Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.

Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.

Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.

Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?

Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.

Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.

Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.

Hur kan du vara snäll mot dig själv idag?

Hoppas att du tycker det är OK att en farmor och mormor blandar sig i samtalet här på Allt för Föräldrar. Om du vill veta lite mer om varför jag gör det, så  står det under rubrikerna här ovanför.

Annars är min ambition att skriva KORT. 😉  Om jag lyckas ställa en Farmorsfråga som gör någon lite gladare eller säkrare, så är jag nöjd. Om jag lyckas minska avståndet mellan min generation och din, genom att bjuda på mina tankar och erfarenheter och lyssna på dina, så blir jag ännu gladare.

Tack för att du läste ända hit, hoppas få träffa dig igen! Jag är SÅ glad och stolt över att bli inbjuden till så fint sällskap!

Min pappa lever inte längre. Om han hade gjort det hade han varit 105 år gammal.

Men det går fortfarande nästan inte en dag utan att jag tänker på honom. Saknar honom.

Det är så sorgligt att han inte får träffa sina barnbarnsbarn, som min mamma får. Tänk så stolt han skulle vara.

Min pappa var en enastående person, jag är säker på att jag hade beundrat honom även om han inte varit min pappa.

Han var en spridare, han spred kärlek och omtanke och glädje och presenter omkring sig, alla som kände honom älskade honom och han hade skänkt bort sin sista rökta makrill också om inte mamma hade funnits där och hindrat honom.

Idag på Fars Dag brinner det ett ljus för honom på kyrkogården i Fiskebäckskil. Men det brinner alltid en låga i mitt hjärta för min pappa.

Den 6e november 1976 gifte jag mig. För andra gången. Det har varat i 33 år nu.

Hur gör man? Många vill veta. I nya M-Magasin finns en intressant artikel om den senaste metoden.

Problemet är väl bara att när det funkar frågar man sig inte varför, och när det inte funkar är det ofta för sent att fråga.

Vi visste inte hur vi skulle bära oss åt för att leva lyckliga i 33 år. Det bara blev så.

Men jag kan förstås ändå inte låta bli att leverera några råd, nu när jag har facit. 🙂

Ha alltid något gemensamt projekt. Försök ha roligt även när livet strular. Gör mycket tillsammans. Prioritera sex. Intressera er för varann. Acceptera att den andre aldrig kan uppfylla alla dina behov. Min O. kommer aldrig att läsa dikter. Jag kommer aldrig att segla jorden runt.