Tillbaka efter morgonpromenaden med två fullskrivna sidor i anteckningsboken. Förmodligen behövde jag den där lite sega dagen igår, den var helt enkelt en uppladdning.

Idag blåser det mycket mindre, det syns en stor flik blå himmel och jag fick bara några små lätta regnstänk på mig. Den här bilden tog jag från min balkong strax efter kl 9. Traktorn som syns ingår i städpatrullen som städar bort ilandflutet sjögräs och skräp varje morgon. Just nu är det extremt lågvatten. Om några timmar når vattnet nästan ända fram till kanten av strandpromenaden.

Nu blir det keso uppblandad med yoghurt, hackade valnötter och en halv sharonfrukt. Ovanpå det två stekta ägg och en kopp pulverkaffe. Sen ska jag skriva ner lösningen på ett stort problem i intrigen som jag kom på när jag lufsade längs stranden. 🙂

(Caroline, jag GÖR solhälsningen. Ibland. Men jag har blivit så fruktansvärt stel i kroppen av allt lufsande och gående..:-(  Så min solhälsning liknar mest en parodi.)

Tänk att jag kan dricka kaffe igen, utan problem med magen. Jag är helt säker på att det beror på frånvaron av stress.

Dags att fundera lite på vad man säger till sig själv igen… 😉

Nu vet jag varför jag hinner skriva så mycket här. Timmarna är 100 minuter istället för 60. Jo, det är sant. På stora skyltar längs hela Las Canteras strandpromenad visas klockslag och temperatur.   Och innan klockan slår om till 16.00 är den 15:99  Varje timme likadant.

Temperaturen är inte mycket att skryta med. Tidigare ikväll när jag gick ut för att handla lite småsaker stod det +13C på displayen. Det blåser 11 m/sek rakt in på balkongen vilket känns väldigt mycket när det inte finns någonting ivägen förrän typ Brasilien. (Rätta mig om jag har fel.)  Dessutom är himlen jämngrå och det kommer lite skurar då och då.

Men imorse sken solen i alla fall precis så länge att jag hann med att lufsa fram och tillbaks i blåsten längs stranden. Lufsa = småjogga varvat med snabb promenad. Ett par entusiaster badade.  (Det finns några damer i min ålder eller äldre som badar om det så regnar småspik.) Enligt Endomondo på min Iphone är sträckan drygt 6 km. Jag vill inte fortsätta i strandpromenadens förlängning ut på halvön La Isleta i den här blåsten. Hur vackert det än är med sjön som bryter över klipporna så känns det inte kul att slåss mot vinden hela vägen. Jag blir ARG av vind har jag märkt.

Annars har det varit en mellandag idag.  Det tar lite tid att anpassa sig till ensamlivet igen. Idag har jag läst nästan all tid,  gjort en del research på nätet om båtbyggarna i Svineviken och Kungsviken på Orust i början av 1900-talet. Det är otroligt att allt finns på nätet. Allt!

Läser dessutom Åsa Larsson Svart stig  emellanåt, vilket inte är så bra, jag glömmer vilka svåra underlägsenhetskänslor jag drabbas av när jag läser hennes böcker. Hon är så BRA, jaag skulle vilja kunna skriva så. Men det finns ju redan en Åsa Larsson, måste jag tänka då. Det behövs inte en till.

Skummar Aftonbladets nyheter och ser att Camilla Läckberg tjänar mest av alla kvinnnor under 40 år. 12,5 miljoner kr förra året. Jag blir verkligen hemskt nyfiken på hur man gör av med så mycket pengar? Det handlar ju alltså om LÖN som hon har tagit ut och skattat för, inte hur mycket vinst hennes bolag har gjort, viket säkert är mycket mer. Det är en fantastisk prestation att kunna skriva böcker som så väldigt många vill läsa. Jag hör inte till dom, men jag gillar inte Joyce Carol Oates heller (som så många vill ge Nobelpriset till). Smaken är som baken.

Men jag unnar henne framgången och beundrar hennes målmedvetenhet och bitchighet. Fram för fler fräsande fruntimmer, liksom . Bilden på henne i tidningen var illavarslande. Har hon fått prinsessjukan?

Idag blev jag ensam igen, Odd har rest hem. 🙁 Han hade väldig otur med vädret den här veckan, men vädret var ju å andra sidan inte anledningen till att han kom. 🙂

Själv stannar jag två veckor till och fortsätter skriva, stärkt i själ och hjärta.

Denna veckan har  Ann Ljungberg en romanverkstad här i Las Palmas, jag ska hänga på dem när jag får och ta chansen att prata skrivande med likasinnade och få lite sällskap. Dessutom ska Ann titta på min text och guida mig hur jag ska gå vidare.

