29 april. Söndagsvila.
Igår, lördag 28 april, tog vi oss runt till Astipalias sydsida och huvudorten Skala. Hit går det färja. Fiskehamnen och gästhamnen ligger bakom en skyddande pir med butiker och cafeer längs med kajen och ett slott byggt på 1300-talet på bergstoppen ovanför. Choran, den vita byn som klättrar runt slottet, är fortfarande bebodd.
Här kan man fantisera om att ha en skrivarlya… Människorna under det osmanska väldet levde i ”beskydd” av pirater, och en gång om året kom de turkiska herrarna och tog upp skatt. 1912 kom italienarna och ockuperade ön, sen kom tyskarna och engelsmännen. Krigshistoria är inte min specialitet, men jag kan föreställa mig öbornas förtvivlade ”Varför?”. En obetydlig ö mitt i havet, bebodd av ett så litet antal fiskare och getbönder att turkarna under en period lyckades utrota allihop, och nya människor fick flyttas dit från närliggande öar. Varför kunde de inte lämnas ifred med sina fiskenät och sina getter?
Idag har gyttret av hus och gränder spridit sig från choran där uppe, ut över berget och ända ner till vattnet. Trafiken är minimal, mest scooters, atmosfären loj och vänlig. Alla väntar på turisterna. Vi känner oss ungefär som de första strandskatorna hemma, uppmärksammade och välkomna. Här finns Inte så mycket souvenirbutiker som på Samos, inget partyställe, hit kommer nog mest backpackers och båtluffare. Ikväll har det varit ett stort barnkalas med ballonger, tjo och tjim i pizzerian som ligger längst ner i hamnen, bakom en lekplats. En pappa passade på att övningsflyga sin drönare bland rutschbanor och gungor.
Vi ligger tryggt innanför piren med både el- och vattenkoppling och bra internet. Nu blir vi inblåsta ett par dagar. Nästa skutt över Medelhavet går till Amorgos, tio timmars gång mot nordväst. Då vill vi inte ha motvind.
Idag, söndag, gör vi inte så mycket. Odd monterar en extra fläkt på kylskåpet, jag ska tvätta kläder på kajen, nu när vi har tillgång till vatten, det blir en långpromenad och så matlagning förstås. Nånting med köttfärs och vitkål. Och gärna med getmjölk som en ingrediens. Chokladpuddingen ska jag också försöka få till.
Astipalias kustlinje vill man inte vara nära i oväder.
Men sen kommer man runt hörnet och in mot hamnen. Slottet och choran högst upp på berget till vänster.
Titthål mot hamnen uppe i slottet. Ellem ligger i mitten nere vid piren.
Myskväll i sittbrunnen igår.
Allt har sin tid – nu har jag min.
Jag läser bloggar av unga mammor som plågar sig med orimliga krav. De känner skuld och skam för att de inte hinner, inte orkar, inte är glada nog, smala nog, snälla nog.
Till alla trötta, uttjatade, överviktiga och fattiga småbarnsmammor skulle jag vilja säga: Livet är låååångt. Släpp missnöjet och de negativa tankarna om dig själv. Sluta jämföra dig med falska och glättade bilder av andras perfekta liv. Plocka fram och njut av det goda som finns i just ditt liv, just nu.
Jag önskar verkligen att jag hade vetat på riktigt, när jag var 30 – 40, vilket underbart liv jag levde då med min stora familj.
Tyvärr ägnade jag alltför många dyrbara timmar av det livet till att tänka på hur tjock, slarvig och misslyckad jag var, jämfört med vissa andra. Hur instängd och hindrad jag var.
Det går ju inte att göra någonting åt de där tankarna nu. Men tänk om jag hade kunnat tänka lite längre fram. Kunnat inse att min tid också skulle komma, min egen tid som jag bestämmer över själv. När jag slipper laga mat som jag inte vill äta själv, när jag kan odla min trädgård och springa mina rundor när det passar mig.
Helt bortkastade var kanske inte de där timmarna av ältande och avundsjuka, för något har jag ändå lärt mig.
