Titta vad som fanns i posten idag! Den som jag har väntat på sen i våras!
Attans att jag ska till Mollösund på kalas ikväll…

Nej, jag har inte publicerat frågan, det är bara svaret som kommer här. (Att skriva ett blogginlägg med frågan: Hur ser du på livet? känns oöverstigligt pretentiöst.)

Konstnären Lena Cronquist 70+ lär ha sagt: ”Jag tål bara verkligheten i små portioner.”

Tänk att kunna uttrycka sig så målande med ord också, inte bara med penslar och färg.

Jag hittade en lysande, LYSANDE artikel om henne i DN 2009. När jag har läst klart den vill jag bara läsa från början  igen och igen, tills jag kan all text utantill så att den absolut inte kan försvinna. Det vore hemskt att klicka på länken en dag och få upp: Page not found.

Att hänvisa till Lena Cronquist och säga: precis sådär känner jag också! är ju fruktansvärt förmätet, inte kan jag jämföra mig med en ikon. Men hon uttrycker EXAKT det jag inte har kunnat formulera för mig själv. Att vardagen bara tränger sig på och förstör, gör det omöjligt att skapa.

Sen säger hon det här om inspiration:  För det första måste jag hålla på även om jag inte vet vad jag håller på med. Jag har aldrig upplevt att det där med inspiration är något vettigt. Om man står och håller på, och velar, och försöker arbeta, så till slut blir det ju något.

Suck.

Hon lever som eremit på Koster under somrarna, vill inte ha besök, talar inte i telefon och är allmänt asocial. Börjar dagen med Quigong på stranden och målar sen. Jag tycker hennes tavlor är hemska och plågsamma och svåra att ta till sig. Lidande och sorg är inte min grej. Jag är mera disponerad för njutning. Men hennes tankar om sociala krav, och hur det är att vara konstnär och kvinna kan jag lätt identifiera mig med.

Göran Tunström, hennes man, var på Flatön ett par gånger åren innan han dog. Han läste ur sina böcker i Flatöns kyrka. Det var en människa som alla blev förälskade i, män som kvinnor. Så social, empatisk och mild, förutom alla andra gåvor han hade, som intelligens och kreativitet. Han fäste sin mjuka och intresserade blick på en och man förstod att man var en viktig person. Hennes motsats i det mesta, utom konstnärsskapet då förstås.

Det känns också igen… 😉

Solnedgången betraktad från Väderöarna.

Är det min inställning det är fel på? Ser jag kaos och arbete där andra ser frodig djungel och trädgårdsparadis?

Jag var så nöjd i våras, tyckte att jag hade gjort så fint, det fanns inte ett ogräs i skarvarna på gången till växthuset, man kunde gå barfota dit in på torra, varma stenar. Därinne fanns bara några enstaka tomatplantor, några pelargoner och två fikonplantor i kruka. Rabatterna var också ogräsfria och under kontroll. I år skulle jag slippa den gröna piskan.

Men nu inser jag att det var självbedrägeri. Alla dessa gamla tanter som krokiga i ur och skur rensar ogräs i sina vackra trädgårdar, de fyller en funktion.

Jag vill inte.

Jag vägrar att bry mig om att kiwin och luktärterna snart täcker hela växthuset som nu har förvandlats till en skuggig grotta. Pallkragarna är fulla av besk, blommande plocksallad, manshög, blommande koriander och förväxt ruccola så skarp att tungan krymper i munnen och smaksinnet försvinner i flera minuter. (Idag köpte jag ett plastprasslande huvud isbergssallad på ICA igen. Allt detta jobb för egen sallad i två månader?)

Jag vill skriva, inget annat. Varje dag, inte en gång i veckan. Inte rensa ogräs, inte klippa perenner, inte ansa buskar, inte tjuva tomater, inte vattna krukor, inte slåss med ohyra. För som det står i det här citatet från bloggen Advice to Writers:

The secret to being a writer is that you have to write. It’s not enough to think about writing or to study literature or plan a future life as an author. You really have to lock yourself away, alone, and get to work.

AUGUSTEN BURROUGHS

Ser ni växthuset därbakom…?

Vi firar. Äntligen! Imorgon skrivs kontrakt.

Champagneglasen är från Studioglas Bergdala, tror de heter Golden Sea. De används alldeles för sällan. Jag älskar vackert glas, det är det enda jag absolut inte kan motstå på loppis. Kristallkaraffer och parfymflakonger trängs i mina fönster, jag har satt upp två extrahyllor i härdat glas tvärs över varje fönster för att få plats med mina samlingar.

Idag slog jag på stort och köpte rosa Champagne på Systemet i Henån. Visst log den unga tjejen i kassan lite extra varmt mot mig? Ha en trevlig kväll sa hon. Fast det kanske hon säger till alla. Sen köpte jag hemlagad krabbröra, aioli och extra stora burkräftor av Niklas i Skaldjursboden vid Flinks. Hans leende kan man alltid lita på.

Inte så konstigt kanske att jag sitter här mätt, nöjd och helt tom i huvudet.

