Lakki stad på Leros är väldigt fin. Här finns grekiskt vardagsliv, vanliga affärer utan en massa souvenirer. Två marinor, den ena storskalig, lyxig och anpassad till de mest bortskämda båtägarna. Den andra, Lakki marina, en mindre anläggning inklämd mellan färjeterminalen och stadskajen, där man ligger gratis.  Lakki marina erbjuder färskvatten, el, fina duschar och tvättmaskin, och det var vad vi behövde efter nästan en vecka på helt egen försörjning. El klarar vi oss utan helt, tack vare solpanelerna. Vatten behöver vi fylla på efter en vecka.

I Lakki kan man köpa allt, från vaxdukar till getpinglor. Frukt- och grönsaksutbudet är enormt, jag hittade zucchiniblommor! Eftersom vi hade landström plockades den elektriska frityrkokaren fram, och vi lagade fetaostfyllda, friterade zucchiniblommor till middag. Den kaloribomben hade vi förbrukat i förväg, genom en låååång och framförallt brant och backig cykelutflykt.

Oemotståndligt.

Vi cyklade medsols. Nästa gång väljer vi motsols. Backen upp från Lakki hela vägen till Gorna Bay var mördande.

Getpinglor. Måsteha.

Om vi hade haft en liknande vulkan hemma i Sverige skulle det vara tillträde förbjudet, utom för specialutrustade forskare. Men i Grekland får busslaster med turister röra sig fritt ovanpå det pysande locket i kratern på den fortfarande aktiva vulkanen. Den sprutar inte lava längre, ”bara” ånga och gas.
Vi satt i hyrbilen redan vid åtta för att hinna före turisterna som kommer varje dag med turbåt från Kos. Därför var vi helt ensamma i kratern, förutom tre tyska vandrare som klätttrade ner mot botten i svavelångorna framför oss. Hade det inte varit för dem hade vi kanske inte vågat oss fram till den bubblande, väsande dammen av lera mitt i kratern. Men eftersom tyskarna gick ända fram till snöret som avgränsade vulkanens kokande pupill, gjorde vi det också.

Varje fotsteg ekade, som om man gick på en träbro. Svavelångorna stack i näsa och ögon och man måste se noga var man satte fötterna. Överallt fanns små och större andningshål i jordskorpan som pustade ut svavelstickiga ångmoln. Säkert hundratals blåshål. Man kunde bara upptäcka dem med hjälp av de gula svavelkristallerna som avsatts runt kanten. Ångan är 100 grader varm, försöker man känna med handen ovanför ett hål är det som att hålla handen över vattenkokaren…. Ångventilerna i jordskorpan är inte utmärkta, Jag undrar hur många turister som bränner sig?
Vi ägnade hela dagen åt att åka runt till olika delar av Nisyros, klättra upp till högt belägna byar och vandra på getstigar med osannolika vyer över det terrasserade landskapet. Hela Nisyros består av lava och vulkanaska och växtligheten liknar inte den på andra öar. Inga olivlundar eller vinodlingar, mest är det järnek och gröna buskar. Markvegetationen är redan brunbränd och nerbetad men alla träd gör att det ser grönt ut ändå.
På kvällen blev vi sittande till sent på en av hamnens tavernor, med nya bekanta från en israelisk segelbåt. Alla ombord var pensionerade it-människor.
Nisyros hamnar på favoritlistan. Hit kommer vi att återvända.

Den heta svavelångan syns tyvärr dåligt. På den här bilden finns sju ångvisslor som pyser en brännhet blandning av gas och ånga.

Odd vid kanten av den kokande leran i mitten. Jag höll mig längre bak. Lägg märke till pinnarna som avgränsade det farliga området.

Kratern syns längst upp till vänster i bild. Vi har snirklat oss högt upp på en brant serpentinväg som också skymtar i bild.

Ajjj!

Tant med utsikt.

