9 oktober

9 oktober. Sista dagen på Samos.

Söndag kväll, imorgon bitti flyger vi hem. Delade känslor förstås, det är trist att lämna den här varma, vänliga och vackra platsen och samtidigt underbart att komma hem till väntande familj och vänner.

Jag tänker på alla flyktingar som bara lämnar allt, sätter sig i en liten båt utan att veta vad som väntar, utan att ens vara säkra på att komma fram. I morse hade vi ett långt samtal med Aris som berättade att det börjar komma spridda flyktingbåtar igen. Erdogan har ju hotat att släppa på gränsbevakningen i oktober om inte EU går med på visumfrihet för turkiska medborgare.

Aris är bitter på resten av Europa. Bitter på turisterna som svikit Samos i två säsonger nu. ”Vad är de rädda för? Flyktingarna var inget hot mot någon, de kysste marken när de kom iland och kramade oss, allt de bad om var vatten. Sen frågade de efter vägen till Samos stad och började gå dit till fots, för att anmäla sig hos polisen. Om turisterna vill att Grekland ska fortsätta vara ett paradis som de kan resa till på semester, borde de komma hit och se till att vi kan försörja oss.

Flyktingtrafiken från Turkiet upphörde i slutet av mars. Det har varit en helt vanlig vår, sommar och sensommar i Egeiska havet. Utom att turisterna inte vågat sig hit. ”De tror väl att det flyter lik i havet”, fräser Aris. Arbetslösheten i Grekland är nu över 25 procent. Ungdomsarbetslösheten över 40 procent. Den som blir pensionär måste ansöka om pension och bereda sig på att vänta flera år innan den börjar betalas ut.

Det känns hopplöst att höra Aris berätta. Fast han säger själv att hopplöst, det är det i Syrien, inte i Grekland. Jag hittar inga ord att svara honom, vi blir sittande tysta. Sen vill han prova min nya bouzouki och jag skäms över det nya, fina fodralet när jag ser hans slitna, trasiga. Som tur är, är hans bouzouki mycket finare och har en rundare, djupare klang.

Min enklare bouzouki får godkänt, och han ger mig några förmaningar om skötsel innan han börjar spela ett traditionellt grekiskt stycke som jag får i uppgift att lära mig tills vi ses igen i april. Jag filmar och har lagt upp allt på Youtube.

Det kostar fyra euro att köra en tvättmaskin. Min maskin hänger upp sig, Aris flyttar över all min tvätt till en ny maskin, lagar den första och säger att nu kan jag fylla den också om jag vill, gratis. Jag passar på att tvätta våra sängkläder. Vi fortsätter att prata musik medan maskinerna går, jag får hjälp att översätta vad som står i min grekiska nybörjarbok för bouzouki. När det blir dags att torktumla får jag inte betala det heller, fast jag försöker.

Bakom tvättstugan med Aris. 

image

Yannis Loulourgas. Bouzoukivirtuos, musiklärare och instrumentmakare i Pythagorion på Samos, specialiserad på byzantinsk musik. Inbjuden att undervisa på musikkonservatoriet i Utrecht i vår. 

image

Sista morgonen. Samos Marina när solen går upp. 

Samos

Pythagorion och Paradise beach har inte vaknat än.

Pythagorian

Början på något nytt. Odd är uppmuntrande och positiv som vanligt. ❤️ Om en månad har vi varit gifta i fyrtio år!

image

8 oktober

7 oktober. Samos. Höjdpunkter på scoter och bouzouki.

Dagen började med en magisk och helt förförande träff med Aris bakom tvättstugan. Han och hans kvinna driver Blue Bubble som sköter tvätten åt charterbåtarna i marinan. Odd hade sett honom sitta och spela bouzouki för sig själv medan tvättmaskinerna gick. Igår tog jag mod till mig och frågade om han ville visa mig instrumentet, och i morse kom han förbi och hämtade mig när vi åt frukost i båten.
Han visade mig några grepp och lät mig prova några enkla övningar. Förälskelsen dränkte mig omedelbart, som en oväntad våg när man just slappnat av och blundande flyter på rygg med vatten i öronen. Vilken resonans, vilka villiga, mjuka strängar, vilken inbjudande och greppvänlig hals. Det kändes som om bouzoukin ville spela med mig, inte alls som om den gjorde motstånd. Det gick inte att stå emot, fast jag faktiskt redan bestämt mig för att INTE börja spela ett nytt instrument som jag bara kommer att hinna lära mig halvbra. ”Why not?” sa Aris. ”Life is so short. I know a man who can teach you more.

