Vi gick från Ebeltoft innan kl 9 i ösregn, bleke och väldigt dålig sikt och angjorde Nyborg 19.30 i strålande sol och frisk vind. Eftersom vädret blev bättre och bättre under eftermiddagen ändrade vi våra planer och sträckte förbi Kerteminde vidare under bron över Stora Bält.

Det var så befriande att kunna hissa seglen, stänga av motorn och ändå forsa fram i 7,5 knop med vinden från sidan.

Fast Sigge gillar inte när det lutar. Och jag blir arg när Odd tvunget måste pressa ut allt som går av båten även när jag behöver öppna kylskåpet. Det är fullt möjligt att undvika att allt i hela kylskåpet rasar ut på durken. Hur enkelt som helst faktiskt. Bara att släppa lite på skoten eller falla av. Man måste inte kappsegla hela tiden.

Nu ligger vi allra längst in i Nyborgs hamn, mitt i centrum, bara ett stenkast från kyrkan.

Imorgon blir det för mycket vind igen, vi blir kanske liggande en dag extra här. Jag hoppas att vår AIS är igång innan vi fortsätter söderut. Det var inte kul i dimman i morse.

I två dagar har jag snubblat fram och tillbaka över min stresströskel. Igår trodde jag fortfarande inte att vi skulle komma iväg som planerat. Precis allting strulade.

Som vanligt när nerverna utmanas på det sättet blir småsaker till jätteproblem, och idag föll jag i gråt när mitt mobila bankID vägrade fungera.

Och som vanligt är Murphy, han med lagen om alltings jävlighet, i sitt esse under sådana omständigheter. Igår hade jag åtta olika ärenden med bilen, från att köpa säkringar på Kjell & CO till att byta startbatteri hos Hjertmans och hämta ett båtlarm i Myggenäs. (Allt medan Odd installerade nya kylskåpet ombord vilket tog precis hela dagen.) Jag nöjer mig med att nämna tre av alla små och stora missöden som haglade över mig. Det blev ”Medges ej” när jag drog kortet på ICA. Mitt vanliga bankkort saknade täckning när jag försökte med det istället. När jag lyfte ut matkassen från baksätet gick hela botten sönder och alla varor rullade in under bilen.

Alltid lika effektiva och gulliga Josefine på Hjertmans i Stenungsund såg i alla fall till att jag fick med mig rätt saker därifrån. Tack Josefine, vi kommer visserligen att sakna din sakkunskap och hjälpsamhet, men det är tur för vår ekonomi att vi inte kommer att ses på ett tag nu. Det är också tur för vår ekonomi att vi tog in offerter från olika ställen innan vi började rusta båten. Hjertmans var billigast, och vi fick rabatt även på allt som inte fanns med på offerten, vilket var ungefär lika mycket till.

Vi är absolut inte klara. Hälften av allt som står på listan ”Göra färdigt innan avfärd” är nu överflyttat till listan ”Kan göras klart senare”. Till exempel installationer av internet, avgaslarm och båtlarm med mera.

Men imorgon,  på 1a maj, kastar vi loss. Första natthamnen blir Långedrag, en dagsetapp på ca 42 sjömil. Ungefär åtta timmar räknar vi med, inklusive tankning.

Jag blev  alla fall klar med dekorationen av vår ”Fenderbrett”. En rejäl ekplanka,  uppvuxen hos Anders på Ängön, ska skydda båten mot vassa slusskanter och även fungera som landgång när man inte kommer ända intill kanten i grunda kanaler.  Det hänger en på styrbordssidan också.

(Du som är nyfiken på vad som händer på förlagsfronten kan sluta läsa här. Jag försöker glömma bort att jag väntar på besked, för att inte bli galen.)

Om en vecka börjar det blåsa hård sydlig vind. Nästa torsdag styr vi i envis motvind söderut, stampar över Marstrandsfjorden, stångar oss genom inloppet till Göteborgs hamn och drar en suck av lättnad när vi kan lägga till i Öckerös gästhamn. Sen blir vi väl förmodligen inblåsta där ett dygn eller två.

Så funkar nämligen Murphys lag. Det har varit kanonvindar  länge nu. Vi kunde ha flugit ner till tyska kusten med spinnakern uppe hela vägen, om vi bara hade startat för tio dagar sedan.

”Har du inte resfeber?” undrade en bekant. Men det har jag aldrig, eftersom jag är en listmänniska. Jag skriver listor över vad vi måste skaffa eller ordna innan vi reser, vad som kan fixas under resans gång, vad som kan handlas under vägen, vad jag ska packa med mig osv osv.

Nu, när det börjar dra ihop sig, känner jag mig dock tveksam till om alla punkter på nedanstående lista kommer att kunna strykas. Odd klubbades av en kombinerad pollenchock/förkylning på annandagen och har legat till säng sedan dess. Jag har tagit över en del av hans punkter, men väldigt mycket är det bara han som klarar. Nåja, idag är han lite bättre.

