Att jag inte har börjat skriva på en roman förrän nu beror på alldeles för stark självcensur. På fullt allvar har jag tänkt och sagt att det är väl ingen idé att skriva böcker när det redan finns författare som Hemingway och Steinbeck och Doris Lessing och Astrid Lindgren?

Först på senare tid har jag insett hur idiotiskt det är att jämföra sig med dessa genier och låta det hindra mig att göra det jag brinner för. Alla som älskar att spela gitarr jämför sig väl inte med Eric Clapton och författande är inte en tävling. I alla fall inte för min del. Jag har inte minsta lust att bli berömd och min roman kanske inte ens blir publicerad.  Men jag älskar själva skrivandet, formulerandet av meningar, och jag har alltid varit bra på att fantisera. Det finns ingenting jag hellre vill göra än hitta på historier, gå in i en egen värld och se vad som händer där. Det är naturligtvis en form av flykt, men då får det vara det. Andra tittar på TV för att lyfta från vardagen.

Lättast att fantisera är det när man promenerar eller joggar. Imorse joggade jag 10 km och kom på en massa bra uppslag till scener och konflikter.

Jag har aldrig läst så mycket böcker som nu. En del, särskilt dem jag lockas köpa i kön på ICA, lämnar jag efter några kapitel. De hamnar i boklådan på jobbet. Om en bok inte är så bra att jag blir fångad och glömmer tid och rum, då får det vara.  Den enda fullträffen från ICA har varit Niceville. Annars är det biblioteket i Henån som gäller. Och gamla favoriter i den egna bokhyllan som jag tar fram och läser om. Steinbeck och Tove Jansson till exempel.

Just nu har jag faktiskt Kerstin Ekman, Johan Theorin, Singer, Inger Edelfeldt, John Steinbeck och Elizabeth George på gång samtidigt…

Store L och Odd har lagt ner mycket jobb i helgen på att isolera motorhuven till båtmotorn. Store L mätte med sin Iphone-app att ljudet under kapellet när man kör är 93 decibel. Det är det enda vi är riktigt missnöjda med med Tumlaren, att motorn väsnas så.

Efter en massa jobb, isolermaterial och silikongjutning minskade oväsendet med 2 decibel…

Nåja, det finns ju öronproppar. Och i sommar ska vi sätta på masten. 🙂

Vi körde en liten tur genom  Nordströmmarna bort till Bassholmen,  sen vände vi. Kallt och blåsigt är vad man kan säga om hela helgen. Men lille L har varit som en uppdragen fjäder ända sedan han kom i onsdags. Gungat, hoppat studsmatta, busat med Sigge, kört traktor med farfar.  Efter fem dagar här vill han inte åka hem till  stan igen. Det värmer farmorshjärtat 🙂

På bryggan fick jag en bra bild till Veckans Fotosöndag, där temat är ”hopp”.

Idag har jag haft en akut barnbarnsdag. Lille L kunde inte vara på dagis och pappa L kunde inte vara borta från jobbet. Alltså fick lille L vara hos farmor på jobbet. Det gick mycket bra tack vare att jag skulle göra en sak som han tyckte det var roligt att hjälpa till med. Inte så länge visserligen, men en god stund i alla fall. Och därefter och dessemellan var han sysselsatt med att rita teckningar eller spela spel på min Ipad.

När Odd kom hem flyttade vi den senaste tackan som lammat ner till de andra fåren på sältan. Nu är det bara en tacka kvar som är instängd i väntan på att lammet ska komma. En förstföderska som vi inte vill släppa ut olammad i hagen där man inte kan ha så bra uppsikt.

Det är underbart att ha barnbarn på besök, men jag blir påmind om hur påfrestande småbarnsåren var, och inser varför jag inte precis var den perfekta modern. Allt jag ville göra och aldrig hann, allt det där som gnagde i bakhuvudet och hindrade närvaron i nuet. Man hinner ju bara klä av och klä på, laga mat och plocka bort, övervaka alternativt delta, sno åt sig lite vila eller egen tid medan något pågår på TV. Då och då kasta i sig själv mackor och kalla makaroner och vad man hittar i kylskåp och skafferi. Sen när man har nattat och läst och sjungit och nästan somnat själv bredvid är man ju helt utpumpad. Allt man orkar då är att slänga sig i en fåtölj med chokladkakan man gömt längst bak i köksskåpet. Och ett glas rött, om det råkar vara fredag eller lördag.

