Dagen började i Borzcaada klockan sex med att den stora motorkryssaren backade ut, körde över en mooringlina och fick ringa efter en dykare. Tack vare ståhejet kom vi iväg i tid och hann med femtiofyra sjömil söderut till Lesvos (vi säger Lesbos).

Det skavde inombords att i vår trygga båt passera genom de smala sunden där så många flyktingar riskerat, och förlorat, sina liv. Farvattnen var kusligt öde så när som på två patrullbåtar och ett par fraktfartyg. Vi såg några orangea flytvästar blinka till från stränderna på den turkiska sidan och även ett par ilandflutna rester av svarta gummibåtar.

Dagens mål var Ayvalik, en stad som ligger innanför Lesvos, i en vacker och skyddad skärgård. Kontrasten mot de öde vattnen runt Lesvos var stor, här låg utflyktsbåtar med tjoande, badande ungdomar och många fritidsbåtar för ankar i vikarna. Nu är vi trötta på långa dagsetapper och har gott om tid. Marinan är den finaste och mest välskötta vi sett hittills, med tvättmaskin och bra wifi och bra affär. Omgivningarna är spännande med lugna, natursköna bukter, snorklingsvatten och utflyktsmål på land. Här stannar vi på obestämd tid och gör dagsutflykter med båt eller cykel.

Morgontrassel. Kan hända den bäste. Sorgliga spår.

Den välordnade och vänliga marinan ligger i hjärtat av stan, vid en lång, bilfri hamnpromenad. Vi betalar 225kr/dygn, då ingår el och vatten, dusch, tvättmaskin och bra wifi ner i båten. Artister avlöser varandra på en friluftsscen hela dagen, på kajen är folklivet intensivt, det säljs kokt och rostad majs, musslor, spunnet socker, glass och levande fisk, det är som ett Liseberg utan inträde.
Canakkale vaktar det smalaste stället i Dardanellerna. Här skiljer det bara 1300 meter mellan Europa och Asien. Här såg Churchill till att hundratusentals pojkar och män slaktades i ett av första världskrigets blodigaste slag. Operation Gallipoli. Turkiet skulle intas och Dardanellerna var porten till Istanbul. Men de allierade lyckades inte besegra turkarna, kullarna på halvön Gallipoli dränktes i blod och är idag täckta av krigskyrkogårdar med olika namn beroende på vilka bataljoner som stupade där. En heter ”Johnssons Jolly”, efter en överste som envist upprepade att en seger skulle få honom att känna sig ”jolly good”.
Ett stenkast från marinan ligger ett litet hus med en interaktiv utställning om Operation Gallipoli. Där finns filmer, föremål, uppläsningar ur soldaters dagböcker, inspelade vittnesmål från veteraner som överlevde. Jag började gråta och kunde inte vara kvar där inne. Detta makabra tal om hjältar (de allierade) och martyrer (turkarna). Vad var de annat än offer, alla dessa söner, bröder och familjefäder? Slaktoffer, kanonmat. Vad är det för genetiskt fel hos det manliga könet som gör att de startar krig? Odd tog bussen till ruinstaden Troja, jag hade fått nog av historia. Jag spolade saltet av båten och strosade sedan runt på måfå.
Så hur kan jag vilja stanna här i Canakkale? Det är en ljuvlig stad, det lilla jag sett. En mix av Paris bohemkvarter och Göteborgs Haga i orientalisk klädsel. Fast mycket mindre, dubbla Uddevalla ungefär. Smala gränder med hundratals cafeer, teserveringar, matställen och små affärer. Väldigt lite turister. Inga påflugna försäljare. Vart man vänder sig vänlighet och hjälpsamhet. Här skulle jag kunna sitta hela dagen på en teservering under vinrankor och skriva, omgiven av folkvimlets mummel, ifred i min bubbla och ändå mitt i verkligheten.

Hästen från filmen om Troja står på kajen.

Alla fiskarna är levande och sprattlar, gubbarna häller friskt vatten över dem. Vanlig makrill! Här ska fiskas!

