Från fredag lunch till lördag eftermiddag skall vinden hålla sig runt 10 meter per sekund, enligt alla mina väderappar. Sen tar meltemin nya tag igen. Så vi satsar på att ta oss till Ikaria i två steg. Först till Mykonos imorgon förmiddag. Där ankrar vi och sover några timmar, och sen går vi över till Ikaria på natten. Passagen är ett ökänt blåshål, och vi får vind och vågor direkt i sidan. Men på natten ska det vara lugnt, enligt prognoserna. Synd bara att det är så mörkt, det är visserligen nymåne, men den behagar att gå ner redan vid 22-tiden!

Idag har varit en fin dag trots blåsten, med långpromenad, simtur, god middag och pratstund med svenska båtgrannar som ville ha lite tips på fina ställen runt Peloponnesos. Finikas är en mysig plats!

Minne från morgonpromenaden.

Långt därnere ligger hamnen. Vindruvsklasen växte på utsidan stängslet, då får man ta den.

Jag frågar alltid först innan jag fotar. Det händer nästan aldrig att någon nekar. Det här motivet var oemotståndligt på grund av vindruvsklasen framför gubben.

Jag har skyllt på värmen. Det blir +35C på dagen här. Jag har skyllt på oönskade åskådare – vi ligger med aktern mot kaj, som man gör i Medelhavet, vilket betyder att det är kort avstånd till förbipasserande om man befinner sig i sittbrunnen. När vi äter middag går båtgrannar förbi på kajen och säger vänligt ”bon appetit” eller ”enjoy your meal”. Vill man vara riktigt ifred måste man gå ner i salongen och stänga dörren. Där sitter Odd framför sin dator. (Han har inga som helst problem att fokusera på sitt jobb, men han har ju å andra sidan en deadline.)

Jag har skyllt på platsbrist. Golvytan i sittbrunnen är cirka tre kvadratmeter. I minsta laget för ett gym. Bordet är i fel höjd för ett tangentbord. Sammantaget en massa bra ursäkter för att slippa träna och slippa arbeta med manuset.

Igår kväll kände jag att det var dags att välja hur jag egentligen vill ha det, och började läsa en nyköpt bok om självhypnos. Och när jag vaknade i morse var min uppskjutarsjuka bortblåst! Klockan sju gick jag en rask, ensam promenad på vindlande smala vägar upp i bergen, sen simmade jag lite längre än jag egentligen vågar när jag simmar ensam, och så avslutades morgonen med ett ordentligt styrketräningspass på yogamattan i sittbrunnen. Efter lunch har jag varvat manus och bloggande och det flyter på alldeles underbart.

Alla ursäkter blir så tomma när man skriver ner dem. Visst, det är varmt, men vi har bra skugga och i sittbrunnen fläktar det skönt. (Vi ligger ju still här för att det blåser för mycket för att ge sig iväg vidare österut.) Visst, privatlivet i gästhamnen är obefintligt om man inte stänger in sig nere i båten. Men vem bryr sig om en tant som styrketränar eller sitter och skriver i sittbrunnen? Ingen, alla är minst lika självupptagna som jag. Ja, platsen i sittbrunnen är väldigt begränsad. Men yogamattan får fint plats på durken, sittbänkarna har perfekt höjd för dips och det finns massor av bra fästpunkter för gummiband. Vad den obekväma skrivställningen beträffar så går det utmärkt att placera tangentbordet i knät, under bordsskivan.

Från och med nu gäller alltså nya morgonrutiner. Promenad, simning, styrketräning, skrivande. Jag måste lägga på minnet hur jag gjorde för att kicka igång mig själv den här gången. Det var den där boken av Fredrik Praesto om självhypnos. Den innehåller även en CD, och jag har köpt och tagit med mig en cd-spelare bara för att kunna lyssna på den och hypnotisera mig själv att fokusera på manusarbetet. Snart ska jag ta itu med det också. Det får bli ett insomningspass.

Vi ligger kvar här i Finikas på Syros, eftersom det är en perfekt plats att vänta på bättre överfartsväder mellan Mykonos och Ikaria. På fredag ser det ut som om vinden lugnar sig två dagar i sträck, så att vi kan ta oss först till Mykonos, och sen vidare till Ikaria efter några timmars sömn. Meltemin verkar aldrig vilja ge upp, det blåser otroligt envist och passagen över till Ikaria är det värsta blåshålet i hela Egeiska havet.

