Vad skulle du jobba med om lönen inte var viktig?

Idag fick jag höra en historia som jag först skrattade gott åt, och sedan började vrida och vända på i tankarna. Var det bara roligt, och varför i så fall?

Lille L 3 år och hans pappa store L mötte Tito Beltran i trapphuset där de bor. Tito sa: ”Hej lilla bebis!” till lille L. Som förnärmat svarade: ”Dumgubbe!”

Det blev förstås många glada kommentarer på Facebook. Lille L är i sin fulla rätt tycker jag, det är inte konstigt att han kände sig förolämpad. Kallar man en 3-åring ”lilla bebis” får man vara beredd på ett hugg. Ungefär som om någon skulle kalla mig för ”lilla gumman”, vilket iofs kanske inte är så aktuellt längre, i min ålder.

Men varför blev det en sån väldigt rolig anekdot, som genast gjorde succé? Hade vi tyckt att det var lika roligt om det varit en vanlig svensk snuskgubbe, dömd för samma avskyvärda brott som chilenske operasångaren Tito med sitt patetiskt stora ego? Tycker vi att det är extra roligt när ett litet barn får in en fempoängare på honom, för att han är lovligt byte och har förverkat sina möjligheter till respekt?

Skadeglädje är problematiskt tycker jag. Det är samma sak med en ”rå men hjärtlig ton” som många älskar att gilla. Eller ”den ironiska generationen” som mina barn tillhör. Jag upptäcker ofta att jag inte kan skratta åt samma saker som de. Ibland när de kiknar av skratt, känner jag mig bara beklämd. ”Svensson, Svensson” tyckte jag bara var en dum serie. (Fast jag gillar Susanne Reuter och älskade pjäsen ”Geten” med henne och Jakob Eklund.) ”Borat” fattade jag inte heller. ”Solsidan” har jag däremot upptäckt och kollat alla avsnitten i efterhand på datorn – fruktansvärt roligt. Och Mia & Klara har jag på DVD.

Jag vill inte vara en glädjedödare men jag känner mig faktiskt ofta som en. Det är väl tantfaktorn. Vad tycker ni? Vad är hjärtlös humor? När kan man skratta med gott samvete?

Som alltid är det lättare att börja fundera över vad jag inte vill att mitt liv ska handla om. Bantning hör absolut dit. Jag hör till dom som går upp 1 kg så fort jag hör hemglassbilen. När jag tänker på all den energi och all tid som jag har lagt på olika dieter och metoder i mitt liv blir jag gråtfärdig.

Jag vill inte heller att mitt liv ska handla om att jämföra sig med hur andra har det, eller att sträva efter status och anseende. Jag vill inte att mitt liv ska handla om vad andra tycker om mig.

Det mitt liv ska handla om ska vara något som jag klarar att göra med glädje varje dag, en uppgift jag längtar efter att utföra, en roll jag älskar att vara i. 

Just nu läser jag en bok av Stefan Einhorn som heter Vägar till visdom. Han har också skrivit den bästsäljande boken Konsten att vara snäll, och varit Sommarpratare i radion. Egentligen är han cancerprofessor på Karolinska Institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Hans tankar går kortfattat ut på att meningen med livet är att lära sig bli en god medmänniska.

Det vill jag att mitt liv ska handla om!  Jag nöjer mig med att vara en god medmänniska inom en rätt liten krets, till exempel min familj, mina närmaste och mina arbetskamrater. Eftersom jag egentligen är en ganska kantig och osocial typ är det ingen idé att jag försöker ha några större ambitioner.

Stefan Einhorn skrev i juni 2009 ett Manifest i Dagens Nyheter där han försöker sammanfatta vad det är att vara en god människa. Detta är huvudpunkterna, men gå gärna in och läs hans förklaringar också! 

1. Öppenhet. 2. Respekt. 3. Etik. 4. Allas lika värde och möjligheter. 5. Ödmjukhet. 6. Sanningssökande. 7. Gemensamt ansvar.  

Vad vill du att ditt liv ska handla om?

Ibland när jag läser i bloggen vad jag skriver att jag tycker. Så märker jag att jag inte tycker så. (Fritt lånat av Nalle Puh 🙂 )

Det gäller till exempel mitt svar på förra Farmorsfrågan. När jag läser det nu så låter det så tillbakadraget och lite melankoliskt. Stämmer inte alls på mitt humör idag, efter en euforisk morgonpromenad med musik i lurarna och gps-tracking via Iphone fastspänd på armen. Solen sken, fåglarna sjöng och när jag gick stigen ner från Kattemyra fångade jag i ögonvrån några vita stänk under fjolårsgräs och björnbärsris. Just i södersluttningen där bäcken gör marken fuktig och berget fångar solvärmen. Vitsippor! Som jag har längtat efter de första den här våren.

Är det någon som kommer ihåg när snön försvann? Jag gör det inte, fast jag tittat i kalendern. Men det kan inte ha varit mer än några veckor sedan.

Idag ska jag öppna locket till sandlådan i trädgården, låta solen torka sanden och rensa bort gamla löv. Fylla på med nya, fräscha spadar och hinkar och andra sandleksaker. Nästa gång lille L kommer har han förstås med sig födelsedagscykeln med stödhjul. Men sandlådan har han säkert inte vuxit ur ändå.

Idag har vi varit på födelsedagskalas hos lille L. som fyllde 3 år. Bästa presenten var en riktig cykel med stödhjul som han fick av pappa. Vilken lycka när han upptäckte att han faktiskt kunde cykla på den!

