Jag känner inte längre att jag måste försvara bloggandet, som i början för drygt tre år sedan. Då när jag tyckte att jag måste svara de människor som undrade hur jag kunde ”lägga ut mitt privatliv på nätet.” Det där som Lars Lerin så träffande beskrev som ”vänlighetsraseriet” i dagens vinterprat i P1, det drabbas jag inte lika ofta av numera.  Grattis om du inte ännu har hört programmet!

Nej, Jante har jag gudskelov blivit mycket bättre på att hantera.

Nyss läste  jag igenom mina blogginlägg från slutet av december och början av januari förra året.

Såhär skrev jag den 3e januari 2012:

”Under 2012 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.”

Det känns som perfekta föresatser även för nästa år. Så bra, då behöver jag inte anstränga mig för att hitta på några nyårslöften.

Hur gick det då med de höga målen för det här året?

Avstressad? Nja, men i alla fall mycket bättre än i mitt gamla liv. Faktiskt kan jag numera säga nej,  ställa in och skjuta upp. Fortfarande är jag väldigt dålig på att planera realistiskt med tid och krafter. Om jag kunde lära mig att inte vara en sån tidsoptimist (till exempel lägga in en resa till Oslo och en till Stockholm samma vecka) så skulle jag slippa ringa dessa tråkiga återbudssamtal.

Skapande? Ja faktiskt. Råmanuset till min roman är färdigt. Ett år har det tagit, och då har jag ändå inte haft mer än ett par perioder av obruten skrivtid. Dessutom har jag fotograferat och målat både på glas och i olja. Ska man mäta framgång  i  priser så är det fotograferandet som har varit mest framgångsrikt. Första pris i Bohusbilden (en Ipad!) och andrapris i Wikimedias WikiLovesMonuments. Fast när jag tittar i min bildbank har jag fotograferat mycket mindre . Bara 2529 bilder i år, mot 6051 bilder år 2011.

Glad? Jodå, det går fortfarande upp och ner, som för de flesta. Men jag har lärt mig bemästra tungsinnet med promenader, avslappning och så förstås möjligheten att rymma till Las Palmas.

Fri? Nä, långt ifrån. Kanske lite friare än förra året förstås. Fri från några komplex, några ovanor, några tankemissfoster. Friare i tankarna, det känns som om varje ny bok jag läser öppnar ett nytt litet lufthål. Och jag har läst massor det här året. Rena bokbulimin.

Älskande? Ja, absolut. Kärleken växer i proportion till avståndet till förälskelsen som ju är en sorts sjukdomstillstånd, ordnad av naturen för att främja fortplantningen.  Egentligen måste vi ju inte fortsätta hålla ihop nu, när barnen är vuxna och utflugna. Men förutsättningarna för kärlek har aldrig varit bättre. Vi har kanske inte alla hormonerna. Men vi har tiden, mognaden, ödmjukheten, nyfikenheten, toleransen, vänskapen.

Nära havet? Ja, och här har det verkligen hänt något fundamentalt nytt 2012. Jag tänker på det varje dag. Nästa sommar gör vi inte utflykter med båten, i sommar BOR vi i vår nya båt. Flera veckor i sträck. Vi kan segla vart vi vill. Till Norge. Eller till Paris.

LM 32 Tumlaren

Berättelsen om Pi , De fem legenderna,  Hitta Nemo och sedan middag för nio på fantastiska restaurang Masala Kitchen på Berzeligatan. Det kallar jag en helkväll. Vi delade upp oss emd barnbarnen i olika salonger i Filmstaden. Himla bra system med flera filmer samtidigt, för olika åldrar, så att hela familjen kan gå tillsammans.

Berättelsen om Pi (länken leder till en recension i GP) är en film som är så bra att jag måste se den om igen, med Odd. Jag behöver diskutera den med honom, den väcker så många frågor. Om tro, hopp och sanning. Dessutom är den så vacker och 3D tekniken gör att man blir fullständigt trollbunden och glömmer att man befinner sig i en liten biosalong.

Det gällde inte bara mig. Jag hade stålsatt mig inför de där outhärdliga biostörningarna; påsprasslet och bänkbuset och det halvhöga småpratet som gör att jag i princip slutat gå på bio. Men det var dödstyst i salongen ända till slutet, och då utbröt applåder!

Se den här filmen!

Lilla S, som fyllt 12, och jag såg PI. De andra såg De Fem Legenderna och var också nöjda. Tiny såg Hitta Nemo. Efteråt gick vi alla nio till indiska restaurangen Masala Kitchen som ägs av mamma Ls kompis Sofia och  som är ett favoritställe.  Alla beställde sina favoriter, Sofia bjöd på glass och det blev så mycket mat över att jag tog med mig resterna  i folieformar hem till mamma A och P. Snacka om tantvarning…  Men de blev väldigt glada över varsin indisk middag helt oväntat, komplett med Naanbröd och ris 🙂

Fullt

Jag brukade reta mig på att min pappa hade en tendens att hålla med den han senast pratade med. Jag tyckte det vittnade om oförmåga att hålla fast vid en åsikt.  Nu undrar jag om det där har gått i arv,  ofta känner jag igen samma sak hos mig själv.

