Igår var jag på kurs hela dagen, för att researcha till mitt manus. Samla kunskap alltså. En väldigt speciell kurs i parapsykologi och spiritism som hölls på Flatön tack vare vårt eget lokala medium, Pamela Gunnarsson.

35 kvinnor och 2 män hade samlats i Flatöns gamla skola för att lyssna på det berömda mediet Elisabet Lannge.  Somliga var själva medier, andra bara intresserade av ämnet. Alla visste vem hon är utom jag som inte ser på TV. Hon har alltså medverkat i två välkända TV-serier om andevärlden, Det Okända och Akademien för det okända.  Hon har också skrivit boken Budbärare från det okända.

Min anteckningsbok är nu full av ord som telepati, psykometri, platsbunden energi, clairvoyans, psykokinesi, paranormala fenomen, Remote View, Cold Reading, Mentalism, Aura, UKU och NDU.

Jag fick väldigt stor respekt för Elisabet. Hon drog sig inte för att säga vad hon anser om bluffmakare i branschen som tjänar pengar på att lura osäkra och olyckliga människor. Hon skrev en lista på bloggar som kritiserar och ifrågasätter parapsykologin, och uppmanade åhörarna att ta del av skeptikernas argument. Hon tyckte att det borde krävas utbildning i psykologi och sorgehantering innan man har lov att arbeta som medium. Hon rekommenderade alla medier i publiken att söka samarbete med präster och psykologer och aldrig själva försöka ge råd till deprimerade hjälpsökande.

Vi gjorde flera spännande övningar . En gick till såhär: Jag sitter mitt emot en främmande kvinna bland åhörarna, vi sitter knän mot knän. Jag blundar och vi håller varandras händer lätt. Hennes händer är mycket svala och torra, det är en ung kvinna, hon kunde vara min dotter. Jag säger: Välkommen hem till mig, och tänker koncentrerat på mitt hus. Hon börjar efter en stund tala om vilka bilder hon får i sitt huvud av hur det ser ut hemma hos mig.

En stor del av det hon säger stämmer väldigt bra eller ganska bra. Eftersom vi båda är skeptiska själar, visar det sig, kommer vi fram till att det faktiskt inte går att skilja kvalificerade gissningar från äkta tankeläsning. Man tror kanske att man läser tankar, men i själva verket drar man slutsatser av intryck man fått. Eller vad säger du?

”Fullt av skor i hallen.” Ja, vem har inte det? Lite otippat kanske hos en 62-åring, men ingen riktig högoddsare ändå.

”Kök och vardagsrum hänger ihop.” Stämmer på sätt och vis. Med lite god vilja. Det isolerade uterummet och köket är sammanbyggda. I dessa två rum lever vi. Det riktiga vardagsrummet i andra änden av huset används bara på julafton och när barnbarnen ska se på TV.

”Mycket färger och glädje när man kommer in.” Ja, färgstarka tavlor på väggarna och massor av foton med glada barn och barnbarn. Men jag hade jeans med blommig lapp på knäet och var på mitt soliga humör igår, så det var inte heller någon svår gissning.

Men detta var lite kusligt: ” Det står ett stort bord i köket och i högra hörnet ligger en hög med saker som man måste skjuta undan för att få plats när man sätter sig.”

Svälj…

Gissa min plats..?

Ibland tänker jag att jag vill ha med bilder i min bok. Som den här utsikten från färjeläget på Ängön, tidigt igår morse.

Den är nästan tidlös, det skulle kunna vara en bild tagen i början av 1900-talet. Eller redan på 1800-talet.

Så många innan min tid på jorden som har njutit av den här synen.

Idag hörde jag i programmet STIL i P1 om en ny modefilosofi  som har fötts i  New York (var annars?) och som nu sprider sig så sakteliga över världen, via storstäderna förstås. I Sverige lanseras filosofin i boken Modemanifestet av Sofia Hedström som bor i New York och också intervjuades i programmet.

Lyssna på programmet du också! Jag fick mer än en tankeställare och tänker handla kläder på ett annat sätt i fortsättningen.

Kläder och mode kan vara ett känsligt kapitel, särskilt om man som jag varit överviktig i många år. Det blir lätt för mycket om jag råkar gå in på Indiska eller Joy numera, eftersom jag blir så glad när plaggen i storlek 38 passar att jag köper dem av bara farten. De kostar ju så lite… Jag vet inte hur många skira blusar och tunikor i tunn vit bomull med spetsbrodyr som hänger i garderoben. Minst ett par har aldrig blivit använda.