Ellem ligger nere vid Svarteskär och väntar på att Odd blir frisk så att vi kan ta oss ut till Ellös för att kalibrera nivåmätaren på toatanken. Den måste fyllas med 25 liter i taget så att man kan märka ut lägena på mätaren. När det är gjort kan förpikens madrasser och inredningen i salongen läggas på plats, elskåpet sättas upp och kablar dras, nya batterierna lyftas in osv osv.

Det ska bli intressant att se Odds lista över allt han har gjort med Ellem i vinter. Från att byta alla genomföringar till att sätta larm på avgaskröken. Vi köpte en båt som vi tyckte hade allt, och sen började vi byta ut det ena efter det andra.

Vi har tillbringat nästan hela helgen på varvet. Lite barnbarn, riseldning och korvgrillning i den underbara vårkvällen har det också blivit. Många punkter på listan är avklarade.

Nu är alla genomföringar utbytta och helvetesgapet i sittbrunnen är stängt, durken är på plats igen. Ingen risk att ramla ner där åtminstone. Jag är inte höjdrädd, men det är lite läskigt att röra sig uppe på däck tre,fyra meter ovanför betonggolvet. Man tappar saker precis hela tiden och måste vara väldigt koncentrerad för att inte snubbla i oredan bland sladdar och polermaskin, dammsugare, lysrörslampa och alla andra pryttlar som behövs.

Skrovet är rubbat, polerat, vaxat och klart, bara namnet måste monteras på båda sidor. Ellem, Flatön. Jag hade missat att mäta tillräckligt noga, namnet jag fått utskrivet på Reklamtjänst i Henån blev alldeles för stort. 57 cm högt… Bakläxa. Att slarva är dyrt. Men jag har i alla fall monterat vår anropssignal på VHF på styrhuset. Texten ser svart ut på bilden men är mörkblå i verkligheten.

Vi tog med oss picknick och hade lunchrast i solen på klippan nere vid strandkanten medan ejderhanarna hoade i Nordströmmarna.

Det kändes så bekant. Precis så här var det den våren när vi var nykära för 38 år sedan. Då vårrustade Odde sin  B22a nere på Källevikens varv och Amalia och jag kom med picknick.

Äntligen har vi ätit klart för i år.

Den största skillnaden mellan Odd och mig är synen på julmat.

Jag skulle gladeligen kunna slopa den helt och hållet. Han vill helst att skinkan och sillen ska vara till påska.

Men nu är vi snart tillbaka till kesofrukost och salladslunch igen, hallelujah!

Igår ägnades dagen åt brasved. Amalia, Salma och Odd klöv, sågade och staplade ett helt års förråd av ved till Källans braskamin.

Idag har vi varit i båten på varvet i Munkeby och skruvat, dragit kabel och förberett friborden för vaxning. Riktigt mysigt att jobba där ensamma i båthavet av jättelika båtar. Vi hade med oss matsäck och hann massor, vilken skillnad att ha båten inomhus!

Nu har vi spikat datum för sjösättning. 14 april. Två veckor innan starten mot Medelhavet. Arbetslistan innan dess är nästan oändlig. Önskelistan ännu längre…

Men den 1 maj ger vi oss av, även om vi inte är helt klara med allt vi vill installera och fixa. Ska vi vänta tills dess kommer vi aldrig iväg.

Vilken underbar ny hemsida jag hittade att lägga till min lista. Ta rodret, kvinna! heter den, bara en sån sak.

När Odd och jag i våras bestämde att vi inte skulle ta hjälp att segla hem vår nyköpta LM32 från sin hemmahamn utanför Flensburg utan segla hem den bara vi två, bestämde vi en sak till. Jag skulle köra båten hela vägen hem. Naturligtvis måste Odd avlösa mig vid ratten eller rorkulten ibland, men jag skulle ha huvudansvaret och göra alla utläggningar och alla tilläggningar.

Varför? Helt enkelt för att han är den som har erfarenheterna och kunskaperna efter ett helt liv på sjön. Det är obalans i besättningen ombord, inte bra varken för säkerheten eller stämningen mellan kapten och styrman. Hans försprång behöver minska, inte tvärtom.

303 sjömil blev det och elva dagar, de flesta i hård vind och en sjögång som jag aldrig varit ute i tidigare. Öppet hav och fri horisont för första gången för min del mellan Läsö och svenska kusten.

I efterhand kan jag skriva under på att det stämmer verkligen, det här som sägs under rubriken Kvinnor som vågar:

”Mod är en muskel som behöver träning. Tvärtemot vad man kan tro är inte jag särskilt modig. Men jag gör saker ändå, för jag har bestämt mig för att det inte är min rädsla som ska styra mitt liv utan min lust.”

Halleluja!

Enligt mitt schema ska ju söndag vara vilodag, men det funkade inte idag. Efter ett långt skrivpass gick jag ner till gästhamnen som just nu fylls av de 240 segelbåtar från hela världen som startar i oceankappseglingen ARC2013 på söndag. Från Las Palmas direkt till St Lucia i Västindien. 16 – 20 dagar tar det.

