I helgen gjorde vi i ordning lamningsboxarna och  stängde in de tre tackor som verkade vara närmast på gång.

De första två lammen kom redan efter ett dygn, och i morse kom två till.

Det var  en riktig rysare. Jag såg att tackan hade sammandragningar vid morgonutfodringen, och när jag tittade till henne efter en timme stod hon upp och hela huvudet på ett lamm stack ut där bak. Det är väldigt, väldigt fel. Framfötterna ska komma först, tillsammans med nosen.  Om huvudet kommer ut först betyder det att lammets ben ligger bakåtvikta inne i tackan och det kan bli omöjligt för henne att föda fram lammet.

Jag rusade in efter handskar och dunken med flytande paraffinolja och beredde mig på att för första gången i mitt liv försöka göra en rättvändning av lammet. Alltså trycka tillbaks lammhuvudet in i livmodern, leta reda på frambenen därinne (med en inoljad, handskbeklädd hand) och dra fram dem i rätt position så att lammet kan födas fram. Det gäller både tackans och lammets liv, plus att det gäller lamm nr 2 också, det som ligger i tackans livmoder bakom sitt syskon.

I teorin vet jag hur man gör, och jag har hört många berättelser om hur det går till. Det är enkelt, påstår de som har gjort det. Somliga fårägare, såna som vakar på nätterna över sina lamningar, verkar behöva gripa in vartenda år flera gånger. Konstigt att det aldrig hänt hos oss? Vi vaktar förstås inte på tackorna på det sättet, oftast har de klarat sina förlossningar själva på morgonen när det är dags för frukost. Ett par gånger har vi fått hjälpa till och dra, när värkarbetet gått långsamt, men aldrig har vi behövt gå in i livmodern och treva efter framben eller huvuden…  Typiskt också att det skulle drabba mig när Odd är borta och jag är ensam!

Tusen tankar hann jag tänka medan jag rusade hit och dit för att hämta allt som behövdes och byta kläder.

Men när jag kom ut till lamningsfållan låg där redan ett litet svart lamm som blev renslickad av sin mamma! Hon hade klarat det själv. Efter ytterligare en kvart kom nästa. Vilken lättnad! Naturen är fantastisk. Kanske behöver jag inte alls ha dåligt samvete för att vi inte nattvakar över våra lamningar? Förmodligen hade jag bara förvärrat situationen om jag hade hunnit börja laborera med min paraffinoljehala handskhand därinne. I vilket fall vet jag nu att man kan ha lite is i magen innan man ingriper.

Nu håller vi tummarna för att övriga sju tackor är lika duktiga.

Ju fler sidor jag skriver, och ju djupare jag kommer in i min roman, desto mer irriterad blir jag på alla regler som begränsar. Regler som säger hur en roman ska skrivas för att  fungera. Det ska vara höjdpunkter här och vändpunkter där, karaktärerna ska gestaltas si och dialogerna ska presenteras så. Det är som om det finns ett gyllene snitt för hur scener, kapitel och konflikter ska komponeras. Följer man inte regelboken blir det tråkigt och ingen kommer att vilja läsa.

Det är klart att jag förstår att vissa regler måste man följa. Tempus och grammatik och konsekvens med talstreck eller citat.

Och jag tror verkligen att det finns fungerande recept för hur man skriver en viss sorts deckare eller spänningsroman.

Men om det som bor i mitt huvud är  något helt annat, en berättelse på fri hand, utan recept? Kan jag inte få skriva på MITT sätt då? Om ingen vill publicera så skiter väl jag i det, ursäkta ordvalet. Synd om världen isåfall…

Jag har just hört ett indianordspråk som ska få en hedersplats på min vägg bland alla tidslinjer, mindmaps och postitlappar:

Den som går i andras fotspår kommer inte först.

Tur att det har varit skitväder idag. För jag har bakat en stor del av dagen. Två satser surdegsbröd. Imorgon är det femårskalas i Göteborg. Lille L ska firas med dunder och brak och Darth Waderkalas. Man ska klä ut sig är det tänkt. Pappa L och mamma K har hyrt en lokal i två timmar och bjudit Alla. Dagis, kusiner, kompisar. Farmor slipper klä ut sig har jag bestämt. 

– Posted using BlogPress from my iPhone

Det blir en djurbild idag igen. Morgondimman svävade över Björnsundsfjorden i nyckfulla stråk vid sjutiden imorse. Det var nästan helt stilla, alla ljud isolerades och hördes tydligt som ur en högtalare. Strandskatorna visslade, ejderhanarna hoade och en och annan mås klagade också. Ibland syntes hela vår lilla sälkoloni därute på böarna, ibland försvann de i dimslöjorna. Det är två vuxna sälar och fyra kutar som redan är ganska stora.

Det är bara på våren och tidiga sommarmorgnar som sälarna kommer såhär nära. När båttrafiken ökar och sommargästerna hittar ut till sina stugor flyttar sälarna ut i havsbandet. I helgen är det visning på ett litet fritidshus alldeles nära den platsen där jag tog den här bilden. Visserligen med egen brygga och och väldigt enskilt läge. Men ändå. Utgångspriset är 6 miljoner…

”Djuren gör precis som vi, fast utan all ceremoni.”

Är det ett citat från Tage Danielsson? Påsklovsutflykten med lilla S och lilla A till Borås Djurpark var ett infall som dök upp i Odds huvud igår. Det här citat dök upp i mitt huvud just nu. Det är väl aporna som inspirerat förstås. De är roliga att titta på, men väldigt äckliga också, det går inte att komma ifrån… Sådär gör väl ändå inte vi?

Efter fyra timmar och ca 1000 kr fattigare hade vi i alla fall haft en väldigt lyckad dag och jättefint väder. Massor av djur på nära håll, och söta djurungar. Men hur har folk råd? Det var fullt av barnfamiljer i parken och fullt på restaurang Savannen där maten var jättegod men inte särskilt billig. Det kanske finns nån sorts rabattkort? Hoppas det, för det var som sagt en väldigt stor, innehållsrik och välskött park, med vänliga djurskötare och bra stämning. Jag tyckte bara synd om leoparden som verkade rastlös i sin inhägnad, annars brukar jag tycka synd om alla djur i djurparker. Jag tog massor med bilder och det var verkligen svårt att bara välja ut dessa. Lejonen var också underbara, och tigrarna, och björnarna. Och lodjuret!

 

 

 

Kaos är granne med Gud. Så måste det vara, det måste jag tro. Ordning börjar med oordning, struktur föds ur ett virrvarr. I morse sprang jag 8 km, på urusel tid eftersom jag var tvungen att stanna flera gånger och skriva ner stickord på de idéer till min roman som hela tiden dök upp i huvudet.

Dagens osammanhängande lista med möjliga scener och dess inneboende konflikter kommer att fint och snällt låta sig inordnas i ett mönster. Allteftersom.

Det är jag alldeles säker på. Nu ska jag sova på saken.

Nej, ingen felskrivning. Det är verkligen en kamp. Igår var jag så nöjd med att den första scenen satt som ett smäck. Jag kunde knappt bärga mig tills ikväll när det blev min skrivtid igen. Visste precis hur jag skulle fortsätta.

Men nu när jag sätter mig och ska börja så inser jag att läxan är för dåligt gjord, jag känner inte karaktären jag ska skriva om ordentligt, och jag har inte helt klart för mig vart den här scenen ska leda eller vilken roll den spelar. De  inledande tre sidorna som jag skrev igår var helt klart introduktionen till Beethovens femma – dadadaDAAA! Men hur ska jag fortsätta så att det känns lika rätt?

Det blir en kväll med programmet Snowflake Pro igen, för att utforska några av mina nyckelpersoner lite till.

Här hittar du en video som visar hur en man förverkligar sin dröm att ro ensam över Atlanten. http://youtu.be/ThxPLsMlB9Y?t=39s Det är en helt fantastisk uppvisning i viljestyrka och målmedvetenhet. Jag  får tårar i ögonen, och jag tänker:  ”men han måste vara lite knäpp ändå…”

Och samtidigt – tänk om det inte funnes människor som gör till synes knäppa saker, om så bara för att bevisa att det omöjliga går att åstadkomma, bara man bestämmer sig. Och bara man försöker tillräckligt många gånger, på tillräckligt många olika sätt. Tänk om det inte fanns människor som vågar ta risken att bli betraktade som idioter.

Då skulle vi fortfarande klättra omkring i trädkronorna.

Själv är jag för närvarande nöjd om jag lyckats ändra RSS-koden och bloglovinkoden så att mitt inlägg nu är klickbart i Facebook…

Nu har jag researchat och googlat och läst och analyserat mina karaktärer i flera veckor. Ända sedan jag fick tag i Elizabeth Georges bok Write away! på svenska och insåg att jag ville börja om från början och göra rätt från start. Fast jag redan skrivit över 100 sidor på manuset.

Så jag gick tillbaka och började på bygget från grunden. (Mycket av det jag redan skrivit kan förstås återanvändas.) 

Först skrev jag en genomarbetad idé.  Jag delade upp berättelsen i fem delar med huvudintrig och underintriger. Bestämde mig för en ny början. Behöll uppgörelsen i slutet. Gjorde som Elizabeth George beskriver och fördjupade mig i mina karaktärer. Allt dokumenteras förstås, och börjar nu fylla min pärm förutom programmet Pages i min Ipad.

Det vore synd att säga att jag nu är klar med det viktiga underarbetet. Det verkar aldrig ta slut. Ju mer jag utforskar mina huvudpersoner desto mer dyker det upp i deras bakgrunder. Hemska upplevelser, knepiga barndomar, konstiga släktingar.

Men idag bestämde jag mig för att det fick vara nog med allt förberedande skrivande, idag skulle jag skriva mina 1000 dagliga ord på själva manuset. Så nu har jag skrivit det första kapitlet. Jag följer EG:s arbetsordning med en disciplinerad ”step outline” som följs av en flödesskriven ”running outline” som slutligen bildar underlaget till de skrivna scenerna.

Hennes recept passar både kontrollfreaken som bor i mig och kreatören som trycker på inspirationsknappen och bara skriver på. 

Det svåraste är att tillåta sig att skriva dåligt. Eller i alla fall bara halvbra. Som copywriter har jag ju hela livet strukit och kastat och börjat om tills jag känt den där magkänslan – tja! Där satt den! Om jag skulle hålla på så med 300 sidor roman skulle den aldrig bli klar. Det gäller att intala sig att det här första manuset är ett Utkast. Som man skriver igenom först och SEN redigerar och skriver om. Och skriver om. Just nu gäller det att ta sig igenom från början till slut och inte titta bakåt.

Det är i alla fall väldigt roligt. Och min skrivarlya är perfekt med levande ljus och musik och postitlappar och mindmaps på väggarna. Jag måste snabbt kunna titta upp från skrivandet och hitta släktskap och namn, det går inte  att hålla 54 olika karaktärer i huvudet.

Nu har jag satt en deadline för det första utkastet, för att sätta lite press på mig själv. Till midsommar, då ska det vara klart.