Vi måste skaffa en gunga. När barnen var små hade vi både gungor och en hisnande rolig linbana som började på flaggstångsberget och slutade framför altanen. Man satt på en orange plastboj och åkte i svindlande fart. Det var roligt ända upp i tonåren. Gungställningen var nergrävd djupt i marken, den var av stadiga stockar och så stabil att barnen brukade binda sina ponnies i den.
Nu har jag sett den perfekta gungan! Lika rolig för Tiny som för lilla S 10 år. Den fanns på en gård i Majorna, stora L visade mig igår. Nu ska jag bara hitta den på nätet också. Svindyr antagligen men en investering i barnbarnen på lång sikt!

Mamma är i provhytten på Lindex. Tiny har börjat ”prata” och flirtar med mormor. 🙂
Jag smälter.

Vilken ägodel kan jag inte klara mig utan? Det retar mig ofantligt att jag omedelbart svarar: Datorn! Jag har nu försökt i två dagar att tala mig själv tillrätta. Det är klart att jag klarar mig utan datorn! Tänk på alla hemlösa människor som bär alla sina saker med sig i en plastkasse eller ryggsäck. Det finns hundratals sådana olyckliga människor i Sverige, och det handlar inte alls bara om missbrukare.

Vad är det datorn står för som gör den så ovärderlig? Vad skulle min mamma svara på den här frågan, hon som levt hela sitt liv utan dator? Jag tror hon skulle svara: Telefonen.

För det handlar nog om möjligheten att hålla kontakt med andra människor. Inte bara sina nära och kära, utan även en större flock. Precis som gässen i Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. När de flyger i mörker och dimma högt däruppe och oavbrutet ropar: ”Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?” För att livet hänger på att man kan hålla ihop.

Idag är en seg och trött dag. Lite missmodig. Igår var det skolavslutning för Lilla S och Lilla A, och jag var inte där i år heller. Det är för långt att åka 9 mil för en kort stund i skolsalen, och det är liksom inget speciellt med avslutningen, ingenting man firar med tårtkalas, som vi gjorde när Stora A och hennes syskon var små.

Särskilt kommer jag ihåg tårtkalasen i Hällevikstrands kyrka. Skolavslutningen i Stensbos lilla friskola, hålls i kyrkan och efter sånguppvisning och tal av prästen är finalen en fantastisk tårtbuffe som dukas upp inne i själva kyrkorummet, mitt bland bänkarna! Alla familjer bidrar med en tårta, och eftersom det går ca 50 barn i Stensbo skola så kan ni själva räkna ut överdådet! Det är en otrolig, osvensk, underbar stämning när alla skrattar och pratar och frossar i tårta under ljuskronor och votivskepp. Nästan så man kan bli religiös. 🙂

Vilken sak som du äger kan du inte leva utan?

Tatuering är inte min grej. Det får barnen gärna ha för sig själva. Stora L har en fin tatuering av ett lejon på ena axeln och ett kinesiskt tecken för sitt namn på den andra. Store J (som just nu befinner sig som maskinelev på Walleniusrederiets Faust på väg till USA) har stora sjömansmässiga tatueringar på båda överarmarna. Det är Poseidon och kompassros och diverse andra symboler. Nu lär han väl komplettera med datum för passage av ekvatorn också.

Men örhängen gillar jag. Jag har fyra extra, en liten pärla för vart och ett av min barnbarn. Jag räknar med att komma upp till 6 – 10 pärlor. 🙂

Tumlaren har funnits i familjen sedan 1973. En Gullholmensnipa byggd på Orust, pappa beställde den själv på varvet. Sedan låg den vid bryggan i Fiskebäckskil varenda sommar och han var nog ute med den nästan varje dag. Han satte garn, pilkade torsk och dörjade makrill. När pappa dog fick vi överta båten. Den är oöverträffad som utflyktsbåt, kan smyga in i minsta naturhamn, har plats för många och en mysig ruff som småbarnen kan somna i medan man tuffar hemåt efter en lång dag i solen. 

MEN…den är inte rolig att ligga ute i. Ingen toa, inget pentry, kryphöjd i ruffen och fruktansvärt obekväm att sova i. Man får vara väldigt kär, alternativt väldigt sportig, för att stå ut mer än tre nätter. Vilket förutsätter soligt väder. Om det regnar blir allting blött och kallt. 

 Vi har funderat minst två år på att byta båt. Förutom att det är en ekonomisk fråga så är det inte lätt känslomässigt att skiljas från Tumlaren. 

Men nu är det gjort. Idag har vi köpt Tumlaren II. En IW25, även den byggd i vår kära hemkommun Orust, båtbyggarön. Vi skulle titta på den i Göteborg, och stod ute på Saltholmen och spejade mot Styrsö när den kom forsande. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Tur det, för vi hade bestämt oss för att lita på första intrycket. 