Nu är klockan 22 och jag som hade tänkt hinna skriva på min roman. Men mina krafter räcker bara till lite kravlöst babbel i bloggen. Nej, jag klagar inte, jag säger bara att jag förstår precis hur det är att vara småbarnsförälder. Det är ett under att mina fyra barn blev såna fullkomliga personer med en sån disträ, frånvarande och stressad mamma som jag måste ha varit.

Den här lilla vackra har jag glömt namnet på!

I flera dagar har Facebook, bloggen och datorn känts väldigt onödiga. Allt jag har längtat efter är att gå ut i växthuset och sommarstäda. Så då har jag gjort det.

Medan jag river och skurar, rensar och röjer bland ogräs och trasiga krukor går hjärnan in i automode. Alldeles av sig själv ploppar ideer till nya scener i romanen upp, och jag måste allt som oftast stanna upp och skriva ner några stolpar i anteckningsboken. Jag har inte ro att finskriva ”på riktigt”, nej det blir bara skisser. Men till min förvåning kommer jag på halsbrytande, komiska, absurda situationer som inte alls liknar min vanliga stil.

Fotografera har jag inte hunnit heller. Utom veckans tema till Fotosöndag som var ”Spets”. Det blev kanske lite av en nödlösning, men det kändes onödigt att lägga  tid på att komma på något mer originellt.
Imorgon ska jag fotografera växthuset ”före”. Och Tumlaren, som sjösattes i fredags och ligger vid bryggan inne på Ängön och väntar på lite varmare väder. Odd har förstås redan varit ute, men inte jag. Jag hatar att frysa. Då är det onödigt att utsätta sig för det, om man inte måste.

Göken brukar inte gala förrän tidigast på min födelsedag. Men i morse hörde jag den från bokskogen på Skaftö på andra sidan Snäckedjupet. Trots att hörlurarna var långt inpluggade, musiken gick för fullt och tankarna var lössläppta och långt borta. Det ljudet tar man inte miste på. Ko-ko ko-ko!

Andra vårtecken: persikoträdet och magnolian blommar, sparrisen har börjat sticka upp.

Nu höll jag på att trilla i den igen, den där gropen jag gräver åt mig själv när jag för ett ögonblick släpper kontrollen och tittar åt annat håll.

Jag hävdar till exempel att jag kopplar av genom att jogga, men i själva verket går högerhjärnan på högvarv och det är nästan därför jag joggar. Varför skulle jag annars  ta med anteckningsbok och penna i bröstfickan när jag ger mig av? Vem tror jag att jag lurar?

Skrivandet går trögt just nu, men däremot läser jag en massa. Johan Theorins böcker från Öland till exempel, som jag beundrar så oerhört. Bland annat eftersom han lyckas skapa så trovärdiga karaktärer och är så bra på att beskriva miljöer. Handlingen är också så himla bra. Så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken fast det är andra gången jag läser Skumtimmen. Just den boken var sommarföljetong i Bohusläningen samma år han debuterade, och jag slet åt mig tidningen före Odd varje morgon hela den sommaren.

(I somras var det ”Snabba cash” av Jens Lapidus, helt oläslig, vilken besvikelse!)

Jag studerar de här böckerna i hopp om att lära mig något om vad det är jag fastnat för. Hur gör han när han skriver för att det ska bli så spännande att andningen flyttar upp i halsen?

Det är bara det att min tro på mig själv krymper i samma takt som jag vänder blad och noterar hans hantverksskicklighet. Hur ska jag…?

Men på morgonrundan idag kom jag faktiskt till insikt om en viktig sak. Det är ju bara den färdiga tårtan jag ser. Inte kastrullen med vidbränd fyllning, inte alla bortskurna kanter från sockerkaksbottnarna eller strösslet som hamnade på golvet när burken välte. Inte de halvruttna jordgubbarna som fick kastas eller marsankrämen som måste vispas ihop i all hast eftersom den hemkokade vaniljkrämen inte räckte. Inte alla trasiga chokladdekorationer som hamnade i magen istället för på tårtan. Inte all vispgrädde som blev över. Inte disken som översvämmar köket.

Så nu har jag bestämt mig för en ny strategi. Igen. Den här gången är den min egen. Jag ska fortsätta skriva på mitt utkast, och jag ska verkligen försöka få det färdigt till midsommar.

Men istället för att ställa sådana höga prestationskrav på mig själv som jag gör just nu, ska jag ha inställningen att det är ett skelett jag skriver på. Arbetet med miljöbeskrivningar och gestaltning ska jag tillåta mig att lämna ofärdigt. Det måste inte vara färdig romantext i det här stadiet. Mitt utkast kommer därför att vara mycket kortare än mitt redigerade manus.  I alla författarhandböcker jag har läst står det att det ska vara tvärtom. Man ska skriva om och stryka i sitt utkast när man redigerar, inte lägga till mer text.

Men det är helt OK, det kanske är just min metod. Jag har ju alltid varit så obstinat enligt mamma.

Hemskt ledsen om jag tagit bort just dig från min långa länklista i vänsterspalten. Men jag kände mig som en stor hycklare varenda gång jag tittade på bloggen. Inte sjutton följde jag alla de där mammabloggarna. Listan har vuxit med åren, många av  namnen där kommer jag inte ens ihåg varför jag lagt upp.

Därför kryssade jag radikalt och tryckte radera på alla. Alla!  I fortsättningen tänker jag vara sträng och bara lägga upp bloggar som har med foto eller författande eller något annat kreativt skapande att göra.

För att liksom markera att min blogg går in i en annan fas nu. Kanske lite mindre barnbarn och mera skapande.

Den här bilden är förstås både och. Undermålning på glas, från ett foto av J när han var tre år. Jag gjorde den under en glasmålningskurs hos underbara Ewa Evers på Bleket.

Om du undrar över alla kommentarer, så är det såhär: Ibland importerar jag en bild till ett blogginlägg direkt från min bildbank på fotosajten Flickr. Där har ibland mina fotovänner redan kommenterat. De har alltså inte sett texten, utan har bara lämnat synpunkter på fotot.

Det är åtminstone bättre än tvärtom, eller hur?

Jag är inte riktigt vän med mina datorer för närvarande, och bryr mig inte tillräckligt för att ta tag i det ordentligt. Till exempel funkar det inte att blogga från min Iphone sen jag blev Självständig igen (=lämnade AlltförFöräldrar).

Inte heller Ipaden funkar som förut. Jag kan skriva inlägg men inte lägga in bilder. 🙁

Nyss var jag ute och tittade till fåren, och den vita tackan överrskade med två små fina nyfödda lamm. För två timmar sedan stod hon och mumsade hö som vanligt. Det är omöjligt att förutse när de ska lamma. Jag ska fota imorgon, när det inte är blod överallt… det syns så tydligt på vita lamm, inte så fräscht.

Just den här tackan trodde jag skulle lamma idag, men när det inte blev något imorse tänkte jag att hon väntar väl till imorgon. De brukar aldrig lamma på eftermiddagen eller kvällen. Men igår fick jag en riktig Janteknuff av moder natur. Tro inte att du vet något!

Jag var ju så kaxig över insikten att det kunde vara bättre att vara cool och vänta lite, låta tackan klara sig själv.  Istället för att gripa in och leka barnmorska så fort det hettar till lite i lamningsboxen. Dessutom är det ju väldigt jobbigt att gå upp och ut i fårhuset varannan timme natt efter natt

Men igår fick jag dra ut två döda lamm ur en tacka som inte klarade  av det. Hon hade fött ett levande, sen hade de andra två försökt ta sig ut samtidigt och fastnat på vägen. Usch vilken sorglig dag det blev.  Och vilka samvetskval vi hade. Om vi hade gått upp klockan fem istället för halvsju hade lammen kanske haft en chans.

Nu vet jag hur det känns att trycka tillbaka en lammunge in i livmodern för att en annan ska få plats att komma ut. Det var en häftig känsla, och nu är jag inte lika orolig om det skulle bli nödvändigt igen.

Men tänk vilken skillnad om det hade varit två levande lamm.