Är det jag som har packat färdigt kvart i tio på kvällen innan en flygresa? Måste vara ett allvarligt ålderstecken. Men det känns skönt. Varför har jag inte kommit på detta tidigare i livet?

Detta är en rörelsedetektor som tjuter – väldigt högt – om någon försöker ta sig in i min lägenhet när jag är ute. Jag har köpt två stycken. Den andra ska jag gillra upp så att jag vågar sova med balkongdörren öppen på natten.
Nu ska jag åka och köpa en brandvarnare också.
Nästan alla punkter på min vansinniga att-göra-lista är avklarade! 🙂

På lördag åker jag till Las Palmas för att vara där fem  veckor och skriva klart min bok. Ja, utkastet alltså. (Det är faktist en uppskjuten sommarsemester plus lite extra ledighet.)

Jag tänker inte ta med mig min laptop utan använda Ipaden med trådlöst tangentbord. Det gick superbra förra vintern. Då var jag på Gran Canaria tre gånger i kortare perioder.

Det känns lite nervöst att lämna romanskrivandet i Scrivener som jag vant mig vid, och gå över till betydligt simplare Pages i paddan. Hur ska jag nu hålla reda på allting – ibland måste jag ju gå tillbaka i det jag  redan har skrivit, kolla upp namn och händelser. Jag bestämde mig för att skriva ut hela manuset på papper och ta med mig på resan.

Herregud. 86 500 ord. Skrivaren ville ha 368 A4-papper. Den svarta tonern tog slut efter 145 sidor.

Mitt mål är att skriva 50 000 ord till under november. Jag är på god väg, det blir nämligen bara 1660 ord om dagen om man skriver 30 dagar. Hittills har jag hållit tempot.

Sen, i december, börjar redigeringsstadiet. Undrar hur mycket av det jag nu sliter ihop som måste strykas?

Idag har jag  faxat till vaktmästaren där jag ska bo. Han heter Jacinto och talar bara spanska. De har inget internet. Jag kommer sent på lördag kväll efter att han har gått hem. Hur ska jag komma in i min lägenhet? 

Jag kan ingen spanska alls.  Men Google Translate sviker aldrig.

”Hola Jacinto! Llego tarde en la noche del sábado. ¿Dónde puedo conseguir la llave de mi habitación?”

Svaret kom efter någon timme på faxen:

”Sra. Katinka. Buenos Dias! Las llaves se las dejamos en el Bar ”TOSCA”, frente a los apartementos President Playa. Reciba un cordial saludo, Jacinto”

Bara att köra in i Google Translate. Fast baklänges, så att säga. Det är inte klokt vad världen har blivit liten de senaste 20 åren.

Här ska jag bo!

I fredags eftermiddag ringde någon från Bohusläningen (jag blev så glad att jag har glömt vem det var) och meddelade att juryn på redaktionen utsett  min bild Hummermorgon till vinnare i fototävlingen Bohusbilden. Bland 730 insända bidrag. Priset är en Ipad, men det viktigaste är förstås äran. Kunde jag vara så vänlig och hålla det hemligt till på tisdag, när nyheten skulle presenteras i tidningen? (Det var mycket begärt…)

 Tack än en gång alla ni som röstade på Facebook så att bilden tog sig in bland de 10 finalisterna! Utan er hade det inte blivit något förstapris.

Nu ska jag aldrig mer delta i någon fototävling. Två placeringar i två olika fototävlingar på en och samma dag (se gårdagens blogginlägg), det är oslagbart. Man ska sluta när det är som bäst.

Det kom ett mail: Grattis till den fina placeringen i tävlingen Wikipedia Loves Monuments 2012. Prisutdelning 10 november i Göteborg. Lycka till i den internationella finalen!
Jag blev så glad, älskar verkligen den här bilden och är stolt över den. Kul för varvet i Hällevikstrand också, det finns inte så många riktiga träbåtsvarv kvar. Jag ska åka bort med en inramad förstoring vid tillfälle.

– Bloggat med Blogpress från min IPhone

Dagen började klockan 06.00. Är på kurs i skiktmålning av barnporträtt hos Ewa Evers hela helgen men vill inte missa mitt dagliga beting i NaNoWriMo på 1660 ord. Om jag ska komma upp i 50 000 ord på 30 dagar gäller det att inte komma efter såhär i början. Därför ställde jag klockan på tidigt och skrev två timmar. En smaskig scen som jag längtat efter att skriva, så det ar inga problem att få ihop de där orden på två timmar.

Sen körde jag till Bleket och målade. Är inte detta ett lyxliv så säg?

Ewa började med att gå igenom de viktigaste förutsättningar för att den kreativa processen ska fungera.

Det handlade alltså om skiktmåleri, men kunde lika gärna gälla skrivande:

• Bedöm inte.
• Våga gå vilse.
• Rasera allt.
• Fortsätt att pröva nytt.
• Se med road nyfikenhet på det du upptäcker på vägen.
• Låt målningen nå botten.
• Jobba vidare därifrån.
• Arbeta.
  

  Visdomsord för alla kreatörer

Påbörjad

Igår var två av mina stora förebilder med i programmet Babel i TV2.

BodilMalmsten gjorde mig besviken. Hon var väl nervös, det märktes tydligt och är inget att säga om förstås. Hon beskriver ju i sin senaste bok ”Så gör jag” hur hon hatar att behöva svara på frågor om sina böcker och träffa journalister som inte har läst på.

Men det var inte rampfebern som gjorde mig besviken. Det var någonting i hennes framtoning. En brist på ödmjukhet. En skärande ton av överlägsenhet och kyla. Inget bjuda på sig själv alls. En argsinthet utan charm.

När Jessica Gedin talar om regler och säger ”Kerstin Ekman har till exempel sagt att man bör undvika att skriva ordet ”plötsligt”…” avbryter Bodil och säger att det har hon hört andra som har sagt, precis som om hon inte vill ge Kerstin Ekman äran av det rådet. Och så klagar hon på hur dåligt folk läser, att folk läser för mycket skräp och att folk i det här landet är väldigt rädda för att inte vara överens i en diskussion.

Jag tyckte faktiskt att hon framstod som sinnebilden av en sur, gnällig och pretentiös kulturtant. SÅ sorgligt, jag vill ju gilla henne!  🙁

John Irving däremot. Så snart han öppnar munnen spred sig en varm lyckokänsla genom hela kroppen. Jag tänker ”halleluja, så är det!” när han beskriver hur han blev författare utifrån en känsla av utanförskap och behov av ensamhet. Hans bok ”Garps värld” är en av de böcker jag verkligen minns att jag har läst och där karaktärerna känns som gamla vänner. När jag av misstag gav bort den boken till loppis för ett par år sedan var jag tvungen att köpa tillbaks den från Bokbörsen.  Nu håller jag på med ”Ciderhusreglerna” och känner likadant. Vill inte att den ska ta slut.

Så skriver en mästare. Tänk om han också ville skriva en bok om författarhantverket.

Men det kommer han inte att göra, det är jag rätt säker på.

Igår fick jag ju reda på att min bild ”Hummermorgon” gått vidare till finalen i Bohusläningens fototävling Bohusbilden. Nu väntar jag spänt på att någon i juryn ska ringa och tala om ifall bilden hamnar bland de fem bästa. Hoppas!!

Det går för fort. Det är egentligen ett helt vansinnigt projekt;  flyga till Budapest sent torsdag kväll, hetshandla och hetsuppleva en mikrodel av den vackra ungerska huvudstaden under hela fredagen och halva lördagen och sedan hem igen lördag kväll. ”Nu har jag sett Budapest!” Men hallå…

Hela systemet rusar, kuggarna slirar när jag försöker sakta ner. Det började redan igår. Jag glömmer kvar mobilladdaren på hotellrummet, hetsäter små chokladkex när jag skyndar ensam i Budapests gamla saluhall under den sista halvtimmen innan minibussen hämtar till flyget. Provsmakar alldeles för många sorter i taxfreeshopen. Som jag inte ens gillar. Metaxa och plommonsprit. Hemma mitt i natten efter bilresa från Rygge flygplats i Norge. Då sätter jag mig framför datorn och laddar upp min bild på schackspelarna till Fotosöndag. Kollar på Facebook om min bild Hummermorgon verkligen tog sig till Finalen i Bohusläningens tävling.  Det gjorde den, och jag blir otroligt jätteglad! Av över 700 inskickade bilder har just min placerat sig bland de 10 överst på Topplistan. Tack vare alla som röstat på den på Facebook. Visserligen efter att jag tjatat och påmint och raggat röster, men jag har ju inte kunnat tvinga någon att rösta.  

När somnar jag äntligen? Långt efter två. Fast egentligen är hon ju bara ett, klockan ska ju ställas tillbaka.  (Är jag riktigt klok?)

Nu: förmiddag i fleecemorgonrocken hemma på Flatön, frost på marken, tyst i huset. Odd hämtar Sigge hos hundvakten. Idag är det återhämtning, inget annat. Det betyder långpromenad (nej, inte joggning), pula lite med nytagna mobilbilder, packa upp väskan. Vrida och vända på alla små presenter jag köpte till barnbarnen i olika gatustånd i Budapest. 

Skriva en timme. Äta lunch med A och P som kommer från stan för husbyggets skull. Det blir mackor till lunch, med kryddstark ungersk korv.

Inte äta upp resten av chokladkexen. Inte äta upp resten av chokladkexen.

Viktigt tillägg om Budapets världsberömda spa: Jag läste om det i Tripadvisor innan vi åkte. Där stod att det var snuskigt, illaluktande (luktar urin överallt påstod någon), förfallet, dålig service, långa köer, ingen information på engelska osv osv. Gnäll och klagomål. Vi var där en lördag från kl 10 till kl 13.30 och jag lovar att ingenting, inget av det som stod i Tripadvisor stämde. Möjligen var de stora och bekväma omklädningshytterna i trä lite slitna.

Slutsats? Ta Tripadvisor med en ordentlig nypa salt, det är gnällspikarnas eldorado.

Är för första gången i Budapest. Hur har jag kunnat missa denna trevliga, vackra, spännande, vänliga och billiga stad tidigare? Åk hit med Ryan Air från Rygge flygplats i Moss, Norge.