Skillnaden är bl a mer plats, mer fart, överbyggnad, ståhöjd i ruffen, toa, pentry, varmvatten, värme, en massa utrustning som gps,autopilot och ekolod, samt sist men inte minst mast och segel, fast den får vi sätta på själva. Vi kommer att kunna segla! Sittbrunnen går att göra om så att det blir ytterligare två sovplatser, vi kan ta med barnbarnen på båtutflykt med övernattning! Med nya Tumlaren kan vi också göra mycket längre utflykter, vi kan våga oss både till Danmark och Norge. 

Min drömresa till Koster blir verklighet redan i sommar.  🙂

Minsta barnets långa resa med båt över halva jordklotet inspirerade den här frågan. Genom honom och Facebook kommer jag i tankarna att resa till USA, Australien, Nya Zeeland och Japan i sommar. Jag har bett honom blogga, men han svarade att ”det är inte min grej” 🙁  Han lovade i alla fall att skriva lite varje dag och ta mycket bilder, alltid något. Tur att han befinner sig ombord på Walleniusrederiets nyaste båt Faust med all tänkbar modern elektronik.

Farmorsfrågan 91 fick mig att tänka efter var jag själv redan har varit.

Jag har varit i Norge, Danmark, Irland, Estland, Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, England, USA, Canada, Egypten, Libanon, Syrien, Thailand, Malaysia, Vietnam och Kina. Väldigt många länder när jag tänker efter!

När jag har kommit tillbaka hem efter att ha rest till ett nytt land, längtar jag alltid tillbaka dit. Mina resor varar oftast bara en vecka eller tio dagar, och på den tiden hinner man bara bli förälskad, man hinner inte upptäcka det som kanske skulle göra en vansinnig i längden.  (Undantaget Egypten,)

Det viktigaste jag har lärt mig genom mina resor är 1. Ett leende löser det mesta. 2. Det är bättre att tro alla om gott och bli besviken ibland, än att vara misstänksam mot alla och vara irriterad hela tiden. 3. Det är lika lätt att få en ny vän i Kuala Lumpur som i Malmö, man gör på precis samma sätt som hemma. 4. Jag kan ha mer gemensamt med en kvinna som steker pannkakor i en by i Vietnam, än jag har med mina barns lärare hemma i Ellös. Olika språk, religion och kultur hindrar inte besläktade själar från att nå varann.

Jag vill verkligen, verkligen resa tillbaka till Malaysia snart. I januari 2011 vill jag hälsa på Ang och Shy Ming i deras nya hus på Penang, vi har en stående inbjudan och Ang skickar bilder på Facebook med jämna mellanrum och påminner om att vi måste komma.

Men redan i sommar ser jag fram emot en riktig drömresa. Den förutsätter att vi hittar båten vi letar efter, en välskött, riggad IW25. Då blir det segelsemester norrut, till Kosteröarna, Sveriges nyaste marina nationalpark.

Vart vill du resa?

Lillhusse store J är på snabbvisit från Kalmar där han går på högskolan. Han skall praktisera till sjöss hela sommaren. Imorgon mönstrar han på Walleniusrederiets Faust i Göteborg, ett gigantiskt containerfartyg som transporterar bilar till Australien och Japan. Väldigt långt hemifrån… Mammahjärtat längtar redan. Men sväller också av stolthet över att sista ungen har så starka vingar. Vi klarade det, han flyger fritt!

10 veckors packning i en hand!

Kommer du ihåg hur det känns att klätttra upp i ett träd?

Det fanns en tid när jag tappade kontakten med naturen. Det var flera år som var så fyllda av jobb, barn och karriär att jag glömde bort hur mycket närkontakten med gräs, jord och bark betydde för mitt välbefinnande.

Eva Liljenberg lärde mig hur lugn man kan bli genom att krama ett träd. Man går helt enkelt ut till närmaste större träd och omfamnar stammen. Det låter förstås urknäppt. Men försök själv innan du dömer! (Välj gärna ett träd där ingen kan se dig 😉 ) Blunda, krama och andras djupt. Jag vågar lova att det inte känns som du tror utan mycket bättre. Du kommer att fyllas av lugn och ro och ny energi.

De flesta barn älskar att klättra i träd. Man kan förstås förklara det med lusten att utmana sin förmåga, att träna sig att behärska motorik och kontrollera muskler. Men jag minns en magisk känsla också.  En känsla jag inte kan beskriva nu som vuxen. Men det var som att höra ihop med trädet, som om trädet var något mer än bara ett träd och jag något mer än bara  en liten flicka.

Det är opraktiskt att klättra i träd som 60-åring. Men i en kajak upplever man samma förhöjda livskänsla. Där kan man sitta tryggt och säkert, buren av vattnet. Man behöver inte ens paddla, man kan bara luta sig bakåt, och låta sig gungas av vågorna medan man tittar upp på molnen och låter tankarna flyga fritt. Precis som i ett träd.

 Snart är det dags för premiärturen, jag förstår inte varför det har dröjt så länge i år.