Idag har jag köpt tillbaka några böcker som jag i alltför hastigt mod skänkte till Flatöns Loppis förra året. Då hade jag drabbats av ett rensningsraseri och gjorde mig av med nästan allt. Det kändes underbart.

Sen upptäckte jag att det blev lite för tomt. Var är Steinbeck? Var är Garps värld? Var är Vilhelm Moberg och Måsen? Hur kunde jag ge bort dem?

Som tur är hittade jag dem och några till i den överfulla loppiskällaren i Flatöns skola. Där måste finnas 1000-tals böcker. Massor av romaner som sommargästerna gör sig av med varje år för att få plats med ny sommarläsning. Priset är fem kronor per bok, men sen sjunker priset ju fler man köper. Jag valde ut 20 favoriter och betalade 10 kr. Det kallar jag fynd.

Räddade!

 Efter några dagars intensivt sommarlovsliv med barn och barnbarn är huset tomt igen. Och luften gick ur oss totalt. Att laga middag blev oöverstigligt. Vi cyklade till Handelsman Flink och käkade räkmacka respektive laxtallrik istället. (Utan vin, då hade vi slocknat och fått bäras hem.)

Sen  pratade vi en stund med Niklas som varit ute med sin fiskebåt och hämtat upp lite krabbor som ska säljas i Skaldjursboden imorgon. Vi fick med oss några nykokta hem, i en plasthink i cykelkorgen. Med surdegsbröd och aioli blir krabborna perfekt förrätt imorgon när lille L, pappa L och J kommer ut.

Artikel i Aftonbladet om det som hände på Utøya.  Outhärdlig läsning. Vad kan en människa förmå sig till? Och hur mår de 16-åriga tjejer som skriver kärleksbrev till honom i häktet?

Den här frågan har jag funderat på länge. Vad vill jag ge i arv till mina barn och barnbarn? Jag menar förstås inte kronor och ören. Dem hoppas jag att jag hinner leva slut på. Det lär inte bli så stora problem om man får tro de oranga kuverten.

Så häromdagen fick jag svaret på Farmorsfrågan 224 av Lyssnarnas Sommarvärd Björn Lindeblad, f d buddhistmunk. Han berättade hur han plågades av sin inre röst som ständigt påpekade alla hans fel och brister. Inför sig själv dög han aldrig, var aldrig tillräckligt god, klok eller tacksam.

Hans andlige ledare, en äldre och mer erfaren munk tröstade honom: ”Den där självförbättringen har jag lagt ner för länge sen. Det är dina brister som gör dig mänsklig.”

Det vill jag ge till mina barn. Insikten och tryggheten i att good enough är tillräckligt. Att ingen är eller kan bli perfekt. Inte inför sina föräldrar, inte inför sin själs älskade och inte inför sina barn. Eller i någon annans ögon heller för den delen. Men att det inte heller krävs av dig. Du är ju bara en människa, med en människas alla brister och fel.

Så mycket skuld och skam som skulle lyftas från en massa människor om denna insikt fanns fast förankrad i hjärtat: Du duger precis som du är.

Bohusläningen idag. En artikel om Henrik Edberg i Uddevalla som lever på sin blogg. Han har över 400 000 besökare i månaden. I bloggen vill han ge praktiska tips om hur man uppnår mer lycka och härlighet. (Happiness and Awesomeness)

Det han gör är att utgå från sig själv och sitt liv, och illustrera med ordspråk och citat från visa män som Aristoteles, Einstein, kända författare osv.

Till exempel: “Nobody can go back and start a new beginning, but anyone can start today and make a new ending.”
Maria Robinson

Det är handfast, enkelt och ofta väldigt sympatiskt. Han utgår ifrån sitt eget liv utan att göra sig själv till någon slags profet. Läs till exempel det här om vad man kan göra när man fastnar i negativa tankar.

Jag gillar bloggen så mycket att jag lägger till den bland mina favvobloggar här till höger, fast det inte är en författarblogg.

Hinner inte. Inte träna, inte skriva, inte läsa, inte blogga, inte fördjupa mig i Photoshop. I alla fall inte i den utsträckning jag hade tänkt för två veckor sedan, då när LifeStone semesterstängde och jag inledde min sommarjour. Hela tisdag och halva onsdag och torsdag under sommaren jobbar jag. Fredag till och med måndag har jag semester.

