Min pappa är död sedan många år och ligger begravd på kyrkogården i Fiskebäckskil, platsen som han älskade mer än någon annan. Idag när det är Gunnar tänker jag på honom, och känner en klump i halsen. För mig är han en sån otroligt levande person fortfarande. Jag vet precis vad han skulle svara på mina frågor även om det inte är de svaren jag skulle vilja ha, jag kan höra hans röst och tonfall. Jag skulle vilja äga något som har varit hans. En sak som får mig att alltid känna hans närvaro. Någon liten vardagsgrej, kanske en stol han brukade sitta i, eller ett par gamla glasögon, eller kikaren han alltid hade med sig i båten. Jag måste fråga mamma.

Det känns konstigt att mina barnbarn inte har något minne alls av min pappa, som var en så viktig och tongivande person i vår familj. Hur är det möjligt att minnet av honom så snabbt kan hamna så långt bak i tiden? Han tillhör ju redan historien, mina barnbarn vet inte ens att han hette Gunnar tror jag.

Jag minns i alla fall en massa halsbrytande äventyr han berättade… eller gör jag det? Tur att jag har mamma kvar i livet, som minns och kan berätta och som jag numera spelar in på min Iphone varje gång vi träffas.

Hur liknar du dina far- och morföräldrar? Det är en fråga som inte är ett dugg intressant när man är ung, men som blir mer och mer spännande med tiden.

Det beror såklart på att man tittar på sina barnbarn och undrar: Vad har du ärvt för egenskaper efter mig?

Min farmor och farfar dog långt innan jag föddes, de var fortfarande unga när de dog och min pappa blev föräldralös tidigt. Därför har jag bara hört hur underbara och goda de var och sett bilder förstås. På bilderna är de väldigt vackra och uppklädda och allvarliga, sådär som de flesta bilder ser ut på tidigt 1900-tal. Det är svårt att veta hur de var som människor, det känns inte som om jag haft någon farfar och farmor alls.

Med mormor och morfar är det annorlunda. Jag tror att jag har min entreprenörssjäl efter morfar. Han byggde upp en möbelfabrik i Bjärnum i Skåne, och reste runt till möbelaffärer i hela Sverige och sålde sina egenhändigt ritade stolar, bord och skrivbord. Hans gesällprov, ett fint skrivbord, står i mitt kontor. Möbelfabriken finns fortfarande kvar.

Mormor hade fullt upp med att föda barn och sköta hushållet. Efter 8 barn fick morfar inte bo kvar i sängkammaren längre. Mormor visste vad hon ville, och hon kunde sura och tiga i veckor har mamma berättat. Hon var en konstnärssjäl som aldrig fick tid att göra det hon ville, men hon broderade och vävde i alla fall, trasmattor, olika sorters bonader och kuddar. Hennes syster Agda, som inte var riktigt som hon skulle, bodde ensam i en stuga i skogen i hela sitt liv och tecknade och målade fantastiskt.

Andra dagen på ett nytt år. Den här dagen har jag ägnat åt att hämta andan efter allt firande, skriva att-göra-listor, packa och förbereda en massa saker för resan till Malaysia.

L som ska bo i huset och passa Sigge, fåren och blommorna, ska i alla fall slippa köra in ved! 😉

Lyckobloggen är en fantastisk blogg som man alltid blir glad av. De senaste inläggen handlar om Mindfullness och Meditation. Läs och bli lite lyckligare 🙂

Vilken person i din barndom, utom dina föräldrar, skulle du vilja träffa igen?

Ibland är det lite svårt att inte bli bitter… 😉 Vad har Odd som inte jag har? Varför gillar hundar och ungar alltid honom bättre än mig?

När det åskar på natten kommer Sigge smygande in och vill ligga på fårskinnet bredvid min säng. Ändå är det bara husse som gäller på dagarna.

Tiny har träffat mormor mycket mer än morfar. Ändå är det så speciellt att sitta i just hans knä.

Livet är orättvist… Tur att det är minst lika härligt att ge kärlek som att ta emot.

Tänk så många val man gör, hela tiden, oftast utan att närmare tänka efter. Men när jag verkligen gör det, tänker efter alltså, inser jag att det där bananskalet inte bestämde. Jag valde att halka på det. Igen och igen.

Jag valde en spännande man när jag var riktigt ung. Det gav mig massor av erfarenhet som jag är oerhört tacksam för idag. Jag valde att lämna honom. Det var också ett bra val.

Sen valde jag en man som gjorde det nödvändigt (möjligt?) att sluta röka, flytta till landet och byta jobb. Jag valde det också.

Det allra bästa valet har alltid varit att lyssna till mitt hjärta.