På väg hem från after work doppet i havet såg jag dem i gärdsgården till fårhagen – svullna, svarta, saftspända. Toppbären, de första och största. Dem jag aldrig hinner plocka, fast de växer precis hemmavid. Påpassliga sommargäster kommer alltid före.
Men inte i år. Minst fyra, kanske fem liter blev det.
Björnbärssylt som är det godaste som finns. 🙂

Ikväll hade vi planerat  att gå till Edmans loge – äntligen – för första gången i sommar. Gåke och OA m fl skulle spela. Flera gånger har vi planerat – ikväll går vi! – men alltid har något kommit i vägen. Besök av barn och barnbarn för det mesta.

Ikväll var det dags.

Men … så kom sommaren i vägen. När jobbet var slut värmde solen fortfarande, den ostliga vinden blåste så lagom och vi blev så sugna på en segeltur. ”Vi hinner hem i tid för Edmans loge”, sa vi. ”En liten tur bara.”

Sen kryssade vi i fin vind med 606-an ända förbi Kungsviken och slörade hem. I kortärmat hela vägen, pratandes om ditten och datten, medan kvällssolen sjönk bortom Björnsund.

När vi kom hem var vi utsvultna och trötta och orkade bara laga en väldigt sen middag. Lax i ugnen under täcke av creme fraiche och örter, till det sallad och quinoa. Samt varsitt glas vitt vin. Sen var klockan 21.30 och vi ar helt utslagna.

Så Gåke,  vi missade er ikväll också.

Men vi hör er genom vårt öppna sovrumsfönster. 😉

Numera får jag bara köra bilen, säger han.

Eleven har tagit över.

Det finns naturligtvis massor av exempel på människor och händelser jag aldrig glömmer. Det hinner hända rätt mycket under 62 år. Jag minns  fina, roliga, underbara stunder. De svåra och sorgliga kommer inte upp till ytan förrän jag frågar efter dem, för balansens skull. Jag väljer det allra första som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på den här frågan.

Det är min pappa som klipper av en vacker ros i trädgården, ger mig en kyss på kinden och räcker rosen till mig. Jag minns inte vad han sa. Men jag minns att det var ett alldeles särskilt tillfälle. Jag var 20 år. Han var 66. Det var den dagen mina föräldrar blev presenterade för den som skulle bli min förste man.

Det var helt säkert inte den man de hade önskat sin äldsta dotter. En arbetslös invandrare från ett muslimskt land, han talade bara knapphändig engelska och hans och min pappas lika torftiga ordförråd matchade nog inte precis.

Jag minns att rosen låg lite slokande på instrumentbrädan i bilen när vi åkte därifrån, till vår lilla andrahandslägenhet på Jägaregatan i Brämaregården på Hisingen. Mannen vid min sida sa: Vilken fin människa din pappa är. Du måste sätta rosen i en vas!

Gjorde jag det? Minns inte. Men jag glömmer aldrig kärleksläxan pappa gav mig samtidigt med rosen.

Idag fick jag återuppleva lyckan från barndomens fisketurer med pappa när makrillen högg på två krokar samtidigt. Vi gick motvilligt från Väderöarna efter två nätter, den första i Storöns naturhamn, den andra i det trånga sundet mellan Stora och Lilla Hejen. Inte ensamma förstås, där är nog sällan tomt på båtar mellan maj och september om vädret är fint.
Vi ränndörjade över Väderöfjorden vilket säger allt om hur vindstilla det var. Västerut finns inget land innan Skottland. Jag blev sjösjuk eftersom det gick ordentlig dyning. Sjösjuka är för mig mycket mer än illamående. Det är dessutom apati, trötthet och huvudvärk. Enkelt uttryckt: jag skiter i allt, navigering och trevligt uppförande och om det finns grund eller andra båtar i min väg…
Som tur var hade vi redan fått tolv makrillar när jag drabbades av det stora illamåendet, det blev bättre när jag fick stå upp och styra och köra full fart.
Sen kom vi till Bovallstrand och köpte kaffe och glass innan vi stekte två makrillar till lunch.

Vi kom hit i alla fall. Hoppas draggen håller i natt, här häver dyningen fast det är nästan vindstilla. Fullt i både Gästhamnen och naturhamnen där vi ligger, mellan en jättestor norsk Hansa och en liten if-båt överbelamrad med barn, sovsäckar och pinaler på tork. Tänk, sådär hade vi det också för 30 år sedan när vi seglade med barnen. Fuktigt och trångt och obekvämt… och fullständigt underbart. Vi kom lite för nära dem, det var jag som la till och missbedömde avståndet. Odd tycker det är pinsamt nära. De kommer att höra när han snarkar…
Inatt lär det bli spektakulärt stjärnfall, men vi är för trötta för det.
Middag: kräftor som köptes nykokta på trålaren i Lysekil.

Jobbade till klockan 14.30, umgicks och fotade barnbarn en stund på lunchen. Åkte till Göteborg och hälsade på mamma. Gick rollatorpromenad till Svarttjärn, åt middag, körde hem igen. Kom hem kl 20.00. Strödde ut blodmjöl på rosorna för att skrämma bort den förbannade råbocken.

Nu vill jag: greja med mina bilder, blogga, läsa, skriva på mitt manus.

Odd stack just in huvudet och talade om att Sverige vann mot Danmark i handboll. 

Jaha, det var väl roligt för oss.