Alltså har jag ikväll varit hos Yannis Loulourgas, instrumentmakare, musiklärare och professionell bouzoukimusiker sedan fyrtio år, och valt ut min första bouzouki. Det vill säga han valde ut en åt mig. Imorgon ska jag hämta den. Jag har videofilmat ett antal övningar att träna på under vintern. När vi kommer tillbaka i april ska han ge mig lektioner.

Tidigare idag gjorde vi en lång utflykt upp i bergen. På en hyrd 125 cc scoter. 500kr för tre dagar. Egentligen vågade jag inte, jag bara gjorde det ändå. Ännu en komfortzon som utmanades och utvidgades. Odd körde lugnt och sakta och tog hänsyn till mina pipanden som så småningom upphörde. Som tur var var det nästan ingen trafik alls, en buss som kom efter oss fick jag syn på i en serpentinslinga längre ner, så vi kunde köra in till vägkanten och släppa förbi.

700 meter över havet, inga vägräcken… Så högt att det blev tio grader kallare och helt annan växtlighet, barrskog. Makalös utsikt, vi såg alla öar vi seglat till; Agathonisi, Arki, Lipsi, Patmos, Leros, längst bort i diset Kalymnos.
Vi passerade flera små byar och köpte honung, presenter och grappa i en affär med den mest fantastiska keramik. Till våren kör vi hit igen, då tar jag med min Nikon och lite större plånbok.

Två dagar före hemresa har min förälskelse i Samos förändrats och fördjupats. Egentligen har jag knappt sett någonting av den stora ön. Det finns så mycket kvar att upptäcka.

Och idag skulle min pappa ha fyllt 112 år. Så tydligt jag ser och hör honom.

image

Första trevande försöken bakom marinans tvättstuga. Nu är jag redan fast.

image

Herregud, vad har jag gett mig in i?

image

700 meter över havet och man kunde se hur långt som helst. Tyvärr hade jag bara mobilen med mig.

image

Nej, jag körde inte själv. Bara posering.

image

Yannis Loulourgas. En stjärna. Sök på Youtube! När jag kom till hans atelje pågick en lektion.

image

23 september

19-20 september. Musik och nya seglarvänner.

Under hela kanalresan genom Europa, utmed Donau, i Turkiet och ända fram till Samos träffade vi många trevliga och intressanta människor, men inga andra svenskar förutom två kanotister.

Den här hösten i Dodekaneserna har vi fått fler nya svenska seglarvänner på tre veckor än under de senaste tre åren. Alla är hjälpsamma och delar med sig av erfarenheter och smultronställen till oss som är gröna och nyanlända. Ingrid och Rolf, Ghita och Anders, Lou-Lou och Pelle, Birgitta och Anders, Lena och Kjell är alla veteraner i Medelhavet. Göran Schildt regatta och musikn underlättade förstås kontakten. Många kvällar har slutat med spel och allsång på någon taverna. Rolf och Pelle kompar på gitarr och jag på ucke.

Till tavernan Artistico i den vackra viken Emporio på Kalymnos nordvästsida kom vi i Ingrids och Rolfs hyrbil. ”Alla” var där, i bukten låg flera svenskbåtar för ankar. Det blev ännu en glad och musikalisk sen kväll som vi inte glömmer, med god mat, bra samtal och evergreens. Tavernaägaren strålade och kompade sin sjungande fru, en israelisk gäst sjöng solo med fantastisk röst.

När vi körde hem över bergen till Vahti på natten fick Rolf väja flera gånger för getter på vägen.

image

 

image

22 september

16 september. Till Edens lustgård.

