Kvällsarbete.
Odd strävar med läxan till sin utsjöskepparkurs. Jag är glad att jag inte anmälde mig till den.
Bidrag till Fotosöndag 140302. Tema: Arbetsplats.
36/365 foton 2014. Tema: Hur tänkte jag nu?
Lycka är en ny synopsis.
Idag är inte en dag som alla andra. Dörren till mitt barndoms sommarparadis i Fiskebäckskil stängs för alltid. Mina syskon säljer, en annan familj börjar om. Ett annat barn kommer att vakna till hamnljuden utanför mitt sovrumsfönster. Förvisso helt andra ljud än de jag vaknade till på 50- 60-talen. Inte stånket när Pontus drog igång Wallys tändkulemotor, eller vinandet från kapsågen när farbror Kalle sågade ved. Men ändå.
Idag kunde alltså vara en sorglig dag. Men! Idag har jag hittat fram till hela synopsisen för min bok nr 2 och det förvandlar 1 mars 2014 till startpunkten för något nytt och spännande. Min första bok heter ju Marvatten, arbetsnamnet på nr två är Arvssynd. Den titeln kommer förmodligen att ändra sig på vägen, men jag måste ha ett namn på dokumentet och det passar bra för handlingen. Historien utspelar sig i Fiskebäckskil vid sekelskiftet, på 30-talet och i nutid, och ”mitt” hus spelar en huvudroll. Kanske är det undermedvetet mitt sätt att hålla kvar det älskade sommarhuset ett tag till?
Den här gången skall det inte behöva ta två och ett halvt år att skriva färdigt. Den viktigaste huvudpersonen har jag haft i huvudet sedan en tid. Jag hittade henne på Bohusläns Museum. Kvinna i blått av Carl Wilhelmsson. Jag fascinerades av hennes allvar, och upptäckte sedan att det inte finns en enda leende person på någon av hans målningar! Schartau höll befolkningen fängslad i en kolsvart livssyn, och hur skulle de våga göra annat än tro och lyda när så många familjemedlemmar och grannar drabbades av Guds straff och togs av havet? Carl Wilhelmsson var själv son till en fattig sjömansänka i Fiskebäckskil, mina föräldrar var goda vänner till de sommargäster som köpt hans barndomshem. Min mamma har berättat hur det såg ut därinne.
Vad den nya boken handlar om? Det blir en roman med spänningsinslag, precis som Marvatten. Klassmotsättningar, kvinnors underordning, infekterade familjerelationer och mödrars eviga kamp för livet och barnen, det kan jag väl avslöja utan att lova för mycket. Det verkar vara det som mina böcker kommer att handla om. Det liksom bara blir så, utan min medvetna vilja.
Igår skrev jag i ett viktigt mail, där jag bland annat svarade på några frågor om mig själv: ”Resten av mitt liv vill jag vara författare.” Mina fingrar skrev det alldeles av sig själv, det kom direkt från händerna utan att ha passerat hjärnan, jag svär! Inte förrän jag läste igenom vad jag skrivit insåg jag vad där stod.
Nya tider, nya vanor, nya utsikter.
Avund – gissel eller inspiration?
Under tio eller kanske tjugo år läste jag nästan ingenting, fast jag är en sån bokmal. Jag hann inte. Under de senaste två och ett halvt åren har jag tagit igen det med råge och utvecklat bokbulimi. Alla sorters genrer och författare slukas; från Selma Lagerlöf till Alice Munro och Camilla Läckberg.
Jag har upptäckt hur slarvigt flera av de svenska storsäljarna är skrivna, vilka fel med tempus och perspektiv de gör, vilka tråkiga och förutsägbara historier de dukar upp, missar som skulle förpassa ett debutantmanus direkt till papperskorgen. Den som säljer många böcker kan alltså inte ha fel. Eller rättare sagt: hundratusentals läsare kan inte ha fel.