Cykeln är begagnad och köpt i en cykelaffär med ett ovanligt bra erbjudande: Om du köper en ny cykel kan du lämna den i inbyte nästa gång du köper cykel, och få tillbaka hälften av det du betalade från början! Lille L:s cykel är en sådan som någon har lämnat i inbyte. Den kostade 600:- och verkade vara bra kvalitet, om än lite skrapad här och där, vilket ju inte spelar någon som helst roll. Den får ju snart nya repor!

Bortsett från födelsedagsbarnet och den fina cykeln så var det lilla Tiny som var den stora attraktionen. Hon var på ett strålande humör och gick från knä till knä och log som en sol mot alla.

Idag är en dag för eftertanke. Igår var jag nämligen på Fotomässan i Göteborg.

Å ena sidan kan alla dessa fantastiska kameror och tillbehör och ännu mer fantastiska fotografer få mig att vilja låsa in min älskade Nikon D60 systemkamera längst in i garderoben och begrava mina fotoambitioner på ett ännu mörkare ställe.  För hur ska jag någonsin kunna åstadkomma en enda bild som kommer i närheten av det som visades på mässan?

Mitt underläge är omöjligt,  om jag så börjar fotografera på heltid från och med nu, hinner jag aldrig ikapp den sämsta av de där fotograferna under min livstid.

(Det är samma känsla som drabbar mig när jag ibland tänker att jag kanske skulle försöka bli författare. Varför ens försöka, när Bodil Malmsten, Heinrich Böll och Astrid Lindgren redan har gjort det så perfekt?)

Å andra sidan blir jag pirrande lycklig vid tanken på allt som finns att lära, göra och inte minst – skaffa sig. 🙂 Så mycket roligt jag skulle kunna ha med min kamera som jag inte haft en aaaaning om. Vilka fiffiga lösningar det finns som kan skapa ordning i min flera generationer stora hög av osorterade bilder. Vilka häftiga hjälpmedel som faktiskt inte behöver kosta så mycket, men som sparar massor av tid och underlättar. Både själva plåtandet och att sedan ordna bilderna så man hittar tillbaks till dem.

Och vilka UNDERBARA fotomänniskor det finns som faktiskt lever på att såna som jag behöver hjälp och stöd. Killarna och tjejerna på Moderskeppet till exempel. De lär ut bildbehandling (Photoshop) och  bildsortering/lagring (Lightroom). Du kan lära dig gratis på deras hemsida eller köpa hem kurser på DVD.  

Gubbarna och tjejerna (ja, det var meningen att skriva så!) på Scandinavian Photo som säljer kameror och utrustning och dessutom håller gratiskurser i hur man hanterar sin nyköpta kamera. Alltid är de snälla och tålmodiga mot mig i butiken i Mölndal, fast de inte kan veta att jag kör 9 mil enkel väg för att jag blir så bra bemött just där. Jag kör gärna förbi flera stora köpcentra med Expert och Ljud&Bild och OnOff för att bli bemött med vänlighet, respekt och intresse av proffsen i Mölndalsbutiken. (De finns i Stockholm, Bankeryd, Malmö och Norge också.)

Nej, jag tänker inte drabbas av prestationsångest. Nu ska jag börja lära mig det här, en sak i taget. Och njuta hela resan, så länge den varar.

Så glad jag blev när jag såg hur många svar som kommit på den här frågan. Den kanske var lätt att svara på?

Det som gör mig glad är tanken på att just du tog dig tid att tänka efter vilken stund på dagen som är den bästa. Det betyder ju att Farmorsfrågan gjorde lite nytta, dvs gav dig en anledning att fördjupa dig i det positiva i ditt liv.:-)

För några månader sedan skulle jag ha svarat att den bästa tiden på dagen är innan klockan 7. På tidiga morgonpromenader, när hjärnan jobbar liksom av sig själv, som en skenande enarmad bandit, och fantastiska idéer och kombinationer plötsligt kan rada upp sig. Ivrig att inte tappa bort alla möjligheter som öppnade sig kunde jag glömma att äta frukost och istället sätta mig direkt och börja jobba.

Men sedan jag blev frisk efter ett halvår sjuk av stress, har många saker förändrat sig. Det är inte långre viktigt att prestera eller skynda på, inte bråttom att fånga nya uppslag i flykten. Nu är det kvällarna som är bäst. När jag sitter och ordnar mina bilder, eller skriver bloggen. Det är tyst, lugnt och mörkt, kattugglorna hoar utanför och brasan sprakar. Tiden har ingen betydelse. Jag måste inte hinna någonting. Att bara vara är stort nog.

Idag ska jag på Fotomässa i Göteborg. För att hinna träffa Tiny och stora L körde jag hit igår kväll och övernattade. Jag kan inte få nog av att hålla henne och snusa på henne, men jag får passa på när hon sover för när hon är vaken är hon världens största mammagris. Dessutom en rastlös och otålig person som inte vill vara stilla, alltid vill något som man sällan förstår. Om man inte är mamma. Hon ler och pratar förstås också långa långa ramsor. Men mest ser hon obeskrivligt förvånad ut, med lätt uppspärrade, jättestora bruna ögon. När hon får syn på min mobil t ex, när jag ska försöka fotografera hennes glada leende. Eller när hon får syn på sin egen hand.

Vilken stund på dagen är den bästa?