Ingrid och Rolf ville hälsa på grekiska vänner och visa oss sitt personliga paradis. Dagen efter regattans avslutning seglade vi söderut från Leros med förstärkt besättning.

På Kalymnos östra sida ligger den lilla byn Vathis gömd längst inne i en vik. Viken sträcker sig in mellan höga bergssidor likt ett djupt knivhugg, i skåran stiger en smal, grönskande dalgång upp mot kala, branta, brunbrända massiv av sten och taggiga småbuskar där bara getter och bysantinska kapell kan överleva. Ett vattendrag från bergen har skapat Edens lustgård i såret efter kniven. Sluttningarna upp mot bergen är klädda med odlingar av mandariner, apelsiner och guavafrukt. Vin, fikon och granatäpplen växer överallt. Bakom murar, alltid dessa murar med svall av bougainvillea och nerium, sväller välskötta grönsaksland av morötter, rödbetor, sallad och spenat.

Seglare, utflyktsbåtar och turkiska gulets har förstås hittat hit och förändrat livet för invånarna. Klättrare och paddlare också. Sex tavernor och flera små pensionat finns. Den minimala hamnen har inte plats för många båtar, men det går att ankra utanför i viken. Vattnet är kristallklart och bräckt, baden blir många och långa.

Det klara friska bergsvattnet forsar generöst i utomhusduschen vid badplatsen och från slangen på kajen. Vi tvättar av båten och fyller färskvattentanken.

Här blev vi kvar i sex nätter, från fredag till onsdag. Hit kommer vi att återvända.

image

image

image

image

 

På väg till Vahti. Det gungade rejält. En av våra gästande gastar vägrade lyda order och gick utan flytväst fram på fördäck på delfinspaning. Rätt åt honom att han missade det mäktigaste delfinhoppet!

image

13 juni

12 juni. En tysk och en belgare på kroken.

Klockan åtta söndag morgon bekräftades misstankarna. När vi lossat från land och Odd halat ut oss till ankaret gick det inte att rubba. Den franska båten var konstigt nog oskyldig. Kättingen vi skymtade på botten djupt under oss pekade snett in mot den tyska båten. Den hade dessutom sällskap av ankarkättingen från belgaren bredvid. Där låg vi hjälplösa med navelsträngen fast i havsbotten.

Det blev invigning av Ankartjuven. Meningen med den är att man sänker ner den i vattnet och krokar fast den i kättingen/ankaret man vill ha bort. Sen lyfter man och håller allt upplyft medan man tar ombord sitt eget ankare (som ligger under). Därefter drar man i tampen som sitter fast i mittenhålet på ankartjuven. Då vinklas den bakåt och släpper sitt byte, den främmande kättingen sjunker tillbaka mot botten.

Vi fick genast napp, men två kättingar på en gång var för tungt, det gick knappt att lyfta ens med hjälp av vinschen, trots att bägge båtarna inne vid kajen slackade allt de kunde. Som så många gånger förr räddades vi av Karl-Hans, Ellems förre ägare. Hans specialbåtshake, utskjutbar till fyra meters längd, räckte för att nå ner till vår ankarlina. Vi kunde dra ut hela linan (55 m) bakvägen, under de båda kättingarna som hölls upp en liten bit från botten av ankartjuven.

Resten av söndagen ägnades åt att boa in oss i mysiga Samos Marina. Vi har snorklat utanför klapperstensstranden alldeles nära, så avskild att man kan bada naken. Tvättat båten, städat och handlat (jag) lagat cyklar och fixat med rodret (Odd) och tillagat en festmiddag med havskatt på grillen (vi).

Nomadlivet är slut för ett tag, det känns att vi är framme. Så glad jag är att vi vågade välja vägen genom Europa via Donau och Svarta Havet. Nu är vi precis där vi vill vara, och resan hit var mer fantastisk än vi kunde drömma om. Det kanske blir en bok om den också, en reseskildring i så fall.

