Bara så ni inte är alltför avundsjuka därhemma. Så här ser det ut de flesta morgnar utanför balkongen faktiskt. Solen brukar titta fram någon timme varje dag på eftermiddagen, men om jag hade kommit hit för att sola och koppla av på stranden hade jag blivit väldigt besviken. På snart två veckor har det nog bara varit två riktiga, hela soldagar. Om jag inte hade haft mitt manus att jobba med hade jag gått upp i atomer. Men som det nu är känns det helt perfekt, det är precis lika underbart som jag har föreställt mig. Ända sedan jag bokade det här rummet i mars faktiskt, har jag tänkt på hur det skulle bli att sitta och skriva i sin bubbla helt ostörd i fem veckor.  Och så blev det precis som jag tänkt.:-)

Nu har det visserligen bara gått två veckor än så länge, kanske ska gardera mig lite där, för hemlängtan och tristess…

Men Odd och jag skypar varje kväll, så vi ses ju på sätt och vis i alla fall. Och jag ser på TV då och då! De här med TV-apparna till Paddan är bra när jag vill ha lite omväxling till läsandet. Igår såg jag Babel och Efter tio med Malou von Sivers. Och i förrgår såg jag Solsidan och skrattade högt åt Ove Sundström som fick lustgas. Vilken skådis!

Undrar om man kan se på film med paddan? Det skulle vara mysigt att kunna kolla på Chocolat eller Svart Katt Vit Katt eller Zigenarnas tid eller Brokeback Mountain eller….  Får fråga expertisen bland mina barn.

Det sågas och hamras och borras i en lägenhet under mig, så det är omöjigt att skriva på rummet under dagtid.

Jag flyr till Cafe Suecia fast det verkligen inte är nästgårds, det ligger längst upp på Las Canteras, vid den delen av stranden som kallas La Puntilla. (Det var där jag blev av med min Iphone på stranden senast jag var här.)

Men det är härligt att vandra i strandbrynet ett par kilometer med solen i ryggen. Ipaden och tangentbordet i ryggan. Idag är det jättefint väder. Så nu sitter jag här igen på mitt kära café som är så författarvänligt. Tyst och mysigt, trevlig personal och sköna stolar. Tänk att de kände igen mig sen i våras. Jag kör min 30-minutersmetod. 30 minuters skrivande, 10 minuters paus.

I pausen undersöker jag bokhyllan med böcker som är till låns. Jag måste hitta nån sämre läsning än Åsa Larsson, något som inte gör mig förlamad av prestationsångest. Min vän Ewa Evers tipsade om att hon försöker att titta på ”usla eller halvusla verk” när hon är mitt i en skapandeprocess för att inte drabbas. Jodå, där finns flera stycken Harlequin och massor av tröttsamma svenska seriedeckare som jag inte vill namnge för att inte verka förmäten. Men jag orkar bara inte. Det får bli en Helene Tursten och en Mari Jungstedt i alla fall. Fast jag sannerligen inte tycker att de är ”halvusla”. Jag ska försöka sätta mig över mitt ego, låta bli att jämföra. Alice Lyttkens minns jag att mamma brukade läsa. Är det romance? Får nog fråga Simona Ahrnstedt, stjärnan på vår svenska romancehimmel.

Lunchdags. Eftersom servitrisen heter Anette och kommer från Sverige kan jag få min sallad precis som jag vill ha den.  Den kostar 4 € och det blir en stor klick tonfiskröra över som jag får med i en liten plastask ”to go”. Perfekt kvällsmål på rummet ihop med en halv avokado.

kl 15.00. Tar tillbaka det där med jättefint väder. Storm och regn igen, ser nästan ut som åska söderöver.

Hej Åsa,

Alldeles nyss vaknade jag av att dånet från bränningarna utanför mitt fönster har ökat i styrka. Det är högvattnet som rullar in från Atlanten, kanske har vinden friskat också, det kan jag inte se för det är fortfarande alldeles mörkt ute.

Det sista jag läste i natt var din roman ”Det blod som spillts”. Jag släckte precis när jag läst om hur den mördade prästen Mildred kommer tillbaka till sin man och hjälper honom att lämna prästgården. Jag har läst din böcker i baklänges ordning, började med ”Till offer åt Molok” som du signerade åt mig på Bokmässan i höstas. (Jag blev så glad över de personliga raderna du skrev på försättsbladet, om vikten av att vara modig.) Fortsatte med ”Solstorm” och ”Till dess din vrede upphör”. På flygplatsen i Göteborg, på väg hit, hittade jag ”Svart stig” i pocket, den ligger här på hyllan och väntar.

När jag vaknade nyss, av ljudet jag beskrev, befann jag mig fortfarande i byn däruppe i norra Sverige, inte alls i en liten lägenhet i Las Palmas med horisonten utanför balkongen. Jag kände Rebecka Martinssons svarta förtvivlan, hennes skogslängtan och hennes ensamhet. Jag kunde precis se framför mig tallskogen och blåbärsriset, föreställa mig mossdoften och nattkylan där uppe i tassemarkerna norr om Kiruna där hon befinner sig, fast jag själv aldrig har varit längre norr ut än Edsåsdalen i Jämtland. Och jag fylldes av den där känslan av otillräcklighet som drabbar mig så fort jag läser dina böcker. (Eller någon annan riktigt bra bok. Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” till exempel.)