Som 62-åring försöker jag verkligen göra precis tvärtom, och uppskatta det liv som är mitt och den person som är jag. Tanken att jag skulle försöka mäta mig med någon ung succéförfattare i storstan, som får sitta i morgonTV-soffor och gå på champagnemingel och träffa Jan Guillou är inte bara absurd, den är direkt avskräckande.
Om det fanns minsta risk att mitt skrivande skulle leda till sådana situationer skulle jag drabbas av livslång skrivkramp.
Min prins
Svar på Farmorsfrågan nr 220 om att ta sig själv på allvar.
Finns det något skämmigare än att ta sig själv på stort allvar? För stort allvar, är underförstått.
”Hon/han tar sig själv på så stort allvar” är inte roligt att höra om det handlar om en själv. Det betyder att man anses vara ego, humorbefriad, distanslös, okritisk, självgod och omdömeslös.
Motsatsen är en person som är självironisk och anspråkslös. Det mest beundransvärda är att kunna uppträda som standup komiker och berätta om sitt misslyckade sexliv/föräldraskap/yrkesliv så att alla skrattar sig till magont. Då äger man, som alla under 50 säger.
Allvar är alltså fult. Eller åtminstone tillåtet att kritisera. Varför gör hon/han sig märkvärdig?
Eller beror det skamliga i att ta sig själv på allvar på att det kan vara farligt? Tänk om man avslöjar att man verkligen tror och vill någonting, och sen misslyckas…? Kan det finnas något värre än att åka ut i första omgången av Let´s Dance, om man har sagt att man tänker vinna?
Själv har jag ju som tur är gått in i den tredje åldern och vågar äntligen ta mitt liv, min kropp och mina drömmar på allra största allvar. Inte ber jag om ursäkt för det heller. Vill du håna, kritisera eller nedvärdera mig så varsågod. Det har jag glömt i nästa minut. Men det har inte du.
Söndag med extra allt.
Dagen började tidigt, med Mini på köksgolvet medan jag meckade söndagsfrukosten. Man vill ju gärna samla pluspoäng. Därför blev det bacon och stekt ägg och nybakat surdegsbröd och jordnötssmör och you name it…;-)
Sen blev det ponnypromenad igen, och lunch och målning och… plötsligt är det söndag eftermiddag och vi är ensamma igen. Endast diskmaskinens eviga brummande hörs.
Det oroar mig lite att jag blir så trött efter en helg med barn och barnbarn. Vad är det som händer med en egentligen, hur blev jag så beroende av tystnad och egentid? Jag som hade hur mycket energi som helst och stod mitt i stormens öga med barn och jobb och hästar och höns och jordgubbsodling. Jag håller väl inte på att bli gammal?
Äntligen färdig! Mamma ska få den i julklapp. Fast i förskott. Man ska aldrig skjuta upp något.
Posted using BlogPress from my iPhone
Tuffa tanter lever bäst.
Den här helgen är jag på kurs i oljemålning igen, hos konstnären Ewa Evers på Bleket, Tjörn. Temat är barnporträtt, precis som förra gången för lite mer än ett år sedan. Ursvårt och underbart roligt. Jag är så nöjd med dagens arbete, fast det bara är halvfärdigt och knappt det.
Äldst på kursen är Ulla som fyllde 70 alldeles nyss. Man blir glad när man träffar kvinnor som inte alls motsvarar bilden av – ja just det – äldre kvinnor. Kvinnor som helt enkelt fortsätter vara sig själva fast åren går, utan att ta på sig gammalgumma-rollen. Professor Bodil Jönsson som skrivit bla boken ”Tio tankar om tid” är en sådan kvinna. Ulla är en annan. Hon bloggar varje dag på www.lillasolberga.blogspot.com Gå in där, läs och njut av ett annorlunda pensionärsperspektiv, och kolla hennes fina glasmålning av hjärnan.
Undermålning på glas är en annan konst som Ewa undervisar i, jag har bloggat om den kursen två gånger tidigare, i september 2010 .
Två nya barnporträtt har jag påbörjat idag, plus att jag hoppas att äntligen få färdigt de två halvfärdiga målningarna från kursen för ett år sedan. De har blivit stående hemma utan att jag vågat röra dem, av rädsla att förstöra om jag målar utan ledning. Jag kan ju absolut ingenting.
