14 mars

Hektisk helg.

Igår var nog första gången sen jag började med Farmorsbloggen som jag missade att skriva ett blogginlägg. Jag hann helt enkelt inte. Ändå har jag svårt att komma ihåg vad jag gjorde. I fredags var jag i alla fall i Göteborg och passade Tiny medan stora L. var på Friskis & Svettis. En hel timme drygt gick jag med Tiny sovande i barnvagnen och försökte hitta en ny overall till lille L. Hans vinteroverall  är för liten, och dessutom utsliten.

Först gick jag till Lindex på Kungsgatan. In med barnvagnen i hissen. Inga overaller i rätt storlek. Sen Åhlens. In med barnvagnen i hissen. Inga overaller i rätt storlek. Sen NK Kids. In med barnvagnen i hissen. Ingenting i rätt storlek. Men expediten var otroligt gullig och tipsade mig om Polarn och Pyret på Vallgatan. Och där, under över alla under behövde vi inte ta hissen. Allt fanns i gatuplan. Tiny vaknade och började gallskrika så snart vi kom in, men lugnade sig så snart jag tog upp henne ur vagnen. Det var stort. 🙂

Jag hittade ett jättesnyggt set med rutiga hängslebyxor och jacka i stl 98. Dyrt, dyrt, lille L:s  föräldrar hade aldrig haft råd själva, men det är det som är så lyxigt med att vara farmor. Man har mer pengar än när man var mamma…

En sak undrar jag mycket över. Hur tänker affärerna när dom placerar barnavdelningen på andra våningen?

Tröst.
12 mars

Farmor svarar på fråga nr 68.

Skönhet sitter i betraktarens öga. Dvs det är den som tittar som bestämmer vad som är vackert. Alla är vackra i någons ögon. Hur gammal eller tjock man än är.

De skönhetsideal som visas  i TV, tidningar och skyltfönster gör att nästan alla känner sig fula. Men har du sett dig omkring en vanlig fredag på ICA Maxi eller Coop, och försökt hitta en enda människa som liknar …ja, säg modellerna i Halens postorderkatalog? Eller en lördag på IKEA och kollat efter någon som ser ut som tjejerna på Gina Tricots hemsida? Hittar du en på tusen så är du duktig!

Jag undrar ibland varför inget företag tar chansen och gör tvärt emot.  Skaffar skyltdockor som verkligen ser ut som riktiga människor. Inte bara lite fegt halvmulliga. Till exempel små korta, knubbiga skyltdockor, med tjocka vader, eller hjulbenta, eller med bred rumpa och inga bröst, eller med små och tätt sittande ögon, eller ingen hals, eller dubbelhaka.

Svaret på Farmorsfrågan 68 är hur som helst att jag kände mig vacker senast igår, när min man såg på mig och kommenterade att jag var fin, jag hade varit hos frissan.

Dessförinnan kommer jag ihåg att jag kände mig vacker när jag var i Oslo, och Josefine sa till mig att jag hade ”piffat till mig”. 

Nästa gång du har klätt upp dig, målat dig och är på väg till en fest – ställ dig framför spegeln innan du går och säg högt till dig själv:” Hej snygging!” Och NJUT av känslan.

Prins L av Thailand
11 mars

Farmorsfrågan nr 68.

När kände du dig vacker senast?

Min prinsessa.
11 mars

Stör jag?

När man är gravid ser man barnvagnar och bebisar överallt, och när man är farmor ser man artiklar och kommentarer om svärmorsproblem överallt.

När jag blev  farmor var jag från början övertygad om att det inte skulle vara någon som helst skillnad mot att vara mormor. Svärmor var jag ju redan, till min dotters man.

Varför skullle relationen med min sons fru vara svårare och mer komplicerad än den med min dotters man? Varför skulle relationen med min sons barn bli annorlunda än den med min dotters barn?

Jag tror att det där bara är gamla fördomar som antagligen går tillbaka till det gamla bondesamhället, när det var oundvikligt med en maktstrid mellan svärdotter och svärmor.  Den nya, unga hustruns uppgift var ju att med tiden ersätta mor i huset , och den äldre kvinnans uppgift var att lära upp och förmedla sina erfarenheter.  Klart det blev konflikter.

Alla klyschor, dåliga skämt och allt prat om svärmorsproblem gjorde mig rädd att störa när jag blev mormor. Det kändes som om  vad jag än gjorde så kunde det tolkas som att jag la mig i, försökte bestämma, tog parti eller kom med kritik. Det berodde inte alls på de nyblivna föräldrarna, det var bara jag som var så osäker i min mormorsroll.

Stackars barn, först fick hon ta smällarna när jag var förstagångsmamma,   sen när jag blev förstagångsmormor…

Nu vet jag att det enda man behöver anstränga sig för att vara som svärmor, mormor eller farmor är älskvärd. Man har ingen automatisk äganderätt till det nya barnbarnet. Man måste vara värd att älska. Göra sig uppskattad och efterlängtad. Det är upp till var och en att komma underfund med hur det ska gå till.

