Vad var det bästa som hände dig under 2009?

Katarina går i tredje ring i Viktor Rydbergs gymnasium i Stockholm. Snart reser hon till en liten by i Kenya för att köpa medicin och utrustning till byskolans läkarklinik för 30 000:- som hon har samlat in alldeles själv.  Hennes pappa är en av våra vänner, och det är genom honom jag har fått höra om Katarinas fantastiska projektarbete.

Katarinas föräldrar följer med (de bekostar resan själva förstås). Hennes egen resa betalas med pengar från sommarjobbet.  Inköpen av mediciner, överlämnande mm kommer att dokumenteras och fotograferas och bilderna publiceras på hemsidan.

100% av de insamlade pengarna går alltså till läkemedel som inköps på plats, ingenting försvinner i administration eller andra kostnader. Insamlingen kontrolleras av 2 oberoende personer, den ena advokat på Sveriges största advokatbyrå, den andre en fd bankdirektör.

Gå in och läs om Katarinas projekt, gör det! Det är fantastisk, upplyftande läsning om en ung tjej som är övertygad om att det är möjligt att göra skillnad, och som sedan går in för att förverkliga sitt projekt. Katarina ville hjälpa de malariasjuka barnen i Afrika, och hon hittade ett sätt. Målet var 20 000:-, nu är hon uppe i över 30 000:- !

100:- räcker till malariamedicin till sju barn i ett år! Sista dagen att sätta in pengar är den 7e januari!  Kontonummer i Handelsbanken: 746 817 312  Clearingnummer: 6904  Här hittar du korta fakta om insamlingen, kontonr, kontroll, garanti etc.

Jag, Farmor, utmanar alla mina bloggvänner att sätta in 50:- (eller mer) nu genast! Det tar fem minuter, och då kan du njuta av tanken att ha bekostat medicinen till 7 malariasjuka barn under ett halvår. Det är sällan man får så mycket för en 50-lapp!

Lille L är 2,5 år. Farmormor fyller 92 i mars. De träffas inte så ofta. Men på julafton satt de bredvid varann när vi åt julbord, och lärde känna varann lite närmare. Tycke uppstod, kan man väl säga. Farmormor är normalt ganska svårflirtad, men lille L vet precis hur hon ska tas. ”Du är bara min gamlafarmor” sa han, och vem skulle inte smälta som vax?

Sen visade min mamma ett trix där man viftar med fingrarna på ett lustigt sätt, och lille L kontrade med ett eget fingertrolleri. Sådär höll de på hela tiden, och fnissade och hade sitt lilla roliga ihop. Farmormor använde inte sin stränga röst en endaste gång. Lille L är en sådan som öppnar hjärtan och famnar. Hoppas han får förbli sådan, att inte skolan knycklar ihop honom!

Jag var bara 21 år. Det jag minns tydligast är känslan av att vara delad i två. Den lilla bebisen kändes fortfarande som en del av mig, fast hon samtidigt var en egen, helt oskyddad och värnlös individ. Hennes liv och hälsa var helt beroende av mig, av att jag gjorde rätt, bestämde rätt.  Så länge hon låg i min mage var allt enkelt och självklart. Nu ställdes plötsligt och överraskande massor av krav på mig, och ansvaret kändes överväldigande. Jag blev en ängslig hönsmamma, en kontrollmamma, en muminmamma med handväskan full av plåster, tänkbara mediciner och extra välling.

Oro, ängslan och ångest visste jag ingenting om innan jag blev mamma.

(Du som har barn idag, kan du t ex föreställa dig ett liv utan mobiltelefoner?)

Nu när jag läser igenom detta ser jag ju att det låter väldigt olikt mig – så negativt!!! Men så tänker jag en gång till. Den där naiva, egoistiska, tanklösa, självupptagna, optimistiska, hejdlösa stridsvagnen som var jag – det var tur att det kom en liten bebis och gjorde mig till en hel människa.

Hur har din personlighet utvecklats sedan du fick barn?

Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.

Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.

Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.

Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?

Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.

Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.

Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.