Efter några få timmars orolig sömn vaknade vi i båten mitt i Kos partycentrum i morse och ville bara därifrån så fort som möjligt. Då hade vi vridit oss till discodunk och skrän till klockan fem på morgonen. Som tur var måste vi vänta på hamnkaptenen till klockan tio, och under tiden hann vi uppleva en annan sida av Kos. Mitt i hamnen ligger ruinen av ett stort riddarslott från 1500-talet, och bara några steg därifrån finns platsen där Hippokrates, den moderna läkekonstens fader, undervisade sina elever under en stor platan. På båda ställena var det så tyst, ensamt och fridfullt så tidigt på morgonen att vi tydligt kunde uppfatta hur antikens gudar log överseende åt dagens turistockuperade Kos. Vad är väl vårt århundrade mer än en fis i kosmos?
Det finns säkert mycket fint och intressant att se och uppleva på Kos, men vi orkar nog inte ta oss igenom tingeltanglet och dunket och inkastarna längs hamnpromenaden fler gånger om vi inte måste. Dyrt var det också. 25 € för en natt, inklusive el och vatten. Här på Nisyros betalar vi för två nätter  9 €.
Innan vi försökte sova igår hade vi en riktigt mysig sittbrunnskväll med Lena och Rolf, tjörnbor som vi lärt känna genom Medelhavsseglarna i Göteborg. De hade lämnat av barn och barnbarn till flygplatsen på Kos efter en seglingsvecka med sol, bad och delfiner. Blev vi avundsjuka eller…
Lena och Rolf tipsade om Nisyros, den lilla ön vi ligger på nu. Greklands yngsta aktiva vulkan. Fem timmars segling söderut från Kos. Fem meter per sekund sa prognosen, men det blev tolv på slutet och ganska rufsig sjö. Vi börjar lära oss att man måste ha den marginalen med väderutsikterna. Fram emot eftermiddagen får man räkna med minst dubbelt så mycket vind som det var sagt.
Här på Nisyros är småskaligt och opretentöst, folk man möter hälsar Kalimera och i hamnen är alla trevliga och hjälpsamma. Friden tar slut varje dag klockan elva när utflyktsbåten från Kos kommer, full med turister som ska besöka vulkankratern. Därför har vi hyrt en bil redan klockan åtta. Klockan 16 går turbåten tillbaka till Kos och friden sänker sig igen. Som nu.
Vi råkade lägga vår ankarkätting tvärs över den tyska grannbåtens när vi la till i den starka sidvinden. När vinden mojnade ikväll tog vi upp ankaret och ankrade om. Det gick hur fint och kontrollerat som helst att backa tillbaka in i luckan vid kajen med nytt ankarfäste. Den nya backningstekniken som Bosse Å föreslagit, att fixera rodret helt rakt, ha låg fart och bara använda bogpropellern att styra med, passar Ellem perfekt! Hennes underliv ser inte ut som moderna segelbåtar och det funkar helt enkelt inte att gasa och använda rodret bakåt.

Hamnen på Kos. Ellem ligger i mitten längst ner i bild.

Från sittbrunnen i Nisyros.

Nisyros hamn, Kos på behagligt avstånd.

Femhundra år är inte så lång tid ändå.

Nu har Ellem tagit sig ända till kokospalmernas land.

Lena och Rolf i sin Blue Pearl. Jag vill också ha en så stor flagga!

Getbjällror klonkar, hundar skäller och det luktar fränt från skräpbrasor i land. Det städas och målas inför turistsäsongen. Basttak lagas, strandstolar ställs fram. Stora säckar står på stranden, fyllda med hopsamlat sjögräs som vinterstormarna drivit upp i decimetertjocka mattor ovanpå sanden. Semesterfirarna som kommer hit om en månad märker inte allt arbete som ligger bakom bilden av det grekiska paradiset.