Mitt första ”konstverk”, från den allra första kursen jag gick hos Ewa, har jag lovat mig själv att inte måla över. Det är roligt att ha ett minne av utgångsläget. Uppgiften var att måla hur ett tyg faller, alltså försöka måla skuggor och veck på en duk, en schal eller kanske en gardin. Jag valde att måla en beduin i öknen. (Nej, jag tänker inte visa något foto.) Pannån står och skäms med baksidan utåt på en hylla. Motivet liknar mest av allt en ilsken kirurg, om man vill vara välvillig. Allt man ser är två arga ögon mellan ett åtsmitande munskydd och en lika tight operationsmössa.
Dagens nya barnporträtt är dels en bild av min mamma, ungefär 3 år gammal, med busig blick och finklänning. Jag målar av fotot som pryder omslaget på ”Boken om Mamma”.
Dessutom har jag målat av ett foto som jag själv tagit av en tankfull Mini, ca 3 månader, i pappas famn. På båda målningarna är endast underarbetet färdigt. Färgläggningen återstår, och en del korrigeringar förstås. Mini är verkligen inte så skelögd som man kan tro av min målning…
Bilder från helgen.
I torsdags kväll tog vi Tumlaren och körde rakaste kursen till Käringön där man såhär års faktiskt får plats i gästhamnen, om än på utsidan bryggan. Och vem träffade jag där, som ett spöke från mitt gamla liv, om inte fotografen Henrik Dahlman ! Titta på hans underbara bilder från bl a Käringön, det är nästan så man får lust att hänga in sin egen kamera i garderoben… Men nej, alla kan inte vara bäst, det räcker bra att ha roligt när man fotar! Henrik är hamnvärd på Käringön och berättade att han planerar fotokurser för företag där ute. Gissa om jag tänker anmäla mig direkt!
Fredag natt låg vi i Mollösunds gästhamn, lördag natt i naturhamn på västsidan av en liten ö längst ut mot horisonten. Det var äventyrligt men underbart, så kan man bara förtöja om man litar på att vinden ska hålla sig svag och ostlig.
När jag var tillbaka på jobbet i morse kändes det som om jag hade haft en hel veckas semester. Nu är det bara +17 C i havet. Det gäller att ta vara på det sista av sommaren.
Här kommer ett gäng bilder från båtutflykten, jag måste ju komma ikapp i 365 Foton! Idag borde jag egentligen vara uppe i bild 227.
Svar på Farmorsfrågan nr 168.
Nu tar jag mig i kragen och tackar livet. Ger mig själv lov att utan skuld njuta av det så länge jag har det. Den här helgen har varit hemsk, minst sagt. Fast jag egentligen inte är drabbad alls personligen. Förutom att jag har en förkylning från helvetet. Men vad betyder väl det när jag har alla mina barn i livet?
Förutom att gråta, twittra, surfa och titta på TV har jag ”döstädat”. Dvs kört massor, MASSOR av saker, köksredskap, prydnader, böcker, möbler, prylar till loppisen i Flatö skola. Två fulla billass! Det känns helt underbart att se tomma ytor omkring sig.
Ja, du läste rätt, jag har tittat på TV också. Vi har slutligen gett efter för TV-trycket och tagit över en TV som store J tycker är för liten för honom. Jag tycker den är gigantisk. I detta nu är TV:n igång i vardagsrummet trots att ingen är där och tittar på den. Så är det ju alltid hemma hos alla andra, men så har det aldrig varit hos oss. Tills nu.
Vårt TV-liv började alltså med NRKs direktsändning från Oslo hela lördagen och söndagen. Fast egentligen skaffade vi TVn för barnbarnens skull. Och National Geographic. (Fast jag vet att Odd älskar det där programmet Myth Busters också. Och jag kommer säkert att kolla in ett och annat avsnitt av In Treatment.)
Och så var det svaret på Farmorsfrågan då. Vilka bra saker ser jag i min backspegel?
