Saker jag vill hinna med varje dag mellan klockan 19 och 22: Laga och äta middag. Ringa mamma (nä, inte varje dag, men helst varannan). Gå en promenad till nybygget och fota. Vattna krukorna i uterummet och på altanen . Gå en snigelrunda med snigelspray och snigelkorn. Inspektera och pyssla lite med clematis som behöver bindas upp, pioner som behöver stöd, klängrosor som behöver ledas, fröplantor av helleborus och pelargoner i växthuset som behöver vattnas. Pallkragarna med sallad och luktärter behöver kanske också lite vatten.

Runt klockan 22 jagar mörkret och myggorna in mig. Då är det dags för bilder, Facebook och bloggen.

Den bästa tiden att skriva på romanen är tidigt på morgonen har jag märkt. Helst redan klockan 6. Det betyder att de morgnar jag joggar hinner jag alltså inte skriva. Klockan 9 vill jag vara igång på jobbet.

Igår hittade jag en rolig blogg skriven av Sven Bjerde. Han har fyra barn, odlar gurkor och tomater, bloggar om det kreativa växthuset och är dessutom författare. Han har ordnat en skrivplats i sitt växthus. Det ska jag också göra!

Finns det något skämmigare än att ta sig själv på stort allvar? För stort allvar, är underförstått.

”Hon/han tar sig själv på så stort allvar”  är inte roligt att höra om det handlar om en själv. Det betyder att man anses vara ego, humorbefriad, distanslös, okritisk, självgod och omdömeslös.

Motsatsen är en person som är självironisk och anspråkslös. Det mest beundransvärda är att kunna uppträda som standup komiker och berätta om sitt misslyckade sexliv/föräldraskap/yrkesliv så att alla skrattar sig till magont. Då äger man, som alla under 50 säger.

Allvar är alltså fult. Eller åtminstone tillåtet att kritisera. Varför gör hon/han sig märkvärdig?

Eller beror det skamliga i att ta sig själv på allvar på att det kan vara farligt? Tänk om man avslöjar att man verkligen tror och vill någonting, och sen misslyckas…? Kan det finnas något värre än att åka ut i första omgången av Let´s Dance, om man har sagt att man tänker vinna?

Själv har jag ju som tur är gått in i den tredje åldern och vågar äntligen ta mitt liv, min kropp och mina drömmar på allra största allvar. Inte ber jag om ursäkt för det heller. Vill du håna, kritisera eller nedvärdera mig så varsågod. Det har jag glömt i nästa minut. Men det har inte du.

Idag förstod jag plötsligt varför den här våren och försommaren känns så mycket lättare och ljusare än förra året. Trädgården är till exempel rolig igen, den som förföll så till den grad förra året att jag blev tvungen att anlita hjälp…

För ett år sedan hade jag inte börjat skriva på min bok. Jag visste inte vad jag ville med resten av mitt liv.

Jag måste ha ett mål att se fram emot. Något uppslukande, som tar hela min förmåga i anspråk och dessutom kräver att jag utvecklas och lär mig nya saker.

Annars tappar jag lusten. Och utan den kan det mesta kvitta.

Maskrosbollen är mitt bidrag till veckans FotoSöndag som har temat Tillsammans. Eftersom huset har varit fullt av barnbarn i två dagar har jag massor av tillsammans-bilder att välja mellan, men jag tar ändå maskrosen, den är så vansinnigt vacker. Den är tagen med handhållen kamera på platsen där den växte i dikeskanten på väg ner till bryggan. Jag hade tur att vinden hunnit mojna sent på kvällen. Tänk om man skulle försöka plocka bort några frön till, med en pincett till exempel, och få fram konturen av ett hjärta i mitten?

Nej, inte just nu. Måste prioritera att skriva färdigt kapitlet där en av mina huvudkaraktärer får veta någonting omskakande om sina föräldrar. Det är så svårskrivet, förstår inte varför. Tragglar mig fram mening för mening, stycke för stycke fast jag hela tiden tänker att det får bli halvdant och tillochmed dåligt nu. Det är ju bara första genomskrivningen.

