Tre timmar har jag lagt ner idag på att ta ett körkortsfoto av mig själv. Jag kokar av otålighet. Fotograferandet var ingen konst. Men utskriften! Jävla skrivare.

Detta är straffet för att min plånbok försvann, med körkort och alldeles för många betalkort och andra plastkort. Jag misstänker nämligen att jag inte alls blev bestulen, utan att jag la ifrån mig plånboken nånstans. Kanske på biltaket…

Alla dessa livsviktiga attribut jag bestulits på och förlorat det senaste året … är det ett budskap? Min Iphone, min anteckningsbok, min plånbok. Det räcker, jag har fattat vinken!

Men kameran, den håller jag hårt i vart jag mig i världen vänder.

48/365 foton. Tema: Tankspridd 

Erin´s Emporium. Ja, det är ett konstigt namn. Ja, hon skriver på engelska. Det är en författarblogg som jag härmed utnämner till nr 1 på min personliga topplista. Varje gång jag läser hennes inlägg ger det någon form av inspiration.

Hur vore det t ex att norpa hennes geniala idé att skriva mininoveller (10 meningar) till bilder tagna av en fotografvän?

Jag kunde ju be några proffsfotografer som jag känner, och även några fotograferande kompisar,  att skicka varsin bild som jag skriver en mininovell till? Det är klart att jag kunde använda mina egna bilder, men det blir en större utmaning att skriva till en bild som man inte vet något om om.

Sagt & gjort! 🙂

Innan vi körde tillbaka till vår ö fick vi middag hemma hos stora A.

Mini blev som vanligt jätteglad, vilket alltid känns lika underbart för farmor och farfar som inte träffar barnbarnen så ofta som vi skulle önska.

Tänk att hon kommer ihåg oss! Hon pratar bättre och bättre för varje gång nu, och har tålamod att lyssna på ”riktiga” sagoböcker. Snart, snart fyller hon tre.

45/365 Splittrat

44/365 Sammankomst

Man skulle kunna tro att fyra timmar på ett museum med tre barn är lite för länge.

Men ungarna ville inte gå hem!

Odd och jag firade februarilovet med en heldag tillsammans med Lilla S och lilla A och lille L. Först skridskor på Heden, och sen promenerade vi bort till Universeum. För mig var det premiär, har aldrig varit där förr.

Men det kommer att bli många fler gånger. Det kanske t o m är värt att skaffa årskort?

47/365 Gemenskap

39/365 Ekipage

40/365 Februari

41/365 Värme

42/365 Nyfiken

43/365 Intressant

45/365 Farligt

Jag har ingen konstnärsutbildning.  Är helt obildad i färglära, komposition och måleri. Men jag älskar att måla. Helgkurserna i skiktmålning i olja och under glas målning hos Ewa Evers i Bleket på Tjörn har varit skimrande paradisbesök. Att sitta på en egen plats i hennes fullt utrustade konstnärsatelje, och få instruktion och hjälp… Det går inte att beskriva hur mycket de där helgerna ger i form av inspiration och självkänsla. 

Sen kommer jag hem med mina halvfärdiga alster och har ingen susning om hur jag ska fortsätta på egen hand. Allt jag trodde att jag kunde är bortblåst. Det är knäckande, minst sagt.

På sistone har jag insett likheterna mellan att måla och att skriva. För jag kan ju inte skriva heller. Författare är ett yrke, precis som konstnär, och jag har ingen utbildning för det. Bara en stor kärlek till språk och berättande.

Det här porträttet av lilla S och lilla A började jag på för mer än ett år sedan, hos Ewa. Den har stått på staffliet sen dess, jag passerar den varje dag på väg till badrummet. Den är bara halvfärdig och allt jag ser är fel och brister. Häromdagen bestämde jag mig för att våga fortsätta. Det sammanföll med en skrivkris, när jag tyckte att mitt 500+ sidiga romanmanus är skräp och nonsens. Jag mindes Ewas råd: ”Våga låta målningen nå botten!”

Efter att ha flyttat på näsor, munnar och ögon och gjort diverse andra ändringar var jag klar med akrylskiktet men långt ifrån nöjd, och mailade desperat över en bild till Ewa. ”Vad ska jag göra nu? Shumra med zinkvitt eller svampa med vit akryl?”

”Jag skulle svampa”, svarade Ewa. ”Sen ger det sig.”

Just så. Ge inte upp. Jobba på. Så löser sig resten. Precis så är det med skrivandet också.

I helgen blir jag klar med första redigeringen av hela manuset. Sen är det dags för finisheringen.

39/365 foton 2013. Tema: Barn. Lilla S och lilla A är inte alls nöjda med porträttet. De tycker att de ser ledsna och fattiga ut. Men mitt inre öga ser två små prinsessor, den ena med silverschal, den andra med guldschal. Allvarliga, iakttagande, kloka.

Vad är det som triggar igång skapande? Är det gruset i skon, svedan i själen? Igår kände jag mig missnöjd och orolig hela dagen, fräste åt Odd och var allmänt bitchig mot folk runt omkring mig. Jag försökte behärska mig och sände ut varningar: ”Idag mår jag inte bra, ta det inte personligt.”

Totalt utpumpad efter zumban (med vikter!) sjönk jag senare på kvällen ner vid middagsbordet, utan att byta om efter träningen, slevade i mig tomatsoppan som Odd lagat, medan jag drog åt mig närmaste bok. Det råkade vara Maj-Gull Axelssons senaste: ”Is och vatten, vatten och is”. Den gjorde mig på ännu sämre humör, eftersom den påminde om hur mycket jag beundrar hennes författarskap. Hennes mästerliga  ”Moderspassion” är nästan som en förebild för mig, även om det känns övermaga att sikta så högt.

