Jag joggar bäst till musik med BPM mellan 156 (Lucy Jordan med Hanne Boel)och BPM 166 (I was born to make you happy med Britney Spears) BPM betyder alltså Beats Per Minute och är ett mått på hur fort takten går.

Detta vet jag eftersom jag har en BPM-räknarapp i mobilen. När jag hör en låt t ex på Spotify eller radion knackar jag på appen i takt med musiken, och så får jag värdet på BPM. 

På det viset har jag samlat ihop ganska många bra jogginglåtar i en löplista som jag har i öronen när jag joggar. Men det var inte lätt, alltså har jag inte förnyat den, alltså börjar den bli lite uttjatad.

Därför blev jag väldigt glad när jag hittade en sajt där man kan söka låtar med hjälp av BPM.

Jag sökte på 156 BPM och fick upp förslag på över 200 låtar!! Det betyder en bank på 1000-tals låtar att välja mellan i spannet 156 – 166 BPM. Gud så kul!

Nu ska jag skriva ut listor, bocka för mina favvoartister och sen köpa låtarna på Itunes.

Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” höll mig vaken till efter klockan ett i natt. Den tänder den ena lampan efter den andra i min skrivarsjäl. Bara en sån sak, som att förstå att det är inte författare jag drömmer om att bli, utan det handlar om att jag är en skrivande människa som måste få skriva. (Tyvärr är boken helt slutsåld på förlaget, jag har lånat den på biblioteket och köpt den enda versionen som går att få tag på, på engelska.)

Jag förstår nu varför en bra skrivardag är en bra skrivardag. Det handlar inte om inspiration eller tur eller vackert väder. Det handlar om att veta hur man förbereder sig. Mentalt och fysiskt.

Elizabeth Geroge beskriver i detalj hur hon planerar sina dagar, och jag stönar av lättnad medan jag läser. Ja! Så vill jag också ha det! Ja! Sån är jag också!

Hon går upp klockan sex, går ut med hunden och tar sina vitaminer. (Yes!) Sen ägnar hon sig åt motion, styrketräning och meditation. Det motverkar hennes tendens att bli deprimerad skriver hon. (Yes!) Efter frukost läser hon en kvart i en bok av någon riktigt bra författare. Sen skriver hon i sin författardagbok. Hon gör en ny för varje roman hon skriver. För att hjälpa sig själv, kunna läsa tillbaka och påminna sig om hur svårt det var förra gången och att hon faktiskt klarade av det då.  

Sen fortsätter hon skrivandet på sin roman, där hon avbröt sig dagen innan. Aldrig mindre än fem sidor om dagen. Ibland skriver hon två timmar, men i vissa perioder upp till 16 timmar om dagen.

 Det som talar till mig mest av allt är hur hon bejakar sitt kontroll- och strukturbehov. Det är så frestande att se sig själv som en bohemiskt impulsiv och improviserande typ, en som har så lite som möjligt av de där trista egenskaperna som är släkt med disciplin, ordning och allt annat fyrkantigt som huserar i vänster hjärnhalva. Men hon har ju rätt. Jag känner för att kopiera hennes schema rakt av. Jag behöver ett koppel för att stanna på mitt spår och inte virra iväg på alla möjliga roliga utflykter. Och det kopplet stavas struktur.

Jag vill också skriva en romandagbok, jag kan bara inte bestämma mig för var och hur. Helst skulle jag nog vilja skriva den här på bloggen. Det känns naturligt, enkelt och tryggt. Men just nu är jag lite halvstörd av några kommentarer om ”varför folk tror att dom är så intressanta att alla andra vill läsa om deras privatliv”. Jag har hört det från flera håll på sistone. Varför lyssnar jag på det? Jag är  ju själv intresserad av att läsa andras privata bloggar. Inte alla, men vissa. Så privata de nu är. Allt får man ju inte veta. 

Jag behöver inte förhålla mig alls till den som tycker annorlunda än jag. Inte försvara mig, inte förklara mig, inte reagera. Inte tycka att den har fel eller rätt. Den tycker si och jag tycker så. Punkt.

Imorse var det helt vindstilla, vi gick med Sigge på stigen över Skéet och nattfrosten i vassvipporna hade preciiiis smält.

Där! Intill en stor ek med rötterna i ett porlande dike, i en söderbacke mot ett högt berg, bakom en gles ridå av naken al och asp. Där!

Allting har en ände och så vidare…

Eftersom jag tycker att det blivit lite väl mycket reklambanners här inne på bloggen, och fler tycks vara i faggorna, så tackar jag för mig här på AlltförFöräldrar.