”Torka era tårar, mödrar i främmande länder. Era söner vilar i vår famn och har fått frid. Efter att ha mist sina liv här har de blivit våra söner också.” Klen tröst enligt mig. Musslor på hamnpromenaden. Äts levande, som ostron.

Bokhandlarnas gata. Inne i affären sitter man och läser och dricker te.

En stor, god majskolv kostar 9kr. Mat är billigt, även om man äter ute eller tar med hämtmat från matställen. Ikväll betalade vi 75kr för två stora portioner kolgrillade kycklinglår (jättegoda!) med sallad, ris och bröd.

Vi åt frukost ute, på ett teställe vid mosken där Odd kom i samspråk med en skräddarmästare som bott i Hannover i tjugo år. Sen flyttade han hem. Det förstår jag.

För att få segla i Turkiet med sin båt måste man ha en Transit Log. Det är ett slags båtpass, ett dokument som ska visas upp i marinorna man kommer till och som måste stämplas när man lämnar Turkiet. Att skaffa en TL är så besvärligt att man rekommenderas att ta hjälp av en agent. Han gör det på en dag för 400 Euro. Men man KAN fixa det själv. Teoretiskt. Marinan hade en bruksanvisning och jag hade skrivit ut en manual från nätet som en amerikan publicerade för bara ett år sedan. Varför slänga ut fyratusen i onödan?
Man måste besöka Hamnmyndigheten, Hamnchefen, Hälsomyndigheten, gränspolisen, tullen och sen Hamnchefen igen. Alla finns på olika adresser, tack och lov samlade på två ställen i centrala Istanbul. Var och en ska gå igenom och kopiera båtens registreringsbevis, försäkringsbevis, besättningslista, ägarens betygsbok och bådas pass. En massa blanketter ska fyllas i. När allt är klart har man en Transit log med fyra viktiga stämplar och får lov att segla vidare.
Vi förlorade flera timmar och hann inte färdigt igår eftersom vi gjorde fel och gick till Hamnmyndigheten först. Aja baja, gör om och ta bussen tillbaka, Hamnchefen måste börja! Tre gånger har vi nu åkt buss och spårvagn ut till Hamnmyndigheten innan vi fick den åtråvärda stämpeln.

Nu förstår vi bättre varför det kostar  4000kr att anlita agenten som tar alla båtpapper och pass med sig och fixar detta snabbt och smidigt på en dag. Han använder nog inte pengarna till att betala taxi…

Idag tappade vi ännu flera timmar hos polisen och tullen och måste tillbaka in till centrum och Hamnchefen imorgon bitti, samt till tullen för andra gången eftersom det inte blev klart där idag. När vi kom till gränspolisen, som är nummer fyra på besökslistan, krävde de att vi skulle komma dit med båten. Det överstiger min förmåga att beskriva den eländiga tilläggsplatsen utanför deras kontor. Enorma svall från båttrafiken fick Ellem att kastas mot betongpontonen med bildäck. Som tur var hade vi fenderplankan på plats. Jag fick passa med jättekulfendern och motorn igång medan Odd fyllde i blanketter på kontoret. Hela tiden var jag livrädd att någon knap skulle ryckas loss eller något annat gå sönder. Efter en evighet kom han tillbaka i sällskap med polisen som tittade på båten från kajen. Sen sa han att Odd måste fotografera Ellems namn och nummer och gå till tullkontoret lite längre bort. Aldrig i livet sa jag. Därför måste han dit imorgon. Dock utan båt.