Min lilla lägenhet – jag bara älskar den. Fräsch och lugn och överblickbar och med världens mest underbara utsikt utanför balkongen. Ingen trafik, inga oljud alls, inga lukter. Lättstädad. En skön säng. Allting fungerar, t o m tvättmaskinen i badrummet. (Nej förresten, porttelefonen funkar inte. ) Allt för 22 € per dygn. Inklusive internet och rena sängkläder och lakan varje vecka. Känner mig beroende. Vill reservera den för varje november under resten av mitt liv.

Idag har jag förberett ett lappsystem för att strukturera texten och hålla ordning på karaktärerna och deras förekomst i manuset.

Vem är onödigt rik? Förmodligen aldrig någon i första person. Dvs aldrig ”jag”. Det är nog alltid någon annan, nån som har mer än ”jag”.

Odd och jag filosoferade över detta idag när vi gick omkring i Las Palmas gästhamn, där massor av segelbåtar just nu ligger och väntar in rätt vindsituation för att ge sig av på färden över Atlanten mot Västindien. Vi såg flera svenska båtar, en del inte större än vår egen LM32. Fast betydligt mer välutrustade förstås.

Vi såg också flera jättelika lyxbåtar med inhyrd besättning som fejade och putsade på dyrgriparna iklädda likadana kläder med ”Crew” på ryggen och  med musik på hög volym.

Om man har så mycket pengar att man betalar fyra man för att sköta om sin båt när man inte själv har tid, lust eller ork, och inte ens själv är ombord – då är man väl ändå onödigt rik?

Tänk om det fanns en sorts förmögenhetskompensation. Precis som man köper utsläppsrätter när man flyger för att kompensera för miljöförstöringen så skulle man vara tvungen att köpa rrättviserätter när man överkonsumerar för att kompensera för obalansen i levnadsvillkor i världen.  Pengar som skulle gå till SOS barnbyar eller Läkare utan gränser eller Rädda Barnen m fl organisaitoner.

Jag vet att det är naivt och ogenomförbart. Men ändå.

Alldeles nyss laddade jag upp alla ord jag skrivit på min roman under november månad på NaNoWriMos sida för textvalidering. (NaNoWriMo = National novelwriting month.) Jag visste ju innan att de skulle räcka med god marginal, jag har hållit koll på antalet ord varje dag. 50 318 ord blev det.

Jag kanske ska förtydliga att ALLA som når målet 50000 ord under november anses som vinnare. Man tävlar bara mot sig själv, mot sitt eget sämre jag som bara vill skjuta upp, hitta på ursäkter, slösurfa och hänga på facebook istället för att SKRIVA DEN DÄR ROMANEN.

NaNoWriMo samlar tusentals optimistiska skrivare i Sverige och hundratusentals i hela världen varje november. En av de stora fördelarna med att delta är att man få så bra peptalks under vägen av olika författare. Igår publicerades det sista, av Nick Hornby, en av grundarna till NaNoWriMo. Den texten är något av det bästa jag läst som handlar om författande. Jag länkar till den här. (Försöker i alla fall)

Läs den texten, om du gillar att skriva eller hör till dom som gärna har (kritiska)  åsikter om andras texter! Eller andras dikter. Eller andras konstverk över huvud taget.

Det jag fastnade för var bl a detta: Hur kan du veta om du är en bra författare? Svaret är att det kan ingen veta. Inga andra författare vet det heller. Dom som säger att dom vet har oftast fel. Det finns inga måttstockar för romaner eller författare. Recensenter tycker olika, läsare tycker olika, författare tycker olikaGeorge Bernard Shaw tyckte t ex att Shakespeare var en dålig författare.

Alla vet om en  höjdhoppare är bra eller inte, eftersom han antingen klarar eller river ribban. Men ingen kan definiera vem som är en bra författare.

Dagen började med mulen himmel,  regnstänk och blåst och det har bara tilltagit.

Vi struntade i motionsrunda och gick istället en morgonpromenad till Mercado Central, en jättestor, modern saluhall. Jag älskar saluhallar, kan gå omkring hur länge som helst och titta på alla olika frukter och grönsaker, studera folklivet och handla lite här och lite där.

Vi bestämde oss genast att i fortsättningen bara handla stapelvaror i vår supermarket på hörnet, och gå hit för att köpa färskvarorna. Det var en så otrolig skillnad på kvaliten och utbudet. Vi handlade färsk basilika, stora, söta kanariska apelsiner, knallgrön spänstig broccoli, färsk lök och små goda kanariska bananer.

Nu har vi tre middagar kvar att laga tillsammans innan Odd reser hem igen, och vi planerade dem allihop i detalj där inne i hallen. Det blir panerad kycklingfile med inbakad Cordon Bleue (fanns förberedda), fyllda köttfärsbiffar (dito)  och stekt bläckfisk som jag älskar och Odd är mera tveksam till. Han tror inte man fixar att laga till dem så det blir gott. Men i fiskdiskarna i hallen fanns färska, små tioarmade ”squids”  som blir sådär möra och läckert knapriga, jag har redan kollat recept på nätet.