Man kan få skrivkramp för mindre. Vad tjänar det till att försöka, det hjälper ju inte om man inte skriver i rätt genre. Helst deckare eller krim, men buskis och komiska gamla tanter på landet duger också. Jag vet, det stavas avundsjuka…
Många gånger har det också hänt att en väldigt bra bok har gjort mig förlamad. Hur kan man skriva dialog som Anna Gavalda gör? Hur är det möjligt att skriva så spännande som Åsa Larsson? Så komprimerat som Alice Munro? Hur gör egentligen Maj-Gull Axelsson? För att inte tala om Gillian Flynn, det är inte rättvist…
Så sätter jag mig med mitt eget manus och tycker det är torftigt, platt, simpelt, tråkigt, fantasilöst, präktigt och redan berättat mycket bättre av någon annan. Det sista är nästan det värsta. Att läsa en riktigt bra bok och upptäcka: Herregud, skriver hon också om en katt som pratar? Eller: Va!? Det här handlar ju också om tvillingar som upptäcker att de inte alls är syskon på riktigt!
Så här skriver Ann Ljungberg om avundsjuka i sitt veckobrev:
”Alla har olika förutsättningar och fungerar på olika sätt. Jag såg en gång en intervju där Leonard Cohen jämförde sin och Bob Dylans produktivitet. Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen, men han sa något i stil med: ”Jag gör i bästa fall 10 bra låtar på 10 år, Dylan skrev nyss en på toaletten.”
Att se en person som utnyttjar sin tid på ett sätt och med en energi som sprudlar av kreativitet kan faktiskt vara en väg in till skrivandet, och ge inspiration. Det vill säga: om du erkänner denna avundsjuka först.”
Längre ner står en sak till som sätter sig i mitt minne: ”Alla måste cykla på sin egen cykel.”
Så bra sagt. Nästan lika bra som: ”Om bara fågeln med den vackraste sångrösten fick lov att sjunga skulle det bli väldigt tyst i skogen.”
Alltså: Jag erkänner att jag är avundsjuk på Anna Gavalda och Kerstin Ekman och Åsa Larsson. Kan jag få lite inspiration till min nya synopsis nu, tack?
35/365 foton 2014. Tema: Man
Jag beundrar verkligen min man som oförtrutet sluggar sig fram och nu har nått sittbrunnen och projekt montering av isolationstransformator och jordplatta, samtidigt som han pluggar på sin utsjöskepparkurs med obegripliga läxor på uträkningar av tidvatten. ”Det är ju bara att kolla i plottern?” säger jag.” Där finns ju ström och vattendjup i realtid och framåt.” Men han hävdar envist att man måste begripa det här med tidvatten på ett djupare plan. Därför får han illustrera fototemat Man.
Fantasi och fakta.
Den här bilden tog jag i morse på väg ner till bryggan. En plats som spelar en viktig roll i min bok, precis som den gör i mitt liv.
Miljön i Marvatten är hämtad från Flatön. Det skulle vara väldigt svårt att hitta på en helt ny plats.
Det är en helt annan sak med människor. Där är det hur lätt som helst att fantisera fritt, alldeles för lätt faktiskt. Jag vet inte hur många karaktärer jag har strukit ur handlingen hittills, men det är flera stycken.
Dessutom har jag tagit bort hela kapitel med sidointriger och bakgrundshistorier. Manuset är 200 sidor kortare nu än när jag först ansåg att det var färdigt. Kanske man skulle lägga ut en del som extramaterial på bloggen, när boken kommit ut?
34/365 foton 2014. Tema: Stilla
Harry Boy – min julklappsnovell till just Dig.
Den här lilla berättelsen skrev jag för en novelltävling i en stor veckotidning för ett par år sedan, och den lyckades vinna andra pris. Jag tycker så mycket om den att den får bli årets julklapp till Dig, kära läsare. Den är visserligen skriven i en helt annan stil än Diktaren, men vi har ju allihop mer än en sida i våra personligheter.
HARRY BOY
Pojken bakom disken lyfte blicken från papperslappen i sin hand, som darrade lite. Hans ögon var blanka.
– De e en högvinst, sa han nästan viskande och glodde misstroget in i sin maskin.
– Jaha, hur mycket? undrade jag och tänkte att det tror jag så mycket jag vill, han måste ha sett fel.
– De kan jag inte se här, då måste jag kolla alla loppen.
– Det var konstigt, jag har vunnit förr och fått pengarna direkt.
– Inte när det är över femtusen, då måste banken betala ut. Du får ta det här vinstbeviset och gå till sparbanken.
Efter besöket på banken kände jag mig vinglig som efter en halv flaska rött och i huvudet gick Eva Dahlgren på repeat: ”Det var evighetssekunder, tre korta andetag, hela livet vände, vem valde inte jag...” Tremiljoneretthundrafemtiotusen. Kronor.
