Odd som är bäst på det sociala är redan kompis med flera av våra båtgrannar. Alla är nyfikna på oss så det är inte svårt att få kontakt. Eftersom de ligger med aktern mot bryggan kommer man dessutom så nära, går förbi mitt i middagen och kan liksom inte undgå att hälsa. De flesta båtarna är större än vår, i 40- fotsklassen, många Beneteau och Jeanneau. Fast de flesta är stora motorbåtar.

Människorna beter sig som vi, tjejerna ser ut som hemma, det känns mera som Europa här än det gjorde i Bulgarien och Rumänien. I Istanbul såg vi många kvinnor i heltäckande svart burka, här syns inte någon, bara de vanliga schalarna i vackra färger. Alla är vänliga. Inte bara inne på den välbevakade marinan, där folk säkert tillhör övre medelklassen och högre. Även helt främmande människor på stan är spontant vänliga. Här finns inga påträngande försäljare.

Vi gick en lång promenad upp på de gräsbevuxna pinjekullarna ovanför stan, letade efter vägen tillbaka, frågade med kroppsspråk en man om vi kunde gena genom den förfallna trädgården till en moske. Han nickade och följde med för att visa, stannade vid ett stort träd och plockade några frukter som vi skulle smaka. Mullbär! Jättestora, saftiga, fullmogna.

Tillbaka i hamnen var vi hungriga och la märke till hur folk bar omkring på stora kärvar med små runda frukter som de åt av. En kvinna såg vår nyfikenhet och förklarade oombedd att det var en sorts ärtor, väldigt nyttiga och goda, skalade en och bjöd oss att smaka. Färska kikärter! Vi köpte en kvast för nio kronor och lagade en smaskig bulgurgryta till middag.

Hemifrån kommer förmaningar att vi ska vara försiktiga, akta oss. Men för vad? Var finns de dolda farorna? Jag ser mig omkring och undrar vilka som är, eller var, flyktingsmugglare. Vi frågade lite försiktigt på marinakontoret om flyktingsituationen, och hamnchefen började nästan gråta. Hon berättade hur Coast Gard kommit in i marinan varje dag med döda människor, barn. ”Very bad memories, so many”, sa hon.

Är det en del av en komplott, att vi ska förföras? Det var inte den här bilden av Turkiet vi hade med oss hemifrån. Efter att ha blivit bjudna på mullbär bakom mosken frågade vi oss om en turkisk turist hemma i Sverige skulle bli lika vänligt bemött som vi blir här. Jag vill verkligen tro det. Kanske inte i storstan. Men säkert på mindre orter som Uddevalla och Henån. Eller?

Ingen turistfälla. Både gott och billigt och fin utsikt. Lägg märke till kikärterna, brödkorgen och måltidsdrycken Ayran – kärnmjölk.

Goa gubbar, eller? Fiskhallen i bakgrunden.

Dagens inköp. Ayvalik är berömt för sina olivprodukter, vi bunkrade olivolja, oliver, krämer och olivblomsdoft.

Dagen började i Borzcaada klockan sex med att den stora motorkryssaren backade ut, körde över en mooringlina och fick ringa efter en dykare. Tack vare ståhejet kom vi iväg i tid och hann med femtiofyra sjömil söderut till Lesvos (vi säger Lesbos).

Det skavde inombords att i vår trygga båt passera genom de smala sunden där så många flyktingar riskerat, och förlorat, sina liv. Farvattnen var kusligt öde så när som på två patrullbåtar och ett par fraktfartyg. Vi såg några orangea flytvästar blinka till från stränderna på den turkiska sidan och även ett par ilandflutna rester av svarta gummibåtar.

