Kvart i sju i morse gick vi från ankarviken Xerokambos på södra Leros. Strax efter elva nådde vi Agathonisi. Nu är vi nästan hemma. På Samos alltså. Agathonisi är en pärla, så vacker och fridfull och lagom turistig. Inga hotell, bara små hus med Rooms to let och underbara trädgårdar med rosor, nerium, pelargoner och bougainvillea.

Agathonisi ligger på perfekt utflyktsavstånd från Samos, om man har familj eller vänner ombord som vill segla bara lite. Barnbarn till exempel. Här kan man bo några personer i båten och några kan hyra rum iland, bada, äta gott på tavernorna och ha det fint två, tre dagar och sen gå tillbaka till Samos för omväxlings skull. Här smids planer!????

Vinden pendlade mellan 8 -12 m/s rakt emot hela vägen från Leros. Vi stampade på. Tänk om vi hade varit på väg söderut istället… Men vi har haft många fina segelsträckor i vår också.

Badstranden längst in i hamnen. Ellem syns i bakgrunden, mitt i bilden.

”att samla vackra stenar är en underbar ide” Blir nog en påse med hem till barnbarnet S.

Förtöjda i boj i fören och lång tamp iland. Vi kom tidigt och fick en bra plats. Senare blev det lätt kaos som vanligt, med snodda kättingar och korsade ankarlinor. Populära natthamnar bjuder alltid på underhållning.

Om vi hade haft en liknande vulkan hemma i Sverige skulle det vara tillträde förbjudet, utom för specialutrustade forskare. Men i Grekland får busslaster med turister röra sig fritt ovanpå det pysande locket i kratern på den fortfarande aktiva vulkanen. Den sprutar inte lava längre, ”bara” ånga och gas.
Vi satt i hyrbilen redan vid åtta för att hinna före turisterna som kommer varje dag med turbåt från Kos. Därför var vi helt ensamma i kratern, förutom tre tyska vandrare som klätttrade ner mot botten i svavelångorna framför oss. Hade det inte varit för dem hade vi kanske inte vågat oss fram till den bubblande, väsande dammen av lera mitt i kratern. Men eftersom tyskarna gick ända fram till snöret som avgränsade vulkanens kokande pupill, gjorde vi det också.

Varje fotsteg ekade, som om man gick på en träbro. Svavelångorna stack i näsa och ögon och man måste se noga var man satte fötterna. Överallt fanns små och större andningshål i jordskorpan som pustade ut svavelstickiga ångmoln. Säkert hundratals blåshål. Man kunde bara upptäcka dem med hjälp av de gula svavelkristallerna som avsatts runt kanten. Ångan är 100 grader varm, försöker man känna med handen ovanför ett hål är det som att hålla handen över vattenkokaren…. Ångventilerna i jordskorpan är inte utmärkta, Jag undrar hur många turister som bränner sig?
Vi ägnade hela dagen åt att åka runt till olika delar av Nisyros, klättra upp till högt belägna byar och vandra på getstigar med osannolika vyer över det terrasserade landskapet. Hela Nisyros består av lava och vulkanaska och växtligheten liknar inte den på andra öar. Inga olivlundar eller vinodlingar, mest är det järnek och gröna buskar. Markvegetationen är redan brunbränd och nerbetad men alla träd gör att det ser grönt ut ändå.
På kvällen blev vi sittande till sent på en av hamnens tavernor, med nya bekanta från en israelisk segelbåt. Alla ombord var pensionerade it-människor.
Nisyros hamnar på favoritlistan. Hit kommer vi att återvända.

Den heta svavelångan syns tyvärr dåligt. På den här bilden finns sju ångvisslor som pyser en brännhet blandning av gas och ånga.

Odd vid kanten av den kokande leran i mitten. Jag höll mig längre bak. Lägg märke till pinnarna som avgränsade det farliga området.

Kratern syns längst upp till vänster i bild. Vi har snirklat oss högt upp på en brant serpentinväg som också skymtar i bild.

Ajjj!

Tant med utsikt.

Getbjällror klonkar, hundar skäller och det luktar fränt från skräpbrasor i land. Det städas och målas inför turistsäsongen. Basttak lagas, strandstolar ställs fram. Stora säckar står på stranden, fyllda med hopsamlat sjögräs som vinterstormarna drivit upp i decimetertjocka mattor ovanpå sanden. Semesterfirarna som kommer hit om en månad märker inte allt arbete som ligger bakom bilden av det grekiska paradiset.