Ataköy marina är en lyxanläggning för lyxbåtar. Vi ligger här för att vi måste medan vi klarerar in. Det kostar 700kr per dygn. Ellem är den minsta och mest oansenliga båten. Här finns lyxrestaurang, lyxbarer, lyxcafeer, lyxhotell, lyxshopping. Men inga duschar och ingen tvättmaskin. Det luktar ständigt starkt av kloak. När det regnade en skvätt nu ikväll blev hela båten brunfläckig. Himlen är ljusbrun och har varit det ända sedan vi gick in i Bosporen. Man tror att det är dimma eftersom sikten är så dålig, men det är bara luftföroreningar. Trafiken är stillastående efter klockan tre. Igår fick vi förklaringen av en pratglad bordsgranne på restaurangen där vi åt middag. Människor har börjat undvika bussar av rädsla för terrorister. Många väljer bilen istället.
Jag skulle verkligen vilja ha lust att utforska Istanbul. här finns fantastiska miljöer, basarer, hus och gränder, underbara byggnader, intressanta historiska platser och vänliga människor. Men jag längtar bara härifrån nu.

Så här ser vår transitlogg ut just nu. Det fattas fortfarande två stämplar. Efter två dagars hård kamp.

Komihåglistorna är strukna. Två paket med diverse utrustning är skickade i förväg med lastbil, jag lyckades övertyga Odd om att vi inte skulle ta med den nya toan som bagage. Lapparna till husvakten är utlagda på strategiska ställen. ”Vattnas endast en gång varannan vecka.” ”Titta i frysen innan du handlar!” ”Använd helst inte diskmaskinen.” Vi kommer förmodligen att komma hem till ett betydligt mer välstädat hus än vi lämnar, vilket inte känns fel. Förhoppningsvis även till en mindre överfull frys.

Trädgårdens vildvuxna status lämnar en liten tagg i själen, trots att jag har förhärdat mig och vet att det inte beror på att jag inte hinner utan på att jag prioriterar bort den. Det finns inte plats i mitt liv längre för pionrabatter och iris. Inte ens för magnolia. Knopparna ska precis slå ut nu, när jag kommer hem igen är båda träden utblommade. En del rosor är beskurna, andra inte. Det är ju egentligen alldeles för tidigt. Brännässlor och kvickrot sticker upp både här och där. När jag kommer hem ska jag lägga igen ett antal rabatter, så jag slipper våndas. Jag ska bara ha kvar rosorna och lite sallad, persilja och örter i pallkragarna. Samt skaffa en robotgräsklippare. Det bästa med trädgården är ändå att den är helt fästingfri tack vare det rådjurssäkra stängslet.

Imorgon flyger vi till Istanbul, övernattar och tar sedan bussen till båten i Bulgarien. Vad jag längtar mest efter? Det enkla livet. Det begränsade utrymmet. Det överblickbara. Den dåliga uppkopplingen. Att kunna fokusera på skrivandet utan avbrott.

Undrar om det finns rabarber i Sozopol?

Näst sista dagen. I två veckor har solen strålat nästan varje dag. Jag kommer hem knallbrun, avstressad och full av goda föresatser. Den här platsen är så speciell, jag tänker så klart här. Förutom att jag är ensam och att det är sommar, så är frånvaron av trafik en viktig orsak. Här hörs inga bilar eller mopeder. Ljudet av dyningen som bryter mot revet hörs däremot ständigt, liksom röster, skratt och ibland gatumusik. Den breda strandpromenaden går rakt under min balkong och sträcker sig en kilometer åt varje håll. ”Min” lilla lya ligger på tredje våningen, det finns ingen insyn från något håll, bara horisonten rakt fram.

Om ett år är jag här igen. Fast då har jag kommit hit per båt. I oktober ska jag mönstra på i Gibraltar som paying crew på Linda Lindenaus Peristera, en Benetau Oceanis 473. Linda ska segla jorden runt med Peristera, läs mer på hennes hemsida www.tarodret.nu  Klicka på rubriken Långsegling! Jag ska bara följa med en liten bit, till Kanarieöarna via Marocko och Madeira. Enbart kvinnor ombord. Vill du också segla med, kanske nästa etapp med ARCregattan över till Karibien? Eller till Galapagosöarna? Det finns fortfarande platser kvar på flera delsträckor.

Gästhamnen i Las Palmas lockade förstås, även om det är ganska lugnt där nu när ARC-båtarna har gett sig av. De är redan framme i Santa Lucia i Karibien, totalsegrare blev Barbro och Pekka som är i 70-årsåldern och seglar en femtio år gammal L32, en Laurinkoster. Med en katt ombord. De ligger annars året runt med sin båt i Las Palmas, vi träffades för tre år sedan och håller kontakten på fejan sen dess. Det finns många lockande sätt att leva sitt liv som pensionär.