Tack alla kära mammabloggare, det har varit fantastiskt att få vara i er värld. Dig och dig tycker jag nästan att jag känner riktigt bra, eftersom vi har träffats flera gånger. Och dig och dig har jag ju kontakt med då och då på Facebook och Twitter och genom våra bloggar. Vi kommer såklart inte att tappa kontakten.

Tack alla vänner på AlltförFöräldrar, det har varit väldigt roligt och spännande och inspirerande att få vara med på mässor och Mammagalor, ni har alltid varit glada och trevliga och hjälpsamma och jag har alltid känt mig välkommen i sällskapet. 

Det finns ingen konflikt mellan Alltför Föräldrar och mig, det vill jag vara noga med att påpeka. Men jag har aldrig trivts riktigt med den där reklamen i högerkanten, som sagt. Det är inte så att jag är motståndare till all reklam, men jag vill ha kontroll över den som visas i min blogg.

Farmorsbloggen fortsätter som vanligt på www.farmorsbloggen.se  Den kommer nog att kantra lite, bli mer och mer författarblogg och fotoblogg. Jag börjar tröttna litegrann på Farmorsfrågan, och den känslan måste jag lyssna på. De där frågorna kanske inte kommer lika ofta framöver.

Mitt liv är inne i en reningsfas. Garderober rensas, prenumerationer och abonnemang sägs upp, skåp och lådor töms. Jag behöver mer plats och tid och fokus på det som är viktigt. Boken och barnbarnen. Kroppen och kameran.

I år tänker jag inte strunta i trädgården heller, som jag gjorde förra året.

Julrosorna har redan förlåtit mig.

En blogg jag brukar läsa är Jennys Författarblogg. Hon flydde från kylan och vintern och julen till Kanarieöarna (La Gomera) i sju veckor. Precis som jag skulle hon varva jobb och semester och skrivande, och precis som jag ville hon testa hur det funkade att jobba på distans i värmen. Ensam.

När hon kom hem gjorde hon en utvärdering som du kan läsa här. Det inspirerade mig att också göra en. Snart, snart har jag glömt hur det var, jag märker redan hur snabbt det går att falla in i vardagslunken fast jag kom hem för bara fem dagar sedan. Jag härmar hennes upplägg också, varför uppfinna hjulet igen? 🙂

Jag har varit i Las Palmas tre gånger i vinter, fem veckor sammanlagt, alla gångerna på samma ställe.

Vad fungerade bra?

Arbetsmoralen. Det var underbart att kunna skriva koncentrerat i två långa pass per dag. Det var aldrig några problem att avstå från stranden eller shopping, jag gav mig själv tre timmar ledigt mitt på dagen och det räckte. Bäst gick det att skriva på mysiga svenska konditoriet Casa Suecia på Calle Ferreras. Det var bra arbetshöjd på bord/stol och jag kunde sitta hur länge som helst utan att känna mig som en parasit. (I och för sig åt jag rätt många av deras läckra chokladbiskvier ändå, fast jag egentligen bara tänkte dricka the.)

Tekniken. Det var perfekt att bara ha Ipaden och det trådlösa tangentbordet med mig. Enkelt att stoppa ner i ryggsäcken och gå femminuterspromenaden till cafeet. Jag hade också packat en förlängningsdosa som användes flitigt.  Wifi på hotellrummet var oftast OK även om det var hemskt långsamt mellan 18 – 22.

Boendet. Hostal 7 Soles på Calle Naval kändes som ett andra hem sista veckan, trots att jag blev lite paranoid pga stölden på stranden. Min hotellnyckel låg ju i väskan som stals… Jag lärde mig faktiskt att skriva sittande på sängen, även om det inte var idealiskt. Familjen med den kärva gamla mamman och hennes två söner som drev hotellet gjorde att det kändes tryggt och bra. Men boendet hör trots allt till det jag vill uppgradera lite till nästa vinter, se nedan.

Motionen. Om jag inte hade blivit förkyld hade det varit en fempoängare. Trots att Las Palmas är en storstad bor man väldigt nära fina naturområden att jogga och vandra i, om man bor nära stranden Las Canteras. Själva stranden och strandpromenaden är 5 km och i strandens norra förlängning fortsätter stigen längs Atlanten. Jag upplevde många fantastiska joggingturer på 7 – 8 km i soluppgången. Tills jag blev förkyld, som sagt. De här sista två veckorna hängde jag dessutom på Maria Forssell, svensk sjukgymnast, som samlade en liten grupp kvinnor till morgongympa på stranden. Ingen mesig tantgympa, utan rejäl styrketräning och QiGong.

