Vi ligger kvar i Marstal, fast vi har flyttat oss till gästbryggan för segelbåtar. Ibland kommer det in någon sönderblåst tysk båt, men antalet gästbåtar är färre än tio. Vindstyrkan pendlar fortfarande mellan 10 – 13, värst är det på nätterna. Dessutom regnar det, häftiga skurar som kommer plötsligt och slutar lika abrupt.
Idag var det dags för Odd att ta strid med it-skåpet där wifi och 3G ska mötas och ge oss trådlöst ombord. Eller hur det nu fungerar. Installationerna innebär en hel del svärande, så jag har suttit på Aerö bibliotek och skrivit.
På onsdag verkar det som om vinden är pålitligt svagare och kommer från rätt håll. Förhoppningsvis har även vågorna hunnit lägga sig. Just nu är våghöjden upp till 1,5 meter, inte kul alls. Vi satsar nog på att gå raka vägen över till Travemunde, även om det tar 10 -11 timmar. Men som sagt, vi väntar på rätt väder först.
Väderprognoser är som knark. Man kan bli helt beroende. Danska vädret, tyska vädret, YR, GRIBfiler från USA – nya prognoser flera gånger om dagen och alla är lite olika. Vindriktning, våghöjd, strömriktning, vindstyrka, nederbörd…
En lång promenad längs ” lilla havet” hann vi med mellan regnskurarna. Det är en stor lagun där sanddyner skyddar mot Östersjöns vågor och strandskogen ger lä mot vinden. Sigge borstas noga utomhus varje dag, hundhår i båten vill vi inte ha.

Ur loggboken (Odd):” Inblåsta i Marstal. 10 – 14 SW. F.m. mycket regn. Kyligt. Fint besök på Sjöfartsmuseet.”

Vi valde bort att ta det där väderfönstret och sticka iväg över Östersjön redan på lördagen. Kände plötsligt motvilja mot att skynda härifrån. Vad var svaret på frågan: Varför har vi så bråttom från fascinerande Marstal? Stress och prestation av gammal vana, hinna så långt som möjligt, så fort som möjligt?

Lördagen var min födelsedag dessutom. Vi plockade fram cyklarna istället, och invigde Sigges släpkärra. Cyklade nästan 1,5 mil fram och tillbaka till Aerököbing, på en cykelled som hette Östersöleden. En av mina mest minnesvärda födelsedagar, fast det regnade och jag cyklade omkull. Raps och syrener doftade och ejderungarna flydde pipande ut från strandbrynet när vi kom susande.

Idag har vi lagt ett par timmar på Marstals sjöfartsmuseum och sett kanske en fjärdedel av allt intressant som finns där.  Marstal har massor gemensamt med Fiskebäckskil och för min del innebar besöket användbar research.

Imorgon ska jag sitta på biblioteket och skriva. Det verkar dröja ända till onsdag innan vi kan hoppas på en dräglig översegling till Tyskland. Våra grannar vid bryggan kom från Kiel igår och hade haft en besvärlig segling. Inte så mycket för vindens skull som för vågorna. Just nu regnar det iskalla småspik och hela båten skakar och gungar i vindbyarna. Som gjort för att sitta i soffan och träna ukulele medan Odd läser Göran Schildt. 🙂

Vi blev kvar i Nyborg en dag extra.   Jag har sista ordet om vi lämnar kaj eller inte. Jag är nämligen ängsligast och försiktigast på den här båten. Säger prognosen 10 m/sek blir det inga öppethavpassager. Högst 8 får det blåsa om det är flera timmars gång, och då får det inte lura hårdare väder i närheten.  Det brukar alltid bli lite mer vind än prognosen säger, och det är en himla skillnad på 10 och 12 m/sek. Jag kanske blir modigare med tiden, det får visa sig.

Odd har fått ordning på AIS så nu kan du hitta vår aktuella position genom att söka efter Ellem på www.marinetraffic.com

Nu ligger vi i Marstal, sista hamnen innan skuttet över till Tyskland. Kanske redan i morgon, det beror på vädret. Marstal innesluter mig direkt i sin öfamn, jag känner mig hemma så fort vi kommit in bland de små husen. Sparvarna kvittrar, det luktar hav och eldning i köksspis, inte sån där lyxbrasa i kamin utan den andra sortens röklukt, den som jag minns från Fiskebäckskil kalla höstkvällar.

Vi lade oss anarkistiskt vid en tilltalande brygga, struntade i skylten ”Kun tillat for skip over 25 m”. Efter lunch och vila började Odd skruva på nästa projekt vilket innebar att förarplatsen förvandlades till Mulle Mecks garage. Ett dovt undervattensmuller satte plötsligt båten i gungning och vi rusade båda två upp i sittbrunnen. En jättelik holländsk skuta siktade på den bit av bryggan som fortfarande var ledig. Den såg definitivt längre ut än 25 meter. Det var otänkbart att vi skulle hinna flytta oss. Det behövdes inte heller. En oberörd PerOscarssonkapten manövrerade in sin skuta på spring, det tog tio minuter sen smekte hans långsida bryggan och ett fyra meters bogspröt darrade några decimeter från vårt förstag.

