Blåmesens åtta ungar trängs och bråkar, putsar sina fjädrar, klättrar på varann och fladdrar då och då med sina vingar så det smäller i holkväggarna. När mamma eller pappa kommer med mat utbryter en kakafoni av gälla pip: ”Jag, jag, jag vill ha, ge mig först!!”

Vi har blivit tvungna att skruva ner ljudet på monitorn.

Nej, jag tänker inte dra några paralleller till tonårsbarn. Men blåmesmamman är nu så trött på sina ungar att hon inte sover med dem på natten. Hon får kanske inte plats. Ungarna är nästan lika stora som hon nu. När som helst är det dags för den första att hoppa upp till hålet och pröva vingarna på allvar.

Vår nya, stora, trygga båt gör saker med mig. Jag blir modigare och säkrare. Fortfarande är det jag som kör, hela tiden. Odd har ett helt liv vid rodret bakom sig, han behöver inte träna. Jag samlar på lyckade tilläggningar. Inga katastrofer hittills, men en riktig triumf idag. Vi gick från ett öde Bovallstrand till Väderöarna och trodde det skulle vara lika gott om plats där. Men där var det fullt. Jag blev tvungen att backa hela vägen in genom en trång kanal, till en plats längst in, utanpå en annan båt. ”Examensprov” sa Odd efteråt. ”Du förvånar mig varje dag.” Eftersom det var han som sa det blev jag inte arg. Dessutom förvånar jag mig själv…
Imorgon går vi hemåt. Planen är att sträcka utomskärs hela vägen till Brofjordens angöring, om vindprognosen håller. Otänkbart med förra båten och förra årets kunskapsnivå.
Den lyckade tilläggningen var det näst roligaste som hände idag. Det roligaste var ett telefonsamtal från Joar. Han fick jobbet, det första maskinistjobbet och på ett västsvenskt rederi dessutom! 🙂

Sedan den taffliga intervjun som Ingrid Elam gjorde med Sofi Oksanen på Stora teatern, kan jag inte få henne ur tankarna. Kanske för att jag lämnade salongen med många fler frågor än innan. Tolken hann ju inte översätta varken frågorna till Oksanen eller svaren till publiken. Idag hittade jag en ny intressant bokblogg att lägga upp i min länklista, ”…och dagarna går” heter den. Bloggförfattaren var också på Storan och lyssnade på Oksanen. Hon skrev en mycket mer utförlig rapport än jag och fick också kommentarer från kvinnliga läsare som tycker det är helt OK att kalla Oksanens stil för ”raffig”. Men vem är förvånad, inte jag i alla fall …

Just nu, ikväll, har jag fått mitt lystmäte av Sofi Oksanen. ”Stalins kossor” och ”Utrensningen” är utlästa och ”När duvorna försvann” väntar på mig på bibblan i Henån. Jag har sett henne i två bra intervjuer, den ena i Babel och den andra  i K Special på SVTPlay. Det senare programmet var ett helt lysande porträtt.

Hennes språk och hennes målmedvetenhet, hennes integritet och hennes självmedvetande, jag fylls av en gränslös beundran som förvandlar min egen författarsjäl till en grå och halvt upplöst Gollum. Avundsjuk, jag blir så avundsjuk!

Vilken är min uppgift, min historia? Hur ska jag destillera fram någonting rent och självklart ur mitt 500-sidiga manus som vimlar av karaktärer och historier som drar åt olika håll?

Nånting lika rent, självklart och stabilt som Kalmar slott en tidig morgon när dimman just har lättat.

Det tar nog minst en dag till innan jag hämtar mig efter resan till Kalmar och yngsta barnets examen på Sjöfartshögskolan. Nu är han färdig sjöingenjör, efter fyra års pluggande långt hemifrån i en ny stad, med nya vänner. Så mycket känslor, så mycket glädje. Han var så glad, kompisarna var så glada och de sa så fantasiska saker både till oss och till honom. Tänk, unga killar som tar en i hand och talar om vilken bra vän ens son är, och hur mycket han betyder. Det kan inte kännas bättre att få medalj av kungen.

Hela dagen var en enda fest. Först visade Joar runt i skolans lokaler. Jag undrade hur det hade känts i början, då för fyra år sedan, med all denna teknik. Det måste ha varit helt knäckande, tanken på att någonsin kunna behärska allt detta måste ha känts helt omöjlig. Särskilt i den stora maskinrumssimulatorn, där ett stort fartygs maskinrum finns uppbyggt i tre våningar med kontrollrum och autentiskt ljud. My God!

På kvällen åt vi middag på Hamnkrogen och fick för första gången (i alla fall jag) uppleva hur servitören plötsligt kom med en fullastad bricka champagneglas med hälsning från ett annat bord, där en klasskamrat satt som ville skåla med Joar. Wow!

Senare på kvällen fortsatte vi till Sjösjukan, studentbaren för alla som studerar antingen på Sjöfartshögskolan eller Vårdhögskolan. En liten, mysig källarlokal där det nog har hänt ett och annat genom åren och där det bara är tillåtet att dansa på borden.

