euro per natt, el på bryggan. ”Jag bor själv i Skagerack, knacka bara på om det är något”, sa hamnkaptenskan, en mager vithårig gammal dam, och pekade på en av båtarna vid bryggan.

En natt i Marstal gästhamn blev sex. Nu äntligen har den hårda vinden lagt sig, imorgon tidigt ger vi oss av mot Kiel. Följ oss på www.marinetraffic.com om du vill. Båten heter Ellem.

Ett par timmar idag har jag tillbringat på biblioteket, och fått veta en massa om hur det gick till när Carsten Jenssen skrev sin roman ”Vi, de drunknade.” Bibliotekarien Iben Örum berättade hur de samlade ihop äldre öbor på föreläsningskvällar där författaren dels läste upp texter han arbetade med, dels fick höra en massa gamla historier och ta del av privata brev och foton. Hon berättade att Carsten hade velat skildra livet på ön ur kvinnornas synvinkel, men beslöt sig för att ge upp den ambitionen när han möttes av deras reaktion på hans texter. ”De tyckte att han drev med dem, att han gjorde sig lustig. Han insåg att han inte kunde sätta sig in i deras situation”.

Bibliotekariens berättelse väckte många tankar. Tankar om vilken sorts bok min uppföljare ska bli. Jag vill verkligen inte att Fiskebäckskil ska upplevas som en kuliss.  Även om det är precis vad samhället har blivit på bara några decennier. Marstal kanske hamnar där också. Men för hundra år sedan var livet en kamp för överlevnad på båda ställena. Tänk om jag kunde lyckas skildra det på ett trovärdigt sätt, och dessutom skapa en spännande historia. Idag har jag fått kika i ett nyckelhål och se hur Carsten Jensen gjorde.

På torsdag är det slut på lågtrycken, då kommer det fina vädret!  Åtminstone några dagar. Då går vi Kielkanalen istället, dagens plan är: torsdag Kiel, fredag Rendsburg, lördag Cuxhaven, söndag Nordeney, måndag Delfzijl eller Lauwersoog och därefter in i Hollands kanaler. Masten tar vi av någonstans i Holland.

Eftersom vi ska motorisera på kanalerna minst ett år känns det väldigt roligt att få segla lite till först, och spännande att få prova på Nordsjön och tidvatten. I fint väder alltså. I nödfall kan vi smita in i land igen redan där Kielkanalen slutar.

Tyvärr måste jag rapportera ännu en dag av svordomar och stön. Det hade blivit något fel med watten i dataskåpet. En switch skulle ha 24 istället för 5 och då gick det inte att koppla över samma kontakt och då måste det mesta göras om. Om jag fattade rätt. Jag drog mig undan till kyrkan för research, jag samlar namn. Sju votivskepp svävade under valven. Ett stramt och enkelt kyrkorum, inget bjäfs. Tyst och tomt.

Tortyroffret på korset gör mig alltid beklämd, den makabra staffettpinnen som förmedlar skuld och rädsla mellan generationerna påminner mig om hur främmande jag känner mig inför den religion jag ändå formats av. Men i Marstals kyrka märkte man den knappt framför en lysande altartavla i starka färger, målad av ett eller flera barn. Tavlan föreställer en man i en båt på ett stormigt hav, man ser fiskarna i djupet, en hotfull våg och ett ljus från himlen. Den vackraste altartavla jag någonsin sett.

Laurits, Katrine, Hermine och Ewald. Tack för att jag hittade er.