För en timme sedan låg jag helt utslagen på soffan efter en tupplur efter en göteborgsresa och tänkte ut ursäkter för att slippa resten av dagen.
Nej, det var orättvist. Det behövs inga ursäkter här i huset. 🙂
En timme senare har jag hursomhelst ryckt upp mig och har:
Detta kan verka vara världens mest komplicerade recept. Det är det inte. Byt ut det som inte passar.
Ingredienser:
Gör såhär:
Blanda allt, det torra först. Klicka ut på bakplåtspapper och forma 3 längder med fingrarna. Baka i mitten av ugnen ca 200C i ca 12 minuter. (Passa noga, mandelmjöl bränns fort!) Skär 2 cm bitar. Flytta isär bitarna lite, ställ tillbaka plåten i ugnen men stäng av värmen och öppna luckan. Låt skorporna torka tills ugnen kallnat, då bör de vara torra och knapriga!
Vad beträffar fläderblomssaften så är den också ett experiment. Jag bytte ut halva mängden socker i receptet mot Sukrin. Dessutom la jag i resterna av vaniljstången som jag skrapat till skorporna. Kan inte uttala mig om resultatet förrän om 3 -4 dagar när blommorna ska silas ifrån. Men den skeden jag sörplade i mig nyss var underbar.
Fläderblomssaft med vaniljstång – kan de va nåt kanske?
Nu vet jag precis hur min roman skall börja. Jag skrev ner de första raderna i min anteckningsbok i morse på promenaden runt Kattemyra.
Just början, det viktigaste av allt, har varit ett problem ganska länge, de första scenerna jag skrivit är egentligen ingen bra introduktion alls. Men jag har struntat i det tills vidare, tänkt att det löser sig säkert. Imorse visste jag allt jag behövde veta för att de första raderna skulle skriva sig själva i mitt huvud.
Inspirationen berodde på flera saker. Den viktigaste är boken ”The writer´s Journey” av Christopher Vogler. Sidan 89.
En annan pusselbit var romanen ”Moderspassion” av Maj-Gull Axelsson. (Länken går till en fantastisk DN-recension) Hennes sätt att blanda olika tidsperspektiv och berättarperspektiv i den historien fascinerade mig så till den grad att jag satte mig med penna och papper och analyserade scen för scen. Hur tänkte hon? Hur bär hon sig åt för att hoppa fram och tillbaka mellan nu och då utan att det blir rörigt?
Redan igår kväll visste jag vad början måste innehålla, även om själva orden inte infann sig förrän efter en natts sömn. Nu ska jag snart öppna Scrivener och skriva ner orden i en ny scen, öppningsscenen. Jag har sett fram emot det hela dan, ända sedan jag stod på stigen i den ångande morgonskogen och plitade ner de där raderna i min anteckningsbok.
För övrigt är jag lycklig över att pionerna inte regnar sönder längre och att kvällen nu är så lugn och stilla att jag kan ha fönstret öppet och fylla rummet med schersmindoft.
Huset tomt igen, barn och barnbarn har rest tillbaka till stan, ösregn utanför fönstren och en söndag utan förpliktelser. NU ska jag skriva!
Inatt smög jag in till min säng vid tvåtiden, efter att – åter igen – ha fastnat i boken ”The Writer´s Journey – Mythic structure for writers” av Christopher Vogler. Ändå har jag bara hunnit till sidan 41. Men jag måste stanna upp hela tiden, stryka över med neonpennan och göra separata anteckningar om idéer jag får till mina karaktärer eller till handlingen i min roman.
Samma känsla av att ha öppnat dörren till vishetens kammare fick jag när jag läste Elisabeth Georges bok ”Write away!”. Men då blev jag nedslagen och lite skrivhämmad. Skulle jag nu bli tvungen att börja om? Nu när jag insåg hur jag borde ha gjort från början. När författarcoachen Ann Ljungberg i ett mail efterlyste frågor till sin spalt i tidningen Skriva kastade jag genast ner just den frågan till henne. Ska jag börja om och göra rätt från början? I det senaste numret svarar hon väldigt klokt, vill du veta vad måste du köpa tidningen 😉
Men nu sitter jag här alltså, i min underbara, trivsamma skrivarlya som är bara min. När jag skriver är dörren stängd. Likaså när det finns någon mer i huset än Odd och jag. Den har två skrivplatser, en med PC och stor skärm, den platsen använder jag när jag behöver tillgång till programmet Scrivener eller när jag jobbar med bilder i Lightroom. Jag har alltså slutligen fastnat för Scrivener efter att ha provat att skriva i Snowflake, Writers Café och Word. Slutredigeringen får kanske ändå göras i Word, eller också inte.
Den andra stolen står vid min morfars skrivbord med Ipaden. Där sitter jag ofta när jag behöver skriva, titta i böcker eller läsa i pärmar samtidigt. Sen mailar jag det jag har skrivit till min gmailadress och importerar dokumentet till Scrivener i huvuddatorn.