Las Palmas. Innan jag reste hit hade jag massor av fördomar mot både Gran Canaria och Las Palmas. Jag valde stan för att slippa det värsta turistgettot i söder och för att inte bli isolerad bland pooler och Bamseklubbar. Det var helt rätt val. Las Palmas är en riktig stad, med vanliga spanjorer och vanligt spanskt stadsliv. Och en väldig massa shopping, kultur och historiska byggnader som jag inte hann utforska alls. Och nära playa Las Canteras och strandpromenaden är det bästa stället att bo på om man bara bor här tillfälligt. Skulle man få för sig att köpa en lägenhet (Gud förbjude) kanske man vill bo lite mer avsides, vad vet jag. Jag som bor på verkliga vischan ute på en liten ö i vardagslag uppskattar verkligen närheten till en riktig stad när jag är på skrivarretreat. Jag gillar att studera folklivet..

Vädret. Det var skönt, normalt svenskt, lite mulet sommarväder. En regnskvätt ibland. Varmare i november än i mars. Man behövde en tunn jacka på kvällen, kanske med en kofta om det blåste, och det gjorde det ganska ofta. Det var inte många helt soliga dagar, oftast var det molnigt ända fram till 13 – 14-tiden. +20 C i vattnet. För mig var vädret helt perfekt. Men jag förstår att de som reser till Kanarieöarna för att bli bruna reser till Playa Ingles och de andra stränderna på södra delen av ön där klimatet är annorlunda och där man kan ligga och pressa hela dan.

Vad var mindre bra?

Maten. Nästa gång, i november, kommer jag att ha ett litet kök med kylskåp, micro och spis, och det kommer att bli rena himmelriket. Det är urtråkigt i längden att sitta på hotellsängen och skära i en ostbit, äta avocado och spetsa oliver direkt ur burken. Det är faktiskt urtråkigt även om man köper jättegoda matvaror i närbelägna, välsorterade supermarketen. Eller i små mysiga, lokala butiker. Och det är om möjligt ännu tråkigare – och dyrt i längden – att äta ute. Jag löste många måltider med Extravaganza Bars och pulversoppor på rummet, hade med mig mixerstav i bagaget och köpte en vattenkokare.

Boendet. Hur glad jag än är över att jag hittade mitt billiga, enstjärniga Hostel 7 Soles på Calle Naval, så är jag ännu gladare över att ha hittat lägenhetshotellet Playa President mitt på strandpromenaden. Med kök, tvättmaskin och stor balkong rakt ut mot stranden. Hoppas jag kan hitta en lucka där även efter jul. Det är fullbokat åratal framåt, folk bor där från oktober till april och lagrar sina egna tavlor och dricksglas i källaren under sommaren, berättade svenska Marita …

Kriminaliteten. Las Palmas är en storstad med gott om fattiga människor. Man måste vara uppmärksam på ficktjuvar och andra lurifaxar. Det fick jag lära mig ordentligt när jag blev bestulen på stranden på min strandväska med Iphone och annat.

Vi har haft fint besök hela helgen. Lille L och Sigge ser till att det inte blir en tyst eller trist sekund, de leker och busar oupphörligt. Jag har svårt att landa efter veckorna i Las Palmas, blir rastlös och retlig när jag inte kan planera dagen precis som jag vill… Det låter ju inte klokt, jag hör det själv.

Men på tre dagar har jag varken motionerat eller skrivit en enda rad. Det blir inte av, jag hittar inte utrymme. Jag bakar bröd, rensar rabatter, läser lite, sparkar lite fotboll, packar upp, öppnar post, vilar en stund, åker och handlar lördagsgodis med lille L… vips så är dagen slut!

Jag vill ha tillbaka mina fasta rutiner och långa dagar!

Nu är alla scener som skrevs i Las Palmas inlagda i det worddokument som heter ”Utkast Manus” som nu sammanlagt är uppe i 51 920 ord. Lite besviken är jag nog, jag hoppades det skulle vara fler. Kanske är jag ungefär halvvägs nu?

Innan första utkastet är klart alltså. Sen återstår omskrivning. Kallas även redigering, men jag vet redan nu att jag kommer att skriva om och lägga till. Försöker i det här stadiet att undvika att läsa tillbaka i det jag har skrivit, nu gäller det att skriva på och skriva framåt. Men ibland måste jag läsa tillbaka för att leta reda på något speciellt. Då märker jag hur mycket som fattas i gestaltning och miljö. .

Efter en första omskrivning är det så dags att öppna dörren och låta någon annan läsa. Jag har redan vidtalat en vän. Sen redigera och korrigera igen. Sen lämna manuset för genomläsning till en professionell lektör, t ex Ann Ljungberg. Efter det redigera, skriva om igen och så, äntligen, är tiden inne att skriva ut manusbuntar och följebrev och posta till väl utvalda förlag. Och hålla tummarna.

Mitt mål är att bli klar i sommar.