Kjelle var utkommenderad till Dalsland för att reparera nedblåsta ledningar efter stormen, så jag hade flera dagar för mig själv. Det normala hade förstås varit att ringa till honom och till Veronica och berätta. Men jag tänkte bara på hur avundsjuka alla skulle bli. Varför just jag, liksom? Kjelle skulle vilja betala av lånen på huset och byta till jordvärme och köpa husbil. Veronica skulle önska sig en resa till Thailand med Thomas för att reparera sitt äktenskap. Mina arbetskamrater på Hemköp skulle gratulera och tänka medan de åt min firartårta att varför just hon, som redan har allt? Nu hade jag förstört chanserna för dem. För vem har hört talas om att två på samma arbetsplats blir miljonvinnare?
När jag sedan började fundera på alla hål som fanns att stoppa pengarna i räckte de plötsligt inte. Jag vågade inte ens ta ut sjutusen för att köpa en större tv på rea. Kjelle skulle ha frågat hur jag hade råd. Ljuga har jag aldrig varit bra på. Hålla tyst däremot, det har jag tränat på hela livet.
Det enda jag kunde komma på var att sjukskriva mig i två dagar för magsjuka.
Jag satt i hammocken på uteplatsen och åt mörk mintchoklad och lyssnade på musik i hörlurarna. ”Allt jag vill är att vi tar en dag i sänder. Ingen annan än du själv kan ta besluten.” Det kändes som om hon sjöng direkt till mig. Björn Ulvaeus är ett geni anser jag. Liksom Eva Dahlgren och Pernilla Andersson. Bland andra. De kan skriva texter som går rakt in i hjärtat. Jag vet att jag också har det inom mig, men vad hjälper det när man inte kan få ut det? I anteckningsboken som jag alltid bär med mig skriver jag upp bra börjor. En fin mening kan komma flygande när som helst, ofta när jag stryker Kjelles skjortor, konstigt nog. Han har rätt många skjortor.
Ibland har jag frågat honom, på skoj, varför en telemontör måste ha så många skjortor. Finns det en massa telemontriser som han inte har berättat om? Han uppskattar inte den sortens humor. Det är synd att vi skrattar åt så olika saker. Han skrattar förresten nästan aldrig. En av mina bästa texter som jag nästan har skrivit färdigt går såhär i refrängen: ”Jag har glädje så det räcker till dig, mitt hjärta rymmer kärlek som kan värma oss båda.” Den handlar om en kvinna som vill flytta tillbaka till sin barndoms stad där hennes första kärlek bor kvar. När jag har skrivit klart den ska jag skicka den till Charlotte Perrelli.
I alla fall så bestämde jag där i hammocken att vänta till rätta tillfället innan jag berättade för Kjelle eller någon annan. Det kändes konstigt. Jag har aldrig haft några riktigt stora hemligheter för Kjelle. Inte som den han hade för mig, med Bettan på Statoil. Jag väntade tills det gick över, jag visste att det bara var hans femtioårskris. Under perioden med Bettan skrev jag faktiskt några av mina allra bästa texter, en skickade jag till Bert Karlsson. ”Mitt okrossbara hjärta.” Han svarade aldrig, men jag kände igen mina ord, fast lite omändrade, i en låt som var med i Melodifestivalen året efter. Det var stort.
Vi är inte gifta, Kjelle kan inte se någon anledning eftersom Veronica inte är hans biologiska barn. Så jag gjorde inget brottsligt som satte in vinstpengarna på ett nytt, eget konto i Sparbanken, fast vi har huslånet och våra andra konton i Handelsbanken. Huset äger förstås Kjelle, han hade det redan när vi träffades, men vi delar lika på alla kostnader.
När Kjelle kommit hem från dalslandsskogarna och jag gått tillbaka till kassan på Hemköp var det som om jag nästan glömde bort mina miljoner. Hemligheten låg där och jäste inom mig som en vetedeg, mild och doftande, men jag tänkte inte så ofta på vad jag skulle göra med pengarna. Det gjorde mig bara trygg och glad att de fanns. Tids nog skulle jag komma på bästa sättet att använda dem.
Visst är det underligt hur slumpen styr ens liv? Tänk om jag inte hade tagit på mig det där extra kvällspasset. Om han inte hade kommit in just då och köpt pocketboken ”En enda hemlighet” av Simona Ahrnstedt. Vi hade sålt mycket av den. Till kvinnor, alltså. Han var garanterat den förste manlige kunden. Mitt nya, glada jag kunde förstås inte låta bli att kommentera.