Idag, två dagar senare är jag fortfarande helt matt, och det beror inte på alkoholen.

Nu är sista ungen definitivt flygfärdig. Kanske inte konstigt man får tårar i ögonen.

Usch vad jag skäms, när jag tänker på en del av frågorna som kulturpotentanten Ingrid Elam ställde till Sofi Oksanen på Stora Teaterns scen i Göteborg ikväll.

Lokalen var fullsatt av förväntansfulla beundrare. Jag var där med vännen B som fått inbjudan via Författarcentrum.  Vi fick jättebra platser längst fram, jag kunde nästan röra vid Sofis vackra, röda pumps. B viskade till mig som inte är så bevandrad i de litterära kretsarna att Ingrid Elam är väldigt bra och kunnig. Det är hon säkert. Men Sofi Oksanen innebar tydligen en kulturkrock som fick den litterära polityren att krackelera och flagna.

”Hur hittade du din stil? Hade du den redan innan du blev berömd? Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att idag kan även en raffig, yngre kvinna bli en framstående författare”  Jag dog nästan, önskade att jag hade suttit långt, långt bak i salongen.

Dessutom uttalade Ingrid konsekvent genom hela den mer än timslånga intervjun felaktigt Sofis namn som Sofiiii, fast den finske tolken hela tiden kallade henne för ”Såffffi”, med kort o.

Ju längre kvällen led, desto mer lidande såg också Sofi ut.

Jag hatar att vara såhär gnällig. Men jag tyckte att Ingrid Elam (och tolken, som bara hann översätta en tredjedel av vad som sas)  förstörde hela kvällen som jag sett fram emot så och kört nästan 20 mil för att få uppleva. Dessutom fanns det inga signerade böcker att köpa, och det var också en besvikelse. Varför fanns inte ett bokbord med signerade ex av ”När duvorna försvann”?

När jag kom hem loggade jag in på Sofi Oksanens hemsida på Facebook. Där svarar hon på sina läsares frågor. Frågor som är både mer relevanta, intelligenta och spännande än de jag hörde på Stora Teaterns scen ikväll.

Dagens roliga nyhet från vår blåmesholk med inbyggd videokamera: Tre av de tio äggen är kläckta! Ungarna är pyttesmå, nakna och ganska äckliga om jag ska vara ärlig. En av dem syns hyfsat tydligt på bilden. En av föräldrarna ligger nu hela tiden och ruvar, medan den andra tittar in då och då med mat i näbben.

Den här holken är ett av mina bättre impulsköp när det gäller teknikprylar. Jag köpte den på nätet för fyra år sedan, och den har varit utomhus sedan dess, med kamera och allt. Första året kläcktes 12 ungar, andra året kom en ekorre och bröt sig in genom taket och åt upp alla äggen, tredje året var vi förkrossade över detta och förpassade holken till källarnedgången. I år skruvade vi fast taket och satte upp holken i en spalje alldeles utanför köksfönstret. Därifrån går sladdar till TV:n som fick plats på fönsterbrädan i köket.

Bättre morgonTV kan jag inte tänka mig. Äntligen kan jag berätta om något kul jag sett på TV på Lifestones frukostmöte! 🙂

Ja, alltså inte förstapris. Men ändå. Min novell Hyresgästen belönades med ett av två hederspris i tidningen Allas novelltävling som fick in över 600 bidrag.

I veckans nummer av tidningen (nr 22) presenteras pristagarna och vinnarnovellen är publicerad.  Min novell kommer att publiceras i nr 25.

Är jag stolt, eller? 🙂

På Litteraturmagazinets läsvärda hemsida bloggar just nu Sofia Hallberg, författare till boken ”Mina Fräknar”. Hennes inlägg är alltid läsvärda och inspirerande, här delar hon med sig av några författarråd från min ungdoms idol Erica Jong , hon med ”Rädd att flyga”:

TJUGOEN REGLER FÖR FÖRFATTARE:
1. Var hoppfull – inte cynisk
2. Våga drömma.
3. Tänk inte på utgivning
4. Skriv för att det är roligt.
5. Förmå läsaren att vända blad.
6. Glöm politiken (låt dina äkta politiska åsikter lysa igenom).
7. Glöm intellektet.
8. Glöm egot.
9. Var nybörjare.
10. Acceptera förändring.
11. Tro inte att du behöver bli någon annan.
12. Förvänta dig inte applåder för att du säger sanningen.
13. Använd dig av allting.
14. Kom ihåg att det är farligt att skriva om det ska vara värt någonting.
15. Släpp in sexualiteten (kroppen, den sinnliga världen)!
16. Strunta i kritiken.
17. Berätta din sanning, inte omvärldens.
18. Håll dig på jorden.
19. Var vild!
20. Skriv för barnet (inom dig själv och andra).
21. Det finns inga regler.

Och nu har syrenerna och pingstliljorna slagit ut. Den där tiden mellan hägg och syren – visst blir den kortare för varje år?