Kommer vi bara till Ikaria är det värsta avklarat, även om det är en dagsetapp därifrån till Samos. Vi tyckte att vi hade massor av tidsmarginal till den 24e september, när vi måste vara tillbaka på Samos. Nu har marginalen krympt till tretton dagar, och det verkar aldrig vilja sluta blåsa. Tre dagsetapper har vi kvar till hemmahamnen.

Så här ser väderkartan ut, dag efter dag. Orange ger vi oss inte ut i. Den röda linjen är den kritiska sträckan över till Ikaria.

Solen går upp vid sju. Den stora bukten vid Finikas ger ypperligt skydd för meltemin från norr och många väljer att ankra.

Ellem har fått ett eget litet hörn. Skönt att slippa balansera på landgången, ibland rör sig båten ganska ordentligt med svallvågor som letar sig in i hamnen.

Torrt bröd blir det gott om i ett båthåll där bara en äter mackor och man kan köpa nybakat bröd för 1 €. Frallor existerar inte, bara baguetter eller limpor. Båda är lika torra och gamla nästa dag. Men ankorna och fiskarna blir glada.

Igår kväll kom vi till Finikas på Syros, efter tolv timmar på havet, hela tiden för motor med stöd av focken. Vi hade inte alls tänkt gå så långt, men kände oss stressade av dåliga väderprognoser längre fram, och tog chansen att tjäna in en dagsetapp. Som vanligt växlade vinden från stiltje till femton meter per sekund, men vi hade vinden med oss och inga stora vågor.

Den röda linjen på kartan är gårdagens etapp, den svarta linjen är vår rutt från i våras, när vi gick från Samos och genom Cykladerna västerut till Poros. Nu blir det raka vägen tillbaka. Den 24e får vi kärt besök på Samos, då måste vi ha hunnit dit. Nästa skutt blir Mykonos, kanske kommer ett väderfönster på tisdag, annars blir vi liggande här en hel vecka. Mellan Mykonos och Ikaria vill vi ha blått på kartan, det är en tio timmars passage över en beryktad vindtunnel där sjön snabbt blir grov.

Sista dagen i Galatas njöt jag en hel eftermiddags samvaro med Elizabeth, ensamseglande levnadskonstnär, som ligger vid boj utanför Poros med sin segelbåt Aquarella. Jag är verkligen glad att ha träffat och lärt känna henne, hon har en egen liten kammare i mitt hjärta. Läs hennes blogg på https://yachtswoman.blogspot.com Så här fina selfies kan man ta genom att rigga upp en ipad på ruffluckan:

Många väljer att ankra i viken utanför Finikas, istället för att lägga till vid gästbryggan. Bara tre av tio är charterbåtar. Stor skillnad mot hamnarna längre västerut. Eller är det kanske säsongen som går mot sitt slut? 

+27C i vattnet som är kristallklart.

Hamnkapten, hamnpolis och kustbevakning. Det gäller att ha alla papper i ordning. 15 € per dygn, inklusive el och vatten. Vill man duscha kostar det 2€ för en person, 3€ om man duschar två tillsammans.

Måndag. Skrapa och måla ankaret (jag). Ett vitt ankare som syns där det ligger på botten är väldigt praktiskt. Både när man snorklar efter ankring för att kolla om man fått bra fäste, och när det kommer andra båtar som vill ankra i närheten. Odd meckade med att byta bränslegivare i dieseltanken. Mycket jobb var det också med att packa upp och sortera. Det märks att det varit hett i båten eftersom den stått på land. Allt som kan härskna i skafferi och lådor, har härsknat. Olivoljan verkar konstigt nog ha klarat sig. Det har däremot inte lotion och krämer, som jag brukar förvara under durken där det är kallast. Om båten ligger i sjön, vill säga. Väldigt svårt att sova på natten, över trettio grader varmt och vindstilla.