– Den där kommer du inte att kunna slita dig från.
– Jaså, den tror du passar en gammal ensamseglare?
Han såg med höjda ögonbryn på mig, det var klart att boken var till hans fru, det begrep ju jag också, men eftersom jag hade börjat fick jag fortsätta, även om det kändes fånigt. Jag brukar verkligen inte bli sådär privat med kunderna.
– Absolut, om man behöver lite verklighetsflykt så är den perfekt.
Han skrattade högt men sa inget mer, stoppade bara ner boken i sin ryggsäck. Det gråsprängda håret var samlat i en hästsvans, han hade bruna, glada ögon som liksom glittrade i ett solbränt och ganska skrynkligt ansikte. Han såg ut att vara ungefär lika gammal som Kjelle, lika smal och starksenig också. Liksom indianaktig. Men, som sagt, glad. Vilket inte är det första man skulle säga om Kjelle.
Senare på kvällen gick jag som vanligt en runda genom norra hamnen efter jobbet. Det är en omväg, men det började ta emot mer och mer att gå raka vägen hem. Kanske är jag orättvis, kanske hörde jag bara Kjelles gnäll tydligare än förr. Den hackande bilmotorn, oljepannan som måste bytas, semesterresan som vi inte hade råd med.
Längst in i gästhamnen låg en ny segelbåt. Allt på den var kraftigt, extra förstärkt och dubbelt upp. En riktig jordenruntseglare. Den låg där vaggande i kvällsbrisen med vinden nynnande i riggen, stadigt förtöjd som om den annars skulle slita sig och rymma. Jag kände plötsligt hur mycket jag saknade Maxin som vi sålde för femton år sedan, när Veronica ville ha en ponny. Den tröttnade hon snart på, men någon ny segelbåt skaffade vi inte. Kjelle ville satsa på fotbollen, han tränade juniorlaget för flickor – 75.
Jag stod där en bra stund och glodde på alla specialanordningar och kände mig konstigt sorgsen. ”Jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar då jag och Anna sjöng och skrattade som barn.”
En båt. Jag skulle kunna köpa en segelbåt för pengarna.
– Hallå där, du hade rätt, jag kan inte slita mig!
Ett huvud stack upp ur sittbrunnen, en hand viftade med pocketboken i luften. Jag hade inte upptäckt att han satt där under det blå kapellet. Han däremot måste ha sett mig hela tiden.
– Vilken fin båt. Och vilket fint namn. S/Y Dancing Queen.
– Jag har alltid gillat ABBA. Benny Andersson borde få Nobelpriset.
– Fast det är Björn som skriver texterna.
– Där ser man, så lite visste jag. Får jag bjuda på ett glas martini?
Sedan satt vi där i båten och pratade tills Kjelle ringde och med hög, gäll röst undrade var fan jag höll hus.
– Min man, sa jag ursäktande, han börjar väl bli hungrig.
– Ta med honom hit i morgon så bjuder jag på sjömansbiff. Jag blir nog liggande här en vecka innan den nya bogpropellern är monterad.
Aldrig i livet att jag skulle få med mig Kjelle. Och ensam kunde jag ju inte gå.
– Jag får se, jag vet inte vad han har för planer, han kanske måste jobba.
– Det är trevligt med lite sällskap när man ligger i hamn. Sedan blir det ensamt så det räcker och blir över.
Han var på väg till Kanarieöarna och därifrån vidare över till Västindien. Det var en ren slump att den där propellern gått sönder just när han passerade utanför Lysekil.
Han klev iland och räckte mig sedan handen så att jag kunde ta mig säkert över från teakdäcket till bryggan.
– Vad heter du förresten? Själv heter jag Ingrid.
– Harry heter jag.
– Så märkligt, sa jag utan att tänka mig för och behöll hans hand i min lite längre än nödvändigt.
Han måste ha tyckt att det var en väldigt korkad kommentar.
Nästa dag messade Kjelle att han skulle bli sen och inte behövde middag, det var någon viktig kvalmatch till fotbolls-VM som rätt lag lyckades vinna. Sitter på O‘Learys med ett stort gäng, kom hit om du vill slippa äta middag ensam! Puss.