Däremot använder jag mina Replay nästan jämt. Belöningsjeansen som jag köpte när jag nådde min målvikt för 1,5 år sedan. Ett stort hemskt hål på ena knäet lagades av duktiga designern mamma K som sydde en konstnärlig lapp av ett gammalt örngott och en sari jag köpt i Malaysia. Jag älskar mina jeans, liksom den bordeaufärgade skinnjackan jag köpte i Lailas secondhand på Götabergsgatan i Göteborg nästan samtidigt. De här kläderna är mer än bara kläder, de är en del av min (nya)  identitet.

Ett annat plagg som jag verkligen älskar är den tunga, tjocka ullkoftan i växtfärgad ull som jag köpte i Havsverks lilla affär i Kungsviken i somras. Den kostade fem gånger så mycket som glitterkoftan på Indiska (fast jag fick köpa tre glitterkoftor eftersom de inte höll att tvätta).

Precis som jeansen och skinnpajen  är ullkoftan mycket mer än bara ett plagg. Den innehåller också minnet av båtturen över Koljefjorden, blixtförälskelsens ögonblick i butiken och inte minst vetskapen om vem som har färgat och stickat koftan.

En vän för livet.

Min stil

Jag har återupptäckt Göran Tunström. Det var tack vare den gamla artikeln i DN om hans fru Lena Cronquist som jag bloggade om härom dagen.

Ett par år innan han dog var han här i kyrkan på Flatön och läste högt ur någon av sina böcker. Jag kan vända mitt öra inåt när som helst och höra hans röst alldeles tydligt igen, den värmländska böljande rösten som steg och sjönk genom meningarna på ett så annorlunda vis och ändå var så njutbar att lyssna till. Jag fick behärska mig för att inte bete mig som en sån där patetisk beundrarinna som Kerstin Ekman beskriver i Grand Final. Hon som lägger sin hand på författarens arm och viskar: Om du visste vad dina böcker betyyyder för mig!

”Berömda män som varit i Sunne” står i bokhyllan, liksom ”Ökenbrevet” och ”Prästungen”. Nu har jag lånat ”Tjuven” och ”Guddöttrarna” på bibblan. Den förstnämnda hamnar helt klart på min nya bästläsarlista här till höger. Den höll mig vaken halva natten igår, jag måste köpa den på Bokbörsen. Han är en mästare som inte får mig att tappa modet.

Det finns förstås en hel massa böcker som inte får plats på min lista bland de femstjärniga. Jag orkade inte skriva upp alla gamla omistliga klassiker som Nils Holgersson, Creme Fraiche, Tom Sawyer, Glaspärlespelet m.fl. Men nej, det är ingen heltäckande lista jag försökt skriva, bara några nedslag bland favoriterna. 

Dessutom har jag ju bara börjat. Jag ska lägga till 3-stjärniga böcker också. Mindre än 3 stjärnor är såna böcker som jag inte orkar läsa ut. Sanningen att säga de allra flesta. Dem tänker jag inte skriva upp. Jag kan ju avslöja att den senaste boken jag gav upp efter en tredjedel var Anna Karenina. Jag försökte intala mig själv: Jag måste läsa den. Men det hjälpte inte. Texten halkade bara bort från mina ögon hela tiden tills jag insåg att min hjärna helt enkelt inte ville ha den. Då så.

Det här är en sån där fråga som jag frestas ta bort från bloggen i efterhand. Varför skrev jag den? Ingen märker om jag raderar…

Frågan om vem som ser dig handlar inte om utseende, inte om att märkas i mängden. Den handlar om att vara synlig för någon precis som den man är, och att helst få bekräftat att den man är duger. Den närmaste familjen är förstås svaret, som så ofta. Jaha, så vad mer finns att säga om saken? Den jag ser på med kärlek, den ser också mig.

Alla andra människor kan naturligtvis vara både spännande och trevliga, men jag ser dem inte, är bara artig så länge jag orkar.

Nej, det där blev förstås helt fel.
Visst blir jag sedd, på riktigt, även av andra än dem som står mig närmast. Och ibland uppstår ju magiska möten med helt främmande människor. Man börjar kallprata och hamnar i ett intensivt samtal om livet och döden, barndomen och lyckan. Man ser och blir sedd av någon, och det kan lika gärna vara en tillknäppt affärsman på X2000 som en gammal tant i väntrummet på ortopeden.

Sen börjar jag fundera – bryr jag mig kanske i själva verket ganska mycket om att bli sedd av flera än mina närmaste? Varför skulle jag annars skriva den här bloggen till exempel? Vem försöker jag lura? Ser jag inte ens mig själv?