Vi köpte ju himmelskt god lax igår. Den såg inte riktigt ut som vår vanliga lax,  det var en annan röd färg. Vi tyckte att smaken var ännu godare än den vi brukar laga hemma, och vi sa till varann att det måste vara vild atlantlax.  Jag frågade i saluhallen idag. Dvs jag sa: ”Donde origin el salmon?”  (Rakt översatt ”Var ursprung lax?”)  Mannen bakom disken log och svarade: ”Norway”

Lokala firrar – men hur tilagar man dem?

Eftersom bloggen också är min dagbok och dokumentation över vad som händer i mitt liv (inte riktigt allt förstås) så måste jag bara lägga upp den här bilden som Odd tog imorse på balkongen. Den här dagen ska jag spara i mitt minne som en riktigt fin pärla.

Frukosten på balkongen med den här utsikten är helt oförglömlig. Varmt och ljumma vindar, yoghurt, frukt och omelett. Odd gick till busstationen för att lista ut vilken buss vi ska ta för att komma upp i bergen imorgon. Jag skrev. Är uppe i 47000 ord nu under november.

Sen gick vi till klippstranden utanför Las Palmas och badade i jättevågor. När solen gick i moln gick vi hem och lagade en festmåltid på atlantlax och goda grönsaker. Samt ost och vin som vi handlade på vägen hem från stranden.  Vad kan man önska mer?

Dags att gå hem

Morgonrundan går längs med strandpromenaden och sedan vidare utmed kusten ett par kilometer på en grusväg. Den slutar i en avspärrning av militärt utseende. Kusten innanför taggtrådsgrinden är vild och otillgänglig, även om det inte var avspärrat skulle det vara omöjligt att ta sig fram bland de kantiga klippblocken och rasbranterna. Havet bryter mot trasiga lavablock, vattnet sprutar upp som gejsrar ur håligheter och skrevor,  det är otroligt dramatiskt och jag måste ta med kameran imorgon.

På tillbakavägen tog jag en liten omväg för att leta efter bra bildvinklar att fota de enorma vågorna som byggs upp när atlantdyningen närmar sig land.  Idag rullade de in i hård motvind, vilket medförde att skummet på den fräsande, bubblande kammen blåste av som en vit rök ut åt havet medan vågen dånade skallig  in över grundflaken. Omöjligt att fånga med bara iphonen, kräver systemkamera och zoomobjektiv.

Jag gick på stenig mark av orange vulkansand, inte på någon stig eller väg utan på obruten  men ganska slät och helt steril jord. Inte ett grönt strå. Plötsligt trampade jag nästan på en hög rostiga nycklar. Hotellnycklar? Nycklar till klädskåp? En historia kräver att bli berättad. En historia som säkert rymmer rädsla, ilska, svek och brott. För hur kan dessa nycklar ha hamnat här, på en öde strand? Inte av misstag i alla fall.

I ett avsnitt av Babel intervjuas den 93-åriga deckarförfattaren P D James om sitt författarskap. Bland annat talar hon om risken som alla författare löper att se verkligheten inifrån sin författarbubbla. Att fly genom att alltid ta rollen som iakttagare. Hon uttrycker det så att inom henne – och kanske inom alla författare – finns en skärva av is som gör att hon inte riktigt upplever verkligheten utan alltid speglar den.

Det där tycker jag är en intressant diskussion. Jag hörde precis samma sak uttryckas av Karl Ove Knausgård, han som skrev mastodontverket ”Min kamp”. Han sa till Skavlan att han ”nog har en släng av autism”.

Det tror jag faktiskt att jag också har, och många med mig. Inte så uttalat att det är en diagnos eller  ett handikapp, men som ett personlighetsdrag. Jag har alltid  varit den som trivs bäst bakom kameran och dokumenterar, hellre iakttar än deltar. Ett sätt att fly, om man så vill. Inte bra. Ganska skämmigt och omoraliskt faktiskt.

Då kommer  nästa fråga: Är fly synonymt med smita? Nödvändigtvis? Är då allt konstnärsskap en flykt, dvs ett smitande från verkligheten?  Kan inte reflektion, spegling och fiktion innebära ett ifrågasättande som i sig också är ett ansvarstagande? Den som håller upp en spegel, den kan väl också bidra till att förbättra världen?

”Vi tillåter inte barnmisshandel!”
 En jättelik barndemonstration på strandpromenadeen längs med Las Canteras. Det mmåste ha varit tusentals barn med plakat och vita ppappershänder på pinnar. Skanderande och sjungande och under stort mediappådrag. Allvarligaa småflickor intervjuades av TV-team. När jag kom hem översatte jag skylten på Google.