Sen började jag googla på Maj Gull. Lusläste avundsjukt och beundrande  alla  intervjuer och recensioner jag kunde hitta, och samlade dem i en särskid mapp på paddans skrivbord. När jag var klar hade Odd somnat för länge sen.

I morse vaknade jag med en massa klarheter som hänger ihop med nattens självplågeri med Maj-Gull. Hon berättade t ex att det tog tre år att skriva ”Is och vatten, vatten och is.” Att hon skrivit om inledningskapitlet i Moderspassion 14 gånger! Att hennes huvudperson Minna hade ett helt annat namn från början och länge kändes undflyende. Att hon ibland tar bort hela karaktärer och händelser från ett manus och lägger dem åt sidan, för användning senare.

Yeeees!!!  Jag är inte  alls färdig än! Det är OK, fast jag skrivit 500 boksidor och håller på med första slutredigeringen. Det har bara tagit 1,5 år hittills. Det är OK att det känns som om jag måste skriva om, ta bort och skruva till. Maj-Gull har känt och gjort likadant.

Jag har ju själv här i bloggen liknat skrivandet vid skiktmåleri, där man lägger till lager på lager och målningen/berättelsen växer fram långsamt, i nya skepnader allt eftersom. Varför tappar jag den insikten?

Sen var jag tvungen att jobba med helt andra saker hela förmiddagen. Men idag med ett förväntansfullt pirr inombords. Ikväll, då ska jag minsann!

På lunchen passerade jag, på väg till badrummet, för tusende gången staffliet med min påbörjade skiktmålning av barnbarnen. Den som fastnat helt, sedan flera månader. Plötsligt såg jag hur jag skulle fortsätta. Det tog en timme. En timme av koncentrerad inspiration.  Det är många timmars målande kvar innan tavlan är klar. Men nu känns den på rätt väg igen.

Frågan var: När hade du gott samvete senast? Jag har vetat svaret från början, men det har känts för präktigt att blogga om. Men idag, när nyheterna handlar om den stora köttskandalen med hästkött i färdigmaten, idag passar jag på att bekänna.

Jag har nämligen gott samvete varenda gång jag handlar.

Riktigt självgod går jag där på ICA och ratar ärtskidor från Afrika, sallad från Chile och all form av färdiglagad mat. Väljer bara svenska grönsaker och rotfrukter. Apelsiner från Italien. Rättvisebananer och rättvisekaffe.  KRAVkyckling och ekokött från närslakteriet i Varekil. KRAVägg från Tjörn,  färsk fisk i fiskaffären. Lammkött och lammfärs från de egna lammen (det som blir över när räven tagit sitt behov 🙁 )

Eftersom det går åt så otroligt lite mat i ett hushåll med bara två personer, har vi nuförtiden råd att köpa ekologiskt och  äta bättre än vi gjort någonsin tidigare i livet.

Annat var det förr, när fyra barn skulle ha frukostlunchmiddagmellanmål.  Jösses så mycket junkfood jag släpade hem då. Det har jag verkligen riktigt dåligt samvete för.

Vardagsmat idag.

Skrotar omkring, funderar och samlar tankarna. Snart ska jag börja redigera och fortsätta med det hela dagen.

Igår var vi på middag hos gamla, goda vänner, såna där som man kan vara alldeles sig själv tillsammans med. Det var en sån kväll som får mig att minnas hur det egentligen är, att jag inte behöver vara orolig över mitt lilla fåtal vänner och mitt fattiga sociala liv. Den där stressen jag kan känna när jag läser om hur viktigt det är med ett rikt och finmaskigt socialt nätverk, att kvinnor med många väninnor lever mycket längre, osv osv.

Tack, men jag har ju så det räcker! 🙂

Hittade dessutom en bok i min väninnas bokhylla som jag omedelbart köpte på Bokbörsen, fast vi kom hem mitt i natten.

 Boken om Selma Lagerlöf. Livets vågspel. av Vivi Edström. Slutsåld på förlaget men givetvis fanns den i min favoritbokhandel på nätet. I nyskick. för 120:-

Den här glastavlan som jag gjorde på en glasmålningskurs hos Ewa Evers blir jag mer och mer förtjust i. Det är en kombination av foto + måleri. På kursen tyckte jag den var misslyckad, kladdig och ful, bara ett experiment. Men Ewa sa: ”Kassera den INTE! Den är jättefin!”

Och nu händer alltså det konstiga att jag gillar den mer och mer. Varför? Undrar just om samma sak gäller för texter jag har skrivit och sedan strukit? Det vore ju bra om somligt av alla ratade meningar, stycken och hela scener går att återanvända…

37/365 foton 2013. Tema: Syskon.

Flera dagar utan bloggande, jag skyller på Lille L och Båtmässan. Och mitt Manus. Att skriva, dvs redigera,  varje dag är målet, och om jag måste välja mellan bloggen och Manuset så blir det just nu det senare. Att välja mellan Lille L och Manuset går ju inte, men Odd och jag turades om att försöka hitta på roliga alternativ till dataspel och TV. Annars skulle Lille L mycket väl kunna sitta parkerad i soffan på heltid. Han är som de där gymnasisterna jag läste om i GP idag. När deras svenskalärare frågade vad han skulle göra för att få dem att läsa böcker, svarade de: ”Du ska tvinga oss.”

34/365 Läcker

 35/365 foton. Tema: Minimalistiskt.

 36/365 foton 2013. Tema: Lekfull

37/365 foton. Mitt i prick.