Äntligen har paketet kommit från Adlibris. Ikväll vet jag en som lägger sig tidigt och släcker sent. Väldigt sent. 🙂

Efterlängtad

Kärlek. Jag älskar den här boken.
Förutom de noga utvalda orden så är papperet vackert, tjockt och tungt, varje uppslag faller upp när boken ligger i knät.
Layouten är luftig, generös, läsvänlig.
Korta meningar, stycken som liknar dikter.
Helsides illustrationer tryckta i färg!

Rubriker i vackert rostrött.
Sanningar på varje sida.
Jag vill stryka under överallt. Men näns inte.

Sidan 50. Ungefär kl 19.00 .

Jag måste läsa högt för Odd. ”Den ideala skrivdagen”. Precis, preciiis så här är det! Lyssna! Han steker kolja och lyssnar.

Sidan 52. klockan 19.44 .

Den väldigt goda fisken gick fort att äta upp. Alltför fort tycker kocken. 

Jag smiter ut till soffan i uterummet, sveper fleecefilten omkring mig och njuter av texten ”Om sittandet”. Vilken skrivarhandbok har skrivit så detaljerat om denna viktiga författarfaktor? Det enda jag kan påminna mig är hurtiga utsagor om att den viktigaste egenskapen hos en författare är ”bra sittfläsk”.

Men  Bodil lämnar mig inte i sticket på det billiga sättet. 

Annika Koldenius läser också den här boken just nu. Några recensioner har jag inte hittat.

Bodil ska vara med i Lundströms bokradio  i P1 på lördag. Då är jag i Budapest. Tur att det finns SR/Play.
–
Posted using BlogPress from my iPhone

Idag kom ett kuvert till mig från Kalifornien. Hurra! Mitt NaNoWriMo-armband! Ett bevis på att jag är med och sponsrar hela happeningen med 50 USD, men också en maskot och påminnelse till mig själv att slutföra det jag har bestämt mig för. (Sponsringen är helt frivillig, men jag kunde inte motstå att få en egen gloria runt min bild på forumet 🙂 )

Visst är det lite barnsligt. Men armbandet åkte på direkt. Tänker inte ta av det förrän jag kommer hem från Las Palmas i december. Med mitt färdiga romanutkast. Alltså, märk väl, inte min färdiga roman. Men ett färdigt första utast. Sen börjar redigeringen. Stryka och skriva om.

”Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt”  lär författaren Stephen King ha sagt.

NaNoWriMo står  för – fritt översatt: internationella romanskrivningsmånaden. Under november är utmaningen att skriva 50 000 ord, en ”normallång” roman. Det började  i Kalifornien för 10 år sedan och har nu spridit sig runt hela världen. Varje november upprepas cirkusen. För det är en cirkus. 167 000 deltagare år 2009, varav över 32 000 ”gick i mål”, dvs verkligen skrev 50 000 ord mellan 1 – 30 november!

Så här säger Wikipedia:

”...För att vinna tävlingen krävs endast att deltagaren når målet på 50 000 ord, inga pris delas ut för kvalitet eller dylikt utan hela projektet är egentligen bara en kreativ process och en ”rolig grej” där deltagarna kan dela sina sorger med tusentals andra likasinnade under en hektisk månad.”

 NaNoWriMo är lite som ett LAN fast under en hel månad. Man skriver som besatt för att få ihop 50 000 ord till den 30 november. Alla som lyckas är vinnare. I Sverige finns flera lokalgrupper, och dessa finns också på Facebook. Göteborgsgruppen finns här.

Men det bästa och roligaste pepptalket skrivs faktiskt – tyvärr – på engelska. Här är en jättebra sida: 25 saker du bör veta om NaNoWriMo.

Jag upptäckte NaNoWriMo förra året när halva november redan hade gått, och började skriva min roman på allvar då. Det jag fastnade för var de otroligt inspirerande mail som gick ut med jämna mellanrum för att peppa deltagarna. De innehöll ofta riktigt bra motivation. 

I år kommer jag att vara i min skrivarlya i Las Palmas nästan hela november och halva december. Jag ser fram emot det mer än jag kan beskriva. Förväntningarna är skyhöga. Sex veckor ifred med mitt manus. Utan internet i lägenheten. Men med eget pentry. Och balkong mot stranden.

Åtagande.

Imorse joggade jag 9 km. Det tog 1 timme och 25 minuter, se förklaring nedan. Det var väldigt länge sen sist, minst två veckor tror jag.  Ju mer höst det blir desto svårare får jag det med motivationen. Mörkt är det ju dessutom på morgonen, jag hinner inte springa innan jobbet börjar.