Det enda sättet att hitta fram till sin egen författarröst är att skriva mycket. Det står i alla författarhandböcker. Skriv! Ingen blir bra på löpning eller fotboll eller skidskytte utan att träna.

Mitt problem är att jag redan har skrivit hela livet utan att för den skull hitta fram till något personligt uttryck. Jag har ju sålt min skrivtalang, försörjt mig på den. Formulerat säljande rubriker och pedagogiska, korta, övertygande texter som konstruerats efter avsändarens positioneringspolicy och varumärkesstrategi. Jag har varit jättebra på att skriva annonser.

Nu sitter jag här och läser självkritiskt mina försök till skönlitterära texter. Den inre domaren är skoningslös: För naivt, för ytligt, låter som en skoluppsats, schablonmässig gestaltning, ointressant, inget flyt osv osv.

Samtidigt läser jag massor av etablerade nutida svenska författare och känner mig oftast grinig och kritisk under läsningen. Jag vågar inte nämna några namn.

Men den kända, bästsäljande författaren A:s språk tycker jag är hemskt. Raljerande, ironiskt och elakt rakt igenom. Den flerfaldigt prisbelönade författaren B:s ton finner jag långrandig, tjatig, deprimerande och gnällig, jag orkar inte läsa hennes böcker till slutet. Den berömda  författaren C skriver så dålig svenska att jag lägger alla de fyra böcker jag köpt som pocket i loppislådan utan att ha läst klart en enda av dem. Nu när jag har läst flera av kultförfattaren Elizabeth Georges böcker på raken har jag till och med kritiska synpunkter på intrigen och gestaltningen i dem. Hur inbilsk får man bli?

”Gör det bättre själv då!” viskar min inre kritiker hånfullt.

Åh vad jag vill kunna skriva som Steinbeck i Missnöjets vinter, Vredens druvor, Månen har gått ned. Jag vet, det är lika barnsligt som att sitta med ett nybörjarset  akrylfärger från Panduro och drömma om att bli en ny Monet.

Men om jag läser ett kapitel Steinbeck varje kväll innan jag somnar kanske det färgar av sig lite grann i mitt undermedvetna?

En svag nyans, av ljus nånstans…

Igår läste jag i Kajsa Ingemarssons författarblogg att pocketversionen av hennes senaste bok  ”Någonstans inom oss”  gått upp på första plats i pockettoppen. Hon var förstås jätteglad. När jag sedan susade in på ICA (för att handla allt som behövs för att fylla på båtens sommarskafferi – härligt! ) hittade jag det här stället med pocketböcker. Alldeles intill glassfrysen och lösgodiset. Pocketgrossisten som säljer böckerna har satsat stenhårt på Kajsa. Det förvånar mig inte alls att boken gått upp på första plats, särskilt inte med den exponeringen. Kul för henne, grattis, grattis! 🙂

Jag insåg att jag hittat min Målbild. Jag säger ju alltid att jag struntar i om min roman blir tryckt ens, huvudsaken är att jag har skrivit den. Men det är inte riktigt sant. Innerst inne är det klart att jag vill lyckas bättre än så.

Ett av min pappas favorituttryck var några rader ur en dikt av Verner von Heidenstam:  ”Bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge.”

Han skulle ha gillat min målbild, och han skulle ha trott bergfast på mig.

I en solig bergssluttning vid foten av Kvarnberget, med utsikt över Flatö slätt, reser sig nu ett nytt hus. På stigen framför huset har folk passerat i hundratals år. Barn på väg till skolan, kyrkfolk på väg till kapellet och bönder på väg till kvarnen. Här förbi går genvägen ner till Svarteskärs brygga och har så gjort i urminnes tider. Från och med nu klättrar det ett nytt hus i det branta och otillgängliga berget, likt ett svalbo skyddat för alla vindar utom den från söder och med fri himmel från soluppgång till solnedgång.

