Gråsten, södra Fyn, första dagen. Kallt och blåsigt, 10 m/sek SV, regnskurar av och till.
Odd monterar; VHF, ny navigator och nytt startbatteri. En massa svärande, letande och lödande. Jag hjälper till att hålla, värma krympslang och pilla in skruvar, men mest sorterar och organiserar jag. Allt ska ha sin plats. Helst ska man komma ihåg den också. Sygrejorna som jag stuvade på ett bra ställe när vi sjösatte kan jag absolut inte hitta.
Om vår förra båt Tumlaren var ett litet torp, så är Ellem en herrgård. Så mycket utrymmen! I vissa fack måste jag stoppa in kuddar för att sakerna ( flaskor och konserver) inte ska skramla omkring under gång. En del mer svåråtkomliga utrymmen är fortfarande tomma.
Cyklarna som vi köpte något förhastat fick vi lämna tillbaka. Vi behöver en uppblåsbar dinge med elsnurra, och den måste få bo där cyklarna hade fått plats.
Vår danska lunch i sittbrunnen liknar nästan julbord. Rullsylta, laxpate (inte god), kumminost och smaskig röra med curry. Helgdag idag, inget färskt bröd, Bruksen stängt bara Netto öppet. Men de hade massor av goda rågbröd att välja mellan.
Nu ska jag fördjupa mig i manualen till vår nya GPS Garmin 740.
Det är en fin liten hamn men vi längtar efter att starta hemresan.
Varför döpte vi båten till Ellem? Ja, något måste den ju heta. Modellen är LM 32. Vi har fått nog av fantasifulla eller sentimentala båtnamn som ska väcka känslor. Ellem är en båt, inte en familjemedlem eller någonting besjälat.

– Posted using BlogPress from my iPad

Lilla S spelar kontrabas och har gjort det i flera år redan. I kommunala musikskolan i Göteborg. Många spelningar har jag missat för att det är för långt att köra tjugo mil tur och retur ”bara” för att beundra lilla S där hon sitter i orkestern. Jag är så glad att jag inte missade chansen igår, på Göteborgs Konserthus. Då uppfördes Benjamin Brittens ”Noaks ark” av barnkörer och barnorkestrar. Med en riktig proffsdirigent och några av Göteborgs filharmoniker som förstärkning.

Lilla S strålade som en sol längst bak, inträngd bakom långa pojkar och dessutom skymd av sitt stora instrument. Varför finns det aldrig någon som tänker på att små flickor med fördel och till glädje för alla kan placeras framför stora pojkar?

Efteråt var hon så glad, så glad, allting hade gått bra och publiken ville aldrig sluta applådera.

Efter konserten bjöd farfar och farmor på räkmacka och köttbullar högst upp i Gothia Tower.

255:- för en räkmacka, det måste väl vara någon sorts rekord? Även om det var löjrom på toppen?

Mitt barn och hennes familj. Det är faktiskt ofattbart.

Rolig bild som A tog när mormor och farmor är på väg in till Gothia. Jag med fotoryggsäck och stativ som är så förhatliga att släpa på, men nödvändiga om det ska bli några bilder alls i en mörk konsertsal.

Maken till glad unge… jämt! Högsta vinsten i livets lotteri att vara född sån. <3

Jag är en listmänniska. För att inte förvandlas till ett stressande monster med hjärtklappning och ont i magen måste jag skriva listor. En lista ger mig ro i själen. Det här vill jag göra, idag eller denna veckan. Eller innan midsommar. Oftast har jag flera olika listor på gång. Till exempel ska jag skriva färdigt roman nr 2 innan påsken 2014.

Det bästa med en lista är förstås att man kan se framåt och bakåt på samma gång.

(Mininovellerna i min serie Drömbilder får vara exakt 12 meningar långa. Jag ser dem som övningstexter där jag provar olika berättarperspektiv, olika tempus och olika genrer. Ibland går jag tillbaka och filar på texterna, så det är inte säkert att det är samma text imorgon som idag. 😉
Vill du läsa de perfekta förebilderna till den här sortens väldigt korta berättelser vill jag tipsa om underbara Golden Flax Tales som skrivs av Erin Morgenstern. (Bilden har jag tagit en mycket tidig morgon på Flatön.)