Vad är det för mening med att försöka skriva själv? Jag kommer aldrig att kunna gestalta som du, så att man känner på riktigt att man ligger där på mossan under tallkronorna och hör hur granarna viskar att man ska resa sig upp och gå längre in, allra längst in.

Nästan ännu värre är det när jag stöter på detaljer och skeenden i dina berättelser som jag har skrivit om själv, i mitt eget ofärdiga manusutkast. Jag svär, jag har härmar inte. Jag skrev först och läste sen dina böcker. Ändå är en av mina personer tankeläsare, jag skriver om katter som tänker som människor och jag gav min huvudkaraktär förmågan att kommunicera med sin döda mormor. Jag beundrar din konst mer än jag kan beskriva (det märker du ju) men jag vet faktiskt inte om jag kan fortsätta läsa dina böcker medan jag själv skriver.

Bodil Malmsten har sagt om jag minns rätt: Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är under tiden. Jag tycker det svåraste är att inse att det aldrig kommer att bli lika bra som det bästa som redan är skrivet. Av andra.

Någon okänd har också sagt: Om bara fågeln med den vackraste rösten sjöng, tänk så tyst det skulle bli i skogen då. Jag försöker ta fasta på det och fortsätta pipa med min egen kraxande stämma. Det är ändå bättre att vara en i kören än att sitta tyst och längta tills man trillar av sin gren. Nu ska jag dra på mig träningskläderna och springa min morgonrunda längs stranden. Medan jag har skrivit detta har solen gått upp. Tack för att du inspirerar. Det blir en fin dag.

Kära hälsningar En Beundrare

Tvärs över korridoren ligger mitt nya rum. Jag har flyttat mina pinaler  lite i taget under hela förmiddagen, behöver inte lämna nycklarna till det gamla rummet förrän imorgon.

Det nya rummet har 1. Mindre kök. 2. Lite mindre  rum. 3. Större balkong. 4. Hela havet utanför fönstren.

Vädret är dock detsamma, som synes. 🙂 Men det gör inget, jag har  bästa flytet med min nya skrivteknik: Skriva 30 minuter, pausa 10 minuter, skriva 30 minuter igen. Tre gånger. Jag sätter larmet på mobilen och slutar direkt när det piper.  Hemligheten kanske är att jag aldrig skriver tills jag blir trött på mitt material? Alltid när klockan ringer är jag mitt uppe  i nåt spännande eller intressant som jag är ivrig att få fortsätta med.

Idag har jag satt skrivrekord i antal ord. Jag provade ett råd från boken ”No plot? No problem.” Boken utlovade att man skulle klara att skriva 6000 ord med följande teknik. (Fritt översatt av mig):

Skriv vid tre tillfällen under dagen. Varje gång skriver du i  tre 30-minuters pass med tio minuters paus emellan varje pass. Under pausen ska du gå upp, röra på dig och göra något annat. Ställ en klocka både när du skriver och när du tar paus.

Första 30-minuterspasset fick jag ihop 107 ord. Ändå kändes det som rätt väg, så jag fortsatte. Men jag gömde ordräknaren för att inte snöa in på den. Jag vet ju att jag inte  är någon snabbskrivare, jag är alldeles för självkritisk och väger formuleringar fram och tillbaka hela tiden. Står inte ut med stavfel och upprepningar. Sånt tar tid.

Men nu ikväll när jag kollar ordräknaren och summerar mina färdigskrivna scener har det blivit över tretusen ord. Rekord hittills på en dag! Sammanlagt har jag skrivit drygt 31000 ord under november Och idag hann jag dessutom med en lång promenad i solen ut till världens mest underbara klippstrand.

Idag vaknade jag till sämsta vädret någonsin. Titta bara på bilden! Efter ett bra skrivpass på förmiddagen fick jag besök  av Mamma A:s svärföräldrar som befinner sig på södra delen av Gran Canaria, i Puerto Rico. Där har vädret varit strålande hela veckan! Det är det där höga bergsmassivet mitt på Gran Canaria som stoppar upp alla regnmoln så att de parkerar över Las Palmas. Men jag lämnar bara min lägenhet några få timmar varje dag och då spelar det ingen roll vilket väder det är. Eller rättare sagt – jag är helnöjd med att temperaturen i alla fall håller sig över 20C.

Tack vare mina besökare kom jag iväg till ett stort varuhus och ett lågprisparadis a la Göksäter (Orusts Ullared). Så mycket barnkläder och annat som blir finfina julklappar till barnbarnen. För inga pengar alls. Fast någon har förstås betalat. Med sin tid. Lågavlönade kvinnor och kanske barn har tillverkat de där läckra modeplaggen som jag köper till mina småttingar. Jag ska tänka på det och hålla igen.