Vår lille sladdis har blivit vuxen och flyttat till Kalmar. Där har han världens mysigaste lägenhet, nytt liv och nya vänner.  Han säger i telefonen efter julbesöket här, att det är ”gött å komma hem igen”. Och då menar han till Kalmar!

Nej, jag blir faktiskt inte sorgsen alls, jag blir bara så lycklig att han har planterat om sig och trivs! Rötterna har han ju med sig! 🙂

Hans pojkrum på bottenvåningen i vårt hus är ett underbart ljust hörnrum med stora fönster både åt norr och öster, och med bara naturen utanför. Idag kom O. med den fantastiska idén att göra om det till mitt nya arbetsrum!

Så idag har jag sorterat urvuxna kläder, packat gamla årgångar av Rocky i kartonger, burit ut diverse saker som ska köras till tippen. Nu ska rummet målas helt vitt!

Sen ska jag flytta in det fina skrivbordet som är min morfars gesällprov. Mina målargrejor, alla mina bilder och fotoalbum kan äntligen få en egen plats, mina pärmar behöver inte flytta runt längre, mina böcker får egna hyllor, köksbordet kan befrias från mina högar av post, tidningar, räkningar och viktiga papper! 🙂 Och det bästa av allt – store J. blir inte ledsen alls, tvärtom, han erbjuder mig generöst att överta hans suveränt sköna kontorsstol.

Stora A. ringde för att prata lite julplanering. Det visar sig att lilla S (9 år) och lilla A (6 år) väldigt gärna vill komma till Flatön några dagar innan jul, för att få vara för sig själva med mormor och morfar.

”Det är så STORT och MYSIGT hos mormor, det finns liksom så MYCKET!” hade lilla S förklarat. 

Nu kommer jag plötsligt ihåg min egen mormors hus i Skåne. Jag minns massor av rum och mörka korridorer, verandor och branta trappor. Det kalla golvet mot nakna fötter när man måste upp på natten och kissa i pottan. Kalla, stängda finrum med bronsbyster, porslinshundar och röda plyschmöbler. Jag minns morfars stränga kontor med uppstoppade djur, rökpipor i ställ och brunt kandisocker på snöre. Särskilt minns jag lukten i köket på morgonen, av kokkaffe och varm vedspis. Jag minns hönsen som vi fick mata med gula majskorn.

Tänk, nu  är det mitt hus som skapar barnbarns minnen! Men så gammal är väl inte jag??

Önskelistor presenterades också. En  lång och en kort.

Överst på lilla S´s långa lista står det: Ett riktigt målarstaffli.

På lilla A´s lista står det bara: En flygbiljett. (underförstått till Thailand… 🙂 )

Jag har min pappa att tacka för nästan hela min personlighet känns det som. Både goda och dåliga sidor. Han var en gammal pappa, redan 46 år när jag föddes.

Han var otroligt social och hade mycket representation i sitt jobb. Ofta  i form av bjudningar hemma, med inhyrd serveringspersonal och krav på fint uppförande av oss barn.  Alltid bara gubbar. Otaliga gånger har jag som liten spelat Lilla vackra Anna på pianot, nigit och tagit emot applåder och en peng.

Jag lärde mig hålla god min, spela teater och vara duktig flicka.

Tack vare det har jag hela mitt liv haft väldigt lätt att linda äldre farbröder runt mitt finger. 🙂

Han hade bara 7-årig folkskola. Det han kunde om psykologi och filosofi kom från Havamal, Fänrik Ståls sägner och Evert Taube som han älskade.  Ändå var han långt före sin tid när det gällde positivt tänkande och mental träning, han programmerade oss grundligt. Det fanns inget vi inte kunde klara av. Han trodde på oss vad vi än hittade på. Han berömde allt vi gjorde. ”Älskade lilla Kinka, du är fantastisk!” kan jag höra än idag, hur tydligt som helst.

Hoppas, hoppas att hans positiva programmering vandrar vidare genom generationerna!

Min pappa lever inte längre. Om han hade gjort det hade han varit 105 år gammal.

Men det går fortfarande nästan inte en dag utan att jag tänker på honom. Saknar honom.

Det är så sorgligt att han inte får träffa sina barnbarnsbarn, som min mamma får. Tänk så stolt han skulle vara.

Min pappa var en enastående person, jag är säker på att jag hade beundrat honom även om han inte varit min pappa.

Han var en spridare, han spred kärlek och omtanke och glädje och presenter omkring sig, alla som kände honom älskade honom och han hade skänkt bort sin sista rökta makrill också om inte mamma hade funnits där och hindrat honom.

Idag på Fars Dag brinner det ett ljus för honom på kyrkogården i Fiskebäckskil. Men det brinner alltid en låga i mitt hjärta för min pappa.