Det är intressant att gå omkring i hamnen och känna atmosfären – så upphetsad och spänd att det är svårt att inte bli påverkad själv.

Jag har alltid känt mig för ängslig för att ha lust med överfarter över stora vatten. Men efter all segling i sommar, och efter all utbildning, har en hel del skräckbilder fått revideras. Läsö – inga problem. Skagen – inga problem. 20 m/sek okej inte trevligt men inte heller livsfarligt.

Att ta sig till Kanarieöarna med vår båt kan inte vara något större äventyr om man bara väljer rätt årstid och har bra koll på väderutsikterna. Fortsätta över Atlanten vill jag däremot inte med vår lilla LM32. Men kanske med nästa båt, nån gång i livet?

Vädret är fortfarande mulet, blåsigt, svalt utom när solen tittar fram. Jag måste ha jackan med mig hela tiden, men den åker upp och ner i ryggsäcken. På hemväg från hamnen tog jag vägen förbi La Puntilla högst upp på Las Canteras och fotade de spanska kvinnorna som sitter där under sina parasoller i ur och skur och spelar kort. De påminner om en sagobok mamma läste för mig när jag var liten, där några barn gömde sig för en fiende under ett stort paraply. Vad sjutton var det för en bok?

Den smög sig på mig på natten, medan jag sov.
Igår kväll somnade jag helt frisk, imorse vaknade jag väldigt förkyld. Näsan rinner, halsen brinner, huvudet dunkar och molar.
Något lömskt virus har hoppat på mig trots att jag tvättar händerna närmast maniskt och använder handsprit här på mitt rum.
Men jag har åkt buss, hållit i pengar och räcket till rulltrappan i bussgaraget. Glömde handtvätten innan jag åt den där varma mackan igår, den jag höll i med händerna. För jobbigt att lämna bordet och mackan och fråga efter toan.
Det är mycket man måste vara beredd på när man reser ensam. En sån enkel sak som att inte kunna lämna bordet och säga: – Jag ska bara gå och tvätta händerna först, kommer strax.
Varför packade jag inte spritservetter?

Idag har det inträffat ett elände hemma, med min mamma. Kanske måste jag åka hem i förtid. Jag får se, vill inte skriva mer om det nu.

Det var en fin dag igår, en jag vill minnas. Därför lägger jag ut några bilder och länkar, trots dagens mörka moln.
Ett 40-tal atlantseglare gav sig iväg från hamnen efter en månads förberedelser. Första anhalten är Kap Verdeöarna. Man kan följa alla båtar i realtid här.

Den 24-e startar nästa omgång i ARC, över 200 båtar från hela världen är anmälda och fyller just nu gästhamnen i Las Palmas. De går direkt till St Lucia i Västindien, utan omvägen över Kap Verde. Förhoppningsvis är jag kvar här då och kan fota mer, och prata med fler entusiaster.
Några som jag träffade igår syns på bilden i den lilla Laurinkostern med svensk flagga i akterstaget. De har gjort den här överfarten fyra gånger, i samma båt! Pekka och Barbro, 70+ i en liten Laurin 31a. Deras blogg ska jag följa.

Liksom Kerstin och Staffan på S/Y Balance från Dyrön. Ett par i vår ålder som kastat loss på drömresan jorden runt.

Nej, jag vill fortfarande absolut inte segla jorden runt. Men det verkar liiiite frestande att nån gång segla till Gran Canaria och övervintra där i båten.

Skepp å hoj – den verkliga förutsättningen för rörelsefrihet när man kommer i hamn. Vi har hittat hopfällbara cyklar med remdrift istället för kedjor. Inget som kan rosta eller behöver smörjas. Kvaliten verkar stadig och bra, och trots den måttliga hjulradien går det förvånansvärt fort och är lätt att trampa. Bekväm också, när man tränat lite. Däremot blir det svårt att lasta matkassar, dieseldunkar eller vinkartonger. För att inte tala om hund. Pakethållaren är av miniformat och får bara belastas med 3 kg.

Odd kanske kan konstruera någon sorts liten hopfällbar vagn?

Det började som en riktigt usel dag, med dåligt humör och gräl, det första på länge. Sen stack vi ut en tur med båten och allt blev så enkelt igen. Gennakern från Tyskland som legat i sin monstersäck hela sommaren och morrat åt oss fick för första gången känna på ljumma, västsvenska vindar. Den var lättseglad över all förväntan, inte alls svår varken att få upp eller ta in. Klart den får följa med på långresan.

Efter lunch övertalades svåger och svägerska att följa med på en sväng in till Kungsviken. Där ska Ellem ligga några dagar och mallas upp för att få ny bäddmadrass, ny golvmatta i doghouse och nytt kapell och bimini (soltält) för långresan mot Medelhavet. Vi konstaterade att detta kanske var sista chansen på flera år att segla med oss och Ellem i hemmavatten. Vi hoppas ändå på att få besök ombord fast på en kanal nånstans i Frankrike 🙂

Vem kan vara på dåligt humör med den här utsikten?