18 maj

Debriefing efter Rhen. Wiesbaden 18 maj.

Vad gjorde vi för misstag? Vad kunde vi ha gjort istället? Vi pratar om gårdagens skräckfärd så fort vi vaknar. Kanske det farligaste vi gjort med Ellem, säger Odd.

Varför var det så farligt? Vi hade inga marginaler. Precis som sjöpolisen i Goar sa när Odd ringde och bad om råd. Men han var så otrevlig så vi räknade bort honom. Det var misstag nummer ett. Om man jämför ett motorstopp på Autobahn, med att få motorstopp på den här sträckan av Rhen, så finns det åtminstone vägrenar på Autobahn. Man kan stå stilla vid sidan och vänta på hjälp. Man börjar inte okontrollerat backa mot mötande trafik mitt i körbanan. Teoretiskt sett kan man förstås försöka kasta draggen. Vi hade förberett för det, allting låg klart, fjärrkontrollen var inkopplad. Men i praktiken… som att försöka hoppa fallskärm med paraply.

Vad kunde vi ha gjort istället? Vi kunde ha tagit reda på högvattnet i Rhen tidigare, medan vi låg i Lagarde till exempel. Ändrat våra planer och utforskat kanalerna i Frankrike den här våren. Väntat på att båthissen i Arzviller öppnar igen i juli, och man därmed kan gå den vägen till Donau. Rhen medströms till Main.

Misstag nummer två. Jag åkte ensam, utan Odd, på spaningstur med passagerarfärjan till Rudesheim. Odd träffade aldrig kapten Tony, såg inte hur Rhen betedde sig i de trånga passagerna längre upp. Lorelei som alla pratar om är ett spöke, där det är den mötande trafiken som är läskig. Men strömmen är inte som starkast där.

Misstag nummer tre. Jag stod inte pall för grupptrycket när hamnkapten och lokala experter dömde ut mig som en fegis. Jag ville inte resten av livet få höra historien om hur vi väntade en månad i Sankt Goar för att jag inte vågade gå vidare. Underförstått, naturligtvis, men ändå.

Facit är hur som helst att motorn höll och allt gick bra. Facit kunde också ha blivit att vi fått vända och susa tillbaka till Sankt Goar. Ingen kan veta hur stor risken var att något skulle gå sönder och motorn stanna. Odd hade kollat och bytt allt som kunde kollas och bytas. Motorn gick aldrig över nittio grader och svalnade genast om varvtalet minskades. Vi gjorde rätt medan det pågick, behöll lugnet, byttes om vid ratten var trettionde minut. Det kan vi vara nöjda med.

Vi hade kontroll men för små marginaler. Men vi skulle inte vilja råda någon att göra om samma sak. Under de här förhållandena (pegel i Sankt Goar 450) måste man kunna göra minst åtta knop, stadigvarande.

PS. Odd vill inte hålla med om ordet skräckfärd. Han vill hellre använda uttrycket ”extremt obehaglig upplevelse”. 🙂

Jag är inte helt säker på att den nedre markeringen stämmer exakt. Kanske var det något närmare Bingen.

image

17 maj

”Alla utom din kapten hade fel.” Wiesbaden 17 maj.

Två gånger trodde vi att vi inte skulle klara det. Passagen förbi Lorelei, som alla förståsigpåare påstått skulle vara den värsta, var en barnlek jämfört med de två forsande flaskhalsarna km 534,4 före Assmanshausen och km 531 före Bingen. Två gånger saktade Ellem ner från marschfarten 1,5 knop till noll knop, trots full gas. Ena gången körde Odd, andra gången var det jag. Det var en helt vidrig känsla av total maktlöshet. Utan styrfart, slingrande och jazzande i strömvirvlarna pressades vi obönhörligt bakåt. Det enda som återstod att göra, utom att vända om, var att försöka varva upp lite till och be en bön att det skulle finnas en häst i reserv och att motorn inte skulle börja koka. På campingplatsen intill satt folk i solstolar och tittade på. Problempassagen var ett folknöje. Alldeles före oss hade en stor pråm stått stilla en lång stund utan att vi förstått varför.

Precis de här ställena hade kapten Tony varnat för. Precis så här stark hade han sagt att strömmen var. Över sex knop. Ingen hade tagit det på allvar, alla experterna i Sankt Goars marina hade ansett att det bara var jag som var en kruka. Jag slapp säga ”vadvardetjagsa!”, Odd förekom mig. ”Alla utom din kapten hade fel”, sa han bistert när vi passerat Bingen och farten långsamt ökade till hela fyra knop, samtidigt som sju timmars spänning släppte.

Nu ville vi bara bort från Rhen så fort som möjligt, så istället för att stanna i Rudesheim som planerat fortsatte vi direkt till Wiesbaden. (Vad är väl två och en halv timma extra med bara tre knops motström.) Här har vi fallit ihop över en flaska Moselvin och uppvärmd sparrissoppa från igår. Nu är orken helt slut, bilderna får tala.

Lorelei, rena barnleken.

image

 

Snälle Kurt lotsade välment förbi Klippan och var moraliskt stöd.

image

image

image

 

image

Många vackra slott och borgar har jag missat att fotografera idag, tankarna var på annat håll…

image

 

image

 

Ännu högre vattenstånd i Wiesbaden.

image

1 2