Jennifer Louden är en amerikansk författare, coach och inspiratör. Hon ger ut ett nyhetsbrev varje vecka som alltid är tankeväckande. När jag läste hennes förslag till verktyg som gör det lättare att fatta svåra beslut, bestämde jag mig genast för att göra det till en Farmorsfråga.

Hennes utgångspunkt är att det finns många beslut där det vanliga logiska sättet att väga fakta för och emot  inte fungerar. Genom att använda sina ”inre kunskapskällor” (lite flum får du stå ut med 🙂 ) kan man hjälpa vänster hjärnhalva på traven.

1. Låtsas som om du har bestämt dig, och känn efter hur det känns i kroppen. Förväntansfullt glädjepirr eller illamående?

2. Vänta och se. Ge dig lite tid till innan du bestämmer dig, kanske kommer det mer information. Låt dig inte stressas till ett beslut.

3. Respektera ditt första intryck. Övertala inte dig själv. Och låt ingen annan övertala dig heller.

4. Låt inte din rädsla bestämma. Våga lyssna till ditt hjärta.

5. Omformulera frågan.  Istället för att fråga dig själv vad som är det rätta beslutet, fråga till exempel såhär: Vilket beslut skulle vara mest utvecklande för mig?  Vilken väg har störst möjlighet till framgång?  Vilket vägval ger mig möjlighet att visa mina bästa egenskaper? Hitta på fler frågor som passar just ditt problem!

Hur gör du för att bestämma dig i en svår fråga?

Nu blommar det i havet. Isen har gått upp och överallt letar sig porlande bäckar ned mot sjön. Smältvattnet  för med sig massor av näringsämnen som gör att plankton kan föröka sig, och en solig dag som idag betyder det rena explosionen av plankton och mikroorganismer. Man kan se det med blotta ögat, som en svag slöja i vattnet.

Allt det här vet jag bara för att jag råkar vara gift med en marinbiolog. 🙂 Sigge kollar efter fiskar.

Idag den 21 mars är det Världspoesidagen, och ett bra tillfälle att filosofera över poesi och vilka dikter jag tycker bäst om.

Poesi har alltid betytt mycket för mig, ända sedan jag var riktigt liten och mamma läste Kattresan. ” Lillan gick på vägen ut, mötte där en Katt!” Det är ett oförglömligt barndomsminne. Du kan lyssna tillsammans med dina barn  på Kattresan här,  i en uppläsning från Barnens Bibliotek med Ivar Arosenius klassiska illustrationer.

Kanske väcktes kärleken till poesin tidigare ändå, kanske var aftonbönen den första dikten som fastnade. Självklart och vackert, man kunde rabbla den rytmiskt och automatiskt och sen somna med rent samvete. Även om jag tyckte att sista raden var djupt orättvis, det tycker jag förresten fortfarande. ”Den Gud älskar lyckan får.”

Det finns nog ingen generation som frossat så i poesi som dagens ungdomar. Nu blev du kanske förvånad? Men vad är texterna som sjungs av Lars Winnerbäck, Jay Z, Laleh och Michael Jackson om inte poesi? Det vimlar av citat från låtar i mina Facebookvänners statustexter. Texter som handlar om lycka, eller olycklig kärlek, eller livets mening.

Den här dikten av Hjalmar Gullberg har förblivit min favorit genom alla år. Visst är den fin?  Tänk om man kunde se på varje mänskligt möte som en befrielse, istället för att vara på sin vakt. Både i verkligheten och på nätet.

Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Giva om vägen besked

därpå skiljas i fred

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Jag började med Twitter i höstas för att jag ville veta vad det var. Alla pratade ju om det, jag kände mig okunnig och utanför. Så jag skaffade ett twitterkonto – det var busenkelt – och försökte fatta vad som var så häftigt. Det gick inte. Jag förstod inte alls meningen. Jag sa t o m till store L att Twitter var helt meningslöst, ”som att stå i öknen och prata högt för sig själv”. Så jag la ner det.

Sen var det nånting som fick mig att försöka igen. Jag tror att det var Twitterrutan jag såg på en blogg. En sån ruta som du kan se nere till vänster här på Farmorsbloggen. Där syns det senaste jag har skrivit på Twitter. Det tråkiga med just den här rutan på bloggen är att du bara ser det som jag har skrivit, inte det som andra skriver till mig. Det kan verka ganska obegripligt.

Nu tycker jag att Twitter är så roligt och spännande att jag måste passa mig, det går lätt att bli beroende. Därför har jag  en vit helg då och då. Då förbjuder jag mig själv att både läsa och skriva på Twitter. Det här är en sån helg! 🙂

Hur hittar man personer man vill följa, och hur får man egna följare?

Det är enkelt. När du har skaffat dig ett twitterkonto lägger du först till mig som vän. Sen bläddrar du igenom mina följare, och klickar på dem du tycker verkar intressanta. Då får du upp deras presentationer av sig själva och också deras senaste ”tweets”. Du ser också vilka de följer och kan lägga till dem osv osv. Sen brukar det bli så att de som du har lagt till, också vill följa dig. Och vips har du ett jättestort ”rum” med intressanta personer att mingla med dygnet runt!

Jag har 179 personer som följer mig och jag följer själv över 200. När man har skaffat sig 20 – 30 personer som man följer börjar man behöva ett program som hjälper en att sortera alla, så att man kan hålla koll på dem man är särskilt intresserad av. Det som de flesta rekommenderar för Iphone heter Echofon, men jag har också TweetDeck både på min pc och min mobil.

Men hur hinner man med att läsa vad alla twittrar om?