Jag ser verkligen fram emot en paus i det ständiga förflyttandet. Att ha en permanent bas. Härifrån kan vi göra kortare båtturer på en vecka eller två. Hit kan vi ta med familj och kompisar, det är lätt att hitta boende iland. Hit kan jag resa ensam om jag vill och bo i båten. Här finns skrivro. Tänk att ha ett extra hem i Grekland!

image

Grannarna på ponton D kommer från Schweiz, Frankrike, Tyskland, Holland, Sverige, Turkiet och Grekland.

image

11 juni

11 juni. Fångade i Pithagorio.

Just när vi skulle lämna stadskajen backade den franska charterbåten in tre båtplatser längre bort. Ankaret placerade han snyggt tvärs över fyra båtgrannars ankarlinor, bland annat vår. Upprördheten var stor i den tyska båten bredvid oss. (Vi misstänker att även den lagt sitt ankare över vår lina.) Men vi ställde bara in oss på ännu en livlig kväll vid stadskajen och öppnade en firarflaska av vårt lager Champagne.
Idag har vi nämligen bestämt att teckna årskontrakt med Samos Marina. Tvåtusenetthundra Euro inklusive el och vatten. Vi fick ett bra intryck av marinakontoret och träffade en mekaniker som visste precis varför Ellems motordrev knackar så illa och som dessutom kan fixa det utan att lyfta motorn.
Den franske skepparen kom förkrossad och bad om ursäkt och lovade gå tidigt imorgon bitti. Då flyttar vi oss till marinan. Det blir en intressant övning om det visar sig att vi får med oss ett tyskt ankare när vi drar upp vårt.

Till höger i bilden längst bort skymtar Ellems lilla runda akter.

image

image

Fiskaffär.

image

Badstranden i Pithagorio kommer barnbarnen att älska.

image

En helt annan sorts badvik hundra meter från marinan. 

image

26 maj

26 maj. Bademli Limani. Förfallet paradis med sorgkant.

Efter gårdagens pärs orkade vi inte fortsätta som planerat. Istället satte vi igång Lill-Stina, gummiflotten som inte använts sedan Donau, och utforskade ön. Samt flyttade oss till en ankringsplats som skulle skydda för den nordliga vind vi hittills inte känt en pust av.

Man kan förstås inte låta bli att fundera över hur det var här när flyktingtrafiken pågick. Viken är en idealisk plats för att ta sig över till Lesbos. Det finns en bilväg. Nästan ingen bebyggelse. Två gånger tidigare har vi varit på platser där nyss inträffade katastrofer liksom finns kvar i luften, som en klart förnimbar sorg; i Louisiana ett år efter orkanen Catrina och i Thailand några månader efter tsunamin. Det känns. Det väcker både förtvivlan över krig och orättvisor och tacksamhet över den egna turlotten.

Sammanfattning av dagens intryck: skräpigt, underbart vackert, ensligt, hjärtskärande, oliver, mera oliver, mystiska övergivna lyxhotell, tre flytvästar, varma källor, vänliga fiskare.

Första ankringsplatsen. Öppen mot söder. I sydlig kuling var det inte nådigt här.

image

En av flera varma källor, alldeles i strandkanten.

image

Den största varma källan. Fyrtio grader varmt trodde Odd. Inte lockande att bada i och i Heikells bok varnas för svampinfektioner…

image

Andra ankrinsplatsen. Odd uppfyllde sin dröm att förtöja i ett olivträd.

image

Modern ruin. Övergivet lyxhotell. Varför?

image

26 maj

25 maj. Bademli Limani.

Rutten går mellan Lesbos och turkiska fastlandet. På kartan skyddar stora, höga Lesbos för västlig vind och förresten skulle det bara blåsa åtta sekundmeter. Vi såg fram emot en härlig segling, hämtade nya sjökortet i Ayvaliks marina, fyllde diesel och gav oss iväg.

Till en början stämde allt, Ellem gjorde sex knop i brant slör för västlig vind och Lesbos gav sjölä, det gick vita gäss men vågorna var inte särskilt höga. Sen dog vinden plötsligt helt ut och vi fick starta motorn.