För en gångs skull verkade han uppåt. Men den där inbjudan var inte allvarligt menad, han vet vad jag tycker om fotboll, fast det är hans största passion. Jag har aldrig sett honom så deppig som den våren Veronica blev kär i Thomas och gick ur juniorlaget. En bättre pappa kunde jag faktiskt inte ha hittat till min lilla flicka, den saken är säker. Man kan inte få allt, så är det.
Ha så kul! Puss, messade jag tillbaka. Jag visste att han inte skulle komma hem förrän puben stängde efter midnatt. Så jag tog en promenad till norra hamnen fast jag hade ledigt och egentligen hade tänkt tvätta fönstren på nedervåningen.
Som en annan Askungen satt jag sedan hela kvällen nere i salongen på S/Y Dancing Queen, blev bjuden på middag, serverad vin och insvept i uppmärksamhet som en dyrbar kristallvas i silkespapper.
Alla män jag känner älskar att prata om sig själva. Jag är säker på att det var så Bettan fick Kjelle på kroken. Genom att helt enkel titta honom djupt i ögonen och få honom att berätta, få honom att känna sig speciell.
Så hur kunde jag falla i samma fälla själv?
Han ville veta allt om hur jag hamnat i Lysekil, hur jag trivdes med mitt jobb, hur det kändes att vara mormor.
Mina ord bara kom, bubblade upp och ville aldrig ta slut, han lyssnade utan att avbryta, skrattade glatt på de rätta ställena och jag kände mig lyckad, rolig och ja just det… speciell. Jag kände mig vacker också. Det händer verkligen inte ofta, fast jag inte är direkt ful och hyfsat vältränad för min ålder. Så jag log mot honom, höjde armarna över huvudet och körde in händerna bakom nacken, lyfte allt hår från axlarna och lät slingorna glida och rinna mellan mina fingrar. Han svalde där han stod med en ljusstake i form av en mässingspropeller i händerna.
– Du borde skriva en roman.
– Skriva en roman? Jag? Aldrig i livet, sa jag och skrattade högt. Men en dag när jag blir rik ska jag säga upp mig från jobbet och bara skriva sångtexter. Det är min hemliga dröm. Jag vet att jag kan skriva minst lika bra som många som ligger på Svensktoppen.
– Om jag hade väntat tills jag blev rik hade jag inte suttit här.
Han la handen på min axel medan han lutade sig fram och ställde ljusstaken på bordet. Handen brände ett märke i min nakna hud rakt igenom tröjan.
– Den här båten måste väl vara värd en miljon minst?
– Men den är allt jag äger. Jag sålde huset och företaget för att ha råd. Om du frågar min förra fru säger hon att jag är en egoistisk idiot.
Jag kände plötsligt att jag inte ville höra ett ord om hans förra fru, eller om hans liv. Förbannade karlar.
– Vad väntar du på? envisades han. Kommer du att bli rikare eller är det bara en ursäkt för att inte våga?
Han stod där tätt bakom mig, nu vilade båda hans händer på mina axlar, den ena varma tummen hade sökt sig in under håret och strök lätt i min nackgrop. Om jag gav efter nu och lutade huvudet bakåt mot hans mage skulle hela min kropp övergå i flytande form.
– Jag måste nog gå hem, sa jag och reste mig osäkert, vinglade till och hade genast hans ena arm runt midjan som stöd.
Han doftade svagt av äpple och piptobak.
– Följ med mig, sa han lågt. Skriv dina texter.
– Du är inte klok, fräste jag. Jag kan väl inte svika min familj för en barnslig fantasi. Sån är jag verkligen inte!
Jag tog vägen förbi O‘Learys för att överraska Kjelle. Uteserveringen skrek och skrattade i den varma kvällen, det var fullsatt men jag upptäckte honom direkt. Han såg inte mig. Han satt vid ett litet hörnbord. Mitt emot satt Bettan, deras händer låg sammanflätade i en förtrolig liten hög på bordet. De kysstes intensivt, helt öppet och ogenerat.
Sedan minns jag bara suddigt resten av kvällen och natten.
På morgonen nästa dag vaknade jag i alla fall till kaffedoft och måsars skrik i akterruffen på S/Y Dancing Queen.
Bogpropellern kom tack och lov snabbt, redan efter fyra dagar var vi på väg. Min mobil ringde oupphörligt så fort den inte var avstängd. Chefen sa upp mig med omedelbar verkan och det kunde han ju roa sig med eftersom jag bara varit timanställd i alla år. Kjelle grät och bedyrade att allt var ett misstag och att han varit full. Veronica hulkade och skällde om vartannat, hon skulle skiljas och hade flyttat hem till Kjelle med barnen.
