Morgonpromenaden i Bamberg med Sigge råkade hamna mitt i en katolsk procession. Vi hade missat en viktig tysk helgdag. Affärer och skolor är stängda, husen är prydda med flaggor och krucifix och alla som inte går i processionen står och tittar på den. Som chalmerskortegen fast väldigt allvarligt och högtidligt. Så långt från vår svenska, ljumma religiositet. Vi kände plötsligt att vi var väldigt långt hemifrån.
Idag var en dag när vi behövde goda makter på vår sida. Slussarna är höga nu, arton meter, och efter Bamberg bygger de på en helt annan princip. Vattnet släpps in genom smala tunnlar underifrån, längs långsidorna. Det sprutar upp som jetstrålar längs slussväggen och trycker ut båten med våldsam kraft. Om man inte lyckas hålla båten kloss an mot slussväggen medan man stiger uppåt är man illa ute, då når man inte nästa pollare när det är dags att flytta upp linorna, och man orkar inte dra in båten, inte ens med vinschen.
Våra tyska vänner, som ligger ett par natthamnar före oss nu, rapporterade på sin blogg om hur de i första slussen tappade taget, svängde ut med fören och kraschade med aktern in i slussväggen.
Den informationen fick oss att modifiera vår slussteknik så att tre linor höll båten på plats. Ett rep från mittknapen till stegen i slussväggen höll in båten under uppflyttning av linorna. En lina vardera från fören och aktern lades över pollaren och drogs som vanligt till vinscharna. Jag skötte vinscharna och Odd flyttandet. Båda hade båtshake och slusskrok i beredskap. Svetten rann och hjärtat hamrade, det går fort uppåt och det hänger på sekunderna och att jag lossar rätt lina om Odd ska hinna flytta och båten ligga kvar på plats. Det råkar vara olika färg på linorna, vilket är perfekt.
Sex slussar har vi klarat av idag och allt har gått bra. Lite kanske det hjälpte att jag vädjade i radion varje gång (Jag talar alltså inte tyska, det är Odds uppgift. Men jag tror att i det här fallet funkar en kvinnas ängsliga röst bäst.): ”Bitte langsam abfyllen!” Samt att jag tackade efteråt. ”Vielen dank, das var sehr ruhig und sicher!” Oftast fick jag en mullrande och vänlig harang till svar som jag alltså inte förstod ett ord av.
Nu ligger vi en halvmil utanför Nürnberg och pustar ut. Orkar man bry sig om nya sevärdheter imorgon? Ta bussen in till stan? Tveksamt. Odd läser högt ur Lars Hässlers bok om allt som finns att se, det mesta verkar handla om kriget och Hitler. Nja, tror inte det. Odd får nog åka in ensam i så fall, medan jag tvättar lakan och tar det lugnt.

Souvenir från Bamberg. Både blommorna och vasen.

Jag hade inga förväntningar alls på Bamberg, annat än att det var början på Main-Donaukanal. Det är sak samma med Kelheim, som är slutet på samma kanal och början på Donau. Passau står för sista staden innan Österrike. Namnen är bara hållpunkter utan innehåll.
Och så visar det sig att Bamberg är en pärla, så vacker att jag inte kan sluta fotografera. Inte bara de äldsta delarna från 1100-talet är en njutning för ögat, även nya parkanläggningar och naturskyddsområdet där vår båtklubb ligger är en upplevelse.
Idag har sommaren äntligen kommit, alla uteserveringar var fullbesatta, glassmumsandet pågick överallt, vart vi kom påpekade Odd: Här mumlar det!
Det är en studentstad, här verkar finnas lika mycket ungdomar som turister. Igår kväll hamnade vi på en bierstube och fick en mysig pratstund med tre ungdomar som ville veta allt om vår resa. När jag blir gammal ska jag göra precis som ni, sa flickan. Allt är möjligt. Men först ska jag skaffa jobb och familj. Hon utbildade sig till vårdlärare. Tänkte jag så i samma ålder? Nej, jag lät bara livet hända. Att bli gammal var otänkbart.
Vi tog cyklarna och utforskade de viktigaste världsarven; de berömda broarna med kvarnen och det gamla rådhuset, domen och residensen. Rosengården. Otroliga byggnader och konstverk, nästan alltid på ett eller annat sätt religiösa. Mycket förstördes under sista kriget men har byggts upp igen.
Allt är som gjort för att människor ska sitta ner och umgås, jag har nog aldrig sett så många olika mat-, dryck- och kaffeställen. Man svänger runt ett hörn och se, ett nytt vackert litet kullerstenstorg med korsvirkeshus och serveringar. En särskild servering för bara iste (kallt te alltså) gick jag till exempel förbi. Dessutom finns sittplatser överallt, bänkar, stenar, soffor. Alla cyklar, cykelvägen in till stan är obeskrivligt naturskön, till och med när den passerar Hells Angels stamfik. Ingen fräser eller är ovänlig. Inte ens den halvtama bävern. Den simmade förresten just förbi.
Det är egentligen synd och skam att åka härifrån.
PS Idag har jag ätit sparrisglass. Den var jättegod.

