Idag har jag faktiskt haft en ganska ynklig dag. Hittills i alla fall. Jag vaknade så förkyld att det var otänkbart att gå på någon vandring.  Snuva, ont i huvet, arg. Kroppen sa: Vila!

Hade ingen lust att äta frukost, stoppade i mig det som fanns i mitt hotellrum. Fullkornskex, färdigskurna ostbitar i svettiga trekanter, the, några bitar mörk choklad, en liten grapefrukt.

Släpade mig i alla fall till apoteket för att köpa näsdroppar. Fräste ilsket när de försökte pracka på mig näsdroppar för 12 Euro, och fick då istället en förpackning  av annat märke  för 5. Gick tillbaka till hotellet och skrev ett par timmar, tyckte allt jag skrivit hittills är totalt platt, tråligt och värdelöst. Hittade på en helt ny karaktär som förhoppningsvis lyfter storyn. Kom på att jag måste specialstudera Elisabeth George och hur hon gestaltar sina miljöer.

Låg en stund på stranden men frös för mycket (feber?). Beställde tomatsoppa och garllic bread till lunch. Fick en liten fånig baguette med en klick vitlökssmör i mitten, fräste åt servitören och gav ingen dricks.

Ni ser, allt som behövs för att locka fram hondjävulen är ett litet virus.

Det blir ingen bild idag heller.  🙁

Idag började jag räkna ner tiden som är kvar. Det berodde på att några i morgonens gympagrupp på playan tyckte att jag absolut måste se den gamla stadsdelen i Las Palmas, Vegeta. Då kände jag plötsligt att jag blev väldigt snål med min tid. Vadå sightseeing, liksom… Jag har ju mitt skrivschema som jag följer väldigt strikt, eller åtminstone ganska strikt. Nu har jag ju gjort avsteg både för gympan på stranden varannan dag, som börjar lite för sent för mig egentligen, och för vandringsturerna igår och imorgon som verkligen inte alls passar in i dagsschemat. Men jag tröstar mig med att det är viktigt för kreativiteten med pauser också.

Imorgon kommer halva dagen att gå åt till en vandring upp i bergen på västra sidan av Gran Canaria, jag har glömt namnet på byn vi ska besöka just nu, men den heter som det mest populära flaskvattnet här. Man går i en bäckravin, det lär vara väldigt vackert och jag gläder mig både åt sällskapet och möjligheten till  nya fotoobjekt.

Annars är jag förkyld, har ätit kinesbuffé  för första och sista gången samt ligger här med tejpade blåsor på tårna och längtar efter att skriva färdigt en viss, väldigt spännande scen. Är nog uppe i 55000 ord nu tror jag. Men slutet är inte nära än.

Mormor längtar efter dig.

Med risk för att bli tjatig visar jag en bild till på Las Canteras. Mest för att väga upp den förra bilden  där stranden var så fullpackad med folk.

På morgonen, vid lågvatten, ser den ut som på bilden.

Jag har ju alltid tidigare tyckt att det är lite motbjudande med stora stränder i närheten av stora städer. Men jag har tänkt om. I alla fall vad beträffar Las Canteras. Det städas och rensas och töms soptunnor hela tiden och överallt. När jag joggar på morgonen är det fullt av renhållningsarbetare ute som sopar och plockar hundbajs. För det finns massor, MASSOR av hundar. Alla möjliga raser, jag ser både pitbulls och chihuahuas. Och ganska många små terriers som liknar Sigge.

Även på stranden är det rent och städat. Och man ser inga plastpåsar eller annat som ligger och flyter i vattnet. Folk snorklar ute vid revet och på morgonen, innan badare och vågor har rivit upp en masa sand, är vattnet alldeles klart och genomskinligt. Hela stranden är såklart EU-flaggad..

Den här bilden får illustrera veckans fototema på Fotosöndag som är ”dröm”. Jag tycker bättre och  bättre om Las Palmas för varje dag. Trots risken att bli bestulen.

Förresten, en sak till… det finns inga myggor och småkryp heller. Kanske beror det på årsttiden?

Såhär såg det ut idag på playan. Lördag och strålande sol, jag hörde nästan bara spanska när jag tog en pauspromenad längs stranden. Man får väldigt mycket tankar om kroppar när man går där. Hur olika vi är skapade. De flesta ser inte alls ut som man ”ska”. Många, många ser helt groteska ut och rör sig ändå helt oblygt och fritt. Och det gäller både herrar och damer. Många damer solar topless fast man knappt ser skillnad på vad som är bröst och vad som är andra valkar.  80 % av herrarna, unga som gamla, har såna där tajta tarzanbadbyxor som jag hellre skulle dö än visa mig tillsammans med Odd om han använde.

Många är väldigt feta, så feta att de har svårt att röra sig.  Jag tycker så synd om dem.

Några är väldigt vackra, med hårda runda bröst och smala, smala midjor. De skuttar ofta väldigt teatraliskt ut i brytande vågor, som om de spelade med i en film. Eller så går de sådär som när modeller visar kläder på en catwalk, slänger med håret och stannar upp i olika poser. Jag tycker synd om dem också.

Sen har vi alla pensionärer, ensamma eller i par, ofta hand i hand. Skrynkliga och böjda och deformerade på alla möjliga vis, var och en efter sin fason.  De  verkar faktiskt lyckligast av alla. Idag såg jag en ensam tant som nog var sådär 70 -75. Hon var fullt påklädd i skjorta och långbyxor men hade tagit av sig skorna och vikt upp byxbenen över knäna. Hon gick med en krycka. Alltså en riktig krycka, inte käpp. Rätt som det var kilade hon rakt ut i vattnet, hon hade siktat in sig på en våg som var på väg in och skulle brytas på lämpligt avstånd. Jag var livrädd att hon skulle ramla, det såg inte lätt ut att stödja sig på kryckan som försvann ner i sanden. Men hon stannade där mitt i vågskummet och såg glad ut, fast hon blev alldeles våt om byxbenen.

För övrigt har jag slutat tänka på min stulna mobil. Nästan. Inatt ska jag prova att sova utan att barrikadera dörren. Det känns inte längre konstigt att vara utan mobil. Bara lite ensamt. Jag saknar alla bilderna på mina älsklingar som alltid fanns inom räckhåll.

Sex scener och niotusenfemtioåtta ord har jag skrivit på en vecka. Om det är snabbt eller långsamt, mycket eller lite vet jag inte. Om det är bra eller inte beror väl på innehållet…

Idag har det varit fantastiskt fint väder, dagen började med gympa och chigong på stranden. Lite dum tid för mitt dagsschema, det börjar inte förrän 9.30. Solen går upp två timmar tidigare. Jag hann med en lång fotopromenad på stranden innan gympan.

Om vädret är lika vackert imorgon ska jag jogga bort till det vackra konserthuset och tillbaka.  Det är byggnaden som ser ut som ett slott i mitten av bilden.

På söndag ska jag vandra med gympagruppen upp till den vita byn högt uppe på kullen till höger på bilden. Där ska vi äta lunch och se oss omkring innan vi går ner igen.

Det kallar jag en fin söndagspromenad! 🙂

Bilden blir lite knepig i färgerna när jag inte kan redigera som vanligt i Lightroom. Hoppas det framgår i alla fall hur vackert det är på stranden såhär tidigt på morgonen när vattnet är som lägst. Det skiljer väldigt mycket på lågvatten och högvatten. Klipporna försvinner helt under vattnet längre fram på dagen.

Fy vilket trist inlägg det här blir… I över 30 minuter har jag nu suttit och väntat på att Websidan till Telia Företag ska ladda ner. Nu har klockan hunnit bli 20 och Telia Kundtjänst har stängt. Var god säg inte att jag skulle ha ringt det eller det telefonnumret, jag försökte igårkväll helt utan framgång, de fungerar inte från utlandet fast det står att de ska göra det. Mitt spanska kontantkort på 200:- sa bara slurp när jag knappade runt för att försöka spärra mobilen och blev utslängd ur systemet gång på gång. Till slut kom jag på att gå omvägen via Spärrservice där jag har registrerat mina kontokort och få hjälp av en snäll tjej som hette Josefin att bli kopplad till ett Telianummer som fungerade.

När jag hade stöldstängt mobilen fick jag veta av en automatröst att jag måste ha ett speciellt nummer som står på polisanmälan för att Telia ska kunna göra mobilen obrukbar.

Därför stod jag först i kön när resebyrån öppnade kl 16 för att få hjälp av Maarja, Vings fantastiska platschef i Las Palmas, att göra en telefonanmälan till polisen först. Man ska nämligen göra det, med hjälp av ett särskit formulär. Jag fick ett referensnummer och travade iväg till Policia Municipals kontor i hamnen, där tre mycket vänliga poliser hjälptes åt att skriva ut en rapport i fem exemplar som jag fick underteckna. Sen var det klart, och jag satte mig vid datorn på hotellrummet för att få tag i Telia.

Tillbaka på ruta 1 igen. Det är lika bra att inse – mellan 18 – 24 kan man glömma bort att försöka uträtta något på nätet. Vi är så bortskämda hemma med att Internet fungerar snabbt och smärtfritt. Detta är förmodligen en bra övning i tålamod.

Jag får vänta till imorgon.

Jag trodde förstås att jag reste hit till Las Palmas för att fortsätta skapa på min roman. Och det har jag också varit väldigt disciplinerad med. 8 timmar om dagen skriver jag i snitt. Hittills.

Men när min IPhone stals på stranden igår rubbades alla cirklar. Den var förvaringsplatsen för så väldigt mycket av det som är jag. Det var inte bara telefonnummer, kalender, lösenord och anteckningar. Där fanns också över 500 foton, en massa nedkastade ideer, alla gamla sms. För att inte tala om kameran, apparna som gjorde det lätt att kommunicera både i bild och ord, apparna som hjälpte mig hitta i Las Palmas och som visade hur långt jag har joggat, facebook som talade om vad mina barn och mina vänner har för sig just nu. Alla de många timmarna intervjuer med mamma. Jag vet att det mesta går att få tillbaka så snart jag köpt en ny Iphone och synkat på Itunes. Det är inte det. Det är just nu som är kruxet.

Det känns mycket mer ensamt utan min Iphone.

Tre dagar i veckan är det gympa på stranden, idag var andra gången. 7 damer 50+ och så ledaren som är en betydligt yngre sjukgymnast och personlig tränare. Jag berättade förstås om stölden och fick genast veta en massa om alla de andra också. Det slutade med att jag nu har hittat ett nytt boende för nästa vinter! En liten lägenhet med kök och balkong med havsutsikt, President Playa heter stället som ligger precis intill strandpromenaden. Där bor kanske 10 – 15 hyresgäster, svenskar, norrmän och ett par tyska författare bl a. Alla känner alla och de flesta bor här halvårsvis och magasinerar sina tavlor och sitt porslin i källaren när de reser hem till Sverige!! Det är obetydligt dyrare än där jag bor nu, och den merkostnaden tjänar man snart in på att kunna laga mat själv. Det finns inte på nätet, ser inte ut som ett hotell på utsidan. Det är svårt att få plats, men nu har jag i alla fall bokat 2 veckor i november! Jag hade aldrig hittat det på egen hand.

Så svaret på Farmorsfrågan 2013 blir detta: Jag skapar just nu nya kontakter och förutsättningar för ett annat vinterliv i framtiden. Och konstigt nog blev det lättare när min Iphone blev stulen och jag blev tvungen att försöka bli lite mer social.

Inte riktigt samma kompis…

Sådär, nu kan jag sova tryggt. OM tjuven som stal min väska med bland annat hotellnyckeln listar ut vilket hotell jag bor på. (Rumsnumret står tydligt på nyckeln). Då kommer han i alla fall inte in i mitt rum medan jag sover.

Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tänka om detta. Det påminner förstås om när jag blev lurad på Blocket. Men den gången var jag dum. Den här gången tycker jag inte att jag var oförsiktig alls. Det är någonting med ens världsbild som ändrar sig när sånt här händer. Jag vet ju att folk blir rånade och lurade hela tiden. Och ännu värre saker. Men när det inte händer en själv eller ens närmaste, så vänjer man sig vid att leva i en bubbla av trygghet och välvilja där andra människor inte vill en något ont.

Det är väl bra…eller? Förresten så ville den där tjuven inte mig något ont. Han ville bara ha mina värdesaker och det är skillnad.

Fast just nu längtar jag ändå extra mycket efter dem som jag vet älskar mig.

Det kanske inte heter rånad när man blir bestulen medan man ligger och dåsar i solen på beachen?

Det här är i alla fall vad som hände.

Mellan 15 – 17 tar jag en skrivpaus och går ner på stranden. Jag breder ut min handduk mellan en svensk barnfamilj på åtta personer och ett norskt pensionärspar. Det är kanske 10-15 meter mellan oss. Det gör mig ingenting att det är lite tätt med folk, det är mysigt att ligga och lyssna på småpratet i bakgrunden. Om jag ville skulle jag kunna lägga mig betydligt mer ostört längre bort, men det gör jag alltså inte.

Jag lägger mig på mage på handduken, den nyköpa strandbagen ligger bredvid mig, också på handduken. Jag kan känna den mot kroppen. I den ligger min magväska med ungefär 30 Euro, min Iphone, min hotellnyckel, mina nya jeansshorts och bikinibyxor, och en blus. Och så min anteckningsbok förstås. Den har jag alltid med mig.

Eftersom klockan är 15 är jag inte rädd att bränna mig, så jag kopplar av och dåsar nog en stund. När jag ska vända mig över på rygg är väskan borta.

Det är en helt overklig känsla. Kan det vara sant? Jag reser mig och frågar den svenska familjen om de sett något? Nej. Det norska pensionärsparet då? Nej. Alla blir ledsna för min skull och kan inte förstå hur det har kunnat hända mitt framför ögonen på dem.

Jag drar mig till minnes en situation igår. Då låg jag nästan på samma ställe, och gick ifrån min väska och min handduk en liten stund. (Först svepte jag handduken om väskan så att den inte skulle vara så iögonfallande.) Jag gick kanske hundra meter längs stranden, inte längre än att jag såg mitt knyte hela tiden. På tillbakavägen såg jag en mycket brunbränd man i badbyxor stå och röka precis där mina saker låg. Så nära en hög med saker på stranden skulle jag aldrig ställa mig, om det inte var mina saker. Han stod där som om de hörde till honom. När jag kom flyttade han sig till ett sällskap längre bort.

Att bli av med min Iphone har varit min mardröm. Nu har det hänt, och världen gick inte under.

Jag har köpt en liten rosa spansk mobil för 30 Euro, med ett spanskt kontantkort. Jag har gått in på Findmyiphone.com och sett till att allt innehåll på min Iphone raderas. Imorgon går jag till Vings kontor och får hjälp med polisanmälan.

Det enda som gnager är hotellnyckeln med mitt rumsnummer i stora siffror. Fanns det någonting i min väska som skvallrade om namnet på mitt hotell?

Jag är också hemskt ledsen över att min anteckningsbok är borta.

Men jag tänker inte låta detta förstöra min tid här.

Jag är glad att jag inte hade pass, kontokort och en massa pengar i väskan.

Och jag är tacksam att jag inte lever ett liv där jag behöver stjäla från turister för mitt uppehälle. För som Evert Taube skrev: ”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?”