Till dig som lånar vår båt om nätterna.

Du förväxlade fendrarna på styrbordssidan, det var så jag upptäckte att vår båt använts av någon annan.
Jag skulle aldrig hänga klotfendern längst förut, Kurt skulle skrika åt mig direkt för vad gör den för nytta där?
Den jättefendern använder vi ju bara i Lysekil, om det inte finns plats i Fiskhamnen och vi måste lägga till vid stenkajen och Kurt stannar kvar ombord för att passa båten medan jag springer upp till systemet så fort jag kan.
Ibland när jag kommer tillbaka har han tröttnat på att vänta och kört iväg till Havsbadet för att se om Konrad ligger där med sin snipa, så då får jag skynda mig dit istället.
Jag förstår honom, visst gör jag det, det är väldigt utsatt att ligga vid stenkajen och besvärligt att bära av när det kommer svall från färjan, men det är inte så lätt att springa genom halva Lysekil med klirrande plastpåsar heller.
Du kanske är en sån där typ som ständigt har fendrarna hängande och slängande på utsidan, en korvhandlare som Kurt brukar fnysa.
Tänk om nån ser dig och tror att det är vi som kör omkring på det viset, det skulle han aldrig komma över.
Jag har förresten inte talat om för Kurt vad jag har upptäckt, han skulle bara få ett utbrott och börja skrika och slåss och påstå att det var mitt fel och det vet man inte hur det skulle sluta, med hans dåliga hjärta.
I natt gick jag ner till bryggan och hittade din rostiga cykel gömd bakom sjöboden, och tidigt imorgon bitti tänker jag smyga upp, innan han vaknar, och försöka överraska dig på bar gärning.
Du behöver inte vara orolig, jag tänker inte avslöja dig, tvärtom, Kurt kan gott ha det, han med sina hemliga Viagrakuvert som han tror att jag inte vet om, och den där människan som skickar sms på nätterna så att han alltid måste ha telefonen på ljudlös och aldrig hör när jag ringer till honom på jobbet.
Han borde faktiskt tänka på att båten står på mig, sen problemen med firman förra året, precis som sommarhuset.
Ingenting hindrar mig från att kasta loss, om det är så att du vill ha mig med.
 

Idag är det dagen efter, alldeles tydligt. Ingen energi, ingen  glädje över det som var en sån triumf igår. Det är redan bortglömt, havskräftorna och vinet som ligger på kylning till i kväll lockar inte det minsta. Hela huvudet känns som ett tomt, ekande parkeringsgarage. Att ladda om efter att ha genomfört ett projekt är en särskild konst som jag är väldigt dålig på. Jag är så otålig, vill bara kunna ruska på mig och fortsätta direkt mot nästa mål. Men det går själen inte med på.

Det enda jag längtar efter att göra just nu är att skriva. Stänga in mig i min skrivarbubbla, fortsätta redigera mitt manus.  Men nu har jag ju bestämt att vänta med det tills förlagen behagar svara, så då håller jag väl fast vid det beslutet. Dessutom ska vi ju ut och segla två veckor. Listan på det jag måste hinna på jobbet under måndag-tisdag är en utmaning.

Golvet i vardagsrummet fylls av allt som ska med till båten i Gråsten. Framförallt en massa teknisk utrustning. Odds senaste uppfinning är en åskledare. Han har skalat av höljet på ett par grova startkablar i ena änden och stoppat in de nakna ledningarna i varsitt kopparrör. Idén är att man klämmer fast en startkabel i varje övervant och låter kopparröret hänga ner i vattnet, så leder man ett eventuellt blixtnedslag från masten ner i havet.

Det är jag som är pådrivande när det gäller säkerheten. Jag inser att det beror på osäkerhet och kontrollbehov. Odd är mycket mer cool, men protesterar inte mot mina önskemål. (Jo, gasvarnare tyckte han var onödigt.) Vi har nu, förutom standardutrustning som flytvästar, nödraketer etc: räddningsflotte, säkerhetsband och dito selar, Lifesling i händelse av man-över-bord, räddningslampa som hjälper en att hitta tillbaka till den som ramlat i sjön i mörker, kolsyresläckare, automatisk brandsläckare i motorrummet, brandfilt, isoleringsfilt i händelse av nedkylning, åskledare, VHF med DSC-funktion, nödlampor, silikon för lagning av hål under vattenlinjen etc etc  Förbandslådan är magnifik. Jag kanske borde gå en kurs i första hjälpen?