Tidvattnet på ingång över Las Canteras.

Skymningen sänker sig, surfarna går hem, kvällsflanörerna börjar leta efter nånstans att äta middag. Lågvatten.

Många svenska båtar i gästhamnen. Flera av dem mindre än Ellem. Jag såg också en LM27  med dansk flagg.

Alla svenska båtar ligger med fören mot bryggan. Tvärtom mot alla andra.

Två svenska killar på väg jorden runt.

”Köpa presenter” stod det på en av mina Attgöralistor. Vi behöver småsaker att ge bort till hjälpsamma människor vi möter i hamnar och på vattenvägar. Var hittar man en liten typisk svensk pryl som inte kostar skjortan och inte väger för mycket? På Göksäter såklart. Orusts eget Ullared. Nu har vi ett skeppsförråd med läckra flaggpins som ser ut som medaljer, fina pappersmuggar med flaggtryck och några dalahästar i porslin.

Gästflaggor har varit ett annat problem som inte kunnat strykas från min lista. Att hitta en serbisk gästflagga visade sig helt omöjligt, jag har verkligen försökt allt. Lösningen blev T-shirttryck. Transferpapper inhandlades på Panduro, och sen skrev jag ut flaggorna för Serbien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Turkiet på min bläckstråleskrivare. Därefter tog jag strykjärnet till hjälp för att föra över trycket på flaggtyg, också inhandlat på Göksäter.

Idag har Berit lånat ut sin fina Husqvarna och visat hur man hanterar den. Flaggorna blev inte perfekta, men helt acceptabla. En sån symaskin måste jag skaffa. Den vi äger, ett gammalt grönt monster som bara kan sy rakt fram, kommer aldrig upp ur källaren. Det är lika inspirerande att sy med den som att spela på en oduglig ukulele eller skriva på min gamla Remington. Det är viktigt med bra verktyg!

I svansen på en bulgarisk pråm passerade vi genom Passau tidigt i morse. Staden är vacker även sedd från floden, men förfulas av alla hotellpråmar. Vi var glada att de inte hade vaknat och börjat röra på sig än. Två tiometers slussar gick utan väntan, tack vare pråmkompisen som också var extremt hänsynsfull. Nedåtslussningen är rena avkopplingen, Odd sitter på däck med en tamp i mittknapen och flyttar nedåt på pollarna i slussväggen. Båten ligger helt still.
Direkt efter Passau, när floden Inn anslöt, ändrades färgen på vattnet till ogenomskinligt grågrönt och strömmen tog i rejält, vi fick mer än fyra knops påskjut. Vi kunde plötsligt hålla över 9 knop. Men det var aldrig obehagligt, inte att jämföra med den jobbiga kombinationen slalompist/störtlopp Deggendorff – Vilshofen. Donau blev bredare, djupare och rakare och strömmen avtog ju längre in i Österrike vi kom.
Dessutom blev det ögonbedövande vackert. Höga berg reste sig på båda sidor, branta ängar med ensamma hölador, sädesfält och små gårdar klättrade mellan böljande skogspartier i olika gröna nyanser. Jag mindes plötsligt min favoritbok som liten, om flickan Heidi som bodde med sin farfar getbonden i alperna, sov på en bädd av hö och såg stjärnorna genom en glugg i taket.
Efter sex timmar var vi framme i Schlögen, vår sommarhamn. Här ska vi lämna Ellem i två månader. Vi valde mellan Lintz, Wien och Schlögen när vi jämförde olika alternativ. Wien var för dyrt, skulle kosta över tiotusen, Lintz var både dyrt och verkade bullrigt och stökigt, Schlögen verkade för bra för att vara sant. Inte dyrt, trevlig hafenmeister i telefonen, vackra och lugna omgivningar, fin marina.
Allt stämde, Schlögen är en fullträff. Bästa och trevligaste marinan hittills, fast den är stor. Här känns absolut säkert, vi ligger vid en ponton med bara permanenta båtgrannar som är vänliga och intresserade. Sothönan med sina fyra ungar känner sig så trygg att hon byggt sitt bo direkt under rampen till flytbryggan. Dusch och toa är rena lyxhotellstandard och utan myntautomater, här finns tvättmaskin,  diesel och liten affär. Marinarestaurangen på bryggan är öppen hela kvällen, mysig, billig och utan discomusik. Serverar bara en sorts pizza och en sorts varm macka men även öl, vin, äpplemust och strutglass. Till och med en swimmingpool finns om man skulle få lust att ta ett dopp.
Enda nackdelen är att hemresan blir lite krånglig. Men det är egentligen Sigges fel, eftersom vi vill flyga direktflyg hem. Vi får ta buss och tåg till Passau, därefter tåg till Frankfurt och nästa dag ta flyget hem. En hemresa via München hade gått på en dag, men krävt mellanlandning.
Kvällens klättring 150 meter upp till utsiktsplatsen Schlögener Blick blev till en värdig avslutning på hela den här etappen. Så värt hjärtklappningen och ansträngningen. Hur många gånger har vi sagt till varann: Vilken tur att vi verkligen gjorde detta och inte bara drömde om det.

