I år fattas det tre barnbarn i huset på Flatön. Två är i Canada och ett är i Tranemo. Han som firar julafton i Tranemo i år hade jag en heldag med på Liseberg igår.

Jag älskar faktiskt Liseberg. Tycker inte ens att det är dyrt. 90 kronor i inträde och 180:- för ett åkband till Leon. Vi kom klockan ett när parken öppnar, och efter köerna in till själva parken var det helt köfritt till attraktionerna. Leon åkte vissa av dem tre gånger i sträck, sprang direkt från utgången tillbaka till insläppet.

Liseberg är omtänksamt och barnvänligt, in i minsta detalj. Tänk bara när maskinisten till Berg- och Dalbanan frågar i högtalaren när tåget kommer in efter första varvet: ”En gång till?” Varpå alla barn tjuter: ”JAA! EN GÅNG TILL!”  Och så släpper hon iväg tåget på varv nr 2, vilket såklart är meningen ändå. Men det är så smart uttänkt, alla blir glada.

Jag åkte med på allt (utom den där läskiga fritt fall som Leon kunde åkt hela kvällen), och vi hade hur mysigt som helst i tre timmar. Leon skrev önskelista till Tomten i hans verkstad, även det en kanonfin upplevelse i en slags grotta, där alla fick plats och där det fanns massor av roliga detaljer att titta på.

Numera kan man inte klaga på maten heller, vi åt gräddstuvad renskav med kantareller, potatismos och lingon inne i en riktig kåta med brasa i mitten. Jättegott, tyckte Leon också. Sen drack vi varm belgisk choklad med vispgrädde och åt grekiska våfflor med kanelsocker och chokladtopping.

Dessutom är Liseberg vackert och stämningsfullt och kulturellt också.

Sen kom Leons mamma, jag körde hem och de fortsatte roa sig. Det åkbandet var en bra investering.

Men stort minus till alla försäljare i olika stånd som inte accepterar kortbetalning! Varför skaffar de inte Izettle?  ”Har jag aldrig hört talas om”,  sa kvinnan som stekte våfflor surt och misstänksamt.  Nähä. Det kanske är enklare att sälja lite mindre och sälja svart, än att sälja mer och vara tvungen att redovisa? Dålig service är det hur som helst. Och kvitto var det inte tal om. Liseberg borde kräva att handlarna accepterar kort av besökarna!

Idag har det varit julförberedelser hela dagen. Med ett pyntproffs till dotter kan man vara säker på att inget lämnas åt slumpen.

I år har vi till och med en julkrubba och ett pepparkakshus i fri stil.

Inte spelar det nån roll då att det blåser och regnar och är sex plusgrader ute. Noah borta i Montreal tycker vi ska vara tacksamma. Där är det -17C och så mycket snö att alla stannar inomhus.

När de kommer hem i januari firar vi jul en gång till, och plundrar granen samtidigt. Då, men inte förr, slaktas kusingrisarna.

När man är sex år är det fortfarande OK att bli kramad av en Lisebergskanin.

Sitter som alla andra begravd upp till hårfästet i julförpliktelser. Uppräkning överflödig, det är ju samma för alla.

Så kom ett stort spännande brev på posten och all stress bara rann av mig när jag öppnade.

Jaa, jag är ju rik! Dessutom på livstid! Den här förstoringen ska upp på väggen där jag kan se den varje dag och påminna mig själv om vad som egentligen är viktigt här i världen.

Inte är det julmat i alla fall.

Bilden tog jag en dag i oktober när alla var hemma. Har du försökt fotografera sex barn samtidigt? Efter mer än 50 exponeringar gav jag upp och hoppades att det fanns någon bild som skulle duga.  Och det gjorde det ju. Bilderna framkallar jag på Crimson som är ursnabba och jättebra.