Vi ligger i vår favoritvik Xerokambos på Leros, även kallad krabbmadonnans vik efter kapellet på klippan. När vi var här i höstas fick jag en jättefisk på kastspö från båten. En guldmakrill, eller mahi-mahi. Vikens minsta taverna tillagade den åt oss, vi hade mat i tre dagar. Nu ler ägarinnan igenkännande när vi kommer och öppnar kylskåpet så att vi får välja mellan de fem dagsfärska fiskar som ligger där på ett fat. Vi bestämmer oss för bläckfisksallad till förrätt, följt av en stekt Mullet med potatis. Plus ett halvt kilo vin. Jo, hon säger så. Ett halvt kilo vin.
Vi är kvällens enda gäster. Ägarfamiljen röker och grälar vid ett bord längre in framför den obligatoriska storbildsteven där det spelas nån form av match. Ellem ligger förtöjd en bit ut, vid en av fem bojar utlagda av vår taverna. Framför restaurangens uteservering löper vägen, där brödbilen och grönsaksbilen stannar på morgonen. Ungerfär som Hemglass. Framför vägen finns en smal strandremsa och en liten betongbrygga dit man ror med gummibåten, och där ägarfamiljens fiskebåt lägger till. På den grunda havsbotten ligger dagens fiskrens och två kasserade, mindre rockor som havsmaskar och krabbor börjat äta på. En bit bort ligger gula bojar som ägs av den större tavernan, längre in i viken. Där finns solstolar, parasoller, glasskiosk och en bredare badstrand. Det är gratis att lägga till vid en boj, men det är underförstått att man äter på tavernan som tack. Eftersom det är lugnare att ligga vid en boj jämfört med att ligga för ankar, väljer vi såklart bojen.
Vi lämnade motvilligt vackra och vänliga Lipsi vid lunchtid, seglingen hit tog ca fyra timmar och vi hade fin vind nästan hela tiden. Nu siktar vi på att vara på Kos på onsdag för att kunna ha några dagars marginal till hemresan norrut. Då måste vi räkna med nordvind och motorgång.

Firren från förra året.

Kvällsbild från idag.

En älskad familjemedlem har fått tillbaka livet och är nu hemma från sjukhuset, med en ny kamrat inopererad i kroppen. En sorts personlig hjärtstartare som känner av om det blir stopp igen. Det kallar jag sjukvårdskonst. Kram till alla som brytt sig och skickat omtankar på bloggen och facebook!

Själv är jag alltså i båten på Samos igen, efter två veckors mormorstjänst i Göteborg medan barnbarnens pappa låg på sjukhus.  Med nyrenoverad motor, blankputsad upp till vindexen, låg Ellem och kluckade av iver att få kasta loss och komma ut på havet. Över en månad har vi legat i marinan nu, utan att komma iväg. Allt var äntligen klart för avfärd tidigt i morse, vi la till vid båtmacken på väg ut, skulle bara tanka diesel först. Det var ett år sen sist, tanken är kvartsfull fortfarande, men lika bra att fylla upp.

”Men va faaan!” (Odds favorituttryck börjar jag tro.) Tanklocket satt som fastgjutet. Alla knep, sprayer och verktyg användes under mer än en timme, utan framgång. Medseglare flockades för att hjälpa till. Mackgubben stängde in sig i sin lilla kiosk. Erbjudandet från en vänlig hjälpare att värma upp tanklocket med en gasolbrännare avböjdes artigt men bestämt. Jag hämtade Slatco, mekanikern. Han kom, provdrog, och bedömde att risken var stor för att tanklocket med skruvar, beslag och allt skulle dras loss från däcket om vi fortsatte. Odd måste demontera allt underifrån. Inte så lätt som det låter. För att komma åt måste man börja med att ta bort kylskåpet.

Detta kommer också att lösa sig. Vad betyder väl ett fastärgat tanklock, en krånglande motor och ändrade resplaner. Ingenting. Nu fick vi lite tid att träna backning in mot bryggan. Vi har hittills envisats med att göra som hemma och lägga till med fören, eftersom det känts enklast och man är mer ostörd i sittbrunnen. Nu har vi tänkt om, och tar seden dit vi kommit. Så svårt är det inte att backa in. Dessutom är det faktiskt trevligt att få mer kontakt med båtgrannar som går förbi på bryggan.

Den blå handduken är nedstoppad i tankröret under däck. Tanklocket med däcksfäste lyckades Odd till slut demontera underifrån med hjälp av avancerad båtyoga.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

I lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.

Några kom fram till paradiset och kördes genast därifrån. I Vathis hamn ligger fem övergivna flyktingbåtar. Den största motorbåten kom i våras, nedlastad med hundra passagerare, berättade hamnkaptenen. Två är segelbåtar av den större chartermodellen, en Bavaria och en Oceanis. Luggslitna och med sönderslagna ventiler, kanske för att tätt sammanpackade människor i båtens inre ska få luft. Två är eländiga små ranka flytetyg, jag vågar inte fråga hur många som satt i dem.
Från Vathis skickades flyktingarna genast vidare med buss till Pothia där de fick ta färjan till Athen. Några tog sig ända till Sverige. Jag känner en som flydde från Turkiet i en sådan här båt. Han hade turen att kunna betala för något bättre än en gummiflotte. Någon har tjänat ungefär tre miljoner på att släppa iväg den skrotfärdiga, överfyllda motorbåten från Turkiet med kurs på Kalymnos.

