Torsdag 25 april. Hamnen i Gråsten. Vi vaknade efter en kall men ändå bekväm natt tack vare att det finns värme ombord som hade fungerat perfekt. Madrasserna var sköna, det var förstås lite mindre plats i förpiken jämfört med vår säng hemma, men det känns inte för trångt.
Allting är lite overkligt. Igår kväll höll vi på till sent med att sortera in alla våra saker och försöka sortera bort en del del av allt som Karl Hans och Olli samlat på sig under 30 år med båten. Precis allting finns. I varje låda man öppnar hittar man bra-att-ha saker, rent och fungerande.
I pentryt suckade vi först över att nästan alla lådor var fulla, men sen upptäckte vi att väldigt mycket var användbart. En kaffekokare, en vattenkokare, extra Melittatratt. Fullständig uppsättning bestick, men också en låda med diverse, en sån som finns i varje kök. Med korkskruv, äggpickare, persiljekvarn, vitlökspress, tepåseklämmare, konservöppnare, påsklämmor, vinkork för öppnade flaskor, mjölkvispare, rivjärn mm mm. Från den lådan tror jag bara att jag slängde en liten plastburk från Tupperware, för att den var så klumpig. Men sen fiskade jag upp den igen ur soppåsen, eftersom den blev en perfekt matskål till Sigge.
En del saker har vi sorterat ut för att använda hemma istället. Två stekpannor med lock till exempel. Den ena en helt ny teflonpanna av gedigen och tung modell, kan inte fatta varför de skaffat den till båten?
Vi fyndade ideligen i skåp och skrymslen. Två jättefina seglaroveraller som passade perfekt, den ena Hellyhansen och den andra Henry Lloyd. Värda flera tusen kronor styck. Otroligt bra att ha, men inte nånting vi hade lagt pengar på att köpa nu. Tre extra flytvästar modell Baltic, alltså såna som blåser upp sig själva när man trillar vattnet. Två av dem inte uppackade ur affärens förpackningar. Två säkerhetslinor med dubbla hakar, precis såna som står på vår inköpslista. En räddningsfilt, en sån som man sveper omkring en nedkyld person. En liten väckarklocka. En liten glasljusstake för värmeljus, med dubbla glasväggar. Först trodde jag det var bara av säkerhetsskäl, för att glaset inte ska spricka av värmen, men när vi tände ett värmeljus (det fanns en full påse) syntes en fullriggare som dansade inuti glaset i takt med lågans fladdrande. Den blir en favorit!
I salongens skåp och hyllor var det likadant. Vi hittade besiktningsprotokoll av gasolanläggningen, tydligen måste man i Tyskland kontrollera den varje år. Bruksanvisning till räddningsflotten, som också ingick i köpet visade det sig. En fin servis med fat och koppar både i plast och porslin, dricksglas och vinglas, alla nogsamt omstoppade med mjukt hushållsplapper för att inte skramla i skåpen. I salongsbordet finns en lucka och ett nedsänkt fack, och där hittade vi en uppstättning snapsglas och en halvfull flaska linjeakvavit.
En del saker som det inte var något fel på alls var vi tvungna att göra oss av med. Det fanns hur mycket burkar och flaskor, skurtrasor, polerdukar och dammtrasor som helst avsedda för städning. (Förutom den kista med båtvårdsgrejer för höst- och vårrustning som Karl Hans förvarade i båthallen och som vi också fick med.) En liten hylla var fullproppad med saker för lagning av kläder och segel. Skoputsmedel, jag höll på att glömma skoputsgrejorna som låg längst in i klädgarderoben i förpiken.
Medan jag skriver detta håller Karl Hans och Odd på att sätta upp seglen, dra alla skot, fästa segelkapell och knyta Lazyjacks. Odd är lyrisk över att seglen är nya och allt är så minutiöst genomtänkt. Om storseglet krånglar när det ska tas ned, har Karl Hans ordnat så att man slipper gå upp på däck utan kan dra i en särskild lina som finns i sittbrunnen. Focken är specialsydd och skuren nedtill så att man ska ha bra sikt.
Om en stund ska vi köra och handla det vi ändå måste köpa i en tillbehörsaffär på tyska sidan. Fast det enda vi har på inköpslistan nu är nya handdukskrokar till toan och stövlar till mig. Och en diskborste.
En båtsmansstol skulle jag förstås vilja ha. Ifall man behöver komma upp i masten.