Vi har nästan ingen TV. Bara en liten burk i ett hörn på övre hallen, för att barnbarnen ska kunna se på Bollibompa-kanalen själva när de vaknar före alla andra på morgonen. De är vana vid jättelika, platta, väggmonterade skärmar i sina hem. De är jämt påslagna, som en slags ljud- och bildtapet.

För min del räcker det utmärkt med möjligheten att kolla upp på nätet efteråt. Till exempel när alla, ALLA, talade om Anna Anka efter att hon gästat Skolmen och Aschberg. Då kände jag att jag måste kolla upp på nätet om det var något jag hade missat. Det var det inte.

Igår kväll ville store L och store J se på film, och då dög inte vår mini-TV, fast den faktiskt har dvd-spelare också. Istället riggade de upp ett lakan som filmduk i vardagsrummet och kopplade O:s jobbprojektor till laptopen.

Sen satt vi klistrade och såg först ”UP” med lille L, och när han hade somnat ”Oh, brother where art thou?”.

Det var riktigt mysigt! 🙂 Jag kan hålla med om att storleken gör skillnad. Men det går lika bra med ett lakan.

Idag för 38 år sedan blev jag mamma för första gången.

Sedan dess har vi firat ytterligare 37 födelsedagar tillsammans, min förstfödda och jag. När hon var liten kunde det ibland vara jobbigt att ladda om för Födelsedag dagen efter julafton. I vår familj innebär det nämligen att man blir väckt på morgonen med presenter och sång och nybakade scones…

Men nu när hon är vuxen och har egen familj känns det som världens bästa planering. Alla är samlade, alla är lediga och har redan fått egna presenter, huset är pyntat och fullt av god mat, kakor och godis. Om hon vore född på någon annan dag än just Juldagen, är det ju inte alls säkert att hon hade valt att fira födelsedagen hemma på Flatön.

Nu är klockan snart läggdags efter årets bästa helg. Alla är friska, alla är ganska glada och lyckliga, alla var nöjda med besöket. Här är några av julens bilder det här året.

Pappabloggen2 har Tage Danielssons saga om  Karl Bertil Jonssons julafton som dagens text. Det påminner mig om en vers av Tage Danielsson som vi i flera år hade uppsatt på jobbets anslagstavla. Jag tror den har blivit bortstädad, jag tänker minsann sätta upp den igen efter helgen!

”En droppe doppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Se till att hålla dom andra oppe!”

Stine från Norge vinner guldhjärtat från LifeStone! Hennes berättelse handlar om Mirakelpojken som ville födas, som klarade att överleva och växa i livmodern trots att det mesta av fostervattnet hela tiden läckte ut genom hålet efter fostervattenprovet. Berättelsen handlar också om en mamma som valde att lyssna på sitt hjärta och sin kropp och att förlita sig på det hon hörde.

Varsågod, här får du en stunds härlig julläsning!  Jag har översatt till svenska här och där 🙂

