Igår kväll blev jag klar med baksidestexten till min roman. Den där korta, säljande texten som jag har skrivit hundra varianter av de senaste 18 månaderna. (Där kom en stor lögn av bara farten, jag har ju inte skrivit färdigt en enda, bara börjat och gett upp.)
Detta är standardövningen i varje författarhandbok, på varenda skrivarkurs:
”Beskriv temat i din berättelse med tre meningar.”
Lika svårt som:
”Skriv en kort baksidestext till din roman, som sammanfattar handlingen och lockar till läsning.”
I natt klockan halv två släckte jag lampan i båten efter att ha slagit två flugor i en smäll (klyscha som aldrig får smyga sig in i ett manus). Det blev en kort baksidestext vars två sista meningar beskriver bokens tema :
”Ett barn försvinner från sommarhuset på den lilla ön. Efter flera dygns fruktlöst sökande tror alla att hon har förirrat sig ner till havet och drunknat. Bara en handfull personer fortsätter att leta, eftersom de av olika anledningar är säkra på att hon lever. För alla handlar sökandet efter flickan också om att rädda sig själv. För en av dem innebär det att barnet måste offras. Vem hinner först, och vad blir priset för den som förlorar kapplöpningen?
Strömtagna är en roman om hur svek och lögner kan påverka en familjs liv i flera generationer, hur våld och förtryck från personer som levde för hundra år sedan kan styra tankar och handlingar hos den som lever idag. Det är också en roman om människans möjlighet att befria sig från sin historia och själv skapa sitt liv, och hur försoning och kärlek är möjlig ända till det sista andetaget.”
Bilden är tagen från min skrivplats i båten. Den ska hjälpa mig i vinter.

– Posted using BlogPress from my iPad

Jag körde slalom mellan de gröna prickarna i den smala serpentinpassagen in mot Bassholmen. Sakta, inte ens de tillåtna 5 knopen eftersom det var så tät båttrafik. Det finns ingen specialare över den här delen av Nordströmmarna i sjökortet, vill man ha en större förstoring än 1:50000 får man lita till sjökortet i Gps-en. Och eftersom det också är Sjöfartsverkets så litar man på det.
Det var kanske 4e eller 5e gången i sommar jag körde samma väg. I sjökortet går 3-meterskurvan en bra bit utanför den gröna pricken, så jag höll ut ordentligt för mötande. Här är nämligen tråååångt. Kände mig kapabel och hade full kontroll, Odd pratade med Joar i mobilen.
Pang, krasch så körde vi in i en vägg, världen brakade ihop med skrammel och dån och jag befann mig plötsligt med tänderna i Garmin och kinden och ögat på något annat väldigt hårt och vasst ställe. Odd låg på magen halvvägs ner i salongen. Det var hemskt. Motorn gick fortfarande fast vi stod still, och jag kände att blodet rann nerför hakan. Läppen och tänderna kände jag inte alls.
Odd fann sig snabbt, stängde av motorn och inspekterade mitt ansikte. En orolig och hjälpsam man i motorbåt erbjöd hjälp.
Men Odd fick loss båten från stenen och jag fortsatte köra ända hem. Vill inte bli feg. Detta kan hända alla intalar jag mig.
På vår ”bana” som finns sparad i gpsen står det att djupet där jag gick på är 9,8 feet. Gott och väl 3 meter.
Nu vet jag A: att man inte kan lita blint på djupkurvans dragning och
B: att man absolut inte ska gå utanför farleden där man inte har gjort det förut. Det finns ju flera ställen i Nordströmmarna där jag vet att man kan ta prickarna på valfri sida. Det såg ut på kortet som om man kunde gå en bit på sidan om farleden här.
Men verkligheten visste bättre.
Idag är jag trött och seg. Men glad att det inte var värre. Odd kunde ha brutit armar och ben. Nu linkar han med en lårkaka. Jag kunde ha slagit ut tänder och skadat ögat. Men kom undan med trasiga glasögon och ont i ansiktet. Båten är förhoppningsvis hel, Odd ska snorkla idag.
Ödet var på vår sida.

– Posted using BlogPress from my iPhone

”Tre enkla regler finns inte – en romanskola” är en författarhandbok av Elisabet Norin. Det är en sån där bok som jag lånar först, och sen bestämmer mig för att köpa. Den här boken vill man nämligen läsa igen, och igen. Och sedan vill jag slå upp; vad var det nu hon skrev om dialog? För givetvis är det mesta redan bortblåst ur minnet eftersom jag läst hela boken i ett sträck, från pärm till pärm, utan att göra en enda av alla de övningar som finns i slutet av varje kapitel. Jag hatar sådana där övningar, är alldeles för rastlös för att kunna fokusera på att producera text som ligger utanför mitt manus.

En av övningarna som jag har sett på flera ställen men alltså aldrig gjort är den här: ”Beskriv temat för din berättelse med två, högst tre, meningar.” Det är min stick-huvudet-i-busken fråga nr 1. Tätt efter på den listan kommer övningen: ”Beskriv med några rader, högst en halv A4-sida, vad din berättelse handlar om.”