Om jag kommer igång att skriva direkt på morgonen, helst redan klockan sex, är det bara att slå sig ner vid tangentbordet, det är som om det då finns en öppen direktlänk mellan hjärnan och fingrarna.
Men om det är lite senare på dan måste jag först komma i stämning. Värma upp med ett blogginlägg, som det här till exempel. Plugga in hörlurarna med min favoritmusik, en feelgoodlista som jag har satt ihop med mina favoritartister. (Tidningen Skriva har förresten en egen lista på Spotify, ska kolla in den.)
När jag skriver på kvällen tänder jag alla doftljus och värmeljus. Då får dörren stå öppen, annars förvandlas skrivarlyan snabbt till en bastu. Sigge kommer in och lägger sig på sitt lammskinn vid mina fötter, och han går inte därifrån förrän jag stänger av datorn.
Idag tog vi båten till Lysekil för att titta på raggarbilar. Midsommardagens Cruising lockar ekipage från hela västsverige och Norge. Stan kokar av upphetsning och kajerna är fulla av folk som kommit hit för att handla reservdelar till amerikanare och skinnkläder och polkagrisar och tights med döskallar. Avgaserna flyter i illaluktande moln över hela centrum, gatorna är igenkorkade av vrålåk som kryper fram. Alla är pimpade på sitt sätt. Många tas kanske ut ur garaget bara denna enda gång på året, de är blanka och nypolerade, utan en enda fläck eller skråma. Andra är rostiga rishögar som verkar drivas av decibel istället för bensin, de är nedlastade med skrålande ungdomar (?) som sticker ut genom alla fönster och gärna bankar med ölburkar på biltaket.
Jag är inte speciellt intresserad av bilar, men människorna fascinerar mig så till den milda grad. Här vimlar av karaktärer jag aldrig har sett förut, människor med egna utseenden och stilar, klädda helt utanför normerna för vad som anses snyggt i medelsvenssons vanliga tidningar och TV-kanaler. En kvinna står böjd bakom en gammal Chevrolet, hon är halvvägs inne i bakluckan som är fullastad med öl. Hon är mycket fet, kanske i 40-årsåldern, klädd i skarpt turkosa tights och en kort klänning med tyllkjol och volanger med mönster av döskallar i rött, svart och grönt. På fötterna har hon högklackade remsandaletter. Hennes hår svallar långt och rödlockigt nedför ryggen, uppsatt på ena sidan med hjälp av en stor röd tygros ovanför örat. Hon är inte utklädd, hon är finklädd. Jag kommer att tänka på filmen ”Den sista färden”. Filmen med världens bästa banjoduell och en av de hemskaste berättelser jag sett.
Om det bara inte hade regnat så kallt.
Nästa midsommardag tänker jag stanna hela dagen med kameran i Lysekil. Vilken guldgruva för den som letar efter udda karaktärer och uppslag till historier!
På hemvägen genom Nordre Strömmar var det vi som blev studerade. Av koflocken på Kärlingesunds Gård.
Jag hinner inte med, dagarna går för fort. Känner mig stressad för att jag inte får tillfälle att skriva, samtidigt som det känns förbjudet att tänka så. Huset är ju fullt av barn och barnbarn att ägna sig åt.
Igår hos mamma med räkmacka och en prinsesstårta som hon kan bjuda hemtjänsten på eftersom hon måste vara ensam med dem den här midsommarhelgen. Vi smaskade i oss varsin bakelse och kollade en stund på ett frågeprogram på TV. Imbecillt. ”Vilken dag infaller midsommarafton på varje år?”
”Det är bra med sådana här program för man kan kolla hur allmänbildad man är”, sa mamma.
När jag ser på bilden tänker jag mest på att hennes larm inte syns, det hänger noga instoppat under den knäppta klänningen. Mamma är fåfäng och tycker larmhalsbandet är fult. Att hon inte kommer åt att trycka på knappen är inte så viktigt.
Idag när jag ringde var hon så tacksam mot hemtjänsten som kommit med en stor räksmörgås till henne… Ja ja, kanske lika bra att hon får tro det? Det är konstigt hur min relation till henne förändras i takt med att hon förändras och blir allt mer glömsk. Jag känner mig mer och mer som en sorts förälder som vet hennes bästa bättre än hon själv. Jag reagerar mindre och mindre när hemtjänstpersonalen kramar och klappar henne och pratar och gullar med henne som ett barn. Hon som aldrig tidigare i sitt liv har varit kramig eller särskilt sentimental verkar ju gilla det.
Igår tror jag att jag kom fram till något väldigt viktigt vad beträffar mitt skrivande. Det började med att jag såg en intervju på nätet med författaren Kajsa Ingemarsson (hon har skrivit flera romaner bl a Små citroner gula och Någonstans inom oss). Hon beskriver hur hon ser varje roman som ett kontrakt, ett heligt åtagande som hon måste slutföra när hon en gång har börjat. Det gjorde mig lite, lite illamående att höra henne. Det rörde vid något viktigt hos mig själv, något jag har vuxit upp med och nu absolut vill komma bort ifrån.