Nu blev det för stort och svårt, nu släpper jag frågan, bara till hälften besvarad. Måste ju hinna skriva lite roman ikväll också.

Här är jag, var är du?

Kloka ord som jag läste i Carolisabellas författarblogg idag:

”Om bara fågeln med den vackraste rösten fick sjunga, skulle det bli väldigt tyst i skogen.”

Det ska jag komma ihåg när jag läser Tove Janson, Maj-Gull Axelsson och John Irving som ibland gör mig helt modlös – varför anstränga sig och försöka skriva när det ändå inte kan bli ens i närheten lika bra?

En annan sorts lyxrestaurang.

Han föder upp 40 000 kycklingar om året. Efter 12 veckor väger de 2,5 – 3 kg och slaktas, blir till gårdsmärkta KRAV kycklingar som säljs i stora ICA-butiker. Under sina tolv livsveckor gör han allt för att de ska leva ”Sveriges lyckligaste kycklingliv”. De rör sig fritt ute och inne, kan själva välja om de vill vara inne i den stora varma hallen där det finns vatten, sand och foder eller om de vill spatsera ut på gräset utanför. Där på ängen finns inget stängsel, ingenting som hindrar en liten frihetstörstande Gullefjun att rymma om hon skulle få lust. På nätterna är de instängda för att skyddas från rovdjur.

Han sköter gården i stort sett ensam, odlar själv det ekologiska fodret till kycklingarna, räknar med 60 timmars arbetsvecka.

Jag som bara har följt med Odd för att leverera musselmjöl till kycklingfoder är imponerad och skamlöst nyfiken. Vill bara veta mer och mer. Kan knappt hålla mig från att fråga om frun, barnen (13 och 15) och den fina trädgården framför skånegården. Hur hinner han? Varför valde han just kycklingar?

”Tja, gillar man djur så… Och jag har ju ingen annan hobby...”

Jag frågar mer saker som man aldrig talar om män och män emellan, (i alla fall inte om man bara är ytligt bekanta) och tack vare min pinsamma frågvishet får vi en guidad tur genom alla kycklinghusen och jag får fotografera.

Fast vad är det för en hemsk T-shirt? 🙂

Bilden blir perfekt till Fotosöndags veckotema som är ”Yrke”.

PS. Bilden med händerna och kycklingen fick utmärkelsen ”Explore” på fotosajten Flickr, vilket är väldigt hedrande. 🙂

I säkra händer.

Två timmar är helt borta idag. De försvann i morse mellan 6.30 och 8.30. Jag ser vad jag har gjort. Scrivener talar om för mig att jag skrev 702 ord. Inte färdig text, utan en scenskiss. Alltså en text som talar om vad som ska hända i en scen, vilka personer som är med, hur de tänker och handlar osv. En slags komprimerad manustext. Elizabeth George har beskrivit det här arbetssättet i sin bok Write away!

En scenskiss kan jag åstadkomma på två ostörda håltimmar nästan när som helst, bara jag får vara ifred och kan lyssna på musik under tiden. Man kan jämföra scenskissen med en kakmix. Det mesta finns i den. Fast man kanske inte kan tro det när man ser det grådassiga mjölet i kartongen. Men tillsätter man rätt saker i rätt tid och under rätt förhållanden så förvandlas den som genom ett mirakel till en smaskig mjuk pepparkaka. 

Efter att ha skrivit en sån här skiss vet jag om det behöver tillsättas mer research. Jag kanske måste intervjua en veterinär eller läsa mer om hur man lagade mat på ett segelfartyg.

När det är gjort är det bara att sätta sig ner under ett obegränsat antal ostörda timmar och grädda klart.  Då gäller det att ingen öppnar ugnsluckan. Ingen telefon, facebook eller mail. Inga knackningar på dörren.

I väntan på den där obrutna, ostörda tiden samlas mixerna på hyllan…

Word! Som jag har noterat att man säger på Facebook…  Hur sant är inte detta? :

”Vad beträffar disciplin – det är förstås viktigt, men överskattat. Den viktigaste egenskapen hos en författare tror jag är förmågan att förlåta  sig själv. För ditt skrivande kommer alltid att göra dig besviken. Liksom din lättja.”

ELIZABETH GILBERT

Det här rådet hittade jag på bloggen Advice to Writers som postar ett inlägg om dagen med kloka, roliga eller tankeväckande citat från författare om konsten att skriva. Rekommenderas!

Skriva på semestern. Jag försökte i alla fall.