Till exempel har jag köpt den här boken på Bokbörsen, och slukat den från pärm till pärm. Det var ju inte alls länge sedan jag gjorde samma sak med Bodil Malmstens bok Så gör jag, och tyckte den var bäst.

Men den här är ännu bättre. Därför att den ger så många exempel på varför en berättarteknik fungerar, och hur skickliga författare har konstruerat sina mästerverk.

Det här boken – och Elizabeth Georges Skriv på! – är de författarhandböcker som har flest postitlappar, flest understrykningar i texten och som har gett mig flest impulser att låna hem speciella böcker fråm biblioteket. Igår köpte jag t o m Selma Lagerlöfs Nils Holgersson på Bokbörsen bara för att kunna studera hennes episodteknik.

Bäst i test

Planen var att börja redigera råmanus den 28e december, efter julens crescendo.

Vi hade en underbar julafton med alla barn och nästan alla barnbarn närvarande. Snön föll och alla var glada och maten var god.  På grund av att vårt hus inte är allergianpassat firades julen i gamla sommarhuset dit inga husdjur har tillträde.  När man har fyra vuxna barn och alla delar på mat, bak och pynt borde det inte finnas  anledning att klaga på julstress. Ändå stressade jag så mycket dagarna innan att det nu krävs flera dagars vila för att återhämta mig. Förkyld blev jag också. Skyller inte på barnbarnens baciller, det hänger nog mer på ett immunförsvar som försvagats av onödig stress.

Hur gör man för att behålla lugnet?

Både igår och idag har jag hängt framför datorn och skrivit noveller.  Jag är barnsligt nöjd med båda två, tänker skicka in dem till tidningen Allas novelltävling som Debutantbloggen (tror jag) tipsade om för ett tag sedan. Tidningen kallar dem 5minutersnoveller, de är bara på 6000 tecken inklusive blanksteg, vilket är löjligt lite bokstäver för att åstadkomma ett drama. Men det går, upptäckte jag! :-

Hur gick det till? Mamma L och jag gick på promenad dagen före julafton och spånade lite. Ideerna som föddes då var för komplicerade för att utveckla på bara 6000 tecken. Jag sparar dem till en annan gång. Men ett litet tankefrö från vår promenad ledde ändå vidare till den ena novellen. Jag kan inte säga vad den heter eftersom det är hemlig ingivning. Juryn får inte kunna koppla ihop tävlingsbidragen med något namn. Och det är ju hypotetiskt möjligt att det skulle kunna ske, om jag skriver i min blogg vad novellen heter..

Den andra novellidén föddes nog i Las Palmas, där de har vakter i matvaruaffären fför att hindra fattiga att stjäla mat

Igår kväll, när jag skulle somna, kom första meningen flygande. Den fanns kvar i huvudet i morse när jag vaknade, och jag skrev genast ner den i anteckningsboken bredvid sängen. Det är en av de bästa börjorna jag har läst. Allvarligt talat. :-

Imorgon måste jag vara tillräckligt frisk för att orka gå på bio med lilla S, lilla A och lille L saamt avsluta dagen med middag på indisk restaurang.

Sen ska  jag börja redigera romanen.

I mitt fönster

För något år sedan tog jag mig i kragen och röjde på övervåningen. Slängde ut TV:n som ingen såg på,  soffan som ingen satt i och gav bort en massa böcker som ingen läste i. Plötsligt fanns det plats över. Ett helt rum faktiskt, med tomma bokhyllor och tomma väggar.  Jag tog dit ett stort bord i bra arbetshöjd, några extra lampor och ett par ståstolar. Voila, en alldeles egen atelje.

Fast det kan gå månader mellan penseldragen så står allting framme hela tiden. Det är färdigt att bara sätta sig och börja måla på något nytt. Eller fortsätta på något halvfärdigt. Allt är framdukat. Penslar, oljefärger, staffli, akvarellpennor, papper, saxar, påbörjade pannåer och skissade dukar. Glasskivor, ljusbord, smörpapper, glasfärger och fuktpaletter är klara att använda direkt.

Allt är inte barntillåtet, förstås. Men jag är ändå aldrig orolig när barnbarnen slinker uppför trappan och parkerar sig vid bordet. Papper i stora ark, färgpennor, pastellkritor, penslar och akvarellfärger är allt de önskar sig. Det ritas och målas och klipps och klistras.

”Du har så mycket bra grejer, mormor” säger lilla A.  När hon blir vuxen kommer hon att minnas hur roligt hon hade i mormors atelje. Det är en magisk tanke.

Koncentration.