– Du kan inte vara ett sådant ego, du fattar väl hur synd det är om pappa, han har ju bara dig!
– Jag har ju bara mig, svarade jag. Varför stannar du inte hos Thomas, det måste vara ännu mer synd om honom.
– Det är skillnad, tjöt hon. Jag har hela livet framför mig, jag kan inte leva resten av mitt liv med en sådan… omogen barnrumpa!
– Jag har också hela livet framför mig, sa jag. Skillnaden är bara att mitt är lite kortare.
Det blev tyst i andra änden, sedan bröts samtalet. Kanske la hon på. Jag stängde av och la mobilen underst i min resväska. Där låg den orörd och oladdad fem månader senare när vi la till i Las Palmas gästhamn.
Överst i väskan låg texterna jag skrivit under nattliga ensamvakter i sittbrunnen. Över tjugo låtar med verser och refräng, enligt låtskrivarkonstens alla regler som jag hittat på nätet. Jag hade sjungit dem för stjärnorna och månen, för tumlarna och delfinerna. Och för Harry.
– Du är ett geni, älskling, sa han. Du kommer att bli rik som ett troll.
Jag hade inte berättat för honom om mina miljoner. Det gjorde jag först när det blev dags att segla vidare över Atlanten till Västindien. Då hade jag äntligen bestämt vad jag skulle göra med pengarna. Jag hade hittat min lägenhet vid Las Canteras strandpromenad, med balkong och utsikt mot Teneriffa.
Konstigt nog blev han inte arg.
I går åt vi middag tillsammans för sista gången, på Sailor´s Bar i marinan. Han höll mitt ansikte mellan sina sträva händer. Mina tårar rann, men jag var inte ledsen, bara sentimental.
– Jag visste hela tiden att du bara var till låns, sa han. Jag kommer tillbaka och hälsar på dig om ett år.
Jag log och skakade på huvudet.
– Då är jag upptagen, sa jag. Men tack för allt. Utan dig hade jag… ja, jag vet inte. Jag kanske hade investerat i golvvärme och en husbil.
Nu sitter jag här ensam på balkongen och spanar neråt strandpromenaden som börjar fyllas av kvällsflanörer. Jag har förklarat noga vilken buss han ska ta ta från flygplatsen. Om mina hemligheter vet han inget ännu. Jag har lovat att berätta allt. Han kommer att klara det.
För innerst inne, bakom den sura och fyrkantiga fotbollstönten, vet jag att det finns en annan. En som Bettan inte har en aning om. ”När vi blir gamla och börjat glömma, vilar jag min panna mellan dina lår.”
Följande låtskrivare citeras i texten:
Eva Dahlgren, Björn Ulvaeus, Lalla Hansson, Peter LeMarc
Farmor är långsam
Fyra barn har jag stressat, jagat, väckt i gryningen för att de ska hinna till skolbussen, skyndat på i affären och hoppat över kvällssagan för att jag ska hinna med mitt. (Nåja, så långt gick det sällan).
Med 6-åriga barnbarnet njuter jag av att vi såsar oss igenom köpcentrat, väljer och vrakar och ber om råd på biblioteket, provar att gå baklänges på rullbandet upp från Hemköp.
Jag vägrar stressa en enda gång till med ett barn i handen.
Vad hade hänt om jag tänkt likadant när hans pappa var liten?
Förmodligen hade inte himlen trillat ner. Kanske hade han växt upp till en något mindre stressad pappa.
Ingenting försvinner, allt kommer tillbaka.
Dagen efter.
Idag kom kontraktet med posten.
Idag har jag övergått till att arbeta halvtid för att hinna redigera färdigt. Jag vet att jag har skrivit här tidigare att jag redan har redigerat klart, men det visade sig inte stämma när jag började läsa om boken från början igen.
Idag publicerade Frank förlag på sin hemsida en intervju med sin nya författare, en debutant. Nämligen jag.
På Facebook dränks jag i lyckönskningar och kramar.
Jag hänger inte med. Allt är helt overkligt. Känner inte igen mig själv på bilden på förlagets hemsida.
Har beställt tid för klippning och slingor på torsdag, hoppas det hjälper.
Dagen D som i Kontrakt.