Inga fler ensamma slussningar bestämde vi, och väntade med avfärd tills AISen visade att en pråm närmade sig nerifrån. WolfRose på 135 meter gjorde 5,5 knop, vi hängde på genom alla tre slussarna till Lohr. Vilken skillnad mot igår! Inga vågor, inget upprört jazzande längs slussväggen, WolfRose dämpade effektivt vattnets rörelser.
Lohr är vacker som en sagoboksstad, den lilla, lilla gästhamnen är djup och ligger nära stadskärnan. Det finns el och dusch men inget internet. Vi fick en perfekt plats längs med kajen. Här stannar vi två nätter. Minst.
Bredvid ligger Andreas från Berlin i sin lilla motorbåt. Han är i sällskap med de tyska donauresenärerna vi träffade i Aschaffenburg, fast han ska bara till Passau. Trots (eller kanske på grund av?) en svår sjukdom som gör att han har både svårt att gå och svårt att tala, verkar han fullkomligt orädd och obesvärad av sina handikapp. Nu hade han tappat sin mobil i floden och fått motorhaveri samt slut på gasen till gasolköket, men var inte särskilt bekymrad ändå. Han hade ordnat lösningar på alltihop, köpt ny mobil, hittat en mekaniker, beställt en taxi som kör honom till ett ställe där han kan byta gastub imorgon.
Vi bjöd på middag i Ellem och sen bjöd Andreas på kaffe och glassbomb på ett osannolikt vackert gasthaus inne i stan.
Nu har vi också ringt och reserverat plats för båten två sommarmånader i Nurnberg. Keine probleme, det var bara att komma. Så skönt att det ordnade sig så lätt, både en fin stad att besöka och bra kommunikationer när vi ska resa hem.
”Känner du dig lugn nu?” sa Odd. Tänk så bra att kunna räkna med någon annans kontrollbehov.

Morgonbukett efter dagens första Siggepromenad.

WolfRose 135 meter! Hurra!

Slussning med tid över att fota.

Ostylad men praktisk och trivsam kombination kök/förarplats.

Här kan man också gå på grund. Vem kunde tro att det bara var 1.20 djupt intill piren utanför slussen?

Idag har vi trängts med två jättepråmar, en motorkryssare, en styrpulpet och en liten motorbåt i fyra slussar efter varann. Slussen är 300 meter lång och pråmarna 130 meter var. Det som blir över får vi andra dela på. Strikt turordning gäller.
Ellem låg sist i karavanen och fick sämsta platsen varje gång. Allra längst bak, sista raden pollare i slussväggen. Utan stege att hugga tag i och utan någon pollare högst upp på kajen. I sista slussen blev vi tvungna att gå förbi alla fritidsbåtarna och lägga oss helt i häcken på pråmen. Annars hade vi inte fått plats alls.

Vi har ändrat slussrutinerna så att Odd står i sittbrunnen och sköter tamparna som löper runt skotvinscharna medan jag står vid mittknapen och flyttar linorna uppåt på pollarna i slussväggen. Vi har flytväst på oss i slussen, jag har handskar.
När vattnet stigit så högt att tamparna lossnade från översta pollaren i slussväggen bytte vi snabbt plats, Odd hoppade iland med nya linor, band fast förtampen i en lyktstolpe och stannade på kajen med aktertampen i händerna, jag flyttade ner i båten och startade motorn. När pråmarna drog igång sina propellrar för att köra ut blev det ett sådant sug framåt i slussbassängen att jag måste stötta med motorn och backa, man orkar inte hålla emot med ett rep.
Slussoperatörerna på Main är de otrevligaste hittills. De pratar fort och otydligt, och när Odd vänligt säger att han inte förstår, och ber dem tala lite långsammare, får han bara ett fräsande till svar. ”Kan vi alltså gå in i slussen efter Ilona?” ”Ja, som jag redan har talat om för er tre gånger så kan ni det!”
Men själva slussandet går lugnt och säkert till, och uppåtstigande sker med bara ca fyra meter i taget. Idag känner vi oss riktigt övermodiga, vi har klarat av fyra knepiga slussningar som krävde snabba improvisationer och allting gick jättebra.
Nu har vi kommit in i Bavaria, eller Bayern, och ligger i Miltenberg, i en marina som är helt OK men urtrist. En massa motorbåtar som bullrade och bråkade fram till middagstid, och därefter ett marinaliv som vi inte har upplevt förut. Det känns som en camping, med små kabinbåtar istället för tält och en TV som lyser i varje.

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.