”Hei – jeg skriver på norsk – håper det går bra..
Min historie begynner våren 2006, da jeg ble gravid med min nummer 4, vår nummer 6. Jeg var 42 år, og vi bestemte at vi måtte ta en fostervannsprøve. Jeg hadde noen episoder med blødninger, det tok evigheter å få svar på prøven, men til slutt fikk vi vite at jeg bar på et friskt guttefoster (pojkfoster). Jeg kunne endelig nyte (njuta) et normalt svangerskap (graviditet)…
Det gjorde jeg, i 11 dager. Så, i 19. uke, gikk vannet (vattnet). Ikke bare en lekkasje – alt vann forsvant.
Fortvilelse, akuttmottak på sykehuset, og den beskjeden vi visste vi ville få: Her er det ikke håp. Fosteret lever, men det beste er å avslutte (göra abort).
Jeg hadde nettopp (just) sett armer, ben, og et levende hjerte på UL-skjermen, så jeg nektet (nekade).
Etterhvert fikk jeg legen (läkaren) med på et ”kompromiss”: hvis det ikke var tegn (tecken) til infeksjon dagen etter, skulle vi snakke om det.
Hjem, tilbake dagen etter: ingen infeksjon. Det var antakelig hullet (hålet) etter fostervannsprøven som ikke hadde leget seg – det så ut som om lekkasjen var et stykke oppe, og at det vannet som ble produsert, var nok til at min lille spire (lille parvel) hadde litt vann rundt seg. Ikke mye, ikke nok, men det var heller ikke helt tørt.
Så gikk dagene… Kontroller først hver dag, så hver annen dag, så hver uke. Vann ble produsert, av både spiren og meg, og rant ut igjen. Og hver gang så vi det lille hjertet slå på skjermen.
Vi traff leger  som ikke ga oss mye håp, og noen som støttet oss i vår beslutning. Min far, som også er lege, var naturlig nok redd for meg, og sa at vi måtte tenke på at en infeksjon kunne ta livet av meg, og en infeksjon kunne komme fort. Det ble aldri påvist noen infeksjon.
Legene ville ikke gi meg antibiotika forebyggende, det var ikke ”policy”. Jeg manipulerte en turnuslege (jourläkare) til å gi meg en kur med bredspektret penicillin, og så gikk dagene igjen.
Vi fikk høre at vi kunne ta beslutningen om å avslutte (göra abort) selv frem til uke 22. Deretter hadde fosteret selvstendige (egna) rettigheter, og det var ute av våre hender. Vi fikk høre at det kunne bli misdannelser (fosterskador), både lunger og skjelett kunne bli berørt av for lite fostervann. Vi valgte å fortsette.
Hele tiden visste vi at fødselen kunne starte når som helst. Og hele tiden var min lille spire så elskverdig at han hoppet og spratt, sparket og slo. Jeg visste at han levde – det sa han klart ifra om!
Vi gikk over mange ”magiske” grenser: Uke 20, uke 22, uke 24 (da ville han få hjelp hvis han ble født), uke 26, uke 28… I uke 28 ble vekten målt til 1200 gram – det høres underlig ut, men gleden sto i taket!
Hele tiden rant vannet ut, men mengden der inne ble anslått til å være grei (bra). Ikke nok, det var men heller ikke helt tomt.
Jeg hadde akkurat passert uke 30 da resten av vannet rant ut. Jeg var helt sikker på at nå – nå var det tomt, og reiste til sykehuset. Bagen hadde ligget i bilen i 3 måneder, og nå ble det bruk for den.
Jeg ble lagt inn, og siden spiren lå i seteleie, ble det bestemt keisersnitt.
Jeg fikk lungemodningssprøyter, og om morgenen 2 dager etter tok de en svak, men overraskende stor gutt på 1640 gram ut av magen.
Han lå der uten vann, uten fostersekk og uten hinner. Det var bare ham, morkaken og livmoren.
Han ble skysset til nyfødtintensiv, hvor de forsøkte å legge ham i respirator, men han nektet… Så han fikk CPAP (oksygenmaske). De jobbet lenge med ham, en lunge kollapset, og han var nær slutten, men han overlevde.
Da vi slapp inn etter 8 (!) timer, var det en veldig, veldig sterk opplevelse. Jeg knakk sammen, og slapp alle følelser ut etter et 3 måneder langt mareritt (mardröm).
Etter at det ble bestemt keisersnitt var jeg aldri i tvil om at han skulle overleve – det var bare godt å legge ansvaret over på noen andre, og jeg stolte (litade) ikke lenger på kroppen min.
Han overlevde. Etter 7 uker på sykehus kom vi hjem. Spiren veide da 2,2 kg.
I dag er han 3 år, har tatt igjen sine jevnaldrende (jämnåriga) på alle måter (sätt), har ingen skader, og blir ikke syk mer enn andre barn.
Han er på alle måter vår Mirakelgutt!
Jeg er takknemlig (tacksam) – for spesielt to leger, som ga oss akkurat nok (tillräckligt) håp til at vi ikke ga opp. For at jeg var så gammel og sta (envis) at jeg ikke hørte på det de første legene sa. For at min lille Mirakelgutt ville leve.”