Farmorsfrågan 213. Vad skapar du just nu?
”Att samla vackra stenar är en underbar ide'” Tove Jansson, Vem ska trösta knyttet.
Fake it til you make it!
Den här bilden tog jag igår för att illustrera ordet ”fejk” som är veckans fototema på www.fotosondag.se (där jag har varit med 103 veckor i ett sträck nu!)
Att låtsas vara något som man inte är. Att lura sig själv.
Å ena sidan är vi uppfostrade att tycka det är fult och moraliskt förkastligt. Du skall icke förhäva dig. Var ärlig och sann. Var dig
själv.
Å andra sidan är detta det viktigaste rådet från alla som är experter på hur man blir framgångsrik och når sina drömmars mål:
Tro att du redan är den du vill och kan det du vill kunna! Se dig själv på toppen av berget! Gå in i rollen som vinnare!
Jag har själv tillämpat den tekniken när jag gick ner 25 kg i vikt. (Och jag har till och med läst det i en bok om sex, Ylva Franzéns klassiska ”Orgasmera mera” tror jag.)
Min väninna Barbro Esbjörnsdotter, som redan har skrivit tre böcker, säger att hon måste gå in i sin författaridentitet för att kunna skriva. Det tror jag på.
Så här ser min författartillvaro ut just nu i Las Palmas:
07.15 – 08.30 Joggning eller promenad.
08.30 – 09.30 Frukost, Facebook.
09.30 – 12.30 Skriva på hotellrummet.
12.30 – 16.30 Lunch på hotellrummet (ost, frukt, nötter, yoghurt), mail, ledig.
16.30 – 19.30 Skriva på fiket Casa Suecia.
19.30 Middag ute. Igår blev det kafta på en liten libanesisk sylta.
Jag är en författare, jag är en författare, jag är en författare…
– Posted using BlogPress from my iPhone
Hola Katinka!
Det är lite roligt att hotellpersonalen känner igen mig. Javier, den av bröderna som talar engelska, lyste upp när jag kom släpandes på min väska uppför den smala, branta trappan som leder från gatan upp till lobbyn. Han berättade stolt att han hittat ett skrivbord till mig. Om jag ville hjälpa honom att bära in det på mitt rum?
Efter det gick jag en sväng till konditoriet Casa Suecia, tog en kopp kaffe och växlade några ord med den mystiske mannen som ofta sitter där och skriver för hand i en tjock anteckningsbok. Undrar vad han skriver? Det ska jag ta reda på innan jag reser hem igen.
Sen gick jag till kvarterets supermarket och handlade the, mjölk, honung, valnötter, persikor, apelsiner och ost. I kön bakom mig stod en vänlig farbror med en mini-Sigge i sin väska.
När jag kom tillbaka till hotellet hade Javier tagit fram min vattenkokare som stått på en hylla i deras kök sen sist.
Nu är det bara att sätta igång! 🙂
– Posted using BlogPress from my iPhone
Tillbaka i solen.
Jag tar lokalbussen från flygplatsen och in till Las Palmas. Så hemtam känner jag mig den här gången, tredje turen till Kanarieöarna i vinter.
Bussbiljetten kostar 2,90 euro istället för 50 med taxi. ”Mitt” hotell på den lilla bakgatan är bokat sedan i februari, det kostar 300:- dygnet. Jag tar mig hit med hjälp av två billiga restresor – en för hitresan och en för hemresan. Den här gången fungerar webmail, jag kan både sköta mitt jobb OCH skriva roman långt borta från kyla och mörker.
Varför då det här sjuka behovet att försvara mig, till exempel genom att redogöra för hur billigt jag har ordnat detta?
Skuld, skuld, skuld är min arvedel och alla måste tycka om mig annars får jag ångest.
Min coach Eva och jag pratar ofta om detta, jag hoppas verkligen att jag en dag kommer att kunna släppa den här känslan av dåligt samvete när jag har det ”för bra”.
Ibland känner jag en sån avundsjuka på de mäktiga män som får miljoner i lön och bonus och avgångsvederlag. Inte för pengarna, så mycket behöver ingen och är ingen värd. Men för deras magnifika avsaknad av skuld. Vik hädan, Jante!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Skål lilla mamma!
Ett glas Bristol Cream framför Antikrundan. Rollatorn funkar utmärkt som serveringsbord. Imorgon tidigt går mitt plan och det passar så bra att övernatta hos mamma. När Antikrundan är slut sitter vi och pratar om gamla tider, övernaturliga händelser och om när min mormor fick alla sina tänder utdragna och nästan förblödde.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Svar på Farmorsfrågan 212. Var kan du gömma dig?
Det första gömstället jag minns är vindsskrubben hos min bästis Kristian på Brödragatan. Där hade vi gömt en stor rund sirapsburk i papp, köpt för pengar som han hade knyckt av sina föräldrar. Vi åt sirap genom att doppa fingrarna i burken.
Nuförtiden har jag andra anspråk på ett bra gömställe. Det viktigaste är att man måste kunna vara ostörd av andra. Gärna se men inte synas.
Fotograferandet kan vara ett slags gömställe har jag insett. På gott och ont. Bakom kameran kan man vara ganska ostörd mitt i vimlet.
Vackra Evelina skriver bloggen Happilyeverafter.se och henne fotograferade jag för en av LifeStones annonser.
– Posted using BlogPress from my iPhone
34 256 ord.
Ikväll läser jag Stephen Kings bok ”Att skriva” och blir lugn igen. Det är OK att läsa så mycket som jag gör just nu. Det är till och med nödvändigt om man vill bli författare. Det är väldigt bra att läsa dåliga böcker, för då lär man sig hur man inte ska skriva, säger Stephen King. Det är också bra att läsa riktigt bra böcker, även om man blir förtvivlad och avundsjuk och tappar tron på sig själv. Sådär som jag känner när jag nu börjat läsa Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet. Hur kan hon skriva så bra? Hur är det möjligt? Jag tycker hon är lika bra som Steinbeck. Ouppnåelig.
Stephen King skriver att det är omöjligt för en dålig författare att bli en bra författare. Lika omöjligt som det är för en bra författare att bli genial. Hur mycket vederbörande än tränar.
Däremot är det fullt möjligt för en duglig författare att arbeta upp sig till att bli bra. Det får bli min ambition.
Han säger också att det inte bör ta mer än tre månader att skriva ett första råmanus. Annars riskerar man att tappa lusten för sin historia. 1000 ord om dagen i 90 dagar. Det betyder att jag måste lägga på ett kol. Jag är bara uppe i ungefär en tredejedel av det jag har tänkt skriva. När började jag? Var det i somras?
Skrivdisciplin. Det är en bristvara just nu, av någon anledning. Jag borde verkligen kunna stiga upp klockan halv sex, ta en snabb promenad och sen skriva ett par timmar innan jobbet. Borde. Ingen hindrar mig. Jag har ett eget arbetsrum och en dörr jag kan stänga. En man som stöttar mig och tror på mig.
Farmorsfrågan nr 212. Var kan du gömma dig?
En egen dag med Patrik på Moderskeppet.
Två gånger om året har jag privat dejt med Patrik på Creative Adventures i Strömstad. Det är han som har gjort Moderskeppets DVD-er om Lightroom, Photoshop för naturfotografer, Fotografera Landskap m fl. En hel dag kör vi vår och höst och jag brukar vara totalt slut, bombad, tom i skallen efteråt. Samt ha känning av min musaxel.
Vad vi gör? Sitter framför datorn och jobbar med mina bilder i Lightroom. Gamla bilder blir som nya när jag får lära mig mer om redigering. Eftersom jag bara fotar i RAW och eftersom Lightroom är ett icke-förstörande bildredigeringsprogram kan jag ”omframkalla” mina gamla bilder i takt med att jag lär mig mer och mer. För den som inte är fotonörd är det kanske svårt att förstå attt det är nästan det roligaste som finns.
Detta var fjärde gången, och jag märker att inlärningen fungerar ungefär som en upp och nervänd pyramid. Jag lär mig mer och mer för varje gång. Lightroom 4 är på g, och Patrik visade mig de viktigaste nyheterna.
Här är några av dagens bilder.
Hellre en fyr i hamnen än på armen…
Store J tänker låta tatuera sig igen. Det är tydligen någon sorts inre tvång. Motivet den här gången är vår lilla fyr på berget utanför Svarteskär. Hans hemmahamn. Han bad mig skicka ett fotografi som underlag till tatueraren.
Ja, vad gör man inte för sina barn?
Ska han fortsätta i den här takten kan jag inte föreställa mig hur han kommer att se ut om tio år. Men han gör som han vill med sin kropp, den är hans.
