Först skriver jag utan att tänka, försöker att öppna dörren inåt och släppa ut allt som vill ut. Sen skriver jag om och skriver om och skriver om. Stryker, ändrar och byter ut. Sådär fortsätter det tills jag är nöjd. Dagen efter, eller nästa vecka, läser jag texten och upptäcker mina tics:
Alldeles för många meningar börjar med ordet Men.
Alltför ofta stoppar jag in tre bisatser för att stegra tempot eller skapa dramatik. Typ: Han kom, han såg, han segrade.
Min text har en tendens att bli baktung, jag lägger in för mycket information istället för att lita på läsaren.
Se där, jag kunde inte låta bli att skriva tre exempel, fastän två hade räckt…

– Posted using BlogPress from my iPad

Till mina fel och fördelar räknar jag övermodet. Det har hjälpt mig över många hinder på så vis att jag knappt sett dem utan bara hoppat över sådär i förbifarten.

Det ordnar sig, det fixar jag sen, det kan väl inte vara så svårt. Sådär går jag på inombords. Övermodet är också en pålitlig tröstare i motgång. Jag hade gjort det där jobbet mycket bättre än han. Dom får skylla sig själva.

Nu har jag börjat räkna dagarna tills Förlaget ringer. Tre månader får man räkna med att vänta på svar. Men innerst inne tjatar mitt övermod om att det säkert inte dröjer så länge, inte med mitt fantastiska manus. Det har redan gått en vecka. Någon av de sju förlagen borde faktiskt ha hört av sig, tycker man? Är de inte rädda att någon annan ska hinna före? Jaså inte det, tusentals manus i månaden, jaha, ursäkta då…

Det första vi gör på morgonen så här års är att gå ut och kolla lamningsfållorna. Har någon av de instängda tackorna lammat under natten? Vi har tre fållor och sju tackor. Det gäller att välja rätt, stänga in de tackor som ser ut att vara näst i tur. Inte så lätt, de är luriga och kan se sprickfärdiga ut i en hel vecka eller mer. Det är inte bra om tackan lammar för sig själv ute i bergen. Dels för att det är svårt att hjälpa till om något går snett. Dels för att korpar och rävar lurar. Efter lamningen får tackan vara kvar med sina lamm i fållan i två dygn, för att man ska se att allt är OK med både mor och barn.

Två har vi prickat rätt hittills, fyra små lamm har fötts.

84/365 foton 2013. Tema: April

Fem stora kuvert ska skickas med lantbrevbäraren imorgon, plus att två förlag som accepterar manus digitalt har fått mail.

De flesta förlagen skriver på sina hemsidor att de ger svar inom 2 – 3 månader. Så nu stålsätter jag mig inför att få fem refuseringsbrev. Lika bra att förutsätta det värsta.

En sak förstår jag inte. Hur kan man få 16 refuseringar, som jag läste på en författarblogg att någon fick. Sexton? Så många förlag som tar emot skönlitterära manus kan jag inte hitta. Om inget av mina sju utvalda vill ha mitt manus, så kan jag kanske krysta fram 2 – 3 små förlag till att uppvakta. Eller har jag drabbats av hybris redan (igen)?

En annan sak förstår jag inte heller. Hur kan jag ha missat så mycket när jag korrläst flera gånger? Upprepningar, upprepningar och omständliga meningar som sniglar sig fram och kan kortas till hälften. Hennes hit och hennes dit. Jag fick tvinga mig själv att sluta läsa medan skrivaren spottade ut sina tusentals sidor.

Just nu är det inte läge att ändra. Det får står ”gärna” två gånger i två meningar efter varann, nånting ska väl den där omtalade förlagsredaktören också ha att kommentera.

78/365 foton 2013. Tema: Chansning

Gör riktiga författare verkligen såhär?  Skriver ut sina manus på vanligt hålat papper och samlar i en tjock hög för redigeringen?

558 sidor blev det. Rena Elizabeth George vad beträffar omfånget  (men knappast när det gäller innehållet). Visserligen är sidorna numrerade, men ändå… lösa ark? Väldigt opraktiskt. Dessutom skrev min skrivare ut alla sidorna med texten uppåt, så jag har varit tvungen att vända på alla 558 utskrifterna efteråt för att sidan 1 skulle komma överst…

Jag måste verkligen få ner antalet sidor. 350 är  en lagom tjock bok enligt min åsikt.

Första steget är alltså att nu läsa igenom och anteckna vad jag vill göra med texten. Stryka, flytta, lägga till scener. Har bestämt mig för att följa Ann Ljungbergs råd slaviskt och hålla henne i handen tills det känns lite mindre hopplöst. Hon säger att jag kommer att veta hur jag ska göra efter att ha läst igenom allt. Så då tror jag väl på det.

Ofärdig baby.