Idag gick jag upp till Bohusläningens redaktion i Uddevalla och hämtade förstapriset i tidningens fototävling ”Bohusbilden”. En Ipad av senaste modell, 32 GB med plats för SIM. Vi ska ha den som sjökortsplotter i båten.

Jag känner mig fortfarande lika barnsligt stolt och glad som när de ringde från tidningen och talade om att jag vunnit.  Det kommer att dröja innan jag tävlar i foto igen. Det känns för svårt att upprepa.

För närvarande är det dessutom Ordet som prioriteras framför Bilden.

Just nu: Odd bakar pepparkakor medan jag bloggar. Men jag har faktiskt gjort degen. Och dessutom två satser chokladtryffel tidigare ikväll.

Vinnarbilden  tog jag en tidig höstmorgon på bryggan vid Handelsman Flink: 

Det stod Wikipedia som avsändare. Så konstigt, inte har jag beställt nåt, och vilket jättepaket, och tungt! Jag var tvungen att öppna i ena änden och kika redan på parkeringen utanför Hemköp i Ellös.

Åh! Vilken rolig överraskning! 🙂 Det hade jag ju helt glömt bort, att jag vann andra pris i den svenska delfinalen i  den internationella fototävlingen WikilovesMonuments!

Det var priset som låg i paketet. Två maffiga, tunga, urläckra coffetable böcker om fartyg, ett Presentkort på valfri båtresa för 2 personer med Waxholmsbolaget samt ett jättefint diplom.

Tack Wikimedia!

 Och så den prisbelönta bilden, som kom på andra plats i kategorin Fartyg:

Råmanuset är färdigt. Sista dagen i Las Palmas skrev jag sista scenen.

Den blev inte bra, jag är inte alls nöjd med den. Men den är skriven. Även om den kommer att skrivas om.

Nu ska jag itne göra någonting alls med mitt manus förrän den 27e december. Inte sortera in alla nya scener i Scrivener, inte strukturera, inte ens anteckna. Hjärnan ska vila och ett avstånd ska uppstå till det skrivna. En distans.

Det betyder inte att jag är trött på manuset. Tvärtom längtar jag efter att ta itu med redigeringen, läsa alltihop från början och göra om, lägga till, byta namn, ändra ordningsföljd, brodera ut. Det suger lika starkt som chokladsuget en fredagkväll.

Men jag tänker hålla mig. Nu är det jul som gäller. Njuta av hela stora familjen. Krama och hålla och fota och pyssla. Läsa. Har idag börjat på Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm men orkar nog inte läsa klart. Har nobelpristagaren och Jan Guillou påbörjade också.

Sen när alla har rest hem igen väntar Manuset på mig. Det sitter redan uppklistrat på väggen.

Ofärdig skapelseberättelse

Baktalaren, det är den där rösten inuti mig själv som säger att jag inte duger, inte kan, inte ska göra mig så märkvärdig. Den säger att folk på stranden tittar  nedvärderande på mig när jag försöker komma ihåg solhälsningen, och att människor jag känner talar nedsättande om mig när jag inte är närvarande. Baktalaren får mig att förvänta mig negativa besked och dåliga resultat.

Baktalaren kanske försöker rädda mig från att misslyckas? Om jag inte tror, hoppas och försöker så slipper jag ju uppleva besvikelser och fall från hög höjd.

Tack vare min coach Eva (vi pratar fortfarande en gång i månaden) har min baktalare fått strypkoppel och munkavel. Ibland lyckas han ändå få en syl i vädret. Han passar på när jag är sjuk eller sorgsen.

Just för tillfället har han ingen chans. Tacksamhet är ett effektivt sätt att hålla Baktalaren tyst. Och jag är så tacksam just nu. Mina fem skrivarveckor i Las Palmas var underbara och det bästa jag gjort på länge. Barn och barnbarn är friska och har det bra. Odd och jag har det bra. Min mamma mår bra. Jobbet går bra.

Den här känslan av tacksamhet vill jag hålla kvar och bo i över julen. Vem bryr sig om en futttig baktalare när det finns så mycket i livet att vara glad över.

Vem bryr sig

Sandskulptur på stranden. Sig själv nog.

Åh, vad jag önskar att jag kunde spanska. På hemväg från kvällspromenaden gick jag förbi en gränd med musik och applåder. Det var precis som en fin kväll på Flinks med Gåke. Fast jag misstänker att det var en något mer politisk Gåke. Kanske typ Cornelis. Han sjöng och deklamerade om vartannat, ackompagnerad av två gitarrer och två mandoliner (rätta mig om jag har fel). Det var ingen restaurang, nästan bara vanliga spanjorer satt där. Luften darrade av känslor och engagemang.  I ett hål i väggen kunde man beställa dricka.

trim.IdoNNY

Jag vet inte om videolänken här ovanför funkar. Hoppas!  Annars får ni en stillbild här.