26 maj. Bademli Limani. Förfallet paradis med sorgkant.
Efter gårdagens pärs orkade vi inte fortsätta som planerat. Istället satte vi igång Lill-Stina, gummiflotten som inte använts sedan Donau, och utforskade ön. Samt flyttade oss till en ankringsplats som skulle skydda för den nordliga vind vi hittills inte känt en pust av.
Man kan förstås inte låta bli att fundera över hur det var här när flyktingtrafiken pågick. Viken är en idealisk plats för att ta sig över till Lesbos. Det finns en bilväg. Nästan ingen bebyggelse. Två gånger tidigare har vi varit på platser där nyss inträffade katastrofer liksom finns kvar i luften, som en klart förnimbar sorg; i Louisiana ett år efter orkanen Catrina och i Thailand några månader efter tsunamin. Det känns. Det väcker både förtvivlan över krig och orättvisor och tacksamhet över den egna turlotten.
Sammanfattning av dagens intryck: skräpigt, underbart vackert, ensligt, hjärtskärande, oliver, mera oliver, mystiska övergivna lyxhotell, tre flytvästar, varma källor, vänliga fiskare.
Första ankringsplatsen. Öppen mot söder. I sydlig kuling var det inte nådigt här.
En av flera varma källor, alldeles i strandkanten.
Den största varma källan. Fyrtio grader varmt trodde Odd. Inte lockande att bada i och i Heikells bok varnas för svampinfektioner…
Andra ankrinsplatsen. Odd uppfyllde sin dröm att förtöja i ett olivträd.
Modern ruin. Övergivet lyxhotell. Varför?
Kommentarer
Inga kommentarer än
Kommenteringen är stängd.