Idag skulle det ha kommit ett kontrakt från Frank förlag med posten för mig att skriva under. Om jag inte hade bott på en liten ö. Det hann väl inte med färjan.
Men champagnen är redan på kylning och författarpresentationen till förlagets hemsida ivägskickad, tillsammans med ett skamlöst photoshoppat porträtt av Författaren. Så vi låtsas helt enkelt att det där kontraktet är en bisak.
Eftersom detta inte bara är min blogg utan också min författardagbok tänker jag här redogöra för de turer som lett fram till att jag nu representeras av ett förlag. Frank förlag alltså.
I början av januari skickade jag in manuset till 13 förlag.
Den 17 januari svarade Frank Förlag att de gillade mitt manus och skulle återkomma när de läst färdigt.
Jag kontaktade därefter alla förlag som fått mitt manus och frågade hur långt de hade kommit i beslutsprocessen, om de kunde ge mig svar snart. Tre stora förlag bad om respit, mitt manus var ute på läsning. Några tackade nej direkt. Några har inte svarat alls.
Sen tackade två av förlagen nej till manuset i befintligt skick, men sa att de gärna skulle läsa ett bearbetat förslag. Jag fick träffa en av lektörerna som hade läst, och insåg direkt att jag inte alls hade lust att arbeta om manuset efter hennes förslag.
Sist fick jag besked från Det Största Förlaget som hade tyckt mycket om manus men inte ansåg att det ”höll hela vägen” och därför gärna skulle läsa ett omarbetat förslag.
Nu stod alltså valet mellan A: Frank förlag som ville köra gasen i botten direkt så att boken kommer ut redan i juni. eller B: att chansa på att redigera om manus enligt Det Stora Förlagets önskemål och hoppas på att de skulle godkänna det för utgivning om ett år eller så.
För mig var valet lätt.
Jag gillar entreprenören och risktagaren som hugger på en bra idé före alla andra. Dessutom litar jag på kompetensen och tycker om sällskapet.
Skål mina vänner!
33/365 foton 2014. Tema: Bubbel
Ljusning i båtkaoset.
Det kanske inte framgår av bilderna, men nu skymtar ljuset i tunneln.
Nu har vi (dvs Odd) lämnat förpiken och toaletten och befinner sig faktiskt i höjd med diskhon. Varmvattenberedaren är på plats, alla gamla vattenslangar utrivna och nya slangar dragna, på bilderna pågår koppling till motorn.
Jag kan inte bidra med så mycket just nu, utom att städa och polisha träinredningen i takt med att Odd rör sig akterut. Det passar mig ganska bra, eftersom jag har fått en deadline när mitt manus måste vara klart att lämna till förlaget för sättning.
När installationen av varmvattnet är färdig är nästa stora projekt el och data. Ellems förra ägare nöjde sig med en lång förlängningssladd iland, kopplad till en lös dosa med fyra eluttag som låg under sargen i sittbrunnen. Vi vill ha en fast landströmsinstallation med jordfelsbrytare, säkringar, flera uttag på olika ställen i båten osv. (Elektriska är rena kinesiskan för mig, jag har verkligen försökt men hittills inte lyckats lära mig skillnaden på watt och volt.)
Imorgon är det vår tur att stå i Kryssarklubbens Medelhavsmonter på Båtmässan. Undrar om vi hittar något att handla när vårt pass är slut? 😉
31/365 foton 2014. Tema: Tidsfördriv
32/365 foton 2014. Tema: Renovering
Säg vem som vackrast i världen är…
När hände detta? Det var ju igår hon föddes? Den minsta lilla larven har blivit en dam med bestämd vilja, en som absolut inte vill sitta i mormors knä utan måste STÅ UPP hela tiden.
29/365 foton 2014. Tema: Gosig
Näst yngsta barnbarnet har blivit en fullblodsmobbare. Bara farmor får komma upp i hennes nya rum och titta, inte mormor. Jag drar mig förstås genast skuldmedveten tillbaka, vi träffas ju så sällan, klart hon känner farmor mycket bättre. 🙁
”Du kan inte finna dig i ett sånt beteende”, säger Liv. ”Du får inte låta henne bestämma. Du skulle bara ha smajlat och gått upp i alla fall, sagt: men jag vill också titta.”
Hm. Och vem har uppfostrat henne en gång i tiden? Vad har hänt med mig sen dess?
30/365 foton 2014. Tema: Snygg.