Marinan ligger gömd bakom träden längst ner till vänster. Klicka på bilden!

 Det var fler än vi som väntade på solnedgången där uppe. Österrikes mest fotograferade utsikt?  Fast man är tvungen att kämpa för att komma hit, ingen linbana eller annat fusk.

Här ligger vi fint bland de fasta båtplatserna. 

Två meter från båten…

Kanske berodde det på vår stadiga förankring i lerbotten att vi sov ända till halv tio i morse. Det var ingen bra start på dagen, särskilt som det inte fanns någonting att äta till frukost. Vi tror fortfarande att det är som i Frankrike, alltid nära till en affär. Men här ligger man i båtklubbar och marinor utanför städerna, och man får gå långt för att handla.

Halv två kom vi äntligen iväg, och då var planen att gå 37 sjömil och fem slussar innan kvällen. Vi räknade med att vara framme vid sjutiden. I första slussen hade vi sällskap med två tyska segelbåtar, de första vi kommit i kontakt med på hela den här etappen. ”Vart ska ni?” ropade jag till dem. ”Schwartzes Mer!” svarade de. ”Vi också!”

Därefter fortsatte vi i karavan. (Det är en fördel att vara flera fritidsbåtar i flock när man närmar sig de här stora slussarna, då minskar risken att man får vänta länge.) Plötsligt gjorde den ena tyska båten helt om och gick upp vid sidan om oss. Det visade sig att de ville lämna en lapp med sina kontaktuppgifter. De hade försökt anropa oss på VHF kanal 10, som är flodtrafikens motsvarighet till kanal 16 på havet, men det visste inte vi, vi lyssnade bara på slussens radiokanal.

De skulle tillbringa pingstafton i Aschaffenburg, och ju närmare vi kom desto tydligare kände vi att det ville vi också, fast det inte ens var hälften så långt som vi hade planerat. Vi längtade efter nytt umgänge och reseskvaller.

Enligt guideboken behöver man minst två dagar för att hinna med de viktigaste sevärdheterna i Aschaffenburg. Vi tog pliktskyldigt en snabb promenad upp till Schloss Johannisburg från 1600-talet, satt en stund på en mysig servering i den gamla stadsdelen och lagade sedan middag i båten.  Resten av kvällen tillbringades i sittbrunnen på ”Naima”, en Granada 35 som ägs av Regina och Michael från Berlin. Tillsammans med goda vännerna Christiane och Hubert i en Moody 34 och ännu en kompis i motorbåt är de på väg till Medelhavet via Donau. Michael bloggar om resan på www.naima-Berlin.de

Det finns inte mycket som överträffar den goda känslan när man träffar nya människor man kan vara sig själv med.