Dagens mål var Ayvalik, en stad som ligger innanför Lesvos, i en vacker och skyddad skärgård. Kontrasten mot de öde vattnen runt Lesvos var stor, här låg utflyktsbåtar med tjoande, badande ungdomar och många fritidsbåtar för ankar i vikarna. Nu är vi trötta på långa dagsetapper och har gott om tid. Marinan är den finaste och mest välskötta vi sett hittills, med tvättmaskin och bra wifi och bra affär. Omgivningarna är spännande med lugna, natursköna bukter, snorklingsvatten och utflyktsmål på land. Här stannar vi på obestämd tid och gör dagsutflykter med båt eller cykel.

Morgontrassel. Kan hända den bäste. Sorgliga spår.

Dardanellerna ville inte släppa ut oss i Medelhavet. Hård motvind och stark utström skapade höga, korta vågor. Ellem brakade fram i ett hinderlopp där hon rev varje gång, stoppsmällarna i vågdalarna gjorde ont i oss. Till slut kom vi i alla fall ut och födelsedagsbuketten från den 10e maj kunde offras i Medelhavet.

Jag premiärfiskade efter båten med mitt fina nya spö. En ribbåt fräste förbi akter om oss, det sa svosch i rullen och både lina och drag var förlorade. Ribbåten verkade oberörd, jag hoppas bara den inte var punkterad utan nådde land.

Så kom vi fram till ön Borzcada. En stor färja hade just lagt till, en annan höll på att lägga ut. Det fanns inga mooringlinor (färdiga akterförtöjningar) utan man måste lägga ut sitt ankare. Alla andra låg med aktern mot kaj, så som man gör i Medelhavet. Vi väljer alltid att gå in med fören. Dels tycker jag det är läskigt och ovant att backa in, man måste ha ordentlig fart för att kunna styra. Dels måste Odd då stå i fören och sköta ankarspelet vilket betyder att ingen finns i aktern och kan ta hand om förtöjningen i land.

Varför bestämde jag mig ändå för att backa in? Det kan bara förklaras med högmod. Det gick naturligtvis åt skogen. Ellem slingrade sig genast åt sidan och la sig tvärs över en stor motorkryssares ankarlina. Tack och lov hann jag frikoppla. (Vi har en kraftfull ropecutter monterad på propelleraxeln, den skulle annars ha klippt av linan på ett ögonblick.) På land sprang hamnhövdingen och gestikulerade, akter om oss tutade färjan, motorkryssarens kapten kom ut på däck och såg förskräckt ut. Alla trodde att vi fått linan i propellern. Men Odd tryckte ned den med vår låååånga båtshake och Ellem gled över. Sen la vi till med fören först. Hamnhövdingen hälsade inte på oss. Vi analyserade fiaskot. Bra: inget skrikande. Mindre bra: dålig teknik och dåligt samarbete. Här krävs övning.

Därefter åt vi vårens dyraste middag i en förförande pittoresk fiskehamn innanför gästpiren. En grekisk/turkisk variant av Smögen med dukade bord ända ut till kajkanten och de små fiskebåtarna. Vi pekade på några olika mezes, inga priser angavs, jag drack två glas kärnmjölk och Odd en öl och sen kom notan på femhundra. Nästa gång känner vi igen en turkisk turistfälla.

Innan gummibåten nappade.

