Hur gammal är du innerst inne?

Idag ska jag plantera tulpanlökar. Jag har läst någonstans att när kvinnor slutar att vara fertila börjar de intressera sig för odling. Det stämde i alla fall på mig. Behovet att vårda och pyssla om växande liv måste få utlopp, trädgården är perfekt. Ingen som protesterar, man kan älska oemotsagd.

Vill du hjälpa mig att vinna Finalen i tävlingen om Sveriges bästa blogg 55+? Rösta  här! Du kan rösta 1 gång per dygn fram till den 22/11!

Igår blev det kris på stora L:s jobb och Farmor fick rycka in och passa lille L hela dan i Göteborg.

Jag hade storslagna planer på att först shoppa lite bebiskläder med lille L., fika med bästa väninnan på stan och gå på Universeum som L. älskar.  Sist skulle vi ta bilen och hälsa på stora A. med familj också.

Vad gjorde vi?

Vi hann på 7 timmar: handla falukorv på Hemköp, leka i sandlådan, äta lunch, sova middag och hälsa på stora A. och kusinerna.

Jag hade alltså hand om 1 snällt barnbarn. Jag städade inte, diskade inte, tvättade inte. (Jag sov när han sov…) Hur gjorde jag på den tiden jag hade 4 egna, normalbråkiga ungar?

Min enda förklaring är att idag gjorde vi allt i L.s tempo, dvs SLOW. Och han var glad hela dagen.

Igår blev det klart. Nästa vecka börjar Farmorsbloggen som ny Toppbloggare på www.alltforforaldrar.se !

Det känns så otroligt hedrande, att Farmorsbloggen platsar i så fint sällskap!  Toppbloggarna består av Vimmelmamman av Lotta Gray, Prinsessans Dagbok av Josefine, Tumadre av Teresa och Ung Mamma 15 av Emelie.

Det känns också så himla KUL! Det var ju därför jag började med Farmorsbloggen, för att jag kände på MammaGalan att jag inte ville vara utanför, utan innanför :-)! 

 Själva flytten av bloggen blir i slutet av veckan. Jag skriver mer om det dagen innan!

En sak till…Vill du rösta fram Farmorsbloggen som Sveriges bästa 55+ blogg, gå in på http://www.dax.se/index.php?id=6877&no_cache=1&tx_jkpoll_pi1[uid]=16 Du kan rösta varje dag fram till den 22 november!

”Det finns många vägar upp till bergets topp men utsikten därifrån är alltid densamma.”

Kinesiskt ordspråk som jag fick per mail idag från gulliga Caroline på mitt gym Allsports. Tack! Precis vad jag behövde till dagens inlägg 🙂

Är jag på väg dit jag vill? Det finns ju inte bara ett berg jag vill bestiga, det finns tre, fyra stycken…

Jobbet jag vill utveckla, barn och barnbarn jag vill räcka till för, alla resor jag vill göra med min man (tillbaka till Kina till exempel), en massa saker jag vill lära mig, måleriet jag vill utforska.

Men för att komma dit jag vill behöver jag först och främst bli vän med min kropp. Jag har misshandlat den de senaste åren. Men det är slut med det nu. Så ja, jag är på väg dit jag vill. Utan stress och med minst 10 000 steg per dag. Idag 13297  🙂

Är du på väg dit du vill?

Som ni kanske har märkt så finns det numera en liten Twitter- spalt i vänstermarginalen.

Jag vet inte om jag gillar Twitter. Men jag måste prova. 100 000 svenskar twittrar. Inte särskilt många om man jämför med Facebook, där finns över 2 miljoner svenskar. Redan i våras försökte jag mig på Twitter men fattade aldrig vitsen. Det var som att ropa oväsentligheter rakt ut i öknen tyckte jag. Som att uppdatera sin status i Facebook utan att ha några vänner.

Nu när Farmorsbloggen finns, med ganska många läsare faktiskt 🙂 tycker jag annorlunda! Hoppas att Twitter-spalten kan bli en liten extra krydda med snabba ögonblicksbilder. Allt som händer på Twitter kan ni inte se här. Bara det som jag skickar, inte det jag tar emot. Lite synd, men jag fick inte till det helt enkelt…

Annars är Farmor en äkta it-nörd. I jultid 1993 skaffade jag mitt första e-postkonto, som kund nr 98 hos Personal Internet.se. Det fanns bara PI.se och Tele2 att välja mellan.
Jag hade en Mac, förstås, och det hade samma år blivit möjligt att se bilder på nätet, genom browsern Mosaic.

Vad gjorde man på nätet, utan bilder?
Jag var med på en diskussionslista, ett forum, som hette Natural Horsemanship. Den ledde till ett riktigt äventyr där jag utsatte min tonårsdotter för stor fara, genom att skicka henne som au pair till Arizona. Till en kvinna jag lärt känna på nätet. Trodde jag. Det tog en ände med förskräckelse, och jag fick flyga till Tucson och leta reda på min dotter. Hur kunde jag vara så godtrogen?

Har du tänkt på vad du tänker? Det hade inte jag tills alldeles nyligen.

Jag menar, verkligen observerat vilka tankar som flyger omkring inne i huvudet.

Om du gör det så märker du att det hela, hela tiden pågår en monolog inne i ditt huvud. Som en sorts enmansteater. Du talar med dig själv, om dig själv, du pratar med andra människor, du fantiserar om olika situationer som kanske kan hända, du kommenterar människor du möter, hur de ser ut och vad du tror om dem. Inne i ditt huvud är det nästan aldrig tyst.

Är din inre röst kritisk, värderande, hånfull? Eller ängslig, ursäktande, osäker?

Säger din inre röst till dig att du alltid måste försöka vara bäst, snyggast, intressantast?

Eller säger den till dig att ligga lågt, inte märkas, inte säga emot, inte tro att du är något?

Om din inre röst begränsar dig och gör dig ofri, kan du programmera om den. Det gjorde jag. Jag vill inte berätta hur, för det finns inget recept som passar alla. Min coach Eva hjälpte mig. Men jag kan säga så mycket som att Mindfulness är nyckeln. Numera har jag en inre röst som är min vän. Det är du också värd.

Detta var en Farmorsfråga som gav mig en riktig tankeställare.

När min gulliga och underbara svärmor levde hände det ibland att hon berömde mig för att jag var så bra på ”konsten att strunta”.

Jag hade inga problem alls att låta bli att bädda, låta bli att stryka, låta bli att sortera tvätten, låta bli att plocka upp ur diskmaskinen, låta bli att städa. Om det fanns roligare saker att ta tag i, och det fanns det ju ofta med 4 barn, hästar, höns, hund och jordgubbsodling, så gjorde jag det istället.

Det går väl lika bra att hämta rena kläder direkt i tvättkorgen, och plocka rena tallrikar direkt ur diskmaskinen?

Det kan vara ganska stökigt i ett hus utan att det för den skull är direkt snuskigt. Oftast nådde min man smärtgränsen före mig, och greppade dammsugaren. Men min mamma tyckte i flera år att det var plågsamt att hälsa på oss. Hon led av röran.

Vi hade en skylt på väl synlig plats i köket: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.”

Jag brukade svara min svärmor lite kaxigt: ”Ja, jag gör bara det som är tvunget, och så det som jag tycker är roligt.”

Någonstans på vägen glömde jag den där ledstjärnan. ”Bara det som är tvunget, och så det som är roligt.”

Vad gör du med glädje och av fri vilja idag?