Det första jag kommer på är min viktminskning. Jag väger 26 kg mindre än för två år sedan. Det påverkar hela mig, varje dag. Tänk att kunna sova i båten utan att fastna i sovsäcken när man vänder sig i sömnen. Tänk att kunna sitta bekvämt uppkrupen i en soffa med benen i kors. Tänk att kunna gå barfota utan att få ont i fötterna. Tänk att kunna hoppa från båten ner på en klippa. Tänk att inte gömma sig så fort någon tar fram en kamera. Min kropp är inte i vägen för mig själv längre.
Det andra bra jag ser i min backspegel är Mammas Bok. Den är inte färdig än, den blir bara mer och mer innehållsrik. Vi håller på och korrekturläser. Jag läser högt och mamma rättar när det behövs. Så fort min förkylning ger sig ska vi fortsätta.
Min syster A har scannat in ett 100-tal bilder från mammas gamla fotoalbum och jag har börjat restaurera dem med hjälp av DVD n ”Restaurera din historia” från Moderskeppet. Jag är nog Moderskeppets största fan, I love you Mattias Karlsson!! <3
Min mamma och storebror i början av 1920-talet hos fotografen i Hässelholm.
Omslagsbilden till boken om Mamma?
Svar på Farmorsfrågan nr 88.
Idag har jag haft ett timslångt samtal på SKYPE med Eva Liljenberg, min lifecoach. Nu har jag alltså både en PT och en coach! Hur gick det till! 😉
Nu blir det ett långt uppehåll till nästa Eva-samtal, jag vill vänta ända tills augusti. Det hänger ihop med svaret på Farmorsfrågan nr 88: Vilket krav på mig själv kan jag släppa? Jag har redan gjort det, det har hänt av sig själv.
Jag har släppt kravet att vara duktig, att prestera, att sätta mål. Det får bli som det blir, jag lever här och nu, följer det som känns bra och bekymrar mig inte särskilt om imorgon. Det är en mycket stor förändring, nästan som ett nytt liv. Jag litar på att det jag gör just nu, av lust och vilja, också kommer att leda till någonting bra. Utan att jag behöver försöka föreställa mig exakt vad det är. Det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig.
Jag insåg det till fullo i helgen, när lilla S och lilla A var här. Inte en enda gång på hela tiden kände jag mig otålig eller rastlös. Inte en enda gång längtade jag efter att kolla email eller tänkte på vad jag hade kunnat göra istället för att leta efter grodyngel.
Betyder det att jag struntar i vad som händer? Nej, inte alls. Men kanske har jag nu på allvar förstått vad som menas med de där raderna i Karin Boyes dikt: ”Nog finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som är mödan värd.”
Farmors svar på fråga nr 87.
Om någon frågar dig vad du älskar att göra, så utgår du nästan ifrån att det handlar om fritiden, eller hur? Jag gör likadant. Visst låter detta som fritidsnöjen:
Jag älskar att läsa, fundera, skriva, vara utomhus, curla mina närmaste, fotografera, fantisera, starta nya projekt, lära mig nya saker, skapa med händerna, sjunga, upptäcka nya miljöer, skratta, lära känna nya människor.
Det här är vad som gör livet värt att leva. Inget av det här skulle jag sluta göra, även om det inte leder någonstans. Även om jag aldrig blir mästerfotograf, ståuppare, proffsträdgårdsmästare eller berömd konstnär så vill jag fortsätta hålla på med de här sakerna. Därför att det är så roligt.
Det här ger mig framgång på jobbet. Ju mer jag funderar på saken, desto mer förstår jag nu varför det har gått så strålande bra på jobbet det senaste halvåret, när jag ju har varit sjukskriven en stor del av tiden! Min hälsa har tvingat mig att släppa de tråkiga, svåra sakerna som ekonomi, administration, personalfrågor. Ansvar, som tyngde mig, för avtal, utrustning och leverantörer har flyttats över till andra. Andra som tycker det är kul och utvecklande och såklart gör det mycket bättre, just därför!
Själv gör jag numera bara det roliga. Som att läsa, skriva, hitte på, fotografera, skapa, kommunicera, starta nya projekt, curla min omgivning etc. 😉