Tisdag. Kranen drog igång före utsatt tid, tre minuter över åtta låg vi i vattnet. Och måste flytta på oss genast. Hastigt men inte särskilt lustigt tyckte åtminstone jag, som vill ha en lugn och genomtänkt start för att känna mig säker bakom ratten när det gått flera månader sen sist. Men motorn gick fint och vi bestämde oss för att gå direkt till kaj inne i Galatas. Ellem gled in så fint bredvid Lenas och Gordons stora motorbåt, som ger bra skugga på morgonen. Ännu en supervarm dag. +29C i vattnet enligt termometern. Hela dagen gick åt till att spola bort sand och damm från däck och överbyggnad (Vilken lyx att kunna slösa med med vatten, spola med slangen!), packa upp, stuva undan och så förbereda för Odds födelsedag nästa dag. Han hade bestämt kajfest med mat från restaurangen i Plaka. Vi skulle bli 11 gäster med två andra svenska besättningar, ett grekiskt par och så Elizabeth Tyler som också ligger med sin Aquarella här, fast för boj, mitt i Poros Channel. Det blev en väldigt sen middag, den första båtlagade för i höst. Stekta småfiskar till förrätt och köttfärs med torghandlade, smörkokta haricots verts som huvudrätt.

Onsdag. Odd fyller 70 år! Födelsedag utan nybakade scones är nästan otänkbart i vår familj, och i båten är det lättare än hemma, tack vare burkugnen Omnia som ställs ovanpå gaslågan. Resten av dagen irrade vi runt med hyrbil bland bergen, efter att ha besökt Epidavros teatern, en magnifik ruin från 400 BC. ”Amazing”, visst låter det myckt bättre än ”fantastiskt”?

Festen på kvällen blev precis så lyckad som man kan förvänta sig med de gästerna, den maten, den drycken och den platsen. Tyvärr finns inga bilder alls. Det var helt mörkt när vi satte oss till bords på kajen, nja inte på kajen, utan vid ett hoppfällbart långbord och på fällstolar. Våra båtgrannar har både större båtar och större vana vid kajfester, så där fanns resurser som gärna lånades ut.

Äntligen! Sjösättning vid Plaka beach. I bakgrunden Poros.

Födelsedagsfrukost med nybakade scones och Hans Rosling.

Högst upp på Epidavros amfiteater, Europas bäst bevarade, uppförd 400 år före Kristus.

Irrfärden blev lång men utsikten var magnifik.

Vi stannade vid ett bageri där det såldes lokalt vin i 1,5 liters flaskor för 3 euro styck. Lagom!

I morse. Tyvärr finns inte en enda bild från kalaset på kajen. Man börjar ju inte äta förrän det är natt och för mörkt för att fota.

Full tank, nya batterier och ny batteriladdare. Lite pyssel till, och sen kan vi ge oss av österut. Kanske redan imorgon.

Under bilresan mellan Aten och Poros passerade vi svartbrända bergssidor som sluttade ner mot motorvägen. Enorma arealer av svarta åsar, tidigare skogklädda. Här och var utbrända skelett av hus. Nära hundra dog i bränder i Grekland tidigare i somras. Många blev fångade och innebrända i sina bilar. Det var svårt att inte tänka på, där vi for fram högt över havet genom den täta pinjeskogen som kantade motorvägens båda sidor.

Vid Korintkanalen tog vi en paus. Konstaterade att genom den kommer vi förmodligen aldrig att gå med Ellem. Ett gigantiskt bygge som kittlar fantasin och är en suverän genväg om man vill komma fort fram, men inte lockar för övrigt. Dessutom lär det kosta ca tvåtusen kronor.

På det lilla varvet i Plaka, mitt emot Poros, stod Ellem på land och väntade, stekhet i kvällssolen. Det var +35C i skuggan och nästan ingen vind. Vi lastade av packningen i sittbrunnen och körde direkt in till Galatas för att lämna hyrbilen innan de stängde. Sa kalispera till gamla båtgrannarna Lena och Gordon som lovade bevaka en kajplats åt oss tills på tisdag. Sen gick vi tillbaka till fots till varvet i ljummet, sammetsmjukt mörker. Pinjerna doftade, syrsorna spelade (här hör man dem!) och en sval nattbris drev upp små vågor som kluckade i stenskravlet nedanför vägen.

Idag har det varit en massa jobb, och helvetiskt varmt. +37C i skuggan som värst. Packa upp, få igång elen (alla batterier måste bytas), montera dieselmätare och lufta motorn (Odd) renskrapa ankaret och måla om det (jag), förbereda för sjösättning tidigt i morgon. Det enda vi kan laga själva ombord just nu är kaffe och te (kylskåpet är tomt och det är för långt att gå och handla) och för att gå på toa måste man först klättra nerför stegen. Att använda båten som husvagn på land är verkligen ingen hit. Imorgon gungar den igen!

Svartbrända berg.

Selfie ovanför Korintkanalen.