Svaret på frågan om när jag var modig har jag grunnat på ett tag. Utan att komma på något bra svar. Modig är man ju bara när man gör något trots att man verkligen är rädd. Modig är för mig inte det samma som kaxig eller företagsam eller nytänkande.                                En gång hade jag chansen att vara verkligt modig. Jag stod ivägen för en skenande ponny som kom i 100 km/tim nerför en backe med en kärra efter sig.. I kärran satt min lille son och försökte få stopp på ponnyn. Om jag hade varit modig då hade jag kastat mig framför ekipaget och hängt mig i betslet. Och kanske blivit invalid för resten av livet. Istället kastade jag mig åt sidan ner i diket i sista sekund. Om min son hade skadats hade jag aldrig slutat anklaga mig själv för min brist på mod. Men allt slutade bra, som tur var. Min feghet var klok, med facit i hand. Men den känns inte som något att vara särskilt stolt över.

Mindfulness. Ett nytt begrepp dyker upp och man tar det till sig. Alla gör det. Att leva här och nu låter ju så rätt. Kan man bara lära sig att  vara närvarande i nuet löser det alla problem med stress, depression, övervikt och högt blodtryck. Samt alla relationsproblem med barn och familj och arbetskamrater.

Jag går nu in på femte dagen av nästan totalt frånvarande i nuet. Istället kretsar alla mina tankar runt runt i en värld av påhittade människor i en förfluten tid.

Och jag känner mig så lugn och lycklig. Häromnatten vaknade jag och antecknade det här  svaret på frågan som man får i alla författarhandböcker. ”Varför skriver du?”

Jag skriver för att få uppfinna världen. För att jag älskar att vistas i den fantasibubbla som jag då skapar.För att det är en sån stimulerande utmaning att göra den bubblan trovärdig för andra.

Visst låter det sjukt?

Femte dagen med regn och blåst i Las Palmas. Ändå fullständigt underbart. För jag befinner mig ju i själva verket på Flatön i början av 50-talet.

Den här bilden tog jag i ösregn imorse under en markis på strandptomenaden.

Först måste man kunna vara borta från jobbet så länge. Det beror ju mycket på vad man har för arbetsuppgifter. Igår mailade jag två annonsmaterial till Bonniers med min Ipad och svarade på viktiga mail under två timmar. Fast jag satt i balkongstolen  och lyssnade till vågornas dån mot playan (det blåste friskt). Man behöver alltså inte ens släpa med sig datorn för att kunna sköta mitt jobb, det räcker med Ipad och ett trådlöst tangentbord. Sen ska man hitta ett lägenhetshotell som det här. Med bra gratis uppkoppling. Playa President på  Calle Nicolas Estevanez 80 i Las Palmas. Perfekt läge, jag skulle faktiskt kunna kasta min päronskrott rakt i havet från balkongen. En gullig liten vaktmästare som är på plats hela dagarna och som visserligen bara talar spanska. Det är ingen idé att du googlar på hotellet. Det finns en hemsida med kontakt och allt, men ingen svarar på dina mail. Sorry, men så är det bara. Du måste boka genom att komma hit, visa upp dig. Sen kan du alltid faxa (fast bara på spanska). Det krävs lång framförhållning, jag bokade i mars.

Flygbiljetten hit med Norwegian kostade 4074:- t/r. Jag bokade tidigt.

När jag skulle betala mitt rum igår visade det sig att jag fått det här med priset om bakfoten. Det kostade inte alls 35€ per dygn. Om man stannar en månad eller mer kostar det bara 22€ per dygn. Ca 200 kr! För ett rymligt rum med två sängar, pentry med kylskåp, toa med dusch och tvättmaskin, och som sagt balkongen ut mot havet. Nya lakan ooch handdukar får man en gång i veckan. Städa får man göra själv. Att äta ute varje dag blir dyrt och enformigt. Jag tänker laga alla måltider i pentryt. Det finns flera bra och välsorterade supermarkets i närheten och massor av småbutiker med livsmedel om man tycker det är roligare. Igår handlade jag goda kanariska ostar, serranoskinka och spanska korvar som såg spännande ut. Matvaror och annat kostar som hemma. Däremot unnar jag mig mot kvällen en cappuccino eller kanske ett glas rött vin på någon av serveringarna på strandpromenaden. En dubbel, riktigt stor cappuccino kostar då 2,5 € Nu ska vi se om jag lyckas lägga in bilderna utan att de hamnar på sniskan. har tänkt ut att jag ska vänd dem ett kvarts varv innan jag lägger in dem, få se hur det blir…

Sådär. Nu sitter jag här i mitt ljusa och mysiga rum med balkong ut mot en playa där stormen driver upp jättevågor och palmerna vajar och vispar. Nåja, ca 10 sekundmeter bara säger YR, men det verkar faktiskt mycket mer. Nu är alla pusselbitar på plats. Det funkar att blogga, det funkar att skriva, det känns tryggt och bra där jag bor. Nu fattas bara solen, men jag saknar den faktiskt inte, inte än. Det är ju varmt ute, bortsett från blåsten och regnet.

Hur blev det såhär?