Halvvägs till vårt mål kom vinden tillbaka men nu från sydsydväst och med nästan dubbel styrka, stadiga femton sekundmeter. Det betydde att vinden smet förbi Lesbos sydspets, vi mötte vågor som byggts upp över öppet hav. Ingen kris, men obekvämt och en utmaning, allt måste fungera och hålla. Vilket det gjorde. I stort sett. Vi hade alldeles för mycket segel, men det gick inte att reva storen. Odd orkade inte ta hem revet för hand och revlinan var för kort för att lägga på vinschen.

Lösningen fick bli att rulla in focken istället, och släppa på storen. Att gå upp i vind och ta ner storen var inget alternativ i den höga sjön. En lattficka blåste sönder, ingen större skada skedd, går att laga. Ett fockskot blåste ut i sjön, ändan borde varit fastknuten på winschen. Som tur var fanns där i alla fall en knut längst ut som fastnade i blocket, Odd kunde få tag i linan från sittbrunnen med hjälp av båtshaken. Att gå på toa och kissa… nej, jag besparar dig den beskrivningen kära bloggläsare.

Den skyddade ankarviken Bademli Limani visade sig vara skyddad för alla vindar utom just sydliga. Vi gick missmodigt fram och tillbaka i viken mellan fastlandet och den lilla ön, letade efter lä och lagom djup. Antingen var det för grunt eller för blåsigt. Till slut fick vi bara bestämma oss för den minst dåliga platsen och lägga ut så mycket kätting vi vågade, med tanke på att vinden kunde vrida under natten och vi inte ville vakna på grund.

Natten blev orolig, Garmins ankarvakt pep och väckte oss när vinden fick båten att snurra runt. Bra att det funkar får man tänka.
I morse vaknade vi av en fiskare som tog upp hundratals meter nät alldeles nära oss. Hur vi kunnat missa att lägga ankaret i hans nät är en gåta.

image

24 maj

24 maj. Alibey. I väntan på sjökort.

Strax före Lesbos tog sjökortet över Svarta Havet i vår garminplotter oväntat slut. Jag hade felaktigt trott att det täckte även Medelhavet. Det blev lite panik, att enbart förlita sig på Navionicsappen i Ipaden kändes inte tryggt. Vi har alltid både Garmin och Navionics igång, och jag lägger upp rutterna i båda. I Ayvaliks marina fanns lyckligtvis den mest välsorterade tillbehörsaffär vi sett sedan Hjertmans i Stenungsund. De hade allt, även Garmins sjökort. Det måste dock beställas, leverans på tisdag, idag alltså.

Men idag ligger vi inblåsta i Alibey, en tvillingstad till Ayvalik tvärs över bukten. Det blåser tio sekundmeter sydligt rakt in i hamnen, att gå härifrån är inte aktuellt. Vi kom hit i morse när den tilltagande vinden fick oss att lämna nattens ankarvik.

Det blev lite för bråttom, vi låg för nära land efter nattens vindkantring. Det hastiga ankarlyftet ledde till att den alltför långa sladden till dosan som styr ankarspelet åkte in tillsammans med kättingen i winschen som tvärdog. Ankaret fick hissas upp för hand medan vi körde därifrån. Tur att det hände där och då. En olycksrisk upptäcktes och kunde elimineras. Nu har Odd lagat sladden och ändrat i rutinerna så att det inte kan hända igen.

Vad vi gör hela dagarna? Igår var det underbart väder i ankarviken, vi simmade runt båten och tvättade vattenlinjen, jag provade min våtdräkt för första gången, Odd monterade ett fotsteg ovanför badbryggan, jag tvättade och pumpade upp gummibåten, kort sagt vi pysslade var och en med sitt. Idag har han gått en långpromenad medan jag läst och skrivit.