Bästa maten hittills i Grekland  fick vi på den lilla strandrestaurangen Galley i Plaka utanför Galatas, alldeles om hörnet från varvet. Varför beställde jag så fegt bläckfisk? Nästa gång blir det fänkålspaj.

Kranen på plats, sjösättning klockan åtta i morgon bitti.

Sju veckor kvar. Sen är det dags att skriva segelblogg från Grekland igen. Innan dess måste jag hinna rota mig i en ny livsstil med nya mat- och träningsvanor och en kropp som väger tjugo kilo mindre än i julas.  Jag måste klara av att släppa på kontrollen, inte väga mig varje dag, lita på att vingarna bär nu, jag kan själv. Viktnedgången krävde total fokusering, hela våren har jag bloggat på Matdagboken.se och hängt i olika grupper där, jämsides med Katinkabloggen. Det har jag inte tid med längre.  Timmarna på nätet och facebook måste ransoneras strängt. Två bloggar är en för mycket.

I sommar vill jag hinna redigera manuset till nästa bok, bygga om gästhus och umgås med barnbarn, förutom att jag vill lära mig hålla balansen på 65 kilo. Därför koncentrerar jag bloggandet till Matdagboken. Du hittar mig där under signaturen seglar67. Den bloggen är min viktdagbok från annandagen och framåt, och är förstås väldigt ensidig. Fram till midsommar handlade den om hur jag gjorde för att gå ner i vikt. Tjugo kilo på tjugofyra veckor. Nu fortsätter jag min blogg för att dokumentera hur jag gör för att behålla vikten. (Kanske blir det också en bok, vem vet?) Det lär finnas forskning som visar att 90% av alla som lyckas gå ner i vikt, väldigt snart går upp igen. Inte jag. Never.

Så välkommen in, om du är det minsta nyfiken på vad som rör sig i en viktresenärs huvud. Annars återkommer jag här i början av september, när vi är tillbaka i båten i Grekland.

https://www.matdagboken.se/blogg/seglar67

Inte så längesedan. 

Alldeles nyss.

Nu gör jag en carlgustaf. Jag vänder blad. Det som är oskrivet om vårens segling får förbli det. Förhoppningsvis kommer minnet av de sista, sköna dagarna i Galatas tillbaka när jag får tid att fixa bilderna och göra fotoboken ”Med Ellem i Grekland hösten 2017/våren 2018.” Det är inte bråttom, bilderna finns i kameran och texterna i bloggen.

I sex månader har mitt huvudfokus varit omprogrammering av kost- och motionsvanor. Det mesta jag har av viljestyrka och energi har satsats i projektet Viktnedgång och träning. Tjugo kilo minus till midsommar var målet jag satte upp annandag jul, en dag när jag insåg hur dåligt jag mådde. Igår vägde jag in, helt enligt plan. Nu är det dags att skifta fokus. Jag har en roman att skriva klart.

Två dagar innan midsommar fick jag feedback på råmanuset till Målaren. Jag har gjort mitt bästa för att glömma det under åtta veckors segling, för att få distans. Min lektör Lennart Guldbrandsson och jag träffades på det vanliga fiket, i den vanliga soffan. 440 sidor. Som alltid hade Lennart massor av kloka frågor, synpunkter och råd, och som alltid blev jag hjärntrött efter bara tre timmar. Jag vet inte om det är åldern, eller sviter efter utmattningssyndromet för många år sedan. Hur som helst är det inget att göra åt. Mina koncentrationsmuskler är tillbakabildade och orkar bara max tre timmar.

Romanprojektet ställer helt andra krav än viktprojektet. Jag måste prioritera om hur jag disponerar min tid. Mat, motion och träning är inte förhandlingsbart, inte heller umgänge med barn och barnbarn. Gästhuset måste bli klart, några timmars målning varje dag vill jag hinna med. Facebook går bort. Trädgård går bort. Inga nya bokningar i kalendern får tillkomma. Bloggen får komma i andra, eller sista hand.

Fast, vad vet man om framtiden? Planer är bara besvärjelser.

Efter den första korta promenaden runt hamnen på Spetses var jag beredd att lämna ön direkt. Allt var så förutsägbart och påminde så mycket om en turistfälla. Gamla hus och hamnmagasin ombyggda och dekorerade till romantiska filmkulisser. Boutiquer med dyra smycken och ännu dyrare designerkläder, restauranger med menyer där alla förrätter kostade över 10 € och standardrätten Fried Calamares, som är en bra prisbarometer, gick på 17 €. Inga vanliga affärer. Hamnen helt överbelamrad med charterbåtar som ankrade och förtöjde i varann på rad, likt ett långt halsband med en lina i land i varje ända. Det fanns ingen kaj för gästbåtar.