Till våren ska de övergivna båtarna säljas på auktion. Pengarna ska gå till Vathis invånare, exakt till vad vet jag inte.

I morse var det dags att ta adjö av Ghita och Anders som skulle resa hem till Göteborg. De kändes redan som goda vänner fast vi träffades för bara en vecka sedan under regattan. Resten av dagen blev trött och avslagen. Vi orkade bara promenera lite, bada och slappa. Energin fattades. Det hjälpte inte ens med sång och uckespel på kvällen efter middagen. Det kostar att ligga på topp som Odd brukar säga.

Ingrid och Rolf ville hälsa på grekiska vänner och visa oss sitt personliga paradis. Dagen efter regattans avslutning seglade vi söderut från Leros med förstärkt besättning.

På Kalymnos östra sida ligger den lilla byn Vathis gömd längst inne i en vik. Viken sträcker sig in mellan höga bergssidor likt ett djupt knivhugg, i skåran stiger en smal, grönskande dalgång upp mot kala, branta, brunbrända massiv av sten och taggiga småbuskar där bara getter och bysantinska kapell kan överleva. Ett vattendrag från bergen har skapat Edens lustgård i såret efter kniven. Sluttningarna upp mot bergen är klädda med odlingar av mandariner, apelsiner och guavafrukt. Vin, fikon och granatäpplen växer överallt. Bakom murar, alltid dessa murar med svall av bougainvillea och nerium, sväller välskötta grönsaksland av morötter, rödbetor, sallad och spenat.

Seglare, utflyktsbåtar och turkiska gulets har förstås hittat hit och förändrat livet för invånarna. Klättrare och paddlare också. Sex tavernor och flera små pensionat finns. Den minimala hamnen har inte plats för många båtar, men det går att ankra utanför i viken. Vattnet är kristallklart och bräckt, baden blir många och långa.

Det klara friska bergsvattnet forsar generöst i utomhusduschen vid badplatsen och från slangen på kajen. Vi tvättar av båten och fyller färskvattentanken.

Här blev vi kvar i sex nätter, från fredag till onsdag. Hit kommer vi att återvända.

På väg till Vahti. Det gungade rejält. En av våra gästande gastar vägrade lyda order och gick utan flytväst fram på fördäck på delfinspaning. Rätt åt honom att han missade det mäktigaste delfinhoppet!

Man kan inte hoppa som man vill mellan Turkiet och Grekland om man kommer med båt, fast det ibland bara skiljer några kilometer mellan turkiska fastlandet och en grekisk ö. Vill man besöka Grekland måste man först klarera ut från Turkiet, dvs besöka ett antal myndigheter och få sina pass och båtpapper stämplade. När man kommer tillbaka från Grekland måste man klarera in i Turkiet igen, till en kostnad av minst tusen kronor. Om man struntar i detta och det upptäcks, till exempel genom en grekisk stämpel i passet, att man smitit iväg till Grekland riskerar man att bli portad från Turkiet.

Ändå lät vi oss övertalas av vår nye, turkiske vän i Eskifoca att gå till grekiska ön Khios istället för till Cesme som planen var. Han försäkrade att det var helt ofarligt, i den lilla fiskebyn Langada fanns ingen hamnpolis och han brukade själv ofta segla dit bara för att äta. Om någon, mot förmodan, skulle vilja klarera in oss i Grekland, behövde vi bara säga att vi fått motorproblem och inte tänkte gå iland. ”Men bara ni hissar gästflaggan så bryr sig ingen, de behöver turister”, sa han.

Det var en underbar kväll i idylliska Langada, restaurangerna längs kajen fylldes av folk, det kom två turkiska segelbåtar som säkert var där lika illegalt som vi. Men vi blev helt paranoida, såg hamnpoliser överallt och klarade inte av att ligga kvar vid stadskajen. Efter en snabb lunch gick vi ut och ankrade på svaj i bukten. Snorklade i det kristallklara, 22gradiga vattnet och njöt av att vara i Grekland, om så bara illegalt för en dag. Nästa vecka är vi där på riktigt.