Sen behöver man inte vara särskilt rädd för att störa.

Tryggare kan ingen vara.
9 mars

Farmor svarar på fråga nr 67.

Målvikt vet nog alla vad det är. Men målålder? Kan man ha det? Det var kul att läsa Fridas tolkning av frågan! Hon placerar sin målålder bara några år framåt, som en sorts morot, och sen flyttar hon fram den allteftersom och drömmer om roliga saker att se fram emot. Så kan man också se det! 🙂

För min egen del tolkar jag ordet målålder som hur gammal jag vill bli. Min mamma fyller 91 vilken dag som helst. Vill jag bli så gammal? Kan jag i så fall påverka den saken?

För ett tag sedan trodde jag att jag nog bara vill bli sådär 84 år. Att vara 91 verkar ganska ofta tråkigt, enformigt och ensamt om jag lyssnar på min mamma.

Men nu har jag tänkt om. Med alla sociala medier och ny teknik kan livet nog vara spännande hur länge som helst, om man får ha hjärncellerna i behåll. Som till exempel farmorgun i Norrtälje som vid 70+ vann Stora Bloggpriset i kategorin Politik & Samhälle (i konkurrens med bl a Gudrun Schyman!) .

Hur blir man då 91 år? Helt klart kan man inte missbruka sig själv som jag har gjort ända fram till i höstas. Det är rena turen att jag med min destruktiva livsstil bara drog på mig högt blodtryck, stressyndrom och övervikt, och inte en massa andra sjukdomar också som t ex hjärtfel, åderförkalkning eller diabetes.

Idag på min morgonpromenad på en snöig traktorväg i en granskog där den låga morgonsolen gjorde det svårt att se var jag skulle placera fötterna,  flög en färdig insikt plötsligt rakt in i huvudet. Jag längtar inte längre efter att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag var ju inte bra för mig. Det är mitt nya jag som har chansen att bli 91 år gammal. Mitt nya jag har gått ner 14 kg sen i september och ska ner 7 kg  och 10 cm i midjan till. Mitt nya jag gör helt nya saker som att måla tavlor, skriva noveller och lämna över ansvar till andra. Mitt nya jag har en ny syn på vad som är viktigt i livet. Det känns härligt.

Och OM jag ändå inte blir 91  år utan skulle drabbas av hjärtinfarkt, stroke, cancer eller bilolycka innan dess, så är det ändå sant det som min pappa sa en gång: ”Det viktiga är inte att lägga år till sitt liv, utan att lägga liv i sina år.

Får jag träffa dina barn?
8 mars

Farmorsfrågan nr 67.

Vilken är din målålder i livet? Och vad gör du för att uppnå den?

Vill du träffa dina barnbarnsbarn?
7 mars

Söndagsbarnbarn.

Ja älskaj fajfaj å pappa” säger lille L.  (Mamma är inte aktuell eftersom hon inte är här just nu.)  ”Men älskar du inte farmor då?” undrar jag hoppfullt. ”Jag älskar ju dig väldigt mycket!” ”Nä, fajfaj älskaj dej” svarar han mycket bestämt. Det är tur att jag inte är så lättstött…

Lille L vill inte sova mitt på dagen längre fast han verkligen borde, han blir övertrött på kvällen och måste trugas när det är dags att äta middag. Då leker pappa  knycka-maten-leken. Den går ut på att han lastar sin gaffel med mat, men just som han ska stoppa in den i sin egen mun blir han så trött att han somnar och huvudet faller ner, gaffeln blir hängande i luften. Vips är lille L där som en hungrig måsunge och snappar åt sig allt som finns på gaffeln. Pappa rycker till, vaknar och protesterar vilt, lille L skrattar och tuggar och sväljer och säger genast ”Igen, pappa, sov igen!” Sådär håller det på genom en hel portion, tills L är mätt i magen.

En annan rolig lek är att trycka på knapparna på fjärrkontrollen till min höj- och sänkbara säng, helst när jag ligger i den. Då kör han upp ner, upp ner, och höjdpunkten är när farmor ligger som en fällkniv med både huvudände och fotände på högsta läge.

Lille L har också blivit väldigt bra på att tala i telefon. Långa, berättande samtal, han får inte alls tunghäfta utan pladdrar på om allt som har hänt. I morse gladde vi farmormor, som han kallar för ”min gamlamormor”, med ett tidigt telefonsamtal. Hon blir så glad när han ringer, och berättar malligt för alla som vill höra på om den dagen när lille L ringde tre gånger i sträck, för att det var något nytt han kom på att han måste berätta!

Kärlek! Tuggummi!
6 mars

Kvalitetstid i Oslo.