Vågorna vräkte in från den där gamla stormen i Atlanten idag också, gul flagg på stranden. Men på klippstranden norr om Las Canteras bildas små laguner mellan lavablocken när det blir ebb. Alldeles  utanför dundrar havet medan man ligger som i en lugn pool av havsvatten. Hit är det flera kilometer att gå, så här är nästan alltid  folktomt utom på helgerna.

Tack Las Palmas för en underbar tid. Nu är mina batterier fulladdade. Boken är färdigskriven. Jag åker till och med tillbaka med huvudet fullt av nya ideer för jobbet, vilket verkligen inte ingick i mina förväntningar.

Vågorna kastade sig som rytande monster in över Las Canteras, det har varit gul flagg hela dagen. Surfskolan flyttade sina lektioner till ett mindre utsatt ställe men jag ska erkänna att jag ändå hade hjärtat i halsgropen. Det var MYCKET svårare än första gången jag provade förra veckan.

Även när jag bara stod i vatten till knappt över knäna var det omöjligt att hålla balansen stående när suget ut mot en jättevåg drog igång. En märklig känsla att försöka hålla emot genom att sätta sig på rumpan och ta spjärn med händerna mot sandbotten och den fanns inte, hade förvandlats till en jetström som rusade under handflatorna och kändes lika blank som metallen på en rutschbana.

Vi höll på i två timmar. Två timmar! Det var det roligaste jag gjort på åratal. Sista halvtimmen tänkte jag hela tiden: Bara en gång till, sen orkar jag inte mer.

Imorgon ska vi i alla fall sola på klippstranden hela dan, ta med oss picknick och bara softa. I övermorgon åker vi hem.

Och tidigare idag skrev jag klart följebrevet som ska skickas tillsammans med manuset till förlagen som jag hoppas ska vilja publicera min bok.

Ann Ljungberg ska bara ge mig klartecken först.

Nu måste jag bara orka ta mig från soffan till sängen. Odd sover redan. 🙂

Min egen badpojke mot kvällshimlen!  Surfpasset är mellan 16.30 – 18.30, en halvtimme senare är det mörkt.

Jo, det är faktiskt jag! 🙂 Både här ovan och här nedan.

Som barn var Odd hyperallergisk mot allt med päls.

Som tur är har det gått över, nu är det bara katter han inte klarar. Hundar klarar han sig inte utan, och de dras till honom som kackerlackor till ett restaurangkök.

Idag gjorde vi en utflykt med lokalbuss till en nationalpark för att gå en vandringsled. Regn och åska överföll oss och vi sökte skydd i en raststuga. Där fanns en parkvakt som skulle hem och som erbjöd skjuts. Han hade en jättedogg i baksätet som genast blev förälskad i … gissa vem?

Innan bussen gick tillbaka till Las Palmas såg vi på TV i den lokala baren hur ovädret svepte fram över Teneriffa och La Gomera och även Las Palmas. Palmer vräktes omkull, båtar hamnade på land, bilar dränktes i viadukter.

Vi borde ha kunnat förutse regnet och åskan som drabbade oss – men vi tänkte inte på den mörka himlen även om det förefaller otroligt när man ser bilderna efteråt…

Sedan Odd kom hit i lördags går tiden dubbelt så fort, minst. Tur att jag hann färdigt med mitt manus, det sista skrevs bara en timme innan det var dags att gå och möta honom vid bussen.

Idag är det redan tisdag, hjälp, vad har vi gjort? Inte har jag hunnit med yogan och inte har vi surfat heller.

I söndags var det heldag med sol och bad och picknick på klippstranden.

Igår var det heldag i gästhamnen med full social utdelning. Vi lyckades på olika sätt komma i kontakt med fyra långseglande besättningar. Ett par hade hund ombord – självklar öppning till långt intressant samtal. Ett par avrådde bestämt när vi höll på att beställa fish & chips på Sailors Bar – visade sig vara medelhavsseglare i tolv år. Ett par unga killar hade en intressant utrustad Vega och pratade gärna hur länge som helst om den och sin förestående resa till Karibien. Ett par kom seglande och behövde lite assistans när de skulle lägga till vid hamnkontorets brygga – gav också anledning till spännande samtal.

Idag tog vi bussen ner till Puerto Rico för att hälsa på digitala nomaden Ann Ljungberg och hennes Mats i segelbåten Olivia, en Oversea 40 som just nu rycker i förtöjningarna och väntar på att få ge sig av över Atlanten. För oss, som håller på och utrustar vår LM32 för kanalfärden genom Europa, fanns det hur mycket som helst ombord på Olivia att ta intryck av.

Drömmer vi också om att segla över Atlanten? Njae. Men gärna övervintra med båten i Las Palmas eller på Madeira.

Nu har jag redigerat igenom hela manuset en gång till. Massor av saker har ändrats, förtydligats, tagits bort, lagts till.

Släktskap har klarnat.

Spänningen har skärpts.

Karaktärer har försvunnit eller slagits ihop.

Skurken har blivit en människa.

Huvudkaraktärerna har fått fel och brister.

Mysterier har tillkommit.

Upplösningen har blivit helt annorlunda.

Nu återstår en del arbete med kapitelindelning och finputsning av utseendet i Word.

Samt Följebrevet.

Idag hände en sån där osannolik sak som får en att tro att det finns en mening med allt.

Min roman innehåller bland annat en kärlekshistoria där vår nationalskald Evert Taube är inblandad. Jag har varit väldigt kluven till hur mycket man kan tillåta sig att fabulera omkring en verklig person, och inte vem som helst heller. Samtidigt har jag inte kunnat låta bli.

Evert Taube är soundtracket till hela min barndom, han var min pappas stora idol och vi sjöng hans visor, alla verserna, på vartenda sommarkalas i sjöboden i Fiskebäckskil. Pappa hade dessutom träffat Evert Taube på riktigt, till och med lånat ut pengar till honom, och som tack blivit omnämnd i en av hans böcker. Det var stort!

Hans namn nämns aldrig i min roman, men annars är det många detaljer som gör att man lätt identifierar honom. För att komma närmare Evert har jag läst allt jag kan hitta både av och om honom, och jag har med mig ett par av hans böcker hit till Las Palmas.

Jag bläddrade lite på måfå i ”Jag kommer av ett brusand’ hav – Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader”. Boken är full av mina understrykningar och gula postitlappar. Plötsligt såg jag några rader som jag tidigare missat helt. Evert beskriver bakgrunden och källan till Balladen om Blue Bird av Hull:

”… en dikt är ju en dikt, och att ändra en dikt till överensstämmelse med det inspirerande underlagets verklighet kommer inte i fråga. En dikt skall vara sannolik, men en kopia av verkligheten vill den liksom inte själv gå med på att vara.”

Tack Evert! Precis så kan man ju se på hur den konstnärliga friheten förhåller sig till den faktiska verkligheten, eller ”sanningen”. Du hjälpte mig att sätta ord på det. Dina rader på sidan 111 i ”Jag kommer av ett brusand’ hav” får bli inledningscitat i min bok.

Nu återstår ”bara” de två svåra scener som jag har sparat till sist.

De som kräver att jag sätter mig in i hur det är att vara en äldre, hatisk, manlig psykopat.

Just nu känner jag mig faktiskt lite inspirerad, eftersom det sitter en liten gubbe på strandpromenaden nedanför min balkong och spelar Strangers in the night på panflöjt, med förinspelat komp ur en medhavd anläggning. Sedan två timmar ungefär. Han kommer varje dag och stannar tre timmar.

Han kan den nästan. Kompet låter åtminstone inte falskt.

Ja, jag vet vad jag har skrivit tidigare om gatumusikanter och tiggare. Den här farbrorn hamnar mittemellan. Han har 5 -6 låtar inspelade i sin kompmaskin. Sankta Lucia bland andra. Och Let it be me. Han stampar takten hela tiden och ser ut att njuta av musiken.  Man kan bli psykotisk för mindre. Så egentligen borde jag väl vara tacksam mot honom som försätter mig i rätt stämning.

Egentligen orkar jag knappt sitta upp just nu. Tur att morgonens skrivpass var så lyckosamt annars hade jag haft dåligt samvete efter den här dagen.

På förmiddagen var det yoga. Passen präglas tydligt av vem som leder dem. Idag var det den hårdaste instruktören. Då är jag tvungen att hoppa över en hel del rörelser. Krafterna räcker helt enkelt inte och svetten rinner så att jag halkar med händerna och måste torka mig med handduken medan de andra går upp i brygga eller står på huvudet…

Under nedtrappningen efter passet tittade jag ut mot havet och fick se Teneriffa långt där borta,  den snötäckta toppen på Teide stack upp över molnen.

Plötsligt bara fanns den här tanken i mitt huvud: Nästa år reser jag dit! Nu har jag varit i Las Palmas tre år i rad, och det har bara blivit bättre för varje gång. Nu är det dags att upptäcka något nytt. Ta till exempel julscenen med stallet i Betlehem och de tre vise männen som just nu skulpteras i sand längst upp på playan. Den är lika fantastisk som alltid. Men den är ingen överraskning längre.

Jag ska inte bli en av de där kvinnorna som har varit här varje vinter i femton år och som förvarar sina juldukar och tavlor i källaren till lägenhetshotellet mellan april och oktober. Inget ont om dem, men det är inte min framtidsvision. Det finns för många underbara platser att upptäcka.

Efter yogan gick jag ner till andra änden av playan och bokade tid i surfskolan. Sen gick jag hem och sov en timme innan kursen skulle börja. Hur många mil har jag gått idag? I alla fall två.

Surfkursen var det mest utmattande jag någonsin gjort. Två timmar i vågorna. Då hade jag ändå ingen surfingbräda utan en bodyboard, en bräda som man ligger på magen på.

Man går ut till midjan (ca hundra meter från stranden) och väntar på en brytande våg som man hoppar upp på och följer med. Man har våtdräkt och simfötter och brädan är fastkopplad med ett armband. För att komma ut till rätt ställe måste man hoppdyka med en särskild teknik genom de brytande vågorna som är på väg in och undvika att krocka med resten av surfskolan som också är på väg in och inte kan väja.

Det var bara jag av 20 elever som inte hade en ”riktig” surfbräda, en sån som man står på. Jag är väldigt glad att jag inte var så övermodig att jag valde det. De flesta av de övriga såg ut att svälja ännu mer saltvatten än jag. När en sån där jättevåg bryter över en och man missar upphoppet och istället hamnar inne i vågen, då är man väldigt, väldigt liten och lätt och vad som är upp och ner är en helt hypotetisk fråga. Då gäller det bara att hinna stänga mun och näsa och fortsätta knipa ihop tills centrifugen har stannat.

Farligt? Nä, inte särskilt. En rödklädd instruktör fanns på plats där ute och en stod en bit ut i vattnet  inne vid stranden och såg till att alla som sköljdes iland reste sig igen. Alla elever hade klarblåa västar med nummerlappar. Det värsta som kan hända är väl att man blir överkörd av en annan surfare. Ungefär lika farligt som i en slalombacke alltså.

På något sätt tog jag mig hem efteråt. Nästa gång är på torsdag. Får ändra i 5:2 schemat och flytta halvfastan till fredag. Kroppen skriker efter mat en sån här dag. Fick stanna på vägen hem och äta en banan och en skinkmacka. Det är häftigt att märka kroppens signaler så klart och tydligt. Den är verkligen en maskin som behöver bränsle för att fungera.

Hoppsan, en massa skräp på objektivet, syns väldigt tydligt när det är så mycket himmel på bilderna. Men titta på Teides snötäckta topp istället där uppe bland molnen. Mäktigt!