Det gör man inte. Dem som har twittrat något direkt till dig, kan du enkelt hitta  även om du varit borta från Twitter. Men allt som sägs av alla du följer, det som kallas ”flödet”, är det omöjligt att hinna med att läsa. Det är inte det som är grejen heller.

Tänk inte så mycket, gör det bara!

Du behöver inte kunna mer än så här för att börja. Du lär dig resten efter hand, alla på Twitter är otroligt hjälpsamma. En som är speciellt duktig och trevlig är Eva Wieselgren som skriver Teknik ochTrender i GöteborgsPosten. Följ henne!

Här skriver en annan nybörjare och mamma om hur hon började på Twitter. En annan trevlig, aktiv och  spännande twittrare är Mymlan som har skrivit en bra kom-igång-text.

Så här ser min sida på Twitter ut. Kom igen nu, sätt igång du också!

Varje vecka får jag ett mail från Anders. Veckans Anders heter det. Det är alltid läsvärt, ibland finns där rena små guldkorn. Du kan också prenumerera på hans nyhetsbrev om du vill, de kostar inget.

Den här veckan handlade Veckans Anders om att bli medveten om hur man egentligen gör det man är riktigt bra på. Och hur man kan bli ännu bättre på det och dela med sig av det till andra. Sina barn till exempel.

Jag brukar ofta skriva om min färgstarka pappa på min blogg. Mycket av det jag är bäst på kommer från honom. Han var en orädd och oskolad entreprenör, som alltid såg möjligheter och alltid hittade utvägar när allt verkade som mörkast. Om han hade levat hade han varit 106 år nu. Under sitt liv provade han på allt från att odla champinjoner i Danmark till att starta järnhandel på Södra vägen i Göteborg (den finns fortfarande kvar) till att importera idén med roterande reklampelare från USA till att starta ett tryckeri som blev det första och största i sitt slag. Han kände ”alla” långt innan ordet nätverk var uppfunnet. Han trodde alla om gott och var världens mest givmilda person.

Nu tycker ni kanske att jag är orättvis mot min mamma. Men jag ska återkomma till henne en annan gång. 🙂

Genom att se tillbaka på hur min pappa var kan jag tydligt förstå vad jag är bäst på. Att spänna bågen. Att tänka positivt. Att prova nya saker. Att använda händerna.

Jag kan se vad som är mindre bra. Otåligheten. Lättsinnet. Egoismen och flyktigheten.

Jag kan också se vad jag behöver. Kravlös kärlek. Harmoni. Havet och naturen. Bekräftelse. Ensamhet.

Det har hänt många gånger i mitt liv att jag hamnat i sammanhang där inget av ovanstående erbjöds. Fel utbildning, fel man, fel jobb, fel vänner, fel boende. Jag trodde alltid att det var mig det var fel på, och försökte anpassa mig. Men det slutade varje gång med att jag misslyckades.

Nu tycker ni att jag låter som den värsta superegoisten, allt handlar ju bara om jag och mig och mina talanger och behov. Men den här farmorsfrågan handlade just om det. Det är tillåtet, ja önskvärt, att fördjupa sig i sin egen person ibland, att djupdyka i egot.  Hur ska man annars kunna veta vad det är man vill ge vidare? Och vad man måste vakta på.

Hur lockar du fram ditt bästa jag?

Det är konstigt det där med reslust. Så länge mina barn var små var jag en ganska orolig och ängslig person när det gällde resor. Jag trivdes bäst med att vara hemma, helst med alla barnen i närheten.

Men efter 50 har reslusten satt in på allvar. Just nu känns det som evigheter sen vi reste nånstans, Odd och jag. Hela vintern har gått åt till att ta hand om min kropp och själ och försöka hitta en ny livsstil och bli en friskare människa. Att resa har inte varit att tänka på. Det har räckt med en tur till Oslo eller Kalmar för att stress och blodtryck ska slå i taket.

Men nu längtar jag verkligen. Till Thailand. Eller Vietnam. Eller Malaysia. Eller Kina. Eller Italien. Eller nästan vart som helst där jag kan se saker som jag inte redan har sett, och möta människor som lever annorlunda än jag, och göra saker som jag inte kan göra hemma.

Det är inte lätt att beskriva sig själv. Ändå måste man göra det hela tiden. I sin CV, på Facebook, på Twitter, på Arbetsförmedlingen, när man är på kurs, eller när man är på ett alldeles vanligt möte. Det sista är det värsta jag vet. När man sitter intet ont anande tillsammans med en del kända, kanske några okända, runt ett bord, och plötsligt någon säger: – Ska vi ta och presentera oss för varann kanske, du kan väl börja Katinka?

Då blir det oftast antingen tunghäfta eller mekaniskt rabblande av barn och yrke och ålder, i bästa fall. I sämsta fall blir jag sur och väldigt kortfattad.

För man vill ju vara till sin fördel. Göra intryck. Utan att bli pinsam. Det innebär att man måste börja från början varje gång, det passar oftast inte att beskriva sig själv på samma sätt på Företagarföreningens årsmöte som på Twitter eller Föräldrar på stan. Fast det är ett ganska roligt tankeexperiment. Tänk er att jag skulle ställa mig upp på kommunens föredragande av den nya översiktsplanen och säga: – Hej, jag heter Katinka Bille Lindahl och jag är en positiv, kreativ och vidsynt kvinna i mina bästa år som älskar att kommunicera. (= Alla tänker: Hjälp vilken jobbig kärring. Vem tror hon att hon är?)

Jag tror jag ska skriva ner några olika varianter och ha i förråd. Det där med en bra personlig presentation är nämligen VIKTIGT. ”You never get a second chance to make a first impression.”

Hur beskriver du dig själv?