Sista etappen från Björkö till Flatön blåste det nästan ingenting, vi fick gå för motor hela vägen. Tilläggningen vid Svarteskärs brygga hade jag nojat mig ordentligt för, och tänkt ut diverse reservutgångar om jag skulle misslyckas vid första försöket. Där är trångt, grunt och lerigt. Även om jag har lagt till kanske 15 gånger under vår resa, så måste jag öva mycket mer på manövrering. Båten väger 6 ton och är ett stort vindfång, man måste ha fart för att kunna styra. Den beter sig helt olika beroende på om man lägger till med styrbords eller babords sida. Bogpropellern är fantastiskt när det gäller att kontrollera fören, men den hindrar ju tyvärr inte aktern från att svänga åt fel håll…

Men det gick i alla fall bra, om än inte perfekt. Jag var lite för försiktig och då blev det besvärligt för Odd att hinna få fast ett par förtöjningstampar. (Man orkar inte med bara handkraft hålla emot sex ton båt som vill driva iväg.)

Sen hissade vi det nyköpta flaggspelet som vi fyndat på Kryssarklubbens loppis och som Odd satt ihop i rätt ordning. Inget hafs här inte, varje flagga på sin plats! Det blev mycket ståtligt och syntes så långt att nyfikna grannar och vänner dök upp på bryggan.  Champagnen öppnades liksom en flaska rosa Zinfandel (ett fjäskigt californiskt vin som det inte alls är fint att gilla, men som jag älskar).

När firandet och båtvisandet var över kändes det plötsligt lite tomt. Var äventyret redan slut? Måste vi verkligen gå hem och sova i huset nu? Jobba imorgon? Jag var dessutom inställd på att fem refuseringsbrev, från förlagen som ännu inte svarat, skulle vänta i min postlåda.

Först nu fattade vi hur fria och lediga vi faktiskt har känt oss i tolv dygn, när inga andra krav har funnits än att ta hand om oss själva och båten.

Resan i fyra ord och bilder: Väder! Navigation! Upptäcksglädje! Lycka!

Vädret. Timmarna mellan Samsö och Grenå glömmer vi inte.

Navigation. Utan vårens onsdagskvällar på Medborgarskolans kurs i Förarbevis hade det inte gått. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig och jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt. Till hösten tänker jag läsa Kustskepparexamen.

Upptäcktsglädje. Plötsligt spred sig gamla segelfartyg som en flock fjärilar över hela bukten utanför Sönderborg. Vilken tur vi hade som råkade vara där just då.  

Hamnen på västra Samsö. Lugnet före kulingen.

Grekland? Nej Grenå.

Lycka. Vi gjorde det!

Till slut: Inga refuseringsbrev i posten. Hoppas det betyder att förlagen läser noga.

Adjö Läsö, vi kommer gärna tillbaka. Tidigt i morse joggade jag en runda runt ett sovande Österby. Plockade konvaljer i ett dike, stannade till vid Hedvigs Hus som har ett metertjockt tak av tång och ser ut som hämtat från Sagan om Ringen. På en informationstavla intill huset satt en skylt med historien om Hedvig som bodde här för inte alls länge sen, och om gamla tiders levnadsvillkor och husbyggnadsteknik. Ett citat fastnade i mitt huvud: ”Den samtid som inte förstår sin historia är blind.”

Jag tycker att det är en sanning som gäller både hus och människor. Inte så att jag är emot utveckling eller vill stanna kvar i tider som varit. Men jag önskar att jag visste mycket mer, om mina föräldrars och äldre generationers tankevärld och vardag. Min morfars mor Hannah, som förlorade fem barn och sin man, gifte om sig och födde åtta barn till, och sedan startade Bjärnums första sparbank. Vem var hon? Varifrån fick hon sin viljestyrka – med en försupen man och utan rösträtt i en liten håla på landet?
Men somliga berättelser måste man skriva själv om man vill veta hur det går. Våra franska båtgrannar med den häftiga jordenruntseglaren gav sig av innan jag kom tillbaka från min morgonrunda.
Vi lämnade Österby havn på Läsö 10.30 och har nu lagt till i hamnen på Björkö. 46 sjömil och 8 timmar senare. Det har varit en jobbig etapp med mycket vind och gropig sjö på Kattegatt, men inget avskräckande, tvärtom. När det blåste 13m/sek fick vi reva både storen och genuan, men kunde ändå fortsätta segla även om det var obekvämt med lutningen. ”Segelbåtar ska luta”, sa Odd när jag klagade och fräste. Jag tappar humöret när det kränger och gungar för mycket, det är en lärdom. Kanske hänger det ihop med att jag blir lite sjösjuk. Det hjälper att småäta, frukt, skorpor och lite allt möjligt. Men arg blir jag ändå. Särskilt när jag måste gå på toa och ramlar omkull på vägen. Fast kanske är det ändå värst för Odd som får stå ut med en svärande och skällande fru när vinden tar i.
Nu har vi det i alla fall hur mysigt som helst i salongen medan regnet skvalar på taket, Odd med en bok och jag med min Ipad. Imorgon är vi hemma. Och jag har seglat över Kattegatt för första gången. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad