Loggbok dag 8. Hou havn.
Vi hade satt klockan på 6 men vaknade kl 5 och kände: Vi sticker genast! Hamnbassängen i Grenå låg oljeblankt stilla, prognosen sa kuling mot kvällen men växlande under dagen, vi ville hinna så långt som möjligt under den vindluckan.
Matsäck med rågbröd, dansk rullskinka och dansk goudaost fixades, frukt och kaffe i termos, goda små skorpor är också bra seglarsnacks. Kvart i sju gick vi ut genom den trånga öppningen i piren och mötte dyningen från nattens 20 sekundmeter på Kattegatt.
Sen ägnade jag några timmar åt att oroa mig över dimbankar ( dis sa Odd), vindbyar och mörka åskmoln (regn sa Odd) medan vi turades om vid ratten en timma var, medan den andre vilade på soffan i salongen.
Autopiloten skötte styrandet, så det handlar bara om att hålla utkik och justera kursen vid olika waypoints. Det ösregnade och blåste kallt men inte mycket, inte tillräckligt för att segla. Vi höll våra sex knop, men tack vare motströmmen tog det ändå 7 timmar och 45 minuter att ta sig de 42 sjömilen upp till Hou, strax norr om Limfjordens mynning.
Efter ett tag kunde jag faktiskt slappna av och tro på att vi skulle hinna fram före vindökningen (prognosen talade om 13 m/sek efter kl 16).
Kvart i fyra surfade vi in genom en smal öppning till Hou Havn, och möttes av sömnig dansk fiskeidyll. Vi är den enda gästande båten.
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 3. Strömlösa i Middelfart.
Idag skulle vi enligt väderleksprognosen ha legat kvar i Dyvik och väntat ut hårda vindar, eftersom passagen upp mot Fredericia inte erbjuder så särskilt mycket lä.
Men vi vaknade till bleke, kollade in helt nya väderprognoser på DMI och bestämde oss för att segla vidare.
Fast det fick bli för motor, vi måste hålla 5 – 6 knop om det inte ska ta evigheter att komma hem.
Under vägen testade Odd autopiloten, som fungerade perfekt. Det var en riktigt häftig känsla att inte se land och ändå veta precis var vi var och vart vi var på väg. Varför har jag inte tagit det där Förarbeviset för båt mycket tidigare? Upplevelsen med att vara på sjön blir ju helt annorlunda när man har kontroll. (Dvs kontroll har man ju egentligen inte så länge det inte går att förutsäga vädret längre i förväg än 10 timmar.)
En annan spännande sak med sjölivet är att man upptäcker nya egenskaper hos varann.
För en tekniknörd som jag är halva nöjet med seglatsen att kunna lägga en rutt i navigatorn på 30 sjömil, navigera efter den och se beräknad ankomsttid och en massa annan intressant information som medelhastighet, kurs, tid till nästa waypoint mm. (Detta anser Odd är oerhört stressande.) Det är faktiskt så kul att jag lägger en identisk rutt i programmet Seapilot i Ipaden eftersom den är enklare att snabbt zooma ut och in.
För en gammal kappseglare som Odd är all segling kappsegling. Finns det en annan segelbåt inom synhåll med samma kurs som vi, uppstår genast ett race. Segel ska trimmas, vinklar mot vinden ska hållas osv osv helt oavsett hur mycket båten kränger eller om man måste gå på toa och gärna vill att golvet inte lutar. Tävlingen pågår tills någon vinner eller avviker. (Gissa vem som anser att detta är oerhört stressande?)
Ikväll trängde vi oss in i den gamla fiskehamnen mitt i Middelfart. Lugnt och stilla gled vi in och förtöjde långsides med en gammal skuta. Inga pålar. Vilken skillnad mot gårdagens pärs.
Enda bekymret är att vi inte har någon landström. Elskåpet på kajen har gett upp. Vi klarar oss ändå, men vågar inte ha värmen på i natt.
Imorgon siktar vi på Kolby Kås hamn på Samsö. Om vädret är på vår sida.
Autopilot. Så man slipper hålla i ratten timme ut och timme in.
Säkerhetssele kopplad. Alltid om man (han) lämnar sittbrunnen. Oavsett väder och vind.
– Posted using BlogPress from my iPad
Dagens ord: Men va faan..!
Forts loggbok dag 1. Nu har vi fungerande ny GPS, fungerande VHF, nytt startbatteri ( ej provat) samt säkerhetslina på babordssidan. Det har tagit precis hela dagen och en okänd lyssnare hade nog trott att katastrofen var nära för det mesta.
Men nu är klockan 23.00 och allt är frid och fröjd och kursen utlagd med 33 waypoints till Dyvik på N 55.02,6 E 09.42,2
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 1.
Gråsten, södra Fyn, första dagen. Kallt och blåsigt, 10 m/sek SV, regnskurar av och till.
Odd monterar; VHF, ny navigator och nytt startbatteri. En massa svärande, letande och lödande. Jag hjälper till att hålla, värma krympslang och pilla in skruvar, men mest sorterar och organiserar jag. Allt ska ha sin plats. Helst ska man komma ihåg den också. Sygrejorna som jag stuvade på ett bra ställe när vi sjösatte kan jag absolut inte hitta.
Om vår förra båt Tumlaren var ett litet torp, så är Ellem en herrgård. Så mycket utrymmen! I vissa fack måste jag stoppa in kuddar för att sakerna ( flaskor och konserver) inte ska skramla omkring under gång. En del mer svåråtkomliga utrymmen är fortfarande tomma.
Cyklarna som vi köpte något förhastat fick vi lämna tillbaka. Vi behöver en uppblåsbar dinge med elsnurra, och den måste få bo där cyklarna hade fått plats.
Vår danska lunch i sittbrunnen liknar nästan julbord. Rullsylta, laxpate (inte god), kumminost och smaskig röra med curry. Helgdag idag, inget färskt bröd, Bruksen stängt bara Netto öppet. Men de hade massor av goda rågbröd att välja mellan.
Nu ska jag fördjupa mig i manualen till vår nya GPS Garmin 740.
Det är en fin liten hamn men vi längtar efter att starta hemresan.
Varför döpte vi båten till Ellem? Ja, något måste den ju heta. Modellen är LM 32. Vi har fått nog av fantasifulla eller sentimentala båtnamn som ska väcka känslor. Ellem är en båt, inte en familjemedlem eller någonting besjälat.
– Posted using BlogPress from my iPad
Ladda om tar tid.
Idag är det dagen efter, alldeles tydligt. Ingen energi, ingen glädje över det som var en sån triumf igår. Det är redan bortglömt, havskräftorna och vinet som ligger på kylning till i kväll lockar inte det minsta. Hela huvudet känns som ett tomt, ekande parkeringsgarage. Att ladda om efter att ha genomfört ett projekt är en särskild konst som jag är väldigt dålig på. Jag är så otålig, vill bara kunna ruska på mig och fortsätta direkt mot nästa mål. Men det går själen inte med på.
Det enda jag längtar efter att göra just nu är att skriva. Stänga in mig i min skrivarbubbla, fortsätta redigera mitt manus. Men nu har jag ju bestämt att vänta med det tills förlagen behagar svara, så då håller jag väl fast vid det beslutet. Dessutom ska vi ju ut och segla två veckor. Listan på det jag måste hinna på jobbet under måndag-tisdag är en utmaning.
Golvet i vardagsrummet fylls av allt som ska med till båten i Gråsten. Framförallt en massa teknisk utrustning. Odds senaste uppfinning är en åskledare. Han har skalat av höljet på ett par grova startkablar i ena änden och stoppat in de nakna ledningarna i varsitt kopparrör. Idén är att man klämmer fast en startkabel i varje övervant och låter kopparröret hänga ner i vattnet, så leder man ett eventuellt blixtnedslag från masten ner i havet.
Det är jag som är pådrivande när det gäller säkerheten. Jag inser att det beror på osäkerhet och kontrollbehov. Odd är mycket mer cool, men protesterar inte mot mina önskemål. (Jo, gasvarnare tyckte han var onödigt.) Vi har nu, förutom standardutrustning som flytvästar, nödraketer etc: räddningsflotte, säkerhetsband och dito selar, Lifesling i händelse av man-över-bord, räddningslampa som hjälper en att hitta tillbaka till den som ramlat i sjön i mörker, kolsyresläckare, automatisk brandsläckare i motorrummet, brandfilt, isoleringsfilt i händelse av nedkylning, åskledare, VHF med DSC-funktion, nödlampor, silikon för lagning av hål under vattenlinjen etc etc Förbandslådan är magnifik. Jag kanske borde gå en kurs i första hjälpen?
Så snart vi är ute ur Gråstens hamn blir jag lugn, det vet jag. Det är samma känsla som när man satt sig på sin plats i planet och spänt fast säkerhetsbältet. Äntligen på väg.
Året som gick.
Jag känner inte längre att jag måste försvara bloggandet, som i början för drygt tre år sedan. Då när jag tyckte att jag måste svara de människor som undrade hur jag kunde ”lägga ut mitt privatliv på nätet.” Det där som Lars Lerin så träffande beskrev som ”vänlighetsraseriet” i dagens vinterprat i P1, det drabbas jag inte lika ofta av numera. Grattis om du inte ännu har hört programmet!
Nej, Jante har jag gudskelov blivit mycket bättre på att hantera.
Nyss läste jag igenom mina blogginlägg från slutet av december och början av januari förra året.
Såhär skrev jag den 3e januari 2012:
”Under 2012 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.”
Det känns som perfekta föresatser även för nästa år. Så bra, då behöver jag inte anstränga mig för att hitta på några nyårslöften.
Hur gick det då med de höga målen för det här året?
Avstressad? Nja, men i alla fall mycket bättre än i mitt gamla liv. Faktiskt kan jag numera säga nej, ställa in och skjuta upp. Fortfarande är jag väldigt dålig på att planera realistiskt med tid och krafter. Om jag kunde lära mig att inte vara en sån tidsoptimist (till exempel lägga in en resa till Oslo och en till Stockholm samma vecka) så skulle jag slippa ringa dessa tråkiga återbudssamtal.
Skapande? Ja faktiskt. Råmanuset till min roman är färdigt. Ett år har det tagit, och då har jag ändå inte haft mer än ett par perioder av obruten skrivtid. Dessutom har jag fotograferat och målat både på glas och i olja. Ska man mäta framgång i priser så är det fotograferandet som har varit mest framgångsrikt. Första pris i Bohusbilden (en Ipad!) och andrapris i Wikimedias WikiLovesMonuments. Fast när jag tittar i min bildbank har jag fotograferat mycket mindre . Bara 2529 bilder i år, mot 6051 bilder år 2011.
Glad? Jodå, det går fortfarande upp och ner, som för de flesta. Men jag har lärt mig bemästra tungsinnet med promenader, avslappning och så förstås möjligheten att rymma till Las Palmas.
Fri? Nä, långt ifrån. Kanske lite friare än förra året förstås. Fri från några komplex, några ovanor, några tankemissfoster. Friare i tankarna, det känns som om varje ny bok jag läser öppnar ett nytt litet lufthål. Och jag har läst massor det här året. Rena bokbulimin.
Älskande? Ja, absolut. Kärleken växer i proportion till avståndet till förälskelsen som ju är en sorts sjukdomstillstånd, ordnad av naturen för att främja fortplantningen. Egentligen måste vi ju inte fortsätta hålla ihop nu, när barnen är vuxna och utflugna. Men förutsättningarna för kärlek har aldrig varit bättre. Vi har kanske inte alla hormonerna. Men vi har tiden, mognaden, ödmjukheten, nyfikenheten, toleransen, vänskapen.
Nära havet? Ja, och här har det verkligen hänt något fundamentalt nytt 2012. Jag tänker på det varje dag. Nästa sommar gör vi inte utflykter med båten, i sommar BOR vi i vår nya båt. Flera veckor i sträck. Vi kan segla vart vi vill. Till Norge. Eller till Paris.
LM 32 Tumlaren
Till sjöss!
Idag gjorde vi som sagt en utflykt med båten till Fiskebäckskil, för att hälsa på min mamma (gamlafarmor till lille L). Det är en ganska lång resa om man har en sådan långsam båt som vi har. Men nu, mitt i semesterperioden, finns det hur mycket som helst att titta på. Snabba båtar, stora båtar, fula båtar, jetski-båtar.
Och så idioter som inte vet hur man väjer och som farmor blir jättearg på…
På vägen, någonstans utanför Islandsberg, tog jag den här underbara bilden av honom.
Rufftroll!
Odd säger att nu har vi så stor båt så att man kan inte tala om ruff längre, det heter skans.
Här är hur som helst våra små rufftroll. Vi är på väg med båt till gamlafarmor i Fiskebäckskil. Fint väder, men lille L vill helst spela Angry Birds och Sigge vill sova.
– Posted using BlogPress from my iPhone