Ingenting blir författat. Fast det finns massor av ledig tid är den upphackad, det finns ingen obruten tid till att skriva koncentrerat. Jag måste hitta något sätt att förhålla mig till det, om jag inte ska bli stressad och irriterad. Kanske gå in för att iaktta folk och natur och anteckna istället? Så snart vi har kommit in i kanalsystemet ska jag börja med mina långa morgonpromenader igen, så att hjärnan får springa fritt.

Marstal har gratis wifi som bara hoppar in av sig själv och hälsar välkommen så fort jag öppnar paddan. Bara en sån sak! Nu ska jag göra ett nytt försök att låna hem Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” från biblioteket till min läsplatta. Regnet piskar på däck och blåsten ruskar i riggen. Värmaren surrar och Odd suckar i elskåpet. En typisk läskväll.

Autopiloter. Sigge får sitta i husses knä under gång. Han skulle aldrig ens försöka hoppa upp i mitt.

Vi gick från Ebeltoft innan kl 9 i ösregn, bleke och väldigt dålig sikt och angjorde Nyborg 19.30 i strålande sol och frisk vind. Eftersom vädret blev bättre och bättre under eftermiddagen ändrade vi våra planer och sträckte förbi Kerteminde vidare under bron över Stora Bält.

Det var så befriande att kunna hissa seglen, stänga av motorn och ändå forsa fram i 7,5 knop med vinden från sidan.

Fast Sigge gillar inte när det lutar. Och jag blir arg när Odd tvunget måste pressa ut allt som går av båten även när jag behöver öppna kylskåpet. Det är fullt möjligt att undvika att allt i hela kylskåpet rasar ut på durken. Hur enkelt som helst faktiskt. Bara att släppa lite på skoten eller falla av. Man måste inte kappsegla hela tiden.

Nu ligger vi allra längst in i Nyborgs hamn, mitt i centrum, bara ett stenkast från kyrkan.

Imorgon blir det för mycket vind igen, vi blir kanske liggande en dag extra här. Jag hoppas att vår AIS är igång innan vi fortsätter söderut. Det var inte kul i dimman i morse.

Inget spännande att berätta idag. Vinden har tjutit, Odd har gnisslat tänder och jag har flängt omkring på en massa ärenden, som till exempel att hitta wifi för att ladda hem AIS programmet och köpa krympslang och ovanliga säkringar. Till slut förbarmade sig en bilverkstad.
Wifi verkade däremot länge helt hopplöst. I kväll upptäckte jag i alla fall ett nätverk utanför en pub och lyckades övertala den unga killen bakom disken att ringa sin chef för att fråga efter lösenordet. Alla gäster rökte öppet och självklart.
När jag äntligen sniglat hem 24 mb var jag förvandlad till en levande fimp och fick knappt komma ombord för att hämta handduk och schampoo.
Men nu har vi snart AIS och trådlöst Internet!

Upplevelsen att komma i hamn är alltid lika känslosam. Först ser man bara konturen av land genom regndiset, sen dyker alla förväntade prickar och bojar upp precis där de ska, sist öppnar sig en smal öppning mellan två stenpirar och man styr tacksam in i hamnfamnen. Räddad!
I morgon blir det för blåsigt för oss på havet, därför gjorde vi ett längre skutt idag än vi tänkt. Istället för att gå till tråkiga Grenå, där vi riskerade att bli inblåsta flera dagar, gick vi ända till mysiga Ebeltoft.
Fast så värst mysigt är det inte här heller en kall, regnig dag i början av maj. Inte en enda gästbåt utom vi, och hamnkontoret stängt.
Nu blir vi här åtminstone två nätter. Odd ska roa sig med att koppla AIS och internet, montera slingerkojen och försöka få tyst på värmaren plus en del andra saker.
Jag ska skriva på min uppföljare.
Idag har jag läst ut Berta Wilhelmssons memoarer och upptäckt ett nästan kusligt sammanträffande. Hennes man konstnären Carl Wilhelmsson spelar en viktig roll i min nästa roman, och det visar sig att han var nära vän med disponent Hjalmar Lundbohm från Kiruna! Samme Hjalmar som är en av huvudkaraktärerna i min författaridol Åsa Larssons ”Till offer åt Molok”.
Jag ser det som ett tecken från ovan att jag är på rätt spår.