Det var dumt att ha sådana förväntningar på allt jag skulle hinna med under mina arbetsfria dagar. Förutom att umgås med barn och barnbarn och njuta av sommaren alltså.

Här är en del av vad jag faktiskt har hunnit med. Istället.

Pinnbröd

Sjöben

Paj till middag.

Riggad! Premiärseglad! Efter tre år under en presenning på land är mastens pryttlar och knorpar och tampar bytta eller renoverade. Idag har vi seglat henne för första gången och konstaterat att hon gör 5 knop på slören och villigt om än lite långsamt går upp i vind och över stag på kryssen. Åh vad vi älskar vår båt! <3

Ännu vackrare.

Förr i tiden vaktade jag Kynnefjäll mot lömska provborrare.

Förr i tiden broderade jag flaggor och banderoller för att gå i Barsebäcksmarschen tillsammans med man och barn.

Förr i tiden skrev jag vackra dikter till min dotter om en framtid utan kärnkraft.

Förr i tiden organiserade jag bofasta i Fiskebäckskil för att försöka rädda den åretruntkultur som levde hos det fåtal familjer som fortfarande bebodde de gamla kaptenshusen. Då.

Förr i tiden satt jag höggravid (med tvillingar)  i en TV-diskussion (var det Siewert?) och skällde på fega politiker och rika sommargäster.

Igår fick jag överraskande och väldigt kärt besök av min bästis från den tiden. Vi har inte träffats på mer än 25 år.

Hon är flera år äldre än jag och fortfarande lika brinnande som då.

Vad har det blivit av mig? Det enda som kan göra mig riktigt rasande nuförtiden verkar vara den styva kulingen som blåser sönder mina rosor och min magnolia.

Ingen mobbar så utsökt raffinerat som en 1,5-åring. Mormor får kalla och misstänksamma blickar. Morfar får uppsträckta armar och uppfordrande rop som fungerar alldeles perfekt. Han förstår precis vad hon vill, antingen det handlar om att räcka henne en läckerbit från någon tallrik eller lyfta upp henne på axlarna.

Om hon anser att han ska bära henne samtidigt som han plockar jordgubbar så lyder han genast.

Jag satsar på att komma ikapp om några år.

Titta jag styr utan att hålla i med händerna!

Bland författarbloggarna här nere till höger på sidan finns det småbarnsmammor som skriver deckare eller relationsromaner när deras barn sover middag.

Det finns mammor som sitter uppe och skriver när barnen har somnat, eller går upp och skriver tidigt på morgonen innan de små ligisterna vaknar.

De har min stora beundran, och även avund. Själv blir jag galen och helt okoncentrerad om jag inte vet att jag får vara helt ifred och inte har några som helst andra förpliktelser de närmaste två timmarna. Jag låser ytterdörren (om jag är ensam i huset), stänger dörren till min skrivarlya, proppar för öronen med feelgoodlistan från min ipod, tänder doftljusen och parkerar mig framför datorn med en fylld termos grönt the (Ladies Night eller Sultan). Jag hör inte telefonen och kopplar bort alla andra möjliga störningsmoment som t ex Facebook och mail.

Om någon knackar på min dörr av fel orsak (vad ska vi ha till middag?) skäller jag lika ilsket som Sigge när någon står på förstutrappen. Och sen är det kört.

Nyss hittade jag på min nya favvoblogg det här goda författarrådet som passar så bra in på min egen känsla: Close the door! 

Ikväll tog vi oss i kragen Odd och jag och gick på en underbar konsert bara några hundra meter hemifrån, Apollon i Håtteland  Utomhus i regn och kyla, men vi blev ändå varma inombords av musiken och alla vänner och grannar som också var där. Man behöver lite nyheter och vänliga kramar med jämna mellanrum. Och jag blev åter igen påmind om hur viktigt det är att komma ihåg detta väsentliga om livet: Du har bara idag. Vänta inte tills imorgon med att göra det ditt hjärta längtar efter.

Han gjorde det!