Driften att vara duktig, göra rätt, få beröm. Att anpassa mina prestationer efter vissa måttstockar för att bli belönad av någon annan. ”Du är så duktig!”
Hur många gånger har jag hört det? Hur många gånger har jag därför ängsligt jämfört mig med andra, som verkar vara mycket duktigare, och känt mig misslyckad? Hur många gånger har jag förgäves väntat på de där orden och därmed dragit slutsatsen att det jag själv var så nöjd med egentligen inte alls var särskilt lyckat?
Är det något jag inte vill vara längre så är det duktig. Kom alltså inte och säg att jag är duktig, då fräser jag.
Däremot vill jag vara nöjd själv. Och jag vill känna lust. Antingen jag springer, skriver eller målar.
Därför har jag nu börjat på två olika noveller jämsides med min roman! 🙂 Jag har hittat en väldigt inspirerande hemsida som egentligen handlar om hur man skriver dramaturgiskt för film och teater. Men tekniken som beskrivs, den välkända Heroes Journey, går lika bra att använda när man skriver skönlitterärt.
Med hjälp av The Heroe´s Journey ser jag nu tydligt en del brister i min roman som jag ska rätta till. Det betyder att jag får rumstera om en del i synopsis och persongalleri. Men bättre att göra det nu än senare. Jag ska alltså inte redigera texten, det vill jag spara tills hela utkastet är genomskrivet. Men jag ska möblera om lite här och där.
Novellerna skapade sig själva medan jag joggade. Saker jag just upplevt i min familj och i min närhet skakades ihop med rena fantasier och la sig på plats i receptet enligt Hjältens Resa på svenska, som jag hittade på den här intressanta bloggen http://carolisabella.wordpress.com
Nu har vi redan förlorat fyra får, och sommaren har knappt börjat. Två dödfödda lamm, en huggormsbiten lammunge och nu en tacka som vi måste avliva efter en svårartad juverinflammation. 🙁 Fåren går på bete i en jättehage och kräver inte mer tillsyn än att vi räknar in dem dagligen. Om alla är på plats och ingen beter sig konstigt blir det ingen närmare inspektion. Hur länge den här tackan har gått med sin inflammation vet vi inte, för hon verkade inte sjuk alls. Fast halva juvret var sprängt och alla mjölkörtlar och diverse annat dökött hängde och slängde på utsidan.
Jag tog ingen bild, det såg för hemskt ut. Som om det hade exploderat. Två små 2-månaderslamm är nu moderlösa, men veterinären trodde inte de skulle ha några problem att klara sig på enbart gräs. Vi får hålla uppsikt på dem förstås. Veterinären tröstade mig med att det bara handlar om otur, det finns ingen anledning att tro att fler ska drabbas. Det är en streptokockinfektion som först har ätit sig inåt i juvret och sedan… nej, jag säger inte mer.
Nej, att ha sommarfår istället för gräsklippare och slyröjare, som en del sommargäster provar ibland, är ingenting jag vill rekommendera. Det kan verka ganska enkelt och problemfritt. Men man kan inte räkna med det. Och när det går på tok är det en stor fördel att ha rätt utrustning, tillgång till rätt veterinär och vana vid liv och död i fårflocken.
Det är alltid lika kul att hitta en ny bloggare som man fastnar för. Janina hittade jag genom en annan av de författarbloggar jag följer. Jag gillar hennes tonläge och hennes generösa inställning, hon delar gärna med sig av författartips och litteratur. I det här inlägget skriver hon t ex om manusbibeln A writer’s journey av Christopher Vogler. Det är en bok som jag hört talas om,l men sen glömt bort igen. Nu är den beställd på Adlibris!
Janina debuterar som författare på Bonniers nästa vår, men en ungdomsbok. Nej, jag är inte avundsjuk alls! 😉
Frågan jag ställde var denna: Vilken skam kan du släppa?
Det där med skam och skuld är så märkligt. Man får det med sig i en ryggsäck från barndomen, det verkar gälla alla och alltså måste det ingå i vår kultur. Sen ägnar man massor av energi och terapi under hela livet åt att identifiera och göra sig av med eländet.
Skammen att inte räcka till är en del av det där bagaget. Att inte vara tillräckligt duktig, populär, snygg eller snäll. För det finns ju inte en chans att klara av kraven för guldstjärna på alla de där områdena. Och guldstjärna är det enda som räknas.
Om man ändå lyckas framstå som rätt smart eller ganska snäll eller hyfsat lyckad inom något område, då lurar hela tiden rädslan för skammen när man blir avslöjad. Gud så skämmigt när dom fattar att jag egentligen inte alls är särskilt märkvärdig.
Från och med nu inser jag i djupet av mitt hjärta att det är helt OK att: inte nå ända fram, inte leva upp till andras förväntningar, att hoppa av, börja om, glömma bort, ha valkar på magen, lägga ner, inte äta upp, inte tycka om, skratta åt fel saker, ljuga, tycka om fel böcker, vara ointellektuell, vara asocial, ha ett svart hål i hjärnan där andra har geografi.
Det duger bra att vara bäst på att vara mig själv.