Världens vänligaste båtklubb?

Vackert och innehållsrikt slott som vi inte kommer att studera närmare. 

Virkad lyktstolpe i gamla stan.

Våra nya vänner vid stadskajen.

Klockan är tio och vi står stadigt för natten i leran i den lilla gästhamnen i Bayern. Två meter djupt lovade både guideboken och campingägaren, men tro och hopp har inte mycket att sätta emot enochfemtio meter blyköl. Vi kom i alla fall tillräckligt nära för att ta oss iland. Här är så idylliskt att det är svårt att beskriva. Alldeles tyst, utom det lilla sällskapet som nattfiskar en bit bort, och pratar och skrattar. Det är högteknologiskt metande, det låter och blinkar blått ljus när det nappar. Odd har varit där och umgåtts en stund. Han tror att de fiskar karp, de agnar med levande småfisk och levande mask. Kvällen är mörk, utan måne, och helt stilla, jag sitter i sittbrunnen med ett ljus tänt på bordet. Vi har grillat och duschat och delat på en flaska rött från Wiesbaden. Näktergalen kuttrar och visslar. Bättre kan det knappast bli.
Vi kom inte iväg från Swanheim förrän halv ett på grund av allt fix med masten, plus att varvet inte accepterade kreditkort, vilket betydde en lång cykelutflykt för att hitta en bankomat.
Frankfurt susade vi rakt igenom, där hade man lätt kunnat stanna ett par dagar. Men ingen av oss hade någon lust.
Strömmen på Main är konstigt nog mycket svagare idag, vi har kunnat hålla över fem knop hela tiden. Pråmtrafiken är väldigt gles jämfört med Rhen. I alla fyra slussarna idag var vi ensamma, vi hade sån tur att vi oftast kom när en pråm just gick ut, och därför kunde köra rakt in. Slussarna är stora, 300 m långa, och egentligen kan man inte hoppas på att bli slussad som ensam fritidsbåt. Man får räkna med att ligga och vänta, kanske i timmar, på att det ska komma en pråm. Ellem är liten som en mygga där inne. Men själva slussningen är den lugnaste hittills, och höjden är bara ca fyra meter.

Vi ligger stadigt.

Ny utsikt från förarplatsen.

Frankfurt. Europeiska centralbanken till vänster och Babels torn till höger (enligt Odd)

Äntligen har vi lämnat Rhen. Floden Main har också högt vattenstånd och mer motström än normalt, men det känns som ingenting i jämförelse.
I maj förra året lämnade vi Ellems mast och segel i förvaring i Lelystad vid IJselmeer i Holland. Vi räknade med att det skulle gå att få den transporterad med lastbil till Constanta vid Svarta Havet, där Ellem ska bli segelbåt igen. Efter att ha tagit in offerter från fyra olika åkerier insåg vi att det inte skulle fungera. Om vi inte ville betala femtiotusen kronor.
Torgerssons i Henån lovade lämna av masten på något ställe längs vår väg för en betydligt billigare peng, och vi hittade Specks varv i Swanheim strax innan Frankfurt. I förra veckan fick vi besked att masten levererats, och idag återsåg vi den. Hel och ren!
Nu monterar Odd ställningen som masten ska vila på. Han har snickrat ihop den hemma, lastbilen hade med sig den också. I morgon återstår bara lite extra fix innan kranen lyfter på hela mastpaketet. Vilket flyt! En cykeltur har vi också hunnit med. På andra sidan floden ligger Hoechst med en frestande medeltida stadskärna, ett mumlande torg och ett riktigt sagoslott mitt i byn. Man skulle kunna tillbringa en dag till här. Men nej, runt omkring är ändlösa industriområden, vi vill bort härifrån fortast möjligt.

Stilla flyter Main. Till höger i bild Frankfurts skyline. Den lägger vi bakom oss imorgon.

Snyggaste masten!

Mellan fabriksområden och motorvägar mognar råg och blommar potatisen.

Vattentemperaturen i floden Main är +20C. Snart dags att bada för oss också?