Men i morse sken solen och det var så vackert med alla höstfärger. Och doften av höst, den är verkligen ljuvlig.

Jo, jag joggar faktiskt nästan hela sträckan, ändå tar nio km så lång tid. Min hjärna matar nämligen fram  idéer som gör att jag ideligen måste stanna och plocka upp anteckningsboken. Annars glömmer jag de där tankarna precis lika fort igen.

Jag tänker verkligen inte aktivt på någonting, de föds av sig själv medan benen rör sig. I lurarna har jag ett särskilt löpband med låtar som passar min springtakt.

Ideerna kan gälla precis vad som helst, det handlar inte alls bara om romanen. Imorse kom det till exempel ett nytt sätt att tillaga den ugnsstekta kyckling vi skulle ha till middag. 🙂

Men mest handlar tankarna jag får om romanen. Efter att ha läst Åsa Larsson känner jag mig lite bekymrad över att mina karaktärer inte är tillräckligt komplicerade, och att min miljöbeskrivning är för torftig.

Men medan jag sprang kom jag på den ena fördjupningen efter den andra, på något sagolikt sätt fylldes jag av en trygg förvissning att så fort jag sätter mig ner och skriver koncentrerat kommer allting att lösa sig.

Möjligen kan jag få problem att läsa mina egna anteckningar. Dels har jag inga glasögon på mig när jag springer, dels har jag inte alltid tålamod att stå helt still medan jag skriver…

Underbart bra författarråd idag i Advice to Writers av Erica Young:

”All writing problems are psychological problems. Blocks usually stem from the fear of being judged. If you imagine the world listening, you’ll never write a line. That’s why privacy is so important. You should write first drafts as if they will never be shown to anyone.”

ERICA JONG

1:50 dels sekund. Då blir bilden suddig. Att jag aldrig lär mig. Mini går inte att fotografera på långsammare tid än 1:125 dels sekund. Om hon inte sover. Hon är kvickare än en ekorre, jag har kameran full med suddiga bilder när hopen av barn och barnbarn farit hem till stan igen. Bara för att jag är lat och inte byter till ett annat objektiv, alternativt ställer om ISO-talet.

”Kolla, nu har hon huvudet i trattgrammofonen!” ropar Odd och jag ser att Mini poserar helt underbart vid den stora blänkande mässingstratten, lyssnar på det roliga ljudet som blir när hon ropar in i den. Men när jag har hunnit få upp kameran är hon i andra änden av rummet.

Idag har vi burit in saker i nya huset. Mamma A hoppas att de kan flytta in lagom till novemberlovet. Det blir så otroligt fint.

Världens snällaste och mest positiva sommargranne finns inte mer.

Allt vi hittade på berömde han och uppmuntrade. Även om det handlade om att ställa en stor häst i vår vedbod två meter från hans sovrumsfönster. Alla våra barn höll han reda på, vilka skolor de gick i, vad de hade för planer för framtiden. Jag undrar om han sa ett kritiskt eller negativt ord i hela sitt liv?

Inte så vi hörde det i alla fall. Jo, en enda gång  hördes över häcken ett bevis på att även farbror Bruno kunde bli irriterad: ”Men hundgodis, det finns det!”

Det blir ett stort, svart tomrum efter honom. Men glömmer gör vi inte.

TIdningen Bohusläningen har utlyst en tävling på Facebook som de kallar Bohusbilden.

För att ta sig till den jurybedömda finalen behöver man samla röster. Snälla du som läser min blogg, gå in och lägg en röst på min bild så blir jag jätteglad!

https://www.facebook.com/Bohuslaningen?v=app_508670172494058&app_data=gaReferrerOverride%3D

Man får bläddra lite för att hitta mina tre bilder, det är massor av bilder. Jag har alltså tre bilder i tävlingen, (de låg på sidan 4 när jag tittade senast men det kanske varierar). Du kan gärna rösta på alla tre, men den som har flest röster just nu heter ”Hummermorgon”.

Nästa lördag är finalen, jag kommer nog att tjata lite i bloggen om det här under veckan.

 Den här frågan passar ju väldigt bra att svara på idag när jag är ensam hemma och kan göra precis vad jag vill.

Svaret är att jag äter choklad.

Därför har jag nästan aldrig någon choklad hemma. I alla fall inte om jag är ensam. Inte heller  Digestivekex eller Skaftöskorpor eller smörgåsrån eller ens FinnCrisp.

Det finns nämligen ingen botten i mig om jag börjar. Då håller jag på tills det är slut.