Oslo är min favoritstad i Sverige.  Jag älskar folket, gatorna, uteserveringarna, Aker Brygge, ljuset, havet, de vackra statyerna som står överallt. Det tar knappt 3 timmar med direktbuss som kostar under 200:- tur/retur. Det är för dyrt att shoppa i affärerna, men fika och flanera kan man kosta på sig. Det är för dyrt att bo också, men i veckan hade jag turen att kunna snylta på min Odd som var på konferens i Oslo och bodde på fint hotell. Det var en underbar solig dag och det bästa av allt var långlunchen med Josefine och Ella. Ni känner Josefine, det gör ju alla, hon med Prinsessans Dagbok.

Josefine är precis så social, närvarande och varm som hon låter på sin blogg, om nu någon trodde något annat. Fast jag kunde vara hennes mamma känns det alltid som att prata med en väninna. Vi är på samma våglängd direkt. Jag tänker ofta att vägen mellan två kvinnors  innersta är otroligt mycket kortare än samma sträcka mellan två män. Med Josefine blir det väldigt tydligt. Det tar 10 minuter att komma in på livets väsentligheter, och sen pratar vi bara om viktiga saker i flera timmar tills det är dags att skiljas.

Lilla Ella var inte stilla i två sekunder men fick ändå i sig både det ena och det andra, som en äkta norsk jente älskade hon musslor, räkor och syltade cornichons!

Blixten står stilla... Fina tofsar! Ella har somnat.

 

Folknöje framför Rådhuset.
6 mars

Mamma kom hem!

Lille L:s mamma är på en spännande resa i Thailand. Resan går ut på att koppla ihop efterfrågan av konsthantverk i Sverige med ett hantverkskollektiv i norra Thailand. Tanken är att ge  fattiga flickor och kvinnor i Thailand möjlighet att  tillverka konsthantverk som både designas och säljs i Sverige. Det är en resa som har planerats och förberetts under lång tid och ibland stor vånda – det är inte lätt att åka ifrån lille L i 10 hela dagar, även om han har det hur bra som helst med pappa.

Nu är det bara 3 dagar till mamma kommer hem. Lille L är bara knappt 3 år, han förstår inte hur lång tid 10 dagar är. Vi pratar om mamma varje dag, håller upp fingrar i luften för att visa hur många dagar som återstår. Idag var det roligt – tummen…..pekfingret……..på långfingret kommer mamma och hämtar på dagis!

Jag följer inga TV-såpor, men jag har hört diskussionen i lunchrummet om ett föräldrapar som åker ifrån sin lilla bebis för att delta i en TV-tävling som går ut på att starta ett värdshus i Italien. De lämnar tydligen barnet hemma i 10 veckor för att de ser tävlingen som ”sitt livs chans”. Om detta är sant blir jag alldeles matt. Bortsett från att jag inte alls kan förstå hur föräldrarna prioriterar, så undrar jag hur TV-bolaget vara så cyniskt? Räknar man med ”bra TV” när föräldrarna bryter ihop av längtan efter sitt barn?

Dan före dan före dan.
5 mars

Farmor svarar på fråga nr 66.

Vilka kommentarer ni skrev på den här frågan, jag blev nästan mållös! 🙂 Det är så roligt att träffa rätt på en fråga, att hitta något som berör. Jag kan aldrig veta i förväg hur en fråga blir mottagen. Det är nog säkert så att många tänker ut svar för sig själva, utan att skriva någon kommentar. Jag hoppas det, det är en av de saker som driver mig!

Bloggen och skrivandet är just nu starka drivkrafter i mitt liv. Kanske för att det är något nytt. Jag gillar att starta nya saker, det har jag lärt mig om mig själv! Förra helgen berättade jag för store L om författarkursen jag ska resa på. Han skrattade och sa: ”Nu är du på gång in i din tredje karriär morsan, du hittar på något nytt vart tionde år ungefär!

Först ville jag protestera, nej, nej, jag älskar mitt företag och allt som hör ihop med det, mina arbetskamrater, alla kontakter det för med sig och allt nytt man lär sig hela tiden. Jag är inte alls färdig med det, jag har ju hur många idéer som helst om utveckling av nya produkter och metoder för bebisavtryck!

Men sen insåg jag att han hade rätt. LifeStone tuffar på, jag behöver inte vara motor hela tiden. Mitt företag står på egna ben, personalen driver så bra själva och kunderna blir bara fler och fler. Min passion behövs inte alls till 110 % längre. Dags att tänka efter vad jag skall göra av den resten av mitt liv. En älskare är inte aktuellt!

Har jag tid med en ”karriär” till, jag fyller ju 60 i vår? Det kan ingen veta. Men jag vet att jag vill skriva. Jag vill lära mig skriva på riktigt. Att skriva uppsats var det jag älskade mest att göra när jag var 10 år. När man är 10 år är man som närmast sig själv. Man ser inga begränsningar och man är i kontakt med sitt innersta. Sen anfaller hormonerna och vill det sig illa blir man aldrig lika säker på vad man vill igen.

Om jag inte börjar blir det garanterat ingenting. Den som inte vågar ta första steget riskerar att bli stående väldigt länge på ett ben…

Kan dom kan jag.
1 2 3 4