Hemma på Flatön igen efter stadsresa. Hjärtat varmt av dagens händelser. Vilken tur att Iphonen alltid är med och kan fånga ögonblicken.
Först gick vi en promenad med mamma på isfria trottoarer. Äntligen. Sen firade vi Minis 1-årskalas med alla kusiner och många fler.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Allt jag inte kan, inte klarar, inte räcker till för. Allt jag glömt, försummat, struntat i, tittat bort ifrån. Inte orkat, inte vågat, inte tänkt på, inte hunnit.

Allt det där negativa finns i mitt huvud också, tro inte annat, innanför en dörr som jag enkelt kan öppna.  Men det aktar jag mig för. Vissa saker släpper jag inte in i mitt huvud (som TV-serier till exempel) andra saker släpper jag inte ut. 

Varje dag utsätts jag för frestelsen att öppna den där dörren och släppa lös självanklagelser och tvivel på den egna förmågan. Ibland, men väldigt sällan, unnar jag mig att sitta en stund därinne i det mörka, negativa missmodsrummet som är så skönt kravlöst.

Men oftast  försöker jag  hålla dörren stängd om de där tankarna och istället tänka på allt som jag har klarat av bra. Slutat röka till exempel (även om det var över 30 år sedan). Bilda familj och uppfostra fyra barn. Försörja mig. Skapa ett hem. Älska min man. Ta hand om mig själv. Njuta av tillvaron. Leva mitt liv.

Morgonhälsning på väg till badrummet.

Här sitter jag och tårarna rinner nerför kinderna – jag vet ju precis hur det känns att ha fött en prinsessa, har ju gjort det två gånger! <3  Hoppas, hoppas att det finns någon i den kungliga familjen som har vett på att göra fot- och handavtryck så tidigt som möjligt! Jag gjorde det redan på BB med mina barnbarn och det är både mina och barnens finaste bebisminnen. Så här kommer en länk som tips till mormor eller farmor: www.lifestone.com

Och här kan ni se den lyckliga pappan berätta i TV: http://www.dn.se/nyheter/sverige/kronprinsessan-victoria-och-prins-daniel-pa-forlossningsavdelningen

Vi har haft långväga affärsgäster till lunch. De kom från längst bort i Kina, från staden Dalian vid Kinas östra kust. Till vårt uterum på Flatön. 🙂 Vi åt Odds fisk- och musselsoppa, vilket var tursamt, de förklarade att fisk och skaldjur bjuder man bara sina mest betydelsefulla gäster på. ( Ja, det sörplades högljutt! ) Jag hade bakat levain på surdeg samma morgon, det var också väldigt uppskattat, allt gick åt vilket överraskade mig (fråga mig inte varför, varför skulle inte kineser gilla surdegsbröd?).

Odd visade hur man knäcker en pepparkaka och får önska sig något om det blir tre bitar. Efter det åt de ganska många pepparkakor… Vi hade stängt in Sigge på övervåningen, men besökarna förklarade att de älskade hundar så han fick komma ut och hälsa. Då hoppade han upp i knät på en av dem, vilket kanske var lite för mycket. Tyckte i alla fall jag.

Man har så fåniga fördomar. Till exempel blev jag också förvånad när alla gästerna tävlade om att duka av och bära ut och in grytor, brödfat, glas osv till uterummet. De praktiskt taget slet tallrikar och brödkorg ur händerna på mig, som om de inte vore förstagångsbesökare utan familjemedlemmar. Av någon anledning hade jag inte väntat mig den hjälpsamheten.

De var ytterst intresserade av vårt hus, gick omkring och tittade nyfiket på tavlor och möbler, kikade diskret in i vardagsrummet och i mitt arbetsrum, ville veta vilka alla var på fotografierna som hänger på våra väggar. Jag ångrar verkligen att vi inte gick en ordentlig husesyn med dem, det får vi göra nästa gång. Tänk så spännande det skulle vara för oss att komma till ett kinesiskt hem och bli visade runt. Varför tänkte jag inte på det?

När de gav sig av i sin hyrbil efter mer än fyra timmar hade vi hunnit med en promenad ner till bryggan också. Det kändes som om vi kommit varann riktigt nära. Jag vet i alla fall flera här hemma i vår lilla kommun, som för mig framstår som betydligt mer främmande och obegripliga än de här gästerna från andra sidan jorden som spred en vänlig och avslappnad stämning omkring sig hela tiden.

Idag för 34 år sedan föddes mina tvillingar på Uddevalla lasarett. Jag glömmer det förstås aldrig. Inte heller glömmer jag den underbara barnmorskan Ulla Bredberg, som jag lärde känna ordentligt eftersom man på den tiden låg inlagd från 7e månaden. Dessutom återsågs vi när det var dags för store J några år senare, sällan har jag blivit så förvånad som när Ulla kom in genom dörren till förlossningsrummet då också! 🙂 

Lyckans minut

”Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och speglar mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.”
Erik Lindorm

Om några dagar fyller hon ett år. I min bilddatabas har jag 441 foton som jag har tagit av henne under året.

Men då är det bara de foton jag har behållit. I själva verket har jag knäppt flera tusen.

Ibland kan jag få ångest över alla fantastiska porträtt på barnbarnen som ligger gömda i min dator och som kommer att stanna där. Aldrig framkallas på papper eller canvas, aldrig hamna i en fotobok. Det är lite grann förbannelsen med digitalkameran.

Frusna ögonblick av fullkomlig skönhet. Som det här porträttet av Mini som jag tog igår, i eftermiddagsljuset från fönstret hemma hos mamma A. Mini hade ett litet hårband som hon tuggade på, vi tog ifrån henne det och lät henne spana efter det. På så vis fångade jag den här blicken och hennes fina leende.

Men det är bara en av 54 bilder från samma tillfälle… Jag behöver en sån där klocka som store L önskar sig i födelsedagspresent, en som går baklänges.

Mini växer från bebis till småflicka innan man hinner vända sig om. Just nu njuter hon alla fördelar av att ha två storasystrar. Alltid någon som vill leka eller läsa eller bara kånka på henne. Nyss har hon lärt sig låtsasgråta, dvs hon ger ifrån sig små bräkanden som betyder att nu behöver hon kramar och uppmärksamhet, genast! Tänk vilken skillnad det gör om man föds först eller mittemellan eller sist i en syskonkull.

Efter femton år tröttnade vi plötsligt och definitivt på vår gamla köksspis. Den har långsamt blivit sämre och sämre, vi har vant oss men barnen har tittat konstigt på den de senaste två, tre åren när de varit tvungna att använda den.”Nej, den plattan går inte, ta den nere till vänster!” ”Den plattan går bara om du först sätter på den och sen snabbt stänger av den igen.” ”Vredet är borta men det funkar ändå om du vrider med fingrarna inne i hålet.” Och så vidare…

I helgen åkte vi till Spisen i Uddevalla och shoppade en ny, Husqvarna induktion. Ett under av finesser. Man kanske till och med kan styra den med sin Iphone? För 15000:- tycker jag nästan att man kan begära en sån sak. Visserligen fick vi rabatt i form av en hårtork på köpet och en väldigt billig epilator som jag inte vågat använda än. Men femtontusen kronor, det är ju inte klokt! Det får bli nudlar den närmaste tiden.

Eller sallad, för det går inte snabbt att lista ut hur underverket funkar.

Spisen kanske är från framtiden men bruksanvisningen är från stenåldern.

Intervjuerna med mamma om hennes barndom och uppväxt i början av 1900-talet (hon är född 1919) har väckt mycket känslor och många funderingar. Jag trodde att jag kände min mamma ganska bra. Hur jag nu kunde tro det, när jag inte visste särskilt mycket om henne från tiden innan jag fanns till. Och praktiskt taget ingenting om hennes föräldrar och deras liv.  Min morfars mor Hanna till exempel, född 1849. (Det är min morfar med den den svarta mustaschen som står bakom henne på bilden.)

Hon gifte sig först med Johannes Persson och fick fem flickor som alla dog i späd ålder. Varför? undrar jag. Kanske kan man få reda på det i gamla kyrkböcker. Sedan dog hennes man också. Då gifte hon om sig med sin svåger Troed och fick i rask takt 8 pojkar som alla blev vuxna. Så småningom startade hon Bjärnums första sparbank i källaren på gården där de bodde.

Frågade hon sig någonsin ”vem tror jag att jag är?”  Hur överlevde hon sorgen efter alla sina flickor, hur orkade hon börja om och föda ännu fler barn, hur kom det sig att hon startade banken? Hon blev 76 år, mamma minns henne tydligt. Jag måste fråga henne vad hon kommer ihåg mer av sin farmor Hanna. Nu finns det bara bilder på en gammal ful och butter gumma, men hon måste ha varit så mycket mer än så. Jag vill så gärna tro att hon var en stark och okuvlig kvinna som omvärderade sig själv och vägrade vara ett offer. Det kanske bara är en romantisk fantasi, men det kan också vara sant.

Boken ”Niceville” som jag just läst ut handlar om att omvärdera sig själv, att sluta godta andras definitioner på vem man är, hur man skall vara och vilken plats man skall ta. Det är en fantastisk roman, en sådan man fortsätter fundera på flera dagar efter att den tagit slut. Läs den!