Vad äter vi? För det mesta lagar vi mat ombord. Det finns bra råvaror att köpa överallt. Idag åt vi en turkisk lammgryta från i förrgår. Långkokad ombord (premiär för nyförvärvet Wonderbag!) med nymald lammfärs, färska kikärter och massor av grönsaker. Det blev bara så mycket… räcker till lunch imorgon också. Frukost fem dagar i veckan är fruktgröt. Som vanlig gröt men med dinkelflingor, hackade aprikoser och tärnat äpple i också. Till lunch tar vi vad vi hittar i kylskåpet, yoghurt och mackor oftast. Vilken yoghurt det finns här. Och kärnmjölk! Fika och frukt tar vi när vi blir sugna. Måndag och torsdag fastar vi. Vi är inne på tredje året med 5/2 nu, det går av sig själv. Odd håller sig på det viset smärt, jag håller mig något överviktig eftersom jag småäter mer än han. Turkish delight till exempel, gud så gott.

Ayvalik är känt för sina olivprodukter. Man får provsmaka.

image

Lödkolven, snart båtens viktigaste verktyg.

image

Dagens middag. Lammfärsgryta, bulgur, skärbönor, sallad. Riven fetaost, nybakat bröd och lokal olivolja som tillbehör.

image

21 maj

21 maj. Ayvalik. Förförda?

Odd som är bäst på det sociala är redan kompis med flera av våra båtgrannar. Alla är nyfikna på oss så det är inte svårt att få kontakt. Eftersom de ligger med aktern mot bryggan kommer man dessutom så nära, går förbi mitt i middagen och kan liksom inte undgå att hälsa. De flesta båtarna är större än vår, i 40- fotsklassen, många Beneteau och Jeanneau. Fast de flesta är stora motorbåtar.

Människorna beter sig som vi, tjejerna ser ut som hemma, det känns mera som Europa här än det gjorde i Bulgarien och Rumänien. I Istanbul såg vi många kvinnor i heltäckande svart burka, här syns inte någon, bara de vanliga schalarna i vackra färger. Alla är vänliga. Inte bara inne på den välbevakade marinan, där folk säkert tillhör övre medelklassen och högre. Även helt främmande människor på stan är spontant vänliga. Här finns inga påträngande försäljare.

Vi gick en lång promenad upp på de gräsbevuxna pinjekullarna ovanför stan, letade efter vägen tillbaka, frågade med kroppsspråk en man om vi kunde gena genom den förfallna trädgården till en moske. Han nickade och följde med för att visa, stannade vid ett stort träd och plockade några frukter som vi skulle smaka. Mullbär! Jättestora, saftiga, fullmogna.

Tillbaka i hamnen var vi hungriga och la märke till hur folk bar omkring på stora kärvar med små runda frukter som de åt av. En kvinna såg vår nyfikenhet och förklarade oombedd att det var en sorts ärtor, väldigt nyttiga och goda, skalade en och bjöd oss att smaka. Färska kikärter! Vi köpte en kvast för nio kronor och lagade en smaskig bulgurgryta till middag.

Hemifrån kommer förmaningar att vi ska vara försiktiga, akta oss. Men för vad? Var finns de dolda farorna? Jag ser mig omkring och undrar vilka som är, eller var, flyktingsmugglare. Vi frågade lite försiktigt på marinakontoret om flyktingsituationen, och hamnchefen började nästan gråta. Hon berättade hur Coast Gard kommit in i marinan varje dag med döda människor, barn. ”Very bad memories, so many”, sa hon.

Är det en del av en komplott, att vi ska förföras? Det var inte den här bilden av Turkiet vi hade med oss hemifrån. Efter att ha blivit bjudna på mullbär bakom mosken frågade vi oss om en turkisk turist hemma i Sverige skulle bli lika vänligt bemött som vi blir här. Jag vill verkligen tro det. Kanske inte i storstan. Men säkert på mindre orter som Uddevalla och Henån. Eller?

Ingen turistfälla. Både gott och billigt och fin utsikt. Lägg märke till kikärterna, brödkorgen och måltidsdrycken Ayran – kärnmjölk.

imageGoa gubbar, eller? Fiskhallen i bakgrunden.

image

image

Dagens inköp. Ayvalik är berömt för sina olivprodukter, vi bunkrade olivolja, oliver, krämer och olivblomsdoft.

1 2 3 4 5 8