Vi ligger i vår favoritvik Xerokambos på Leros, även kallad krabbmadonnans vik efter kapellet på klippan. När vi var här i höstas fick jag en jättefisk på kastspö från båten. En guldmakrill, eller mahi-mahi. Vikens minsta taverna tillagade den åt oss, vi hade mat i tre dagar. Nu ler ägarinnan igenkännande när vi kommer och öppnar kylskåpet så att vi får välja mellan de fem dagsfärska fiskar som ligger där på ett fat. Vi bestämmer oss för bläckfisksallad till förrätt, följt av en stekt Mullet med potatis. Plus ett halvt kilo vin. Jo, hon säger så. Ett halvt kilo vin.
Vi är kvällens enda gäster. Ägarfamiljen röker och grälar vid ett bord längre in framför den obligatoriska storbildsteven där det spelas nån form av match. Ellem ligger förtöjd en bit ut, vid en av fem bojar utlagda av vår taverna. Framför restaurangens uteservering löper vägen, där brödbilen och grönsaksbilen stannar på morgonen. Ungerfär som Hemglass. Framför vägen finns en smal strandremsa och en liten betongbrygga dit man ror med gummibåten, och där ägarfamiljens fiskebåt lägger till. På den grunda havsbotten ligger dagens fiskrens och två kasserade, mindre rockor som havsmaskar och krabbor börjat äta på. En bit bort ligger gula bojar som ägs av den större tavernan, längre in i viken. Där finns solstolar, parasoller, glasskiosk och en bredare badstrand. Det är gratis att lägga till vid en boj, men det är underförstått att man äter på tavernan som tack. Eftersom det är lugnare att ligga vid en boj jämfört med att ligga för ankar, väljer vi såklart bojen.
Vi lämnade motvilligt vackra och vänliga Lipsi vid lunchtid, seglingen hit tog ca fyra timmar och vi hade fin vind nästan hela tiden. Nu siktar vi på att vara på Kos på onsdag för att kunna ha några dagars marginal till hemresan norrut. Då måste vi räkna med nordvind och motorgång.

Firren från förra året.

Kvällsbild från idag.

”Ångrar du dig?” undrade min son härom dagen, apropå yrkesval och ett samtal om livet som entreprenör, där det egna företaget alltid måste prioriteras, både vad gäller tid, pengar och mentalt engagemang. Det kom lite hastigt på, så jag mumlade väl något om att nja, njäe, jo kanske lite. Frågan är så hypotetisk, och dessutom lite känslig. Åtminstone för mig. Nu när jag har facit av mitt moderskap, ser vad som satt spår hos barnen i form av både beundran och avståndstagande.

Men nu har jag hunnit tänka efter, och jo, jag ångrar mig. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte låta mig jagas av prestationskrav, inte hetsas att vara så duktig och kompetent,  inte låta mig fångas i ett konsumtionsmönster som krävde så mycket pengar. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja ett helt annat yrke. Ett som var osäkrare, sämre betalt och friare. Ett som gav utrymme för mera tid för barnen och mig själv, och som krävde mindre restid till och från jobbet.

Men vad hjälper det att ångra. Det enda man förhoppningsvis kan påverka är framtiden.  Om tjugo år slipper jag i alla fall ångra att jag inte blev författare, inte seglade till Medelhavet, inte lärde mig spela bouzouki, inte satsade på att vårda kärleken så länge jag hade den.

Självporträtt 2010. 60 år och ganska vidbränd.

Selfie 2017. 66 år och ganska cool.

Efter snart ett år som pensionär är jag alltjämt förvirrad. Jag som hade sån koll, sån struktur på vardagen förut. Tidiga morgnar med skrivande, långa promenader, tre dagar i veckan spinning eller gympa. Jag vill ha tillbaks det där!

Jag vinglar omkring i tillvaron, fladdrar från projekt till projekt, från uppgift till uppgift. Börjar spela bouzouki, seglar runt i grekiska övärlden, håller föredrag, signerar min roman i olika bokhandlar, börjar lära mig att bokföra själv, engagerar mig i Kryssarklubbens medelhavsgrupp, producerar fotoböcker, läser tre romaner samtidigt, startar ett ljudboksprojekt, målar porträtt i olja, seglar till Las Palmas. Samt skriver på min andra roman, med allt vad det innebär av research, besök på museum och i tidningsarkiv och samtal med gamla människor.

Jag försummar barnbarnen, de träffar inte mormor/farmor oftare idag än när jag jobbade heltid. Jag hinner aldrig vara med på några uckespelningar. En annan sak jag försummar totalt är motion. Nio månader nu, i stort sett sittande. Nio månader räcker för att skapa en helt ny kropp, som alla vet.

Hur blev det såhär? Jag är ju äntligen fri. Inget ansvar, inga krav, inga mail, ingenting. Hela dagarna att disponera efter eget val. Vad såg jag framför mig de där långa åren när jag längtade så intensivt till den här tiden? Jo, jag minns. Jag drömde om tidiga skrivmorgnar framför datorn, långa inspirationspromenader, gym eller spinning tre gånger i veckan…

Obruten tid. Planering. Heliga förmiddagar. Facebookförbud. Innerst inne vet jag hur dagarna borde ordnas. Det är jag själv som förvandlar livet till plockepinn och saboterar friheten. Nu tar jag en lång promenad ner till Bua brygga och runt Kattemyra, låter hjärnan ostörd sortera upp i röran.

Rubriken är lånad från favoriten Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”.

Fotografera hinner jag inte heller med längre. Den här bilden tog jag i alla fall med mobilen i förrgår natt  när månen lyste så fantastiskt och röken steg upp ur skorstenen.

Blir det någonsin klart, det här porträttet?