Här en bildkavalkad från sjösättningen – i loggbokssyfte.

Efter 30 år går Karl Hans, 85 år, och hans fru Ollie iland och lämnar över sin ögonsten till oss. Karl Hans var rörd till tårar när Odd fick hans stora verktygslåda.

Ollis virkade grytlappar ingick också i köpet…

– Posted using BlogPress from my iPad

Är det väntan på besked som påverkar humöret? Kommer det glada beskedet och/eller refuseringen från något av de sju förlagen per post, mail eller telefon? Eller är det bara våren som gör att jag helst drar mig undan både sällskap och intryck? TVn är alltid avstängd hos oss när inte barnbarnen är här, men radions P1 står oftast på. Nu stänger jag av den också.  Jordbävning, krig och terror kommer in i köket och stannar sedan där, sätter sig i väggarna och i kroppen.

Eller är det Sofi Oksanens bok Utrensning som jag läste ut i natt och som är helt, helt fantastisk. Hur kan någon skriva så?

I lördags lämnade vi i alla fall ön och åkte till kryssarklubbsloppis i Långedrag. Jag gjorde världens fynd i en pappkartong under ett marknadsbord, ett komplett flaggspel i bomull. För 500:- blev det vårt, så nu kan vi flagga över topp med fullt ställ på min födelsedag i båten i Danmark!

Sen träffade vi alla fem barnbarnen, umgicks i solen på gården i Kungsladugård och jag gick med fyra av dem och köpte glass. Tiny höll mig enligt löfte i handen hela tiden. Hon gjorde höga skutt över spårvägsrälsen och tappade mössan hela tiden. Min mössa, sin egen hade hon glömt eller vägrade ha på sig.

Det är mycket vägra nu.

På kvällen var vi barnvakt hemma hos Mini och hennes syskon medan mamma A och P var på bröllop. Odd läste sagor för Mini tills han somnade. Det gjorde hon också, fast efter honom. Alla de tre minsta fick vattenkoppor efter påsk, vilket syns tydligt i Minis ansikte på den här bilden.

Lilla A och jag tog bilen till Hemköp och köpte lördagsgodis. Jag vågade inte fota hur mycket. Sen myste vi i stora soffan medan de såg på TV och jag läste boken jag fyndade på loppiset:  Medelhavet tur och retur av Lars Hässler & Marie Blomqvist.

När jag nu tänkt efter och mest minns allt det roliga som hänt, så kan jag nog inte klaga så värst över något svårmod 🙂

Just nu är det extremt svårt att fokusera. Det är lamning och sjösättning och allt möjligt trevligt som stör. Jag vill ju fortsätta skriva och har flera idéer om olika projekt. En uppföljning av min roman först och främst. Hur ska det gå för Cattis och Joakim, kommer Paula och Lucas att hitta tillbaka till varann? Och vad hände egentligen mellan den store Diktaren och I under sommarveckorna på 50-talet?

Erotiska noveller är en annan skrivutmaning som lockar. På skrivarsiten Kapitel 1 pågår en tävling på temat ”Fångad av lust” hela året, med en ny deltävling varje månad. Den ska vara minst 20 000 tecken, det är långt… Jag har beställt hem alla erotiska romaners moder från Bokbörsen, som inspiration; Berättelsen om O.  Fast ska jag skriva så ska det absolut inte handla om undergivna kvinnor! Jag minns den första erotiska berättelse jag hittade i bokhyllan hemma hos mamma och pappa och skamset smygläste i 10 – 12-årsåldern. Angelique, av Sergeanne Golon. Måste nog köpa hem ett ex av den också från Bokbörsen, för att se om pirret står sig.

Tidningen Skriva har också en novelltävling i varje nummer. Temat den här gången är ”Lådan”. Den rubriken kanske man kunde skriva en erotisk novell till? Som övning? Den behöver bara vara 4000 tecken, betydligt mer överkomligt.

Men får man skriva erotiska berättelser om man är mamma och mormor? Jag måste hitta ett förhållningssätt. Annika Koldenius, författare, bloggare, recensent mm svarade såhär i sin blogg när jag frågade henne om hur hon tänkte.

I år har alla tackorna (kors i taket, bara en kvar nu!) lammat snällt och okomplicerat. Alla gamla tackor har fått två lamm, förstföderskorna ett var. Inget dramatiskt har inträffat, om man inte räknar att jag blev tvungen att mjölka ur två sprängfyllda sneda juver för att inte riskera juverinflammation. (Jag säger ”jag”, eftersom det är jag som mjölkar, men det skulle såklart inte funka utan Odd som håller fast tackan.)

Måtte vi nu bara få ett bättre lammår än förra sommaren, då räven tog sex stycken.

I lördags var vi bjudna på maskeradkalas till Göteborg. Lille L fyllde sex. Men på fredagkvällen ringde K och meddelade att han hade utslag på mage och rygg och hon misstänkte vattenkoppor. Gråt och tandagnisslan förstås, jämmer och elände. På själva kalasdagen var han översållad av prickar, ingen tvekan. Kanske hade han fått smittan av Tiny som blev sjuk efter påskkalaset? När han hämtat sig från besvikelsen över det uppskjutna kalaset fick jag en fin teckning.

Nyss kom en bild på en febrig och prickig Mini. Nu har alla barnbarnen haft vattenkoppor, skönt!

Men hur är det med föräldrarna? Pappa L ville veta, för att inte riskera att smitta ner J som är känslig för infektioner. Var sjutton är nu den där pärmen med vaccinationer och viktkurvor och datum för smakportioner och de små plastbanden från BB? Jag letade och letade och kände mig som världens sämsta morsa. Sånt där måste man ha ordning på, det är minimikraven.

Till slut hittade jag den. Men kan jag lita på mina mer än 30 år gamla anteckningar? Har Store J verkligen inte haft en enda barnsjukdom?

Till mina fel och fördelar räknar jag övermodet. Det har hjälpt mig över många hinder på så vis att jag knappt sett dem utan bara hoppat över sådär i förbifarten.

Det ordnar sig, det fixar jag sen, det kan väl inte vara så svårt. Sådär går jag på inombords. Övermodet är också en pålitlig tröstare i motgång. Jag hade gjort det där jobbet mycket bättre än han. Dom får skylla sig själva.

Nu har jag börjat räkna dagarna tills Förlaget ringer. Tre månader får man räkna med att vänta på svar. Men innerst inne tjatar mitt övermod om att det säkert inte dröjer så länge, inte med mitt fantastiska manus. Det har redan gått en vecka. Någon av de sju förlagen borde faktiskt ha hört av sig, tycker man? Är de inte rädda att någon annan ska hinna före? Jaså inte det, tusentals manus i månaden, jaha, ursäkta då…

Det första vi gör på morgonen så här års är att gå ut och kolla lamningsfållorna. Har någon av de instängda tackorna lammat under natten? Vi har tre fållor och sju tackor. Det gäller att välja rätt, stänga in de tackor som ser ut att vara näst i tur. Inte så lätt, de är luriga och kan se sprickfärdiga ut i en hel vecka eller mer. Det är inte bra om tackan lammar för sig själv ute i bergen. Dels för att det är svårt att hjälpa till om något går snett. Dels för att korpar och rävar lurar. Efter lamningen får tackan vara kvar med sina lamm i fållan i två dygn, för att man ska se att allt är OK med både mor och barn.

Två har vi prickat rätt hittills, fyra små lamm har fötts.

84/365 foton 2013. Tema: April

Ganska många timmar har jag nu gått igenom gamla inlägg i Farmorsbloggen. Börjat från början sommaren 2009. Läst om när sista ungen lämnade boet, när nya barnbarn kom, om resor och arbete och funderingar. Det är fantastiskt att bloggen finns, och att den finns som fotoböcker för hela familjen att bläddra i.

Så här i efterhand förstår jag att Farmorsfrågorna har fungerat som en sorts terapi. Det var nog en livskris som gjorde att jag började. En 60-årskris. 235 st Farmorsfrågor krävdes för att jag skulle reda ut vad jag vill med mitt liv. För nu är den sista frågan ställd. Jag svarar på den genast.

Innan jag fyllde 60 valde jag väldigt sällan väg. Jag gick dit näsan pekade. Halkade på bananskal och följde lust och impulser. Eller struntade i att välja. Det som sker, det sker. Så tänker jag inte längre. Nu tänker jag, att ska det hända något får jag ordna till det. Annars kanske det inte hinns med.

Om det är något jag önskar, så är det att den här insikten hade drabbat lite tidigare. Då hade jag kanske målat mer, seglat mer, skrivit mer.

Tack för att du har funderat över mina Farmorsfrågor, om du har gjort det. Jag hoppas att de har hjälpt dig lika mycket som de har hjälpt mig. Vill du läsa tillbaka så är de sökbara här nere i högerspalten, i den lilla rutan ”Sök efter inlägg.”

Alla min blogginlägg sedan 2009 finns samlade i sju volymer på mitt BLURB-konto   Där finns ett verktyg för att trycka böcker med bilder. BLURB vinner alla bäst-i-test när det gäller fotoböcker. Plus att man kan ha med hur mycket text man vill.

Dessutom är det hur enkelt som helst att ladda in sin blogg och trycka sin egen bok med inlägg, bilder, kommentarer och allt. Jag har gjort det med min mammas historia, med en resa till Kina, med ett stort släktbröllop i Montreal. Samt med min blogg, som sagt. Hittills har  jag bara hunnit redigera klart två bloggböcker, det tar lite tid att klippa och rensa i textmassan om man inte vill ha med alla länkar t ex.

När jag läser gamla inlägg från 2009 blir det väldigt tydligt hur mycket som har hänt. Inte bara yttre faktorer. Ibland vrider jag mig framför datorn och vill stryka och ändra. Men det gör jag inte. Ingen historieförfalskning här inte.

Den som går på konstskola får snabbt vänja sig av med den dumma inställningen att självporträtt är fåfänga. Ett självporträtt om dagen i ett års tid ingår ofta i kursplanen. Jag önskar verkligen att jag hade tagit fler bilder på mig själv genom livet, det finns väldigt få. Jag har gömt mig bakom kameran.

Nu ska det bli ändring på det. Jag har gått med i en fotogrupp på Flickr som heter 365 pieces of me.

Om jag hade sett lite fler bilder på mig själv hade jag kanske förstått varför somliga blir rädda för mig i en diskussion. De säger att jag blir så arg. Jag har aldrig fattat det. Jag känner mig ju inte arg. Bara engagerad.

Men såhär ser jag alltså ut, fotad med min egen Iphone. Kanske inte så konstigt om jag skräms.

Vill ni bli glada och varma så läs Malin Persson Giolitos blogg istället. Det gör jag när jag känner mig sur. Efter två meningar har jag börjat skratta högt. Jag är en mycket stor fan av hennes pappa Leif G W. Men det är inte därför jag gillar henne. Det hade jag gjort ändå.

82/365 foton. tema: Kyla.

Å andra sidan ser jag faktiskt ut såhär också. Snälltanten personifierad. 83/365 foton. tema: Levnadsglad

(Varsågod, den första kortnovellen i min serie Drömbilder.  Någonting måste jag ju skriva och det här är bra övning. Jag har inspirerats av Erin Morgensterns blogg. Hon kallar sina berättelser Flax Golden tales, tolv meningar långa historier till bilder tagna av en fotograf hon känner. Mina fotografvänner verkar vara väldigt svårflörtade, så jag får väl fota själv.)

SYLVIA

Hon hade blivit allt tystare och mer otillgänglig den senaste tiden. Han insåg med växande olust att han inte visste riktigt var han hade henne, inte kände sig lika säker längre på vad som rörde sig innanför den släta pannan, bakom den stilla blicken.

Ändå kom pärlhalsbandet som en chock.

Eftersom de inte kunde tala med varandra kunde han inte helt enkelt fråga: Vilket vackert halsband kära du, det har jag inte sett förut? Några dagar senare upptäckte han att hon ibland lämnade huset utan att tala om det. Det hände på nätterna när hans kropp måste sova och tvingade honom att lämna henne ensam, utan kontroll. På morgonen efter en sådan natt kunde han redan i sömnen, innan han vaknat riktigt, känna den kalla vårluften som drog in genom den öppna springan i skjutpartiet som hon tydligen orkade öppna men inte stänga ordentligt. Koltrastens envisa pipande släppte hon in i sovrummet samtidigt. Det gjorde honom så utom sig att han började tillbringa kvällarna framför TVn i vardagsrummet, istället för i favoritsoffan i orangeriet tillsammans med henne.

Den tidiga junimorgon han upptäckte hennes pärlörhängen fick hon flytta ut i växthuset. Samma vecka svarade han på annonsen om valpen.

(82/365 foton 2013. Tema: Dubbelt upp.)

Moloken och missmodig. Rastlös. Städar köket och börjar slipa de fuktfläckade och missfärgade bänkskivorna. I den ordningen, inte särskilt smart inser jag när slipdammet lägger sig över precis allting.

Plötsligt finns det oceaner av tid, när det inte längre ligger ett 500+ sidors korrektur och ropar efter mig på skrivbordet. Dessutom har jag åkt på en släng av influensa och blir svettig och matt av ingenting. Samt gråtfärdig. Tårarna rinner när jag lyssnar på Jacob Eklund som berättar i P1 om pjäsen Abrahams barn och forsar när jag kommer till sista tredjedelen av ”Tillsammans är man mindre ensam” av Anna Gavalda. En fransk bästsäljare från 2007. Får nog klassas som feelgood av bästa kvalitet. Enligt mina kvalitetsnormer alltså.  Den hamnar på favoritlistan. När jag har läst ut den tänker jag börja om och försöka studera hur hon har konstruerat den. Stryka under och sätta postitlappar i kanten. Karaktärerna är …underbara, jag kommer inte på något bättre ord. Berättelsen utspelas i Paris, som beskrivs så att jag längtar, verkligen längtar dit. Och det som händer är trovärdigt in i minsta detalj. Från grisslakten på landet till mormor på ålderdomshemmet och restaurangköket på lyxkrogen. Läs den!

Ikväll är jag ensam hemma. Kan inte följa med till herrarnas matlagningsavslutning. Man kan inte sitta och snörvla på vinprovning. I vanliga fall hade det varit toppen med en kväll för sig själv. Jag kan välja mellan ukulelen, oljemålningen, förarintygskursen och fotoredigering. Men det blir nog soffan framför brasan i uterummet. Med boken och Sylvia som sällskap. Och ett rött vin som inte kräver fungerande luktsinne.

Sylvia är skulpterad av mamma A när hon gick på konstskolan. Jag är så glad att hon är min.