Turkisk MammaMia restaurang

Den välordnade och vänliga marinan ligger i hjärtat av stan, vid en lång, bilfri hamnpromenad. Vi betalar 225kr/dygn, då ingår el och vatten, dusch, tvättmaskin och bra wifi ner i båten. Artister avlöser varandra på en friluftsscen hela dagen, på kajen är folklivet intensivt, det säljs kokt och rostad majs, musslor, spunnet socker, glass och levande fisk, det är som ett Liseberg utan inträde.
Canakkale vaktar det smalaste stället i Dardanellerna. Här skiljer det bara 1300 meter mellan Europa och Asien. Här såg Churchill till att hundratusentals pojkar och män slaktades i ett av första världskrigets blodigaste slag. Operation Gallipoli. Turkiet skulle intas och Dardanellerna var porten till Istanbul. Men de allierade lyckades inte besegra turkarna, kullarna på halvön Gallipoli dränktes i blod och är idag täckta av krigskyrkogårdar med olika namn beroende på vilka bataljoner som stupade där. En heter ”Johnssons Jolly”, efter en överste som envist upprepade att en seger skulle få honom att känna sig ”jolly good”.
Ett stenkast från marinan ligger ett litet hus med en interaktiv utställning om Operation Gallipoli. Där finns filmer, föremål, uppläsningar ur soldaters dagböcker, inspelade vittnesmål från veteraner som överlevde. Jag började gråta och kunde inte vara kvar där inne. Detta makabra tal om hjältar (de allierade) och martyrer (turkarna). Vad var de annat än offer, alla dessa söner, bröder och familjefäder? Slaktoffer, kanonmat. Vad är det för genetiskt fel hos det manliga könet som gör att de startar krig? Odd tog bussen till ruinstaden Troja, jag hade fått nog av historia. Jag spolade saltet av båten och strosade sedan runt på måfå.
Så hur kan jag vilja stanna här i Canakkale? Det är en ljuvlig stad, det lilla jag sett. En mix av Paris bohemkvarter och Göteborgs Haga i orientalisk klädsel. Fast mycket mindre, dubbla Uddevalla ungefär. Smala gränder med hundratals cafeer, teserveringar, matställen och små affärer. Väldigt lite turister. Inga påflugna försäljare. Vart man vänder sig vänlighet och hjälpsamhet. Här skulle jag kunna sitta hela dagen på en teservering under vinrankor och skriva, omgiven av folkvimlets mummel, ifred i min bubbla och ändå mitt i verkligheten.

Hästen från filmen om Troja står på kajen.

Alla fiskarna är levande och sprattlar, gubbarna häller friskt vatten över dem. Vanlig makrill! Här ska fiskas!

”Torka era tårar, mödrar i främmande länder. Era söner vilar i vår famn och har fått frid. Efter att ha mist sina liv här har de blivit våra söner också.” Klen tröst enligt mig. Musslor på hamnpromenaden. Äts levande, som ostron.

Bokhandlarnas gata. Inne i affären sitter man och läser och dricker te.

En stor, god majskolv kostar 9kr. Mat är billigt, även om man äter ute eller tar med hämtmat från matställen. Ikväll betalade vi 75kr för två stora portioner kolgrillade kycklinglår (jättegoda!) med sallad, ris och bröd.

Vi åt frukost ute, på ett teställe vid mosken där Odd kom i samspråk med en skräddarmästare som bott i Hannover i tjugo år. Sen flyttade han hem. Det förstår jag.

Efter 54 sjömil i motvind tvärs över Marmarasjön ligger vi i Saraylar på ön Marmara. Här finns ingenting att se enligt dem vi har rådfrågat innan. Heikell, guidebibeln, beskriver en ful, dammig och charmlös stad vid foten av ett söndertrasat marmorberg, varnar för en hamn helt utan service och dessutom utsatt för buller. Vid en industrikaj helt nära pågår utlastningen av marmor dygnet runt, veckans alla dagar. Vi valde ändå att gå hit. Den andra, populära hamnen, ligger för oskyddad för sydvästvinden som blåser nu.

Saraylar visar sig vara en pärla. Hamnen är djup och skyddad, vi får en plats långsides den vackra marmorkajen vid en restaurang. El finns inte men vatten får vi tanka från restaurangens utlagda slang. Dessutom snabbt och bra wifi ända ner i båten. Ingen hamnavgift men vi äter förstås middag där. Varsin stekt fisk som vi först får peka ut i kyldisken. Förutom oss består gästerna uteslutande av unga män som tittar på en viktig fotbollsmatch och blir vansinnga av glädje när rätt lag vinner. Helvetet bryter löst i form av knallskott, signalraketer och bengaliska eldar. En tutande, blinkande bilkaravan drar genom gatorna.

Idag badade vi för första gången. +21C. Ingen annan badar, turisterna har inte kommit än och lokalbefolkningen anser att det är för kallt. Vi har inte mött eller sett en enda nöjesbåt på hela dagen.

Nu är den nya toan på plats. Odd ägnade hela gårdagen åt installationen. Den gamla ställde vi på kajen för vidare befodran till containern. På kvällen blev han bjuden på whisky nere i en båt av gubbarna i välkomstkommitten. Han skyllde på mig för att komma därifrån någorlunda nykter. Efter ett tag kom två gubbar vinglandes ombord på Ellem med turkisk pizza och hämtsallad som vi skulle ha. Jag gav dem varsin svensk flaggmedalj från Göksäter i byte och de tog i hand rörda av tacksamhet. När de försvann tillbaka till sin båt hade den ene vår gamla båttoa under armen.

Bergen förvandlas till grus. Marmorblock ligger utströdda överallt, skulpturer var tjugonde meter. Den vita gästkajen är helt byggd i marmor. Vi ligger bakom det vita taket, mitt emot minareten.

Överallt marmor. Skulpturer, trappor, murar, kajer, vågbrytare… Måste googla på Saraylar.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.

Om tjugo dagar reser vi ner till båten och fortsätter äventyret på de franska kanalerna. Jag längtar. Fast jag försöker låta bli. Dagarna här hemma är också fyllda av äventyr, fast av annan sort. Jobb och skrivande och ukulele, om man ska sammanfatta det lite slarvigt och inte nämna barn och barnbarn, gammal mamma, hus och trädgård.

Idag har jag fått en massa nyttig information och en ny trevlig bekantskap. En medelhavsseglare som bor året runt i sin båt i Stenungsunds marina. Det är en vacker ketch, dubbelt så stor som vår båt, men ändå med ett djupgående på bara 1.75. För några år sedan sålde han sitt hus och gav sig av med sin sambo. I två år seglade de i Medelhavet, hela vägen runt, och de gick kanalerna både dit och hem. Vi har hittat varandra via Kryssarklubbens Medelhavssida på nätet, en fantastisk plats. Det han inte vet är inte värt att veta, det var inte sista gången jag satt i hans sittbrunn och diskuterade över pilotböcker och sjökort. Nästa gång följer Odd med.

Avresedatum för kanalresan till Medelhavet är bestämd till 1 maj 2014.

Till dess finns ett antal punkter att bocka av:

• Varmvatten ombord
• Plattform och dusch i aktern
• Nytt sittbrunnskapell och bimini (soltak)
• AIS installation, sändare och mottagare
• Smärre ombyggnad i förpiken.
• Nytt kylskåp.
• Installation av utsug toatank
• Längre ankarkätting och uppmärkning av den
• Installation av router för mobilsurf
• Kustskepparexamen och VHF-intyg (jag)
• Utsjöskepparexamen (Odd)
• Kanalintyg (båda)
• Repetitionskurs franska (jag)

Jag har säkert glömt något. Om två veckor är det Öppna varv här på Orust, då kommer listan förmodligen att förlängas.

Efter två dagar i källaren med Odd är i alla fall båtens toalett i perfekt skick, med alla packningar och slangar utbytta och så blänkande ren i alla skrymslen och vinklar att man skulle kunna servera soppa i den. 🙂

Genom att surfa runt lite fick jag också svaret på hur man får en luktfri båttoa: Man spolar med sötvatten, inte med saltvatten, och häller i någon deciliter vinäger med jämna mellanrum. Självklart lägger man använt toapapper i en särskild toahink med plastpåse och lock, och självklart undviker man att bajsa ombord utom i nödfall. Det visste jag förstås redan. Båttoaletter är lika känsliga som motorgräsklippare men betydligt äckligare att få igång igen när de har stannat (dvs blivit förstoppade).