Vi gick klockan sex söndag morgon från fashionabla Varberg med sina spahotell och strandpromenader där halva befolkningen kvällen innan verkade upptagna med att shoppa eller äta glass och den andra halvan cruisade runt i stora amerikanska vrålåk. Efter sju timmar i bråkig dageneftersjö, men lagom vind, nådde vi den lilla ön mitt i havet där knappheten och kampen för tillvaron märks extra tydligt så här års. Bara fyra gästande båtar i hamnen som har plats för 250. Stängda caféer och tillbommade skjul som snart ska fixas till för säsongen med handmålade pittoreska skyltar och blomsterpottor. Sex ortsbor sitter på en bänk vid en sjöbod, mumlet jag hört på avstånd upphör när jag passerar och försöker mig på en hälsning.  Någon nickar tillbaka men de förblir tyst gloende på mig, den vandrande plånboken. Jag klandrar dem absolut inte. Mitt enda berättigande här, som objuden gäst i paradiset, är min vilja att betala för mig. Jag tror att jag har en liten aning om hur det kan kännas att sitta där på bänken i sommar, medan miljonärernas båtar fyller hamnbassängen. Jag kan föreställa mig deras förakt när grilltöcknet sänker sig över bukten och skrål och skräp tar över stranden och kajerna. Jag accepterar mitt främlingskap, här är jag bara en av ”dom”, en som aldrig vandrat längs stranden med döden i hjärtat och blicken sökande över havsytan, som inte tvingats sälja familjegården till sommargäster och själv flytta till fastlandet, eller ännu värre, aldrig kommit härifrån. Jag är en av dom som gjort havet till min lekstuga, samma hav som har tagit deras barn och grannar och arbetskamrater. Inte konstigt om de är trötta på att låtsas gilla mig.

Inblåsta i Varberg. Vi gav oss ut mot Anholt på försök i förmiddags, men vände tillbaka mot den lugna hamnen redan efter någon halvtimme. För stora vågor och för mycket vind. Hela dagen har ägnats åt att skruva fast saker och sjösäkra inredning och prylar. Ikväll blev vi hembjudna på middag till goda vänner som  vi inte har träffat på flera år, och som hade sett på Facebook att vi var i stan. Internet är fantastiskt! Kan man få det på sin gravsten? Glada och varma i själen kryper vi till kojs i en båt som nu är betydligt mer sjömansmässig efter en dags skruvande. Imorgon kl 6 gör vi ett nytt försök mot Anholt. Den här bilden togs igår kväll när det fortfarande var lugnt och stilla. Det är svårt att föreställa sig hur obehagligt det kan vara bara några timmar senare därför att vinden tagit i.

Igår bävade jag lite inför 48 sjömil nästan helt utan skyddande skärgård, men det blev en propagandasegling som kunde användas i en reklamfilm för sjöscouterna. 6 – 7 sekundmeter plattläns, dvs med vinden rakt akterifrån, och väldigt lite sjögång. Vi flöt fram över Kattegatt som en svan med genuan på styrbordssidan och storseglet åt babord. Turades om att sitta i kaptensstolen och läsa och hålla utkik medan autopiloten styrde. Till och med Sigge kunde koppla av och sova bort timmarna i sin sjökoj.

När vi kom fram till Varbergs hamn och skulle ta ner seglen blåste Odds älskade keps, inköpt i Newport, i sjön. Vilken tragedi! Keps överbord. Vi cirklade runt i en kvart och letade, jag försökte trösta med att det var i alla fall ett värdigt slut för hans favoritkeps. Till slut gav vi upp, jag drog en lättnadens suck eftersom jag inte alls gillade situationen med Odd på däck med båtshaken i högsta hugg.

På kajen i inre hamnen väntade vännen och fd kompanjonen Hans som jag träffar alldeles för sällan, och nu är klockan plötsligt midnatt och en kväll fylld av kärlek, minnen och god mat väntar på att smältas.

På bilden syns Nidingen i bakgrunden. Den fyren har jag bara hört talas om på sjörapporten tidigare.

Vi kom iväg en timme för sent, klockan 11 den 1a maj. Stressade och smågrälande, utan att ha sjöstuvat och med hela sittbrunnen full av oömma saker att ta hand om under gång. Fyra stora kulfendrar som skulle tömmas på luft, tampar och segelsäckar och gudvetvad. Inte särskilt sjömansmässigt. Vi hade lätt kunnat ligga hela dagen idag hemma vid bryggan och stuvat klart och organiserat.
Nu ligger vi på Björkö istället. Trötta men glada. Det blåste lite mer än förväntat, 6 – 10 sekundmeter nordlig vind. Vi hade alltså vinden i ryggen och valde att gå utanför de snirkligaste farlederna inomskärs, för motor och med bara genuan (förseglet) uppe. Vi flög fram tyckte vi.
Men vi blev väldigt trötta av blåsten och sjön som gjorde Ellem tung att styra, och när vi lagt till i Björkö hamn för att pausa och fylla diesel gick luften ur oss helt. Meningen var ju att träffa barn och barnbarn och vänner i Långedrag, men vi orkade inte ge oss ut igen. Och i Långedrag är det kallt och blåsigt i gästhamnen med nordlig vind.
Sigge är väldigt nöjd med att vara förtöjd. Han har glömt bort att han är en morsk skeppshund och flåsar och darrar när det lutar och kränger. Men han vänjer sig snart.

Det här blogginlägget ser kanske lite konstigt ut. Nämnde jag att vi inte är riktigt klara med internet och data ombord? Men vi kom i alla fall iväg.