Om man skall se det positiva i att ha en sådan missbrukarkaraktär, så kan man ju ändå vara tacksam för att den är helt inriktad på snabba kolhydrater och inte på alkohol. Att jag skulle hälla upp ett litet glas sherry eller öppna en vinflaska en sån här ensam kväll, det finns inte i min hjärna över huvud taget. Tack Gode Gud.

Det är också en stor befrielse – sett ur det perspektivet – att barnen flyttat hemifrån. Det finns inte längre någon annan att skylla på när man handlar. Någon ”annan” som vill ha Mariekex eller Ballerina eller salta jordnötter eller lösgodis.

Eller choklad. (Den allra godaste är Lindts med chilismak. Den är tyvärr inte ens 70%. Och jag har aldrig kunnat skylla på någon annan när den hamnar i varukorgen.)

Ikväll har jag alltså varit helt allena och hade kunnat skriva. Men det funkar inte särskilt bra såhär dags. Istället har jag målat på mina glastavlor och läst mina favoritbloggar.

En är Simona Ahrnstedt, den första svenska romanceförfattaren. Hon har gett ut två böcker, Överenskommelser och nu i år  Betvingade. Dessutom är hon psykolog. Hon är den flitigaste bloggaren jag vet, skriver ofta flera inlägg om dagen, inte sällan om hantverket  som författare.

För några dagar sedan beskrev hon den långa resan innan hennes första manus blev en bok. Jag måste verkligen lägga på ett kol och bli färdig med mitt första utkast nu. För sen måste jag ju tydligen skriva om alltsammans en sex, sju gånger enligt Simona…

Den gamla goda tiden…?

Genom vindrutetorkarnas vispande skymtade jag i ögonvrån; en handtextad skylt i ösregnet utanför bokhandeln i Henån. ”Mo Yan. Ett fåtal ex kvar!” När jag kom fram till disken fanns det en enda bok kvar. Ximen Nao och hans sju liv. Nu är den min! 🙂 Sen ställde jag mig i kö på biblioteket för Den röda jorden och Vitlöksballaderna. Det var sex före mig.

Aldrig tidigare har jag känt sån lust och förväntan inför att läsa en nobelpristagare. Det kan förstås bero på min fascination för Kina efter resan dit för några år sedan. Jag har längtat tillbaka sen dess.

 Ximen Nao får följa med till Las Palmas. Jag ser fram emot att svalka en överhettad författarhjärna med en nobelpristagare mellan skrivpassen.

Efter fyndet i bokhandeln var det dags för ICA. Avocado, Keso, sallad, korv. Och Rosor! Odd är ute ur tunneln med sitt stora jobbprojekt, han är värd ett helt fång. Men han blir lika glad för 10 st fairtrade för 39:90. Det är tanken som räknas.

Grattis älskling!

Igår läste jag på någon av alla bok- och författarbloggar en sån där one-liner som verkligen satte sig i huvudet. Nu kan jag inte hitta den igen, så jag får lita på att den satt sig korrekt:

”Do you write because you have to write, or do you write because you wish to have written?”

Alltså; skriver jag för att jag måste skriva, eller gör jag det för att jag vill vara en som har skrivit något?

Det tål att tänkas på.

Varifrån kommer drivkraften? Är det en längtan efter bekräftelse, att se mitt namn tryckt på en bok, kunna kalla mig Författare, kanske få sitta och signera på Bokmässan?

Nej, jag kan svara helt ärligt nej. Sannolikheten för att min bok ska publiceras är så oerhört liten. Förlagen får ta emot tusentals manus varje år, ett litet fåtal blir antagna. När jag tänker den tanken känns det inte som ett misslyckande. Det är inte säljsucce eller publicering som är målet. Även om det vore roligt.

Det är själva berättandet, fantiserandet, som driver skrivmotorn i mig. Att få hitta på, måla upp händelser i huvet och sen göra dem verkliga med hjälp av ord på papper. Det är lika spännande och uppslukande nu som det var när jag skrev uppsats i skolan. Som den här scenen i min roman, det enda smakprovet jag kommer att ge på bloggen. Den skrev jag som i ett rus, ett beroendeframkallande tillstånd av total närvaro och samtidigt helt bortkopplad frånvaro. Svårt att förklara…;-)

Snart är det äntligen dags för min uppskjutna sommarsemester. I början av november bär det av. Fem veckor ska jag vara i Las Palmas alldeles själv och bara skriva. Skriva färdigt äntligen. Min apartemento har inget internet men balkong mot havet och litet kök.

Så här gulligt skrev Maria Ernestam till mig i sin bok ”Marionetternas döttrar” på Bokmässan:

Visdomsord