Jättekatamaraner fortsatte att försöka ta sig in i den lilla inre hamnen fast där var fullt med fiskebåtar och fast de bara med möda kunde vända därinne, de inhyrda charterkaptenerna tycktes ha bestämt sig för att ändå bjuda besättningen på fina bilder, för alla stod på däck med sina mobiler höjda.  En lokal fiskare skällde oupphörligt och skrek grekiska förolämpningar till en katamaran som backat in i hans förtöjning och fastnat hjälplös med ankaret i hans bojkätting.

Kort sagt, det var ingen mysig stämning. Alls. Förutom att vi kände oss obekväma var vi dessutom helt inställda på att bli bortkörda från platsen i fiskehamnen där vi trängt oss in. Där fanns en stentrappa, någon hade talat om för oss att den var avsedd för gästande fiskebåtar. Men så började vi prata med Antonis i fiskebåten bredvid, och det ledde till att allt förändrades. Hans fru Ulrika tog mig med hem, jag fick se att det fanns ett levande samhälle bortom strandpromenaden. Spetses fick ett annat ansikte.

Antonis är gift med Ulrika från Falun, de bor i ett fint, muromgärdat hus mitt i byn, i trädgården växer citroner, oliver och apelsiner. Tillsammans har de barnen Antonio och Isabella. Varje morgon tre timmar före soluppgången går Ulrika och Antonis ut med fiskebåten och lägger tre kilometer nät. Nu på sommaren jobbar dessutom sonen Antonio extra ombord, i höst ska han studera vidare till kapten.

Ulrika träffade Antonis när hon båtluffade med sin mamma på 90-talet. De blev kära, hon sa upp sin lägenhet och jobbet som expedit i underklädesbutiken. Flyttade in i huset där Antonis bodde med sin mamma. Sånt man gör i den åldern. Tala grekiska lärde hon sig av sin svärmor och läsa och skriva lärde hon sig från textremsorna på teven.

Tänk så mycket väsentligheter två kvinnor kan hinna med att berätta för varann på bara en timme! Odd var med och fiskade i över fem timmar, jag vet att de pratade om helt andra saker under den tiden. EUs fiskeregler till exempel.

Ulrika bjöd oss att komma tillbaka i september, när Spetses firar befrielsen från Turkiet med en stor festival. ”Hur ska vi få plats i hamnen då?” undrade jag. ”Det ordnar Antonis”, sa Ulrika.

Ulrika från Falun bytte liv och blev fiskare (med egen fiskelicens) på Spetses.

Från vänster: Antonio, Antonis, Odd, Ulrika.

Odd rensar vår middag. Tre sorters fisk. Makrill kände vi igen. Alla var goda.

Antonis spolar rockorna. Ellem är väääldigt nära. Sån tur vi hade att Antonis gillar Sverige.

Nästa dag ankrade vi i en liten skyddad vik som inte stod i Heikells pilotbok, och där vi därför nästan fick vara ensamma. Vattnet var det klaraste vi sett sedan Turkiet, och fritt från skräp. Det fanns inga svartingar (sjöborrar) och klipporna var släta som hemma i Bohuslän. Vattnet var rekordvarmt, +26C., man ville aldrig sluta snorkla och simma. Så småningom kom ändå en charterbåt med tyskar som cirklade över Ellem med drönare, men de hade åtminstone vett på att sluta när vi bad dem.

När vi kom tillbaka till Poros hade Elizabeth hunnit förtöja Aquarella vid sin boj, och tog en fin bild av Ellem när vi gick förbi. Det är trist att vi reser precis när hon kommer, hoppas vi hinner träffas lite mer när vi kommer tillbaka i höst.

Ellem fendrad och klar för tilläggning, på väg in till sin kajplats i Galatas, mitt emot Poros stad.

Jag hinner inte med bloggen. Det är skrattretande. Vad är det som tar sån tid? Nu ligger vi inklämda mellan två fiskebåtar i Spetses inre hamn, klockan har passerat 22.00 och imorgon bitti kl tre ska Odd följa med Adonis i fiskebåten bredvid oss och lägga nät. Jag stannar kvar i båten. Adonis fiskebåt har ingen toa, och de kommer inte tillbaka förrän klockan nio. Det finns gränser.