Så snart vi är ute ur Gråstens hamn blir jag lugn, det vet jag. Det är samma känsla som när man satt sig på sin plats i planet och spänt fast säkerhetsbältet. Äntligen på väg.

Ikväll tentade jag provet för Förarintyg till sjöss. Varje tisdag i år har jag gått på kvällskurs i Varekils skola och pluggat navigation, väjningsregler och sjösäkerhet.
Idag erövrade jag den blåa bok och stämpeln som intygar att jag kan, i alla fall grunderna.
Nästa steg är Kustskepparexamen, den ska jag ta i höst, efter en säsong med båten. Odd har den examen sedan länge, han svettas just nu över allt han måste lära sig utantill för att klara sin VHF-licens. Imorgon är det hans tur att tenta.

Odd har stängt in sig och pluggar inför VHF-examinationen. Jag har spridit ut Karl Hans alla gamla sjökort och hamnguider på golvet och bordet i vardagsrummet och försöker göra en Plan.
30 nautiska mil per dag är målet, det borde vi klara på sex timmar med god marginal. Om vi inte blir inblåsta någonstans betyder det att vi hinner hem på ca tio dagar. Om vädret blir för tufft för länge är plan B att lämna båten i någon dansk hamn och resa hem, och fortsätta hemseglingen när det blir stabilt väderläge.
Om vädret är fint, å andra sidan, kan vi kanske komma längre vissa dagar och hoppa över någon natthamn.
Jag låter väldigt kaxig märker jag. Det är jag inte. Jag har aldrig seglat över öppet hav. Aldrig varit på Läsö till exempel. Aldrig navigerat i okända vatten. Hur svårt är det att hitta till Lysekil och Käringön när man kajkat runt i samma farvatten i 60 år?
Utan Odd skulle jag inte våga.

 

Det är faktiskt snyggt, träningsarmbandet från Nike. Det mäter steg och kaloriförbränning. Och så är det dessutom en häftig klocka. (Nej, den lyser bara när man trycker på en liten knapp.)
Egentligen har jag ju slutat med armbandsklocka.
Men att kunna ändra sig är en av livets utmaningar och bonusar.
Jag köpte det på Ebay och betalade förstås med PayPal.

Om en stund ska jag åka och kolla på en jaktradio som jag hittat på Blocket. Tanken är att Odd och jag ska kunna prata obehindrat med varann ombord, via en öronsnäcka och varsin fickradio. Det är nämligen svårt att kommunicera när man står inne och kör båten och måste sticka upp huvudet genom takluckan och skrika mot vinden till den som står där framme med förtampen. Ännu svårare när den som svarar inte vänder sig om så att man åtminstone kan försöka läsa på läpparna.
På de allra flesta båtar man ser råder en strikt könsmaktsordning: Mannen kör båten, kvinnan är gast och hoppilandkalle.
Fast oftast gastar mannen mest, rent verbalt alltså. Visst blir man trött? Men inte på vår båt. Där sitter jag bakom ratten. Och om vi blir osams vid nån tilläggning behöver inte hela hamnen få reda på det. Då kan vi väääsa åt varann i våra headset.

PS. Jag köpte dom. Vilket fynd!

– Posted using BlogPress from my iPad

Location:Orust,Sverige

Vad är det vi har gett oss in på? Nej, bäst att inte tänka för mycket på allt vi inte kan och inte vet, allt som kan gå fel och gå sönder och gå åt skogen. Vi ska ta oss hem ca 300 sjömil med vår nya båt.
Det går att äta upp en elefant om man delar upp den i portioner.

Ingen blogg sedan i onsdags pga tekniskt strul under danmarksresan. Jag hade glömt inloggningsuppgifterna hemma. Har varit desto flitigare på Facebook, men det syns ju inte på bloggen. Sjösättning av Ellem och första provseglatsen gick perfekt. Men 6 ton är mycket…