Ända sedan jag började skriva har min berättelse nämligen skiftat tema, till och med genre. Det enda jag visste säkert när jag började, var att det inte skulle bli en sån där tung, dyster historia med bara tragiska barndomar, våld och misär. Helst ville jag skriva en riktig feelgood, gärna med humor. Typ Marian Keyes Vattenmelonen. (Realistiska mål har aldrig varit min styrka.)

Men det ville sig inte. Det blev svårmod, svek och lögner. Ockultism, barnarov och incest. Ett tag trodde jag att temat var moderskärlek. Sen lutade det mer åt försoning. På sistone har jag trotsigt tänkt släng dig i väggen!  till alla goda författarråd och sagt mig själv att jag skriver en spänningsroman, punkt slut! Kan det inte räcka? Måste man analysera allting?

Jo, det måste man nog. Det räcker att bläddra på måfå i mina idolers böcker; Åsa Larsson, Johan Theorin, Kerstin Ekman, Maj-Gull Axelsson, så förstår man. Det måste finnas teman. Speglingar. Motsatser. Rätt komponerad och finstämd dramaturgi. Tekniska författargrepp som läsaren inte märker, men som skiljer ut till exempel Åsa Larsson från den stora mängden av dåliga deckare.

Nu ska jag verkligen sätta mig ner och analysera, jag har förresten redan börjat. Och det är mycket roligare än jag föreställde mig. Även om romanen fortfarande är ganska mörk.

Idag, i väntan på färjan, vände jag på frågan varför min roman är så mörk och tänkte istället: Men varifrån kommer ljuset? Vilka karaktärer och händelser är det som genererar kärleken och de goda krafter som ändå ska få segra på slutet? Det var en bra och fruktbar fråga, och den kom jag på alldeles själv. Men det var Elisabets bok som gav impulsen.

För 20:- fick jag välja tio böcker på Flatöns årliga sommarloppis. På köpet fick jag dessutom Alf Henrikssons stora mytologiska uppslagsverk Hexikon. Alla böcker som inte säljs på loppisen sparas i samlingslokalens källarbibliotek där man kan gå och låna/hämta gratis hela vintern sen.

Titta vilka fynd jag gjorde!

Att vakna i båten en solig morgon. Bara mitt manus och jag.

Jag trodde verkligen att den var klar när jag skickade in mitt manus till de största förlagen i april.

Men nu har jag fått tack, men nej tack, från allihop, så uppenbarligen är den inte färdig.

Jag hade för bråttom, den var inte riktigt genomarbetad än. Den största bristen i min karaktär – otålighet – fick mig att än en gång göra något förhastat. För tiotusende gången i mitt liv.

Men alla frågar ju: När är den klar? Och jag sätter hela tiden upp nya deadlines för mig själv; innan jul, till påsk, efter sommaren. Prestationsjävulen i mitt huvud vill se resultat, och ju fortare desto bättre.

Det är slut med det nu. Tomas Bannerhed, som vann Augustpriset med sin debutroman Korparna 2011, använde tio år av sitt liv för att skriva den. Tio år!

I en intervju i Månpocket beskriver han varför det tog så lång tid. Här är ett kort citat:

”Jag hade skrivit mycket tidigare men bara journalistiskt och akademiskt och hade svårt att hitta min litterära röst. /………/ Under arbetet med Korparna sökte jag länge efter mitt eget språk och visste dessutom inte riktigt vilken historia jag ville berätta. Jag började mer dokumentärt men lät sedan berättelsen ta mig i sitt våld, tillät mig själv att ljuga, dramatisera och hålla på. Att det tog så lång tid berodde också på att jag måste läsa in mig på sådant som den svenska fågelfaunan och dåtidens jordbruk, sedvänjor och folktro.”

Han får också frågan vad som krävs för att en människa ska ägna åttatusen timmar åt att skriva en text som kanske aldrig kommer att ges ut. Här är svaret:

” Överdriven självupptagenhet, misslyckad psykoanalys, språklig besatthet och minimala materiella och gastronomiska anspråk. Därutöver kanske revanschlystnad, äregirighet, skuldkänslor, inlevelseförmåga och dödsskräck i lämpliga doser.”

Tack, Tomas Bannerhed. Precis så är det för mig med. (Utom kanske det där med minimala materiella och gastronomiska anspråk.)

Min nya strategi är därför: Jag börjar om. Själva grundhistorien är bra. Men inledningen ska skrivas om, fler konflikter ska byggas in, några personer ska bort och de som är kvar ska bli tydligare, mer utmejslade. Miljöbeskrivning och metaforer är försummade. Dessutom måste jag fundera på formen med tre olika tidsplan som alternerar. Ska studera Åsa Larssons ”Molok” närmare, och Johan Theorins ”Skumtimmen”. Där finns mästerliga varvningar av nutid och dåtid. Ska jag kanske försöka göra om konstruktionen till en berättelse inuti en ramberättelse? Som i Fannie Flaggs ”Stekta Gröna Tomater”?

Framför allt ska jag inte ha bråttom. Inte tänka: Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna skriva några böcker innan jag dör. Joyce Carol Oates är faktiskt 75 år och skriver en roman om året.

Och ibland, särskilt på sommaren, måste man ägna sig åt annat än skrivande också.

Vad var det han sa, Rosseau? ”Il faut cultiver notre jardin.” Ja, man måste odla sin trädgård. I alla bemärkelser.

Varför sitta med vid bordet när man kan äta middag i en stor kartong?

Igår sjösatte vi 606-an och Odd hade planerat seglarskola med Lilla S och Lilla A idag.

Men när vi vaknade i morse blåste det alldeles för mycket. Så vi gav oss ut på en liten utflykt med stora båten istället. Flatön runt motsols. Det blev en lugn och pastoral inledning i lä, med kossor betandes i vattenbrynet i Nordströmmarna. När vi kom ut på Ellösefjord och alltså var halvvägs hade barnen nästan fått nog, trots pannkakor och Ballerinakex (tur att teaken på bänkarna är så gammal och redan har sina adelsmärken) och mormors tuggummigömmor i förpiken. Då hissade vi segel (bara genuan) och det började luta, och tre stora monstermotorbåtar drog upp svall så att vi gungade rejält. DÅ blev det kul igen! Precis som på Liseberg! hojtade Tiny. Inga fegisar här inte. Hela vägen över en rejält gropig Björnsundsfjord stod minstingarna på bänken i lovart och sjöng och skrattade och hoppades på ännu större vågor.

Bara några dagar kvar. Kanske veckor, om det här barnet är lika ovilligt som Tiny att passa tiden. Vad ska jag kalla barnbarn nr sex här i bloggen? Tiny hette ju Tiny i magen, fast  hon döptes till Shiloh. Av någon anledning som jag inte kan förklara känns det inte bekvämt att använda barnens riktiga namn i bloggen.

Mamma L säger att det inte finns något arbetsnamn den här gången, bara att Tiny är helt inställd på att det är en lillasyster. Hm. Efter en stunds funderande kommer mamma L på en passande pseudonym.

Pyret får det bli!

När höskörden är  avklarad, då kan man börja njuta av sommaren.

Från och med nu är det bara jag som jobbar på LifeStone. All annan personal har gått på semester. Jag tänker ta det lugnt och bara göra det allra nödvändigaste. Ta mig tid att redigera min roman några timmar varje morgon, besegra ogräset i trädgården och njuta av barnbarn och båt.

Livet är så härligt just nu att det måste vara en parentes. Det gäller att ta vara på varje minut.

Bohus Malmön var fint och vackert men vi pallade inte för atmosfären i marinan två övernattningar. Vi blev mentalt påverkade av någonting. När klockan var 18 igår kväll och vi fortfarande var helt apatiska, sura och handlingsförlamade kastade vi loss och gick tvärs över fjorden med kurs mot Lilla Kornö. Så fort vi kommit ut på sjön släppte den konstiga stämningen och allt kändes bra igen. För många jättelika cruisers och lyxiga men obefolkade andelslägenheter? För mycket staket? För många storsvenskar och stornorskar på bryggorna? Kanske är vi inte tillräckligt härdade än mot alla hermeliner på sjön? I vissa hamnar är antalet skrytnissar med för mycket pengar helt klart större än i andra.
På Lilla Kornö fanns fortfarande lediga platser och där rådde en helt annan atmosfär i gästhamnen. Odd blev genast kompis med paret på den norska Hanse 32an som låg bredvid och en livlig diskussion om hundar, norska Sörlandet och båtlivet när barnen flyttat hemifrån tog fart.
”Tänk, när vi seglade med våra tre barn var vi fem personer i en Maxi 77” sa den norske mannen. ”Nu tycker vi att den här stora båten är lagom för oss två.” Vi kände igen oss. Det var nog det som var felet med Malmön. Vi kände inte igen oss.
På Lilla Kornö finns ingen affär, inget färskvatten på bryggorna och bara torrdass iland. Men när vi vaknade imorse bestämde vi ändå att stanna kvar här till imorgon också. Vi behövde en vilodag båda två.
Fast först flyttade vi över till norra sidan av hamnbassängen där det finns bojar och där vi får bättre lä för kulingen som ska komma ikväll.
Dessutom slapp vi brandövningen som pågick på hamnplan med Räddningstjänsten hela förmiddagen. Öns motorspruta testades och närvaro var obligatorisk för alla öbor. Jag räknade till 19 st inklusive barn.

Tio km är vääääldigt långt om man väljer Kuststigen runt Bohus Malmön upp och ner i alla gamla stenbrott. Halvvägs mitt ute i ingenting stod plötsligt en kylbox med kalla drickor. Tack okända Emelie för att du räddade mitt humör!

”Plötsligt händer det. Lägg pengarna i burken. Tack. Ha en bra dag. Emelie.”

Några km senare kom vi förbi en liten damm med röda näckrosor. Sällsynta, har jag för mig?
Nu sitter jag i båten med fötterna högt och vilar darrande vadmuskler. Odd fortsatte hela vägen runt, jag avbröt. Hoppas han slipper bära Sigge hela vägen .

– Posted using BlogPress from
my iPhone