Det känns högtidligt, nästan som när ett nytt barn har fötts. Så många liv och historier som det här huset kommer att innehålla. Så många förväntningar som redan finns inbyggda i det där skelettet av doftande virke. Det kommer att finnas kvar när jag är borta. Jag hoppas att stora A med familj ska bli väldigt lyckliga där.

Jag vet att det finns många som flyttar från det ena huset till det andra, renoverar och säljer och börjar om. Det är inget för mig. Vi byggde vårt hus  för över 30 år sedan med hjälp av lokala snickare och hemgjorda ritningar och det saknas fortfarande lister på vissa ställen i källaren.  Det blir aldrig färdigt utan förändras ständigt.

Precis som en levande varelse.

Minnet är en opålitlig kroppsfunktion. Imorse sprang jag efter några dagars uppehåll, och tog det som ursäkt för att välja en lite kortare runda istället för den långa på tio km. Dessutom hade jag glömt min vattenflaska.  Efter de första tröga kilometrarna när benen känns som tunga stockar  började hjärnan jobba med ett par scener i romanen, jag fick en spännande idé till hur jag skulle lösa presentationen av en ny huvudkaraktär. När jag kom till Ängöfärjan var benen så lätta och andningen så lugn att jag struntade i den lilla pausen på bryggan och bara vände när jag var framme vid Tumlaren som låg och gungade så fint i morgonsolen. På hemvägen tog jag en liten extra sväng förbi Stora A:s nybygge för att uppväga den kortare rundan, jag trodde att jag kanske hade sprungit 8 km.

Men när jag kollade på rutten i Endomondo i min Iphone hade jag sprungit nästan 11 km. Jag hade inte alls valt en kortare runda. Hela ringvägen runt Ekeberg hade jag joggat precis som vanligt, men den fanns inte med i mitt minne över huvud taget. Jag mindes inte om jag sprungit den medsols eller motsols, kunde inte återkalla ett enda hus jag passerat. Skumt. Enda förklaringen är att tankarna var fullt upptagna av romanen.

Häromdagen kom jag att tänka på en större, viktig sak som jag lärde mig om livet för ett tag sedan, men som jag faktiskt nästan helt glömt bort.

Sakta leder också framåt.

Detta kärleksparet upptäcktes när jag rensade ogräs bland förgätmigejerna.  Bilden får illustrera temat ”Sakta” som är veckans tema i Fotosöndag. Jag hann både springa in efter stativet och byta objektiv.

Steinbeck. Jag vältrar mig just nu i Steinbeck. Hetsläser Missnöjets sommar och Vredens druvor. Hur är det möjligt att skriva så? Varför är han död? Varför skrev inte han en bok om konsten att skriva romaner?

Men Steinbecks skrivkonst gör mig inte missmodig och osäker på mig själv, så som jag kan känna när jag läser till exempel Viveca Lärn eller Johan Theorin eller Inger Edelfeldt. Då kan jag bli så avundsjuk och känna att mina författarambitioner är helt omöjliga.

Men när jag läst de första sidorna i Vredens druvor tänker jag: Ja! SÅ kan man naturligtvis också börja en roman, med en naturbeskrivning. Det måste inte starta med  att någon hittar en död kropp. Förväntan och spänning kan byggas upp på mer än ett sätt. Steinbeck lyckas till exempel hypnotisera läsaren genom att beskriva ett landskap som drabbas av en torkkatastrof.

Och Missnöjets sommar ger mig massor av inspiration till hur man kan skriva inre dialoger.

Tidningen Skriva har förresten haft en riktigt bra artikel om Konsten att Skriva en Roman. Jag skrev ut artikeln och gav till Odd för att han ska förstå varför jag är så konstig ibland. Det framgår nämligen klart och tydligt av artikeln att man måste vara närmast besatt för att klara av ett romanprojekt.

Odd sa att han inte behövde läsa artikeln för att förstå mitt skrivande, men att han gärna skulle läsa ändå, för min skull.

Jag kanske kan skriva en artikel om Konsten att gifta sig med rätt Man?

Vårt olivträd i uterummet just nu. Hur kan det bli några oliver när det inte finns några insekter?