Jag är helt inställd på att bli refuserad men tänker inte ge upp. Det är bara 2 promille eller nåt sånt av alla debutantmanus som får godkänt av något förlag.  Men det finns gott om peppande historier pom välkända författare som fick kämpa innan deras första bok blev utgiven. PC Jersild höll på i 8 år innan något förlag nappade läste jag nånstans. Och ”Låt den rätte komma in” blev visst refuserad 9 gånger.

Jag har börjat läsa Elisabeth Georges otroligt inspirerande och lärorika bok ”Write away”. Det är den bästa författarlärobok jag läst hittills. Bland annat hennes ”En romans dagbok”  (Diary of a novel) som återkommer då och då i boken. Där beskriver hon sina tvivel, sin skrivkramp och sin prestationsångest under arbetet med en roman.

Jag har också hittar några författarbloggar som är roliga och intressanta. Ibland undrar jag om jag en dag blir tvungen att välja mellan att skriva en farmorsblogg och en författarblogg?

De författarbloggar jag följer är: Debutantbloggen, Alla har en bok inom sig, bokhora, Simona Ahrnstedt, Kim Kimselius, Multimanus och så förstås Författarcoachen Ann Ljungberg

Det finns förstås många fler, men de här är mina favoriter hittills.

Han är på väg ut samtidigt som jag är på väg in och vi lyckas undvika en krock, stirrar några sekunder på varann. Han har ett blödande jack tvärs över kinden och mera blod på flera ställen i ansiktet. Jag hinner inte se så noga.

Han möter inte min blick men det lyser förtvivlan och panik om honom, han vacklar till bakåt så att jag kommer förbi och han skyndar, nej flyr sedan ut på gatan. Först blir jag rädd, jag också. Tänker: narkoman, mördare, bara inte Javier ligger död där uppe i sin portierhytt. Sen: så rädd han verkade.

När jag kommer upp i lobbyn är det inte Javier som har passet ikväll, utan mannen från Jamaica. Han som har en liten tvåårig svartlockig son som brukar komma och hälsa på pappa på jobbet ibland med sin spanska mamma.  Två holländska gäster är också där och surfar på lånedatorn. De ser förfärade ut. ”Såg ni den där mannen?” säger jag. ”Vad hade hänt?”

”Han ville ha ett rum”, säger mannen från Jamaica och smackar föraktfullt med tungan. ”Men jag sa att det var fullt.  Såna där.  Those people.”

Jag går upp till mitt rum och lägger den nyköpta flaskan kanarisk honungsrom överst i väskan som redan är färdigpackad. Imorgon ska jag flyga hem.

Upp mot  mitt fönster stiger stojet och skratten från de asiatiska småbarnen som leker utanför sina föräldrars butiker halva natten medan nya varor som kommit från Kina levereras av lastbilar som köar efter varann längs den smala gatan. På avstånd hörs en siren. Jag hör inte skillnad på polisen och ambulansen, de låter likadant. Det gör förhoppningsvis ingen skillnad för honom heller, om det är den ena eller den andra. Bara det är någon som släpper in honom.

Jag är så tacksam att jag inte är hans mamma.

Någons mamma i Santa Ana Cathedral i Las Palmas där jag gick runt med kameran en stund igår.

Frågan var: När gav du senast någon ett förtroende. Efter stölden på stranden förr veckan gick jag omkring och var misstänksam i flera dagar. Det var på sätt och vis nyttigt, för jag märkte hur van jag är att tro det bästa om folk omkring mig. Det kändes inte alls bra att behöva vara så på sin vakt.

Men idag var min gamla vanliga godtrogenhet tillbaka. Jag lämnade in min tunga ryggsäck med Ipad och pengar mm i köket till Casa Suecia och bad servitrisen vakta den medan jag gick ut en stund med kameran.  ”Computer!” sa jag och pekade på ryggsäcken. ”No problemas, securo!” log hon tillbaka och stuvade in den under diskbänken. Sedär, jag förstår spanska! 🙂

För övrigt har jag skrinlagt mina planer på att gillra en fälla för strandtjuven. Hämndlystnaden gick över. Energin behövs till andra projekt.  Särskilt nu när jag är förkyld, då måste jag verkligen hushålla med min energi och tänka mig för hur jag spenderar den. Men jag är i och för sig hellre en hämnare än ett offer.

Gympapasset på playan med Maria i morse ville jag inte missa, sista gången. En del övningar orkade jag inte, men Tranans och Den Gäspande Munkens rörelser i Qui Gong tror jag faktiskt gjorde mig lite friskare. 🙂

Tråkigt att skiljas, men kanske ses vi igen nästa år. Om du läser det här Maria, vad hette märket på de där bra gummibanden? Kan du skriva det  i en kommentar? Måste skaffa ett snarast, nu när du lärt mig så många bra styrkeövningar att göra hemma.