Medan Odd är ute och drar nät imorgon ska jag skriva ikapp på bloggen. Tills dess lite bilder.

Först rutten de senaste dagarna:

Från Poros norrut till vik med getingar och därefter Epidavrus. Därefter en underbar naturhamn tyvärr även den full med getingar. Sedan ankring i bukten utanför Hermioni och därefter en makalöst vacker ankring innanför cape Korakas, finaste ankringen och bästa snorklingen hittills. Kristallklart vatten, massor av fiskar, +24C i vattnet.

Därifrån gick vi till Spetses i morse. Fast vi kom hit vid lunch var det fullt överallt. Enbart tack vare vår litenhet och fräckhet lyckades vi backa intill kajen i fiskehamnen, vid en trappa där man egentligen inte får lägga till. Charterbåtar ligger överallt, förtöjer på lina i varann, upp till åtta båtar i rad. Kaos och mycket upprörda känslor i yttre hamnen.

Ellem syns precis bakom den tjocka trämasten.

Ellem syns mellan de båda trämasterna.

Adonis fixade så vi får stanna en natt. Egentligen tog vi platsen för den gästande fiskaren bakom Adonis båt. Men Adonis är gift med Ulrika från Falun och tog oss i beskydd.

Spetses är egentligen en båtbyggarö. Turisterna invaderar, men varven lever vidare och flyttar inte på sig. Det finns ingen hamnkapten, några enstaka vattenposter.

Varning för att jag är en aning negativ idag. Det är orättvist mot byn Epidavros och mot hela den här delen av Peloponnesos, med alla sina världsarvsplatser, Korintkanalen, den svindlande vackra och vilda kusten, de vänliga greker vi möter. Jag vill verkligen inte avskräcka någon från den här delen av Grekland.

Men här finns för många charterbåtar. Det började redan väster om Amorgos, och har bara blivit värre ju närmare Aten vi kommer. Man kan naturligtvis inte dra alla charterseglare över en kam, men det är svårt att inte undra. Får vem som helst hyra hur stor båt som helst? Fyrtio fot är numera blahablaha, det ska vara minst femtio, och allra helst en katamaran.

Fyra av fem båtar vi ser är charterbåtar. De har alltid bråttom. Skepparen drar på full gas i alla manövrar, både fram och back, ungefär som om han körde sin första moped. Båten är ofta belamrad med uppblåsbara, färgglada badleksaker, varav minst en paddelbräda. I riggen fladdrar diverse långa banderoller och flaggor. Fem stora Bavaria såg jag fräsa genom sundet utanför Poros med flaggan ”Partylife Aegean” flygande från akterstaget.

Man är minst åtta personer ombord, vid tilläggning i oftast fullpackade hamnar springer fyra (gissa könet) omkring och skriker olika förslag på vad man ska göra, medan fyra (gissa könet) sitter på däck och solar i bikini. Man kan ofta se små barn, givetvis utan flytväst, vimsa omkring mitt i kaoset. Efter klockan två kan man jämföra letandet efter en kajplats i valfri gästhamn med letandet efter en parkeringsplats på Torp köpcenter dagen före midsommarafton.

Är det konstigt att vi helst håller oss till ankarvikar? Fast inte ens där kan man vara säker. Igår ankrade vi i en underbar liten avskild del av bukten utanför Epidavrus. Vi kom fram sent, hade en fin seglingsdag i kroppen, somnade trötta och nöjda efter att ha ankrat upp och fäst en lina iland. På morgonen rodde vi iland och gick in till byn för att handla. När vi kom tillbaka hade vi fått sällskap i viken. Så nära att de nästan kunde hoppa över till oss låg två ryskflaggade charterbåtar för ankar, förtöjda i varann. Över Ellem surrade en drönare.

För övrigt har vi det väldigt bra! I morgon är planen att segla söderut till Spetses, efter att först ha tankat vatten i gästhamnen här, när det blir en plats ledig. Det blir det förhoppningsvis ganska tidigt. På lördagar har alla charterseglare bråttom att komma iväg, för att hinna återlämna båten.

Vilken kväll. Allt som hördes var koltrasten. Så saknad!

Nästa morgon. Hur